Nu måste alla läsare vara uppmärksamma. om ni vill följa min blogg i fortsättningen . Det har blivit för trångt på sidan B L O G G A M E D M I G Därför fortsätter jag på: M I N B L O G G A V S N I T T 2 Jag upprepar och glöm inte den nya adressen: M I N B L O G G A V S N I T T 2 Vi hörs Bojan Därför fortsätter jag på en ny sida och då kära vänner skall ni klicka på: Min blogg avsnitt 2 Det kommer ni att klara galant. Det vet jag. Välkomna till min nya sida, Jag upprepar namnet som är Min blogg avsnitt 2

I går pratade jag om mod och idag tänker jag tala om varför jag blev lite skärrad eller rättare sagt riktigt "skraj" när jag kom hem från min Skåneresa. SJ har ett något underligt biljettsystem och på söndagarna är det som dyrast. Jag reser helst dagtid men jag hade turen att få en "sista minuten biljett" till dagens sista tåg. SJ håller sällan tiderna och jag kom fram rätt sent. En taxi måste jag ha men alla bilar med välrenommerad taxiskylt var sin kos och vid taxiskylten fanns det bara två bilar som såg minst sagt suspekta ut. Förarna såg inte förtroendeingivande ut heller och jag blev riktigt rädd när en av dem ryckte till sig min väska och nästan knuffade mig in i sin bil. Det var mitt i natten och hem måste jag ju,, så det fick bära eller brista. Kontanter hade jag inga och när jag lämnat ifrån mig mitt betalkort blev jag ännu mer bekymrad. Men det bar iväg och jag var långt ifrån säker på att komma dit jag skulle när föraren körde fel och vände. Äntligen hemma bad jag om mitt kort och ett kvitto. Det var nermörkt och kvitto kunde jag läsa först sedan bilen var sin kos. Summan var cirka fyra gånger större än vad resan normalt kostar. Vid närmare kontroll stämde dock inte namnet på banken och kvittot måste därför gälla en helt annan resa. Jag sov rätt oroligt den natten men för alla eventualiteters skull spärrade jag kortet. Det blev en lite skräckblandad avslutning på en för övrigt trevlig resa , men man kan ju inte ha roligt jämt.

Motsatsen till mod är rädsla och det är avgjort betydligt bättre att vara modig än att vara rädd, men ibland kan man inte välja. Jag är varken modig eller lättskrämd utan någonting mitt emellan. De flesta skulle nog säga att jag är dumdristig för trots att jag borde vara gammal och förståndig så försätter jag mig ofta i situationer som inte passar en dam i min ålder. Jag har inga fobier och kan väl sägas vara lugn och sansad. I min barndom lekte jag mycket med pojkar och det var ofta hårda tag. Där gällde det att hänga med och inte fega ur för eljest fick man "nobben" vid nästa äventyr. Jag har ju nyss varit ute och rest och det började lite äventyrligt eftersom reskamraten som hade båda våra biljetter i sin mobil inte dök upp förrän tåget satte sig i rörelse. Jag befann mig då redan på min plats i kupén. Konduktören, som var en förståndig karl begrep att en äldre dam inte ställer sig på en perrong i ottan försedd med resväska utan att hon tänkt sig att resa någonstans. Sekunderna innan biljetterna och sällskapet dök upp funderade jag över hur det skulle avlöpa när jag några timmar senare skulle byta tåg utan giltig biljett. Då kände jag mig nästan lite "skraj" men det hela löste sig. Det här inlägget skulle också handlat om vad som skrämde mig på returresan men min vana trogen har jag avvikit från ämnet. Jag ber om ursäkt och lovar att återkomma i nästa avsnitt. Bilden var den enda jag hade tillhands och den får symbolisera modet.

Jag har som jag tidigare berättat gjort uppehåll i bloggskrivandet därför att jag varit ute och rest. Den som har gjort en resa har något att berätta, men jag tror att jag har rätt mycket att tala om och en del av det hela tar vi idag och det andra i sinom tid. Resan gjordes av två anledningar och den första var att fira en syster som fyllde jämt och den andra för att jag länge velat se något som min hemstad kan vara stolt över. Det kallas för Vattenriket och består av ett sammanhängande vattensystem av sjöar och åar som svämmar över och skapar en natur och ett djurliv som är helt unikt. Det är ett skyddat våtmarksområde som turister under 7 år kunnat uppleva genom att åka guidade turer med flodbåt genom området. Jag har vid två tidigare besök i stan försökt att få åka med på en tur men av olika anledningar har turen varit inställd just då. Nu gick ryktet att skepparen sålt sin båt och skulle göra sin absolut sista resa 12/9 och då gällde det att passa på. Det blev för mig en upplevelse av mångahanda slag eftersom lokalpressen fanns på plats. Jag blev plötsligt en celebritet för att jag var så gammal och det fotograferades och intervjuades värre. Nu finns jag förevigad i ortspressen men det imponerar inte lika mycket på mig som vad Vattenriket gjorde. Det var "kanon" och så vackert och intressant att jag hoppas att det kommer en ny flodbåt och fler får uppleva samma vackra vyer av natur och vatten. Ibland gjorde grönskan att man kände man sig som på Amazonfloden och hade djungeln inpå sig. Hade min vän fotografen varit med hade jag kunnat visa en bättre bild.

Förra sommaren var jag ute och åkte tåg till de sydligaste provinserna och var helt obekant med det konstiga biljettsystem som SJ numera praktiserar. Det kan skilja flera hundra kronor på priset för en och samma reslängd och ibland är det billigare att åka första klass med reserverad fönsterplats inklusive frukost än att åka andra klass utan varken det ena eller andra. Någon begriper kanske hur och varför men jag gör det inte. Jag reser så sällan och det viktigaste för mig är att komma fram till resmålet och helst i rätt tid. Förra året lärde jag mig att när det står salong på biljetten så åker man ingalunda i någon salong utan man sitter bakom en stolsrygg och slipper titta en medpassagerare i ansiktet. Inte heller kunde jag upptäcka någon skillnad mellan första och andra klass. Det kunde man förr i världen och då åkte bara fint folk första klass. Vi andra satt på obekväma träbänkar. Inte heller kan man räkna med att träffa trevliga medpassagerare för numera sitter de flesta och duttarr på en surfplatta eller smart mobiltelefon resan igenom. Jag skall som alla förstår ut och förlusta mig några dagar och då bloggar jag inte. Men den som gör en resa har något att berätta, sägs det. Om det stämmer får se vi när jag är hemma igen. Bilden visar jag bara för att jag gillar den.