Tuta och Kör

Välkomna till min nya sida. Jag är fortfarande en tuff gammal tant med åsikter om det mesta. Jag bryr mig inte ett dugg om att åldras med värdighet för det verkar inte vara det minsta roligt. Det är viktigt att ha roligt så länge det går. Om man riktigt tänker efter så är livet en som en skola där man lär så länge man lever. Man blir liksom aldrig fullärd och det är det som är så spännande att aldrig veta vad morgonen har i sitt sköte. Jag tänker tuta och köra så länge det går och blogga på mitt eget sätt. Nu sätter vi igång och kör in på en ny fräsch sida.

Jag upplever mig själv som en gammal kvarleva från flydda tider men jag säger sällan att det var bättre förr. Då firade man inte det nya årets ankomst med champagne och fyrverkerier eller åt oxfilé utan då plockade man fram det sista av julmaten och gick till sängs och sussade när det blev nytt år. Man bytte i alla fall ut almanackan för att den gamla tjänat ut. Jag skall också byta almanacka men innan dess utbringar jag en skål för det nya året. Till det här inlägget har jag valt en av min vän fotografens höstbilder för jag tycker att det gamla Ekotemplet i Hagaparken är ett vackert minnesmärke över  en tid som flytt.
                                                                                                           🤩

Så har vi börjat  "på ny kula" det vill säga på ett  nytt år. Jag har ingenting att klaga på gamla "som har lagt sig att dö" om man nu skall vara lite litterär och citera Tennysons berömda dikt Nyårsklockan. Vi vet väl alla att den skall dåna ut från Skansen varenda Nyårsafton. Det är inte mycket bevänt med dånet numera, för Malmsjö börjar bli till åren och borde kanske lämna över till någon yngre förmåga. Överallt prioriterar man ju ungdomen men inte när det gäller att läsa Nyårsklockan. Den har alltid lästs av äldre herrar med undantag för åren då Margaretha Krook läste dikten. Jag som är lite till åren minns när Anders de Wahl läste så att det ekade ut över nejden. Han hade röstresurser som hette duga. Jag tror inte att vi någonsin får höra hans like, för nutidens skådespelare lär sig inte längre att artikulera utan rabblar bara på. Jag var inte personligen närvarande på Skansen i går utan  lyssnade på programmet  i TV och det var enligt min mening inte någon större njutning. Nu börjar jag bli lite kritisk, men kan omtala att min Nyårsafton förflöt lugnt och stillsamt och att jag är fullt nöjd med mitt firande i min vän fotografens sällskap. Det var på vippen att vi inte fått upp champagnekorken i tid. Den satt envist fast trots  förenade ansträngningar. På väg till grannen för att skaffa draghjälp slank korken ut liksom alldeles av sig själv och allting ordnade sig till det bästa. Vi skålade  ordentligt för det nya året precis som man  gör numera i vårt gamla Sverige. Om jag haft ett glas bubbel kvar skulle jag gärna skålat med alla mina läsare och önskat god fortsättning på det nya året.

Jag har kanske inte talat om att jag är ägare till en iPad numera, men det beror antagligen på att jag inte är fullständigt på det klara hur den skall hanteras enligt teknikens alla regler ännu. Men jag är på god väg och vet att man ömsom "duttar" eller drar. Den senare metoden i varje fall när man lägger patiens. Jag har blivit en riktig hejare på att få  "Kungen" att gå ut. Jag övade mig nämligen i flera timmar när jag åkte tåget hem från Skåne. Där tog jag fram  iPaden för att demonstrera att även en gammal tant kan vara en modern resenär och  sitta helt absorberad av en teknisk pryl. Tiden på tåget kändes betydligt kortare än den i verkligheten var och själv  kände jag mig  sofistikerad  och "inne" där jag satt och petade som om jag aldrig gjort något annat. Egentligen är det inte längre nödvändigt att äga varken minidator eller surfplatta, som en  iPad också kallas. Det tycks vara fullt tillräckligt om man har en modern  mobiltelefon. Den är ju både telefon, dator och kamera. Det är ingen måtta på allt man kan göra med en sådan liten "mackapär."  I min barndom skrev vi med griffel på en liten svart griffeltavla  när vi gick i skolan  och redovisade kunskaperna  på den stora svarta tavlan bakom katedern. När vi blev lite avancerade använde vi bläck och stålpenna och fick skriva i en skrivbok med blå pärmar. Man fick inte göra " plumpar"  i boken för då blev det bannor. Nu är det datorer för hela slanten  och jag skulle inte kunna tävla  med en sjuåring  i teknisk färdighet hur gärna jag än ville. Jag måste erkänna att jag både beundrar och är avundsjuk på ungarna för att de kan behärska tekniken och är så fantastiskt "försigkomna."  

Den här årstiden borde vi ha snö och is och naturen borde ligga inbäddad i ett vitt vackert täcke och ungarna vara ute med sina pulkor och slädar. Men det är , som en viss person sade, ingen ordning på vädret och det finns ingen instans där man kan framföra klagomål  heller. Det behövs därför något som muntrar upp oss och som är positivt i grådasket. Blommor kan säga mer än ord men de blommar normalt inte på vintern, utomhus  måsta jag tillägga. Inne kan vi ha så många som vi har råd och lust med för  blomsterhandlaren säljer redan tulpaner och amaryllis och rosor finns det året runt. Men vi har ett litet undantag och det är julrosen. Den är ingen ros i detta ords rätta bemärkelse utan den liknar mer en sippa med spetsiga kronblad. Julrosor är perenna blommande växter, som framförallt blommar i våra trädgårdar på vintern eller tidigt på våren. Jag har haft en sådan planta en gång och var mäkta stolt över att kunna placera ett par av blommorna i en vas mitt i smällkalla vintern. På latin heter växten "helleborus niger"  och det är jag lite mallig över att jag kom ihåg. Hela avsikten med detta mitt inlägg är att jag ville muntra upp läsaren lite  grann och säga att vi går mot ljusare tider och då blommar det överallt. Jag blev gladare idag när jag av en händelse hittade den söta lilla blomman i min vän fotografens arkiv. Titta själv och bliv glad!

En pekpinne är ett redskap som används som en förlängd arm för att peka under en föreläsning eller presentation. Pekpinnar kan också vara sådana kritiska och  lite ironiska påpekanden som jag gör i mina inlägg ibland  när jag tycker att något kunde varit lite bättre än vad det egentligen är. Den riktiga pekpinnen, oftast av trä,  år helt ute numera. En modern föreläsare står inte och pekar med en pinne utan han har någons sorts elektroniskt stråle som  visar vart åhöraren skall rikta blicken medan   han snackar på. Jag har säkert berättat att jag fick känna på riktiga pekpinnar när jag gick i skolan. Min lärarinna använde inte bara redskapet för att peka ut platser på kartan. Nej då, den är ju bredare nertill och  den bredaste änden dunkade hon  i golvet för att påkalla elevernas  uppmärksamhet. Den som  då inte vaknat till liv fick lägga fingrarna på pulpeten och straffades med det antal rapp  över knogarna som försummelsen ansågs vara värd. Jag aktade mig noga från att vara  försumlig efter den  första "minnesbetan" för det gör förfärligt ont "att få smäll fingrarna" kan jag intyga. Men när jag idag läser om hur odisciplinerat och stökigt det kan vara i vissa skolsalar nuförtiden så måste jag erkänna att pekpinnen  trots allt fyllde en viss funktion under min tid på skolbänken. Om jag inte hållit mig vaken där, skulle jag inte varit i stånd att formulera alla de "pekpinnar" jag har för vana att kläcka ur mig. Att det inte blev något i går beror på att jag var ute och kalasade.

Jag är fascinerad av poesi. Poeter uttrycker känslor och stämningar, eller rättare sagt de gjorde det förr. Då skulle det skrivas på  rim och meter och  var eller varannan rad avslutades med ett rimord allt enligt konstens alla regler. Det var så vackert ibland att man blev  tårögd. Många poeters dikter har blivit tonsatta och blev vackra visor som kan sjungas än i våra dagar. Det fanns många mästare. Vi kan ju börja med Bellman, som är odödlig. Gullberg, Fröding  och Ferlin tillhör mina favoriter och deras visor sjunger trubadurerna ännu fast numera mest för pensionärer. Jag har skaldat lite till husbehov själv och skrivit  en massa hyllningsdikter till alla sorter jubilarer i släkt- och vänskapskretsen. Det är bara att välja en melodi som alla känner till och skriva versrader som har ett vettigt innehåll och inte haltar. Skriver man ett enda ord för mycket i en rad är det kört när den skall sjungas. Jag tror inte att det är inne längre med den sortens underhållning på kalas. Det är inte modernt någon annan stans heller och jag har inte hört talas om någon bloggare som skriver sina inlägg på vers. Ibland när jag får tid att läsa bloggar undrar jag om de ens är skrivna på vårt lands tungomål för jag är obekant med en hel del av orden de använder. Nåja, "var fågel sjunger ju efter sin näbb" men det skulle nog inte skada med lite mer poetiska tongångar en och annan gång.  Allt dagens prat kommer sig av att jag sov över mig i morse och att dikten "Skalden Wennerbom" av Gustaf Fröding for genom mitt huvud. Dikten handlar om en suput som tagit sig några glas för mycket. Versraden som fastnade löd: "Det är skönt för skalder att få sova" Det är det faktiskt för bloggare också. Dagens bild är det närmaste jag kommer dryckenskap men själv dricker jag måttligt med vin och endast i trevligt sällskap. Dikten går att läsa på Google om någon skulle vara intresserad.

Jag tror inte att man skall blanda in politik i sina bloggar utan förhålla sig neutral när man skriver. Däremot tycker jag att man skall hålla reda på lite av det som händer i stora världen för det hör till allmänbildningen. Jag läser  morgontidningen mer eller mindre noggrant varje dag för allt är inte värt att läsa. Jag kan namnen på ett antal politiker och vet vilken partibeteckning de har. De flesta  är  män förstås, för männen har alltid velat bestämma sen tidernas begynnelse. Men det har blivit lite mer jämlikt på senare tider. måste jag erkänna. Jämlikhet är rättvist och bra, men det kvittar mig om en en politiker är kvinna eller man bara vederbörande är kompetent för sitt uppdrag. En av mina storfavoriter är Angela Merkel. Denna lilla rundnätta kvinna, alltid klädd i kavaj, är inne på sin tredje period som förbundskansler och det tycker jag är  strongt. Det kan väl inte vara lätt att tampas med politikerrävar både hemma och borta men hon har hängt med riktig bra hitintills. Idag läste jag i tidningen att hon ramlat omkull när hon varit ute och åkt skidor  men hon tänker sköta det politiska som vanligt har hon sagt och det beundrar jag henne för. Jag hoppas att hon inte blivit politiker av ren och skär maktlystnad för då får hon inte vara min idol. På mig verkar hon vara  pålitlig och fast som en klippa  och  då kan väl dagens bild passa  bra i brist på alternativ.

Idag läste jag i tidningen att fåglarna börjat sjunga och att de japanska körsbärsträden  slår ut  i  Kungsträdgården. Klimatet vi har nu vänder ju upp och ner på naturlagarna. Jag vill inte att de vackra körsbärsblommorna skall blomma i förtid utan de skall komma när det är vår och det går att  flanera under dem och njuta av fägringen. Att det sticker upp snödroppar den här årstiden är helt och hållet i sin ordning och enbart hoppingivande. Vintergäck har jag heller ingenting emot men var sak skall ha sin tid och det skall inte vara några tjuvstarter av den övriga floran och faunan. Fågelsång är ett vårtecken och jag hoppas verkligen att koltrasten vare sig visar sig eller börjar sjunga  förrän det är dags att drilla enligt naturens ordning. Nu är det tyvärr ingen som tar notis om vad jag vill utan det som sker det sker antingen det är onaturligt eller  ej. Julen är i alla fall slut för min del och alla dess helgdagar avverkade. Tjugodag Knut är ingen helgdag men i min gröna barndom dansade vi traditionsenligt ut julen den dagen. Vi fick saft och bullar och gottepåse  och bjöd in lekkamraterna. Mor sopade upp barren och sedan återgick man till vardagen. Min lilla plastgran tog jag bort på trettondagen och då brände jag också upp det sista på adventsljusen. Nu väntar jag bara på att naturen skall återgå till ordningen och det blir snö. Meteorologerna har nämligen utlovat sådan nederbörd  på fredag. Den som lever får se.                                                                                                                                                                                               

Det kan vara dags att jag uppmärksammar alla snälla och vänliga människor som uppmuntrar mig genom att skriva kommentarer. Det blir jag mycket glad över. Det kan  ju tyckas förmätet av en gammal tant att  våga yttra sig och dessutom tro att det finns medmänniskor som har lust att läsa det skrivna. Jag bloggar för att jag tycker det är roligt och lite roligt kan man ju behöva även på äldre dar. Det är inte särskilt uppmuntrande att se hur rynkorna blir fler och fler och att behöva skrika: "Va säjer du"  flera gånger om när man talar med någon i telefon. Det finns hörapparater, säger kanske någon.  Det är jag fullt medveten om och jag använder sådana också. Men det blir ett "oHerrans väsen"  i dem om det är mer än en som pratar. De flesta män med hörselproblem stoppar ner sina apparater i en byrålåda och förklarar kategoriskt att de är helt obrukbara. Vi kvinnor är kanske mer ståndaktiga och lite av  "jädrar anamma" och  våra apparater får i alla fall en chans. Min syn är bättre än det stora flertalets och optikerna  tjänar inte många kronor på mig. Jag reder mig ganska bra själv och lagar god och närande mat, som jag äter med god aptit och det tycker jag att både unga och gamla, som vill hålla sig friska, bör göra. Så fick jag det här sagt också, när meningen med det här inlägget bara var att tacka för alla snälla och uppmuntrande kommentarer. Jag ville visa min tacksamhet med en bild på en rosenbukett men hittade ingen i fotografens samlingar. Det får därför duga med dagens  vackra bild på Bondpioner. De kallas faktisk så i botaniska sammanhang.  

Det verkar som om väderleken anpassat sig till årstiden och snön lyser vit på taken som det står i Viktor Rydbergs tomtedikt. Jag är ingen snöälskare precis eftersom det under min barndoms vintrar ytterst sällan fanns någon snö. Det föll lite flingor den ena dagen och nästa dag var de borta. Riktig vinter gjorde jag bekantskap med först i vuxen ålder och jag blev ägare  till mitt första par skidor när jag fyllt trettio. Det är bra  att  ha sinne för humor i alla väder för det var nog "en syn för gudar" att se när jag lärde  mig att handskas med skidor och stavar. Jag ramlade mest omkull och tog mig upp igen och det klarade jag rätt bra och "skam den som ger sig"  har alltid varit mitt motto. Någon riktig skidåkare blev det aldrig av mig och lika bra var det för jag tror inte att människor föddes för  att de skulle hasa  sig fram på nederbörden på ett par brädlappar. Intet ont sagt om skidåkare. Gunde Svan m fl  har min fulla beundran men så är de heller inte födda "söder om landsvägen" utan har på sätt och vis en inbyggd förmåga att åka skidor. Det har blivit väldigt populärt att åka på vintersemester till kända sportorter, men om jag vill semestra när det är kallt hemma så gör jag det på ställen där det är varmt och gott  och man i bästa fall kan bada i ett öppet hav utan skinnet knottrar sig. Men till snöns förtjänst får jag säga att den lyser upp stadsbilden en smula.  För mig får den gärna ligga kvar ett bra tag. Jag tänker ta broddar på mig om jag skall ut i vinterhalkan. Dagens vinterbild är en av mina favoriter och jag tycker att den är ett utmärkt prov på fotokonst.

Levande djur av allehanda slag har numera blivit leksaker, som man kelar med eller  har som sällskap allt efter ålder och fallenhet. Jag har aldrig haft något husdjur. Jag skulle kunna tänka mig att ha en katt för en sådan tar inte stor plats och den skäller inte och behöver inte rastas.  Många flickors dröm är att ha en egen häst . Men en sådan är förfärligt dyr att köpa och behöver hö och havre i stora lass. När man säger om en människa "att han äter som en häst" betyder det att vederbörande är rätt stor i maten och då förstår vem som helst att det inte förslår med småsmulor. till en riktig häst. I brist på egna hästar håller "hästgalna" flickor till i stallen där de "mockar" och ryktar ägarens hästar utan ett öres ersättning bara för chansen att få vara i närheten av sitt älsklingsdjur och kanske i nåder få rida en liten stund. Det kanske "ser ut som i en svinstia" i deras eget flickrum, men hos hästen håller de minutiöst rent. Det är djurvänlighet och en osjälvisk kärlek som är i det närmaste gränslös. Jag håller mig helst på avstånd från hästarna  och har inget som helst förtroende för deras tillgivenhet  och människovänlighet. Förklaringen till att jag hyser respekt och rädsla för  dem är, att jag redan  som barn fick  höra att min "salig" morfar blivit ihjälsparkad av ett sådant odjur. Det var säkert en stor kraftig  "ardennerhäst" för sådana hade man förr inom jordbruks- och åkerinäringen innan bilar och traktorer var uppfunna. Små ponnyhästar vågar jag mig nästan på att klappa lite grann för de ser inte lika farliga ut. En sådan liten raring som den, som finns på dagens bild,  är ju riktigt gullig..

Nu har det som alla redan har märkt blivit ordentligt kallt och snön får vi nog behålla ett tag. Alla klagar på vädret, men det är inte särskilt meningsfullt. Själv tar jag det som en prövning och lider i tysthet. Jag missunnar inte barnen att åka pulka och gamla tanter  bör ha lite reservproviant hemma vintertid så att de inte behöver gå till affären  när tiderna blir bistra.  Och snö vad kan det  nu vara egentligen? Jo, det är nederbörd i form av kristaller, enstaka eller sammanfogade som faller från ett moln. De nedfallande snökristallerna kallas snöstjärnor och blir till snöflingor när de klumpas ihop. Det lät riktigt trevligt och egentligen är varje enskild liten snöstjärna ett  litet konstverk i sig, som sällan eller aldrig uppskattas för sitt skönhetsvärde. Når snön faller mjukt och lägger sig vackert över hustak och trädgrenar får hela omgivningen liksom ett skimmer utav renhet och man  kan bli riktigt lyrisk. Det blir man inte om den lagt sig  i stora drivor och man är tvungen att ge sig ut och plumsa i  ett flera decimeter högt snötäcke. Det har jag gjort några gånger i livet och det är rätt kämpigt. Så mycket snö som på dagens bild har vi inte fått det här året ännu,  men jag tycker att fotot visar att min vän fotografens bilder är bra alla tider på året.   

Är det någon som har funderat över vad korv egentligen är för någonting? Det har jag gjort och det är därför jag sällan äter korv numera. Jag minns med stor saknad den medvurst jag serverades som barn på rågsiktssmörgås. Den var himmelskt god och dess like har jag ännu inte hittat i dagligvarubutikens delikatessdisk. Varma korvgubbar fanns det redan på den tiden och  korvkiosker också. De har inte tjänat många kronor  på mig  för korvarna serveras ofta halvljumma och vore det inte för senapen och ketchupen så skulle de inte smaka ett dyft. Falukorven, Dalarnas specialitet och stolthet, har nästan blivit en nationalrätt och den är inte så dum om tillverkaren följer originalreceptet. För den ovetande kan jag tala om att  denna korv kommit till som en biprodukt av gruvnäringen i Falu koppargruva. På 1500 -1600-talet  använde man nämligen linor av tvinnad oxhud för att hissa upp malmen med och när man inte kunde hitta på något riktigt bra sätt att tillvarata en massa oxkött från uttjänta oxar så gjorde man korv av överflödet. De var inte dumma på den tiden  heller. Jag har en släkting som har makaroner och falukorv som älsklingsrätt, men jag tror inte att han vet  att det är en så  gammal uppfinning. Ingenting är nämligen nytt under solen.  Nytt är emellertid mitt intresse för fotografens korvbilder för korven ser faktiskt riktigt god ut. Jag tror inte att den är av svenskt ursprung men om jag besöker Hötorgshallen så kanske det går att hitta något liknande min barndoms medvurst även om den tillverkats utomlands.

Man skall läsa tidningar och titta på TV för då håller man reda på vad som händer och sker i den stora världen. Man kan också få reda på vad som är nyttigt och motsatsen. Att kaffet är en förträfflig dryck har sagts tidigare, men nya vetenskapliga rön påstår nu att det är bra för minnet att dricka kaffe. Lite glömska är vi väl lite till mans, men gamlingar brukar ha svårast med "kom i håget."  Kaffets positiva egenskaper kan inte nog prisas och, säger vetenskapen, det kan också komma att användas som läkemedel i framtiden. I min ungdom ansågs det skadligt att dricka mycket kaffe.  Då påstods det att man fick magsår av kaffedrickning, måste hålla diet och avhålla sig från starkvaror. Senare kom man på att kaffet var helt oskyldigt och att magsår orsakades av en bakterie. och ingenting annat. Det låter som en överdrift när det sägs att kaffet skall ha positiva effekter även på Parkinsons sjukdom, Alzheimer och typ 2 Diabetes. Den senare åkomman är det mest gamlingar som drabbas av. Det låter ändå bättre när vetenskapen påstår att kaffet kan  hjälpa kroppens immunologiska tumörförsvar mot vissa tumörer. De här rönen kommer inte som en total överraskning för alla kaffeälskare men jag och andra vanliga kaffekonsumenter  bör känna oss väldigt glada över att den goda kaffetåren har mycket fler positiva effekter än vi någonsin kunnat drömma om. Jag skall dricka tretår hädanefter och ta till en större mugg. Om jag använt dagens bild förut, ber jag fotografen och läsaren om ursäkt för att så är fallet.

Idag är det Tulpanens dag och det är en senare tids reklamtrick att fixa fram dagar för både det ena och det andra. Jag skall inte säga ett ont ord om Tulpanens dag för det behövs verkligen en  ljusglimt i vintermörkret. Tulpanen är som alla vet en liljeväxt men var man först började odla den vet man inte, men jag tror att det var i Asien. Kineserna har ju alltid varit först med allting så varför skulle de inte ha odlat tulpaner. Idag såldes de, dagen till ära, till reducerat pris. Jag köpte två buntar för är det realisation så skall man passa på. Jag tycker att tulpaner är vackra och de finns i ett otal varianter. Tulpanen är besjungen också. Alla kan väl sjunga: "Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan o s v " och jag är helt övertygad om att det finns flera personer som minns Carl-Gustav Lindstedt och Lars Ekborg  när de sjöng den lite vanvördiga visan: "Köp en tulpan annars får du en snyting.......lär dig din dönick att nu är det vär. Sådana visor skrev bara Nils Peder Olrog. Tyvärr är inte nutidens komiker och visdiktare lika skojfriska men det får vi leva med. Idag har det nog gått åt en massa tulpaner och jag hoppas att köparen sköter om dem väl. Då kommer ni att ha glädje av dem länge- Gav du bort en bukett så har du varit riktigt snäll. "Delad glädje är dubbel glädje." även på Tulpanens dag.

Den ena tidningen överträffar den andra när det gäller att publicera matrecept och aptitretande bilder på mat. Jag kastar ett förstrött öga på de flesta eftersom de skall tillagas med en massa konstiga kryddor och ingredienser som jag inte har hemma och inte vet var jag skall köpa. I de butiker jag brukar handla jag  hittar jag dem inte. Så det får bli det gamla vanliga som jag kan krydda med det som finns på min kryddhylla. Salt och peppar är bra till det mesta. Jag har i alla fall införlivat några nymodigheter i min livsföring men sushi vågar jag inte smaka. Det kan tänkas att jag har förutfattade meningar, när jag påstår, att det är rå fisk.  Jag vill ha mina "firrar" kokta eller stekta och en smakrik sås på tallriken. Men om jag närmare tänker efter, så är jag inte helt och hållet konsekvent. Jag är ju nästan uppfödd med "sill och päror."  Päror är i det här fallet den dialektala skånska benämningen för potatis- Sillen är islandssill som man saltade in i stora tunnor  och sedan  serverade "spicken" d v s  rå,  precis som den kom upp från tunnan. Man skrapade av fjällen och saltet, skar den i bitar och serverade den med gräslök och sur grädde. Det fanns nämligen varken matjessill eller gräddfil på "den gamla goda tiden" men hel ansjovis kunde man köpa i stora runda burkar. Min vän fotografen  kan göra fina bilder av det mesta och jag  måste erkänna att det som nu är de flesta ungars favoriträtt, spaghetti med köttfärssås, var ett helt okänt begrepp i min barndoms Skåne. Vi hade våra egna specialiteter och "det bästa är gott nog."

Nu är det väldigt inne med blommor och gröna växter. Man möblerar t o m med växter och det finns ett oändligt antal olika  blommande och icke blommande växter att pryda upp interiören med. När jag var barn hade varken min mor eller de andra tanterna hon umgicks med särskilt många fönsterträd. Om jag minns rätt så hade vi en ensam palm som stod på en piedestal och en Aspidistra i ett av fönstren.  Det var inte mycket  till växtlighet precis. Aspidistran kallade man  också för ungkarlsblomma. Den var tålig, växte väldigt långsamt och fanns i vartenda hem. Jag tror att det fanns en aralia också men det var allti i fråga om växtlighet i vår  lägenhet. Jag själv har alltid haft för många växter därför att jag inte har haft hjärta att slänga bort ett skott eller en kvist utan planterat och planterat i det oändliga. Jag köpte för längesedan en Clivia som blev 32 år och ynglade av sig så många nya Clivior att jag till slut insåg att jag måste ändra inställning till växtligheten och samtliga fick skatta åt förgängelsen.  Nu  struntar jag i att plantera om och när en växt  blir hängig åker den ut och jag köper en ny. Men min barndoms aralior och aspidistrar tillhör en förfluten tid och lite nostalgisk blir jag när jag tänker på de tre krukväxterna jag växte upp med. Dagens bild har inte min vän fotografen tagit. men den  visar  hur det ser ut i ett av mina fönster idag. Jag måste erkänna att växtligheten inte är mycket att skryta över.

Nu kan vi lyssna till musik närhelst vi har tid och lust, ibland utan lust när den dånar ur högtalare på köpcentra och lite varstans. Annat var det i min barndom. Grammofonen var visserligen uppfunnen men den var långt ifrån allmänt förekommande Radio fanns inte och vi var i stort sett hänvisade till "levande musik" om vi längtade efter  musikunderhållning. I mitt hem fanns inga musikinstrument och det var aldrig tal om musikklasser i skolan på den tiden. När jag kom  i tonåren blev det mer och mer vanligt att folk köpte sig en  vevgrammofon och "smörsångare" som Sven-Olof Sandberg och Harry Brandelius  med flera spelade in grammofonskivor. Ulla Billqvist som var den tidens idol hade en gudabenådad röst och hon sjöng så att hjärtat smälte. På hennes tid  hade jag  flyttat hemifrån och hade inte mycket pengar att röra mig med , men jag offrade ändå lite av sparkapitalet på  en resegrammofon och ett antal grammofonskivor. Gissa om jag var populär hos småsyskonen när jag hälsade på och medförde musikutrustningen? Efter ett par år donerade jag  min grammofon till syskonen och de prisade min frikostighet flera år efteråt. Det kan tyckas  att barn och ungdom hade det urtrist på den tiden när det inte fanns mycket att roa sig med, men jag kan garantera att vi var glada  över det lilla och var sällan uttråkade. Min resegrammofon blev aldrig fotograferad och hur dagens fotografi blivit till vet bara min vän fotografen.

Så fort juldagarna är över kan man köpa semlor eller fastlagsbullar som de heter i mina hemtrakten. De skall enligt traditionen bara förekomma en gång om året och då på Fettisdagen, men nu är det inte längre någon ordning  ens på traditionerna  utan bullarna börjar säljas redan dagen efter Annandag Jul och sen håller man  på fram till Påskafton.  Når jag var barn kallades Fettisdagen av någon anledning för "Stinnkaketisdag och då lagade min mor en sorts extra goda pannkakor av smet som hon klickade ut i stekpannan så att de fick en lite oregelbunden form. Dessa plättar eller pannkakor åt vi dagen till ära med sylt och vispgrädde. Fastlagsbullar hade vi ätit dagen innan för då var det "Bullamåndag i Skåne. Jag har tidigare sagt att vi hade våra egna och konstiga sedvänjor söderut. Eftersom jag inte bor där längre vet jag inte om  semlan numera går att köpa flera månader om året även där. Skånebagarna  har kanske  ett välutvecklat sinne för affärer  och då kan de ta efter uppsvenska seder  bara för förtjänstens skull. Det har jag för min del ingen aning om. Hur som helt är en god semla  inte "fy skam" att äta till kaffet en och annan gång. Bullen kallades förr i tiden för "hetvägg." Det var troligen för att den åts på djup tallrik med varm mjölk. En svensk kung lär ha varit så förtjust  i Hetvägg att han åt ihjäl sig på godsaken. Lagom är alltid bäst  och själv skall jag ta det lite försiktigt med bullätandet.

Igår blev det ingen blogg. Jag strejkade inte precis,  men jag var på resande fot. Numera tar det inte så lång tid att ta sig från plats till plats därför att man kan flyga. Jag hade ärende till Umeå och dit tar flyget bara en timme och tio minuter i vardera riktningen. Nu är det väl så att  hela restiden blir betydligt längre därför att det tar tid att komma till flygplatsen och där skall man helst vara i god tid före avfärd. Jag är inte så flygvan och allting ändras hela tiden. Sist jag flög checkade jag in vid en disk och pratade med en människa. Den här gången var personen bortrationaliserad och man skulle vända sig till en maskin. För att inte riskera att göra bort mig frågade jag en ung mansperson hur man skulle gå tillväga. Det är förvånansvärt hur snälla folk kan vara mot en ensam gammal tant på en flygplats och hade jag talat om hur gammal jag var, hade jag säkert fått höra ett förvånat utrop som hade låtit ungefär så här: "och hon kan resa alldeles själv." Många tror nämligen att hög ålder är detsamma som att man blivit barn på nytt och behöver hållas i hand  och hjälpas tillrätta med det mesta. Ettåringen som nyss lärt sig några ord använder ofta frasen "kan själv" och gör sitt bästa för att visa att det är sant. Men jag tycker att man skall vara tacksam över att det i vår krassa värld ännu finns hjälpsamma personer och en vacker dag kanske hjälpen är en absolut nödvändighet. Vad gjorde jag i Umeå? Om det skall jag berätta en annan gång. Min vän fotografen har gjort ett konstnärligt foto, som jag tycker  passar riktigt bra till dagens inlägg.

Jag som varit med, inte från tidernas begynnelse men ett bra tag, har förstått att jag har erfarenheter som ibland låter som skrönor när jag berättar om dem. Men jag kan intyga att det mesta jag skriver är dagsens sanning och inte påhittat. Jag föddes i en tid då mycket av det vi inte tror oss kunna undvara inte ens var uppfunnet och det gick att leva ändå. Maten var förstås ett kapitel för sig och tillgången på det ätbara helt och hållet säsongbetonat. Den som inte såg om sitt hus fick t ex vara utan ägg och mycket annat höst och vinter. Hönsen levde det liv som naturen ämnat dem till och värpte ägg bara på våren . Om inte människan varit det värsta rovdjuret på jorden, så skulle hönan fått ha sina ägg i fred och ruvat dem till kycklingar enligt naturens ordning i fågelvärlden. Nu är naturens ordning helt ur spel och de stackars hönsen har blivit manipulerade och värper året runt. Kycklingar kläcks på löpande band och lever ett kort liv som inte kan anses "kycklingvärdigt". Var värphönsen tar vägen när de inte  är "fertila" längre, har jagfunderat över. I min barndom  såldes uttjänta hönor på torget och mor brukade koka en höna allt ibland. De var rätt sega och fordrade lång koktid men var fullt ätbara. Egentligen var det äggen jag skulle tala om och hur vi fick ägg till pannkakorna på vintern när det inga ägg fanns? Jo, vi konserverade dem. Det går inte, säger någon. Jo minsann, man travade dem i en hink eller ett krus och hällde "vattenglas" över. Det var en vätska som stelnade och täckte porerna på ägget och på så sätt höll de sig hela vintern. Fiffigt! Jag berättade om livet förr och nu för några yngre personer häromdagen. Deras förvåning över sakernas ordning på den tiden var stor,  men jag kan intyga att vi blev mätta och belåtna då också.

Jag  har skrivit en hel del om mat av allehanda slag men hittills inte kommit att tänka på att man oftast intager mat tillsammans med en dryck. Vatten är ju aldrig fel och i Sverige har vi så  gott om rent friskt vatten att det är en självklarhet och ingenting att orda om. Om det skall vara lite festligare dricker svensken numera vin. Det gjorde han inte förr i världen. Då var det bara överklassen som  drack vin  och det gjorde de inte till vardags utan bara vid högtidligare tillfälle. När jag som 12-13-åring hörde talas om vin ansågs det vara stärkande vid blodbrist och jag fick dricka det matskedsvis som medicin. Det smakade inget vidare och om det hade någon botande verkan vet jag inte. Om jag minns rätt var det först på 1950-talet som gemene man började dricka vin på allvar i Sverige. Nu pimplar vi vin som om vi aldrig gjort något annat. Man köper  inte bara hem en  flaska då och då utan bär hem vin i stor  pappkartong med kran på. Det kallas bag-in-box förpackning om jag inte är fel underrättad. Dessa boxar sägs vara ett fördärv för vissa  ensamma gubbar och tanter som vrider på kranen lite för ofta och tar sig ett glas till tröst i ensamheten. För min del tycker jag att det är gott med ett glas vin till maten om jag har sällskap, men någon storkonsument blir jag aldrig. I utlandet köper man i snabbköpet men svensken handlar alkoholhaltiga under kontroll på Systemet för här har vi ordning och reda i det mesta. Spritskatten hjälper kanske till att finansiera vår välfärd, inte vet jag,  Bilden visar inget årgångsvin men flaskan är riktigt snygg.

Väckarklockor är bra hjälpmedel när man av någon anledning måste lämna sängen innan man egentligen vill stiga upp. Den som levt ett strävsamt liv och jämt behövt kliva upp i ottan,  tycker att det ätt jätteskönt att få vakna av sig själv  utan att det är ett måste att gnugga sömnen ur ögonen.  Numera har jag inte så stort behov av väckarklockor. Alla vet väl att en väckarklocka är ett ur med ringsignal avsedd att väcka en person vid ett visst bestämt klockslag.  Men en väckarklocka kan bildlikt talat vara något helt annat. Man säger ibland om något oväntat "att det blev en väckarklocka för den eller den" och då  uppmärksammade man  något som tidigare varit dolt.  En hemligheter  eller något skandalomsusat, det kunde vara vad som helst som på något sätt ruskade  upp  medvetandet hos den stora allmänheten eller hos någon enskild person. För mig blev det en väckarklocka både bildlikt och i realiteten när jag stängde av uret och lät bli att stiga upp  häromdagen när jag skulle  ut och flyga. När jag sent omsider vaknade,  hade jag precis 5 minuter på mig innan  jag skulle befinna mig  i en taxi. Gissa om det blev bråttom?  Jag hann , men mitt råd till läsaren är: "stig upp när klockan ringer för annars blir det stressa av och stress är inte bra för välbefinnandet . Vem mannen på dagens foto är har jag ingen aning om och inte heller varför han befinner sig i spegeln.

En del personer är väldigt pratsamma och andra säger knappt ett ord. Visserligen säger man ibland att tystnaden kan tala men det måst bero på ett missförstånd. Vissa personer älskar att höra sin egen röst och  pratar om sig själv hela tiden. Åhöraren hinner knappt  inflika ett ord och det behövs inte heller för pratmakaren  är fullt tillfreds med att höra sin egen röst. När jag råkar ut för sådana ger jag upp alla förhoppningar om att få till stånd en dialog och slår dövörat till och inflikar en passus en och annan gång av ren artighet. Sen finns det den  trögpratade sorten.  De tiger som muren och man får dra orden ur dem. Lagom är som alltid bäst . Den som  "väger sina ord på guldvåg" riskerar sällan "att prata bredvid munnen" och röjer aldrig några hemligheter. Han "tiger som muren" och talar inte  illa om sin nästa. Vissa personer älskar att tala om sin hälsa eller rättare sagt om avsaknaden av hälsa. De kan se hur friska och välmående ut som helst men ack vad de lider, inte i det tysta  utan de frossar i kända och okända krämpor och njuter av att berätta sitt lidandes historia. Som tur är finns det i alla fall trevliga samtalspartners också som det är ett sant nöje att prata med. Ett gammalt talesätt säger "att tala är silver och tiga är guld"  och  då måste det  väl vara värt en hel guldsmedsbutik  om man kan  göra båda det ena och det andra utan att tråka ut sin omgivning. Fotot kanske inte direkt  illustrerar ämnet men visst är det vackert i naturen alla årstider.

Det är rätt trevligt att gå på restaurang, om man är stadd vid kassa förstås. Min generation gör det inte så ofta. Jag menar går på lite finare ställen och betalar flera hundra bara för en varmrätt. Vill man sedan ha dessert och det tycker jag att man ska ha, när man för en gångs skull är ute i svängen, så blir det en hundralapp till på notan. Som dessert  är creme brylé ett säkert kort även om man för det mesta bara får en ynklig liten klick serverad i en minimal form eller skål. Min mor lagade en gång i världen en läcker karamellpudding (brylépudding) vars like jag aldrig skådat maken till och då fick man smaska i sig en stor och rejäl portion och slicka sig om munnen efteråt. Den minns jag med saknad och har aldrig vågat göra efter. Det är väldigt inne att äta ute och det gör folk allt oftare  och krogarna blir fler och fler. Nu kan en krog nomineras och  precis som en film vinner  Guldbaggar, så kan bästa krog, bar eller kafé få en "Gulddrake" och bli mycket berömd på kuppen. Jag har läst i min morgontidning att det är nästa vecka som  det är dags för den begivenheten. Jag tror dock inte att jag skall gå på en vinnarkrog för jag är övertygad om att en sådan inte passar varken min åldersklass eller min kassa. Däremot skulle jag gärna besöka ett ställe som ser ut som på bilden, för det kan inte bli annat än trevligt om man får sitta vid så vackert dukade bord. Adressen dit har jag inte och det skulle inte förvåna mig om  den befinner sig på en utrikes ort där de har en annan restaurangkultur än vi tråkiga svenskar.

26/1 2014

En kruka år en vanligtvis en behållare med större mynning än ett krus. En "kruka" kan också vara en feg person och det är inte ett dugg smickrande att bli kallad för kruka i den bemärkelsen. Hjältar blir desto mer ärade och berömda och nu kan man vara fotbollshjälte och alla möjliga sorters hjältar och behöver inte gå ut i krig för att  visa hjältemod. Det är därför vi har så många hjältar och idoler nuförtiden. Själv besitter jag inte mycket hjältemod och är snarare en riktig  kruka. Jag håller mig försiktigt i ledstången på väg upp- och nerför  en trappa och jag sätter på broddarna så fort det kommer några snöflingor. Sådant kan i bästa fall kallas för försiktighet  och är en dygd.  Det låter onekligen lite bättre att  säga om en person att den är försiktig än att påstå att vederbörande är en kruka. Fönsterkrukor känner alla till och de gjordes förr av lera men nu är det bara plast som gäller. Om man gör något utan krus så betyder det antingen att man inte behöver övertalas eller att man är rakt på sak och utan krusiduller säger vad man menar. Det är inte populärt alla gånger men en person av den sorten vet man i alla fall var man har. Talas det om  krusning så krusar (lockar eller vågar) man antingen håret eller talar om rörelser på en vattenyta. När det inte syns en krusning på  havet ligger ytan blank som en spegel och då är det inte stor idé att vara ute och segla. Allt mitt trams idag är helt och hållet föranlett av bilden på de vackra blomkrukorna.  27/1  2014

Jag är en vetgirig själ och dessutom rätt nyfiken. Därför läser jag dagstidningen noga och snappar upp både det ena och det andra som verkar lite konstigt innan man har benat ut det. När jag läste artikeln, som hade samma rubrik, som den jag har använt i dag, så tog jag reda på, att himlakroppen solen minsann inte alltid är fläckfri. I småskolan fick vi varje morgon  sjunga: "Din klara sol går åter opp. Jag tackar dig min Gud ..."  Det lät ju betryggande för ett barn att få veta, att solen var klar och steg upp varje morgon. Det gör den ju nu också men den skall helst inte vara helt fläckfri, säger vetenskapen, ty då blir det kallare. Om solen har mycket fläckar blir det varmare och då får den mer energi. Egentligen var det inte jordens temperatur jag tänkt prata om, utan  det gamla uttrycket: "Även solen har sina fläckar." Om man använder ordet sol i den bemärkelsen, talar man i liknelser och då är solen en person, som utåt förefaller att vara  helt perfekt  och i det närmaste helgonlik, men i verkligheten har han  "ett och annat lik i garderoben" d v s han  tål inte  "att närmare synas i  sömmarna." Då kan det komma fram både det ena och det andra som skvallertanter eller illasinnade personer kan gotta sig åt och så är den personens goda namn och rykte förstört. Det är ju aldrig roligt "om helgonglorian kommer på sned." Jag är varken  sol, helgon eller någon ängel men dagens änglabild går att beskåda på Historiska museet om någon är intresserad.    28/1 2014

Vi människor är väldigt olika skapta. En del är hur bildsköna och välskapta som helst. De har standardmått både på  längden och bredden och kan gå till klädbutiken och plocka fram sin storlek som passar perfekt.  De hittar välsittande och moderiktiga kläder i vilket varuhus som helst och tycker att det är roligt att shoppa. Det tycker inte jag. Jag hittar ingenting. En och annan jumper eller tröja får duga även om de blir för stora över axlarna om de skall räcka till över bysten. Men att leta upp en byxa eller kjol som passar mina mått är totalt omöjligt. Skall de räcka runt stussen och lilla  magen blir de på tok för långa nertill och måste kapas och fållas om. Det kan bli dyrare än plagget om man går till skräddaren. Jag kapar mina plagg själv och det gick väl bra i yngre dar men nu tar det emot lite. Idag tog jag itu med 2 par byxor som hängt flera månader i garderoben och skred till verket. Kapningen var rena bagatellen  men det var hart när omöjligt att få tråden in i nålsögat. Hur jag siktade så blev inte nål och tråd förenade till en enhet. Jag klarade det inte ens med den lilla "mackapären" som kallas för nålpåträdare. Och hur gick det med byxorna? Jo. de blev fållade till sist. men hur lång tid som gick åt till nålpåträdning tänker jag inte berätta. Skam den som ger sig  men om det skall bli fler byxköp går jag till skräddaren. Ungdomar viker resolut upp sina för långa byxben eller låter överflödet "korva sig" men hur skulle det se ut på en gammal tant som måste tänka på sin värdighet?  Dagens bild har ingenting med sömnad att göra men den är väl värd att visa upp.  29/1 2014

I måndags talade jag om att jag hade ärende till Umeå men inte vad saken gällde. Jag är lite blygsam av mig och vill inte gärna göra mig märkvärdig. Jag har sagt det förut men när jag var barn fick de flesta unga noga inpräntat i sig det var fult att berömma sig själv eller berätta om sådant som kunde verka som skryt. Jag trodde att det kunde verka pretentiöst att berätta för folk att jag var i Umeå för att medverka i TV. Dessutom i ett program som har höga tittarsiffror, nämligen "Fråga doktorn". Det blev en angenäm  upplevelse, men tro inte att det är särskilt glamoröst att vara med i TV. Programledare och fotografer jobbar hårt och lokalerna är inga tjusigt inredda rum. Man spelar in flera program samma dag och det är bara en och annan gång som det är direktsändning. Programmet, jag medverkade i, kommer att sändas i början av februari. Jag har sett inspelningen och tycker själv att jag låter en aning "förnumstig" och lite av en besserwisser. Men jag har inget jämförelsematerial eftersom medverkande av min årgång inte förekommer i TV särskilt  ofta. Jag visar upp mig offentligt för att folk i bästa fall skall ändra uppfattning om vår åldrande befolkning. Vi är inte bara  en samling gaggiga personer utan en blandning av individer med skilda öden och livserfarenheter, som vi kan dela med oss, om vi får vara friska och någon vill höra på.  30/1 2014       .

3  

.  30            

Vi svenskar är kända för att vara både artiga och oartiga. Vi tackar för allt möjligt i tid och otid  och det är tusen tack och enstaka tack och ibland är det till och med tack för tacket. Det gäller förstås vuxna personer. Nutidens ungar varken bockar eller niger och känner inte den minsta vördnad för mor- och farföräldrar och inte för sina dagars upphov heller. Jag har aldrig sagt du till mina  äldre släktingar för det hade  varit etikettsbrott  och ett bevis på att jag saknade "vanligt folkvett." Tiderna ändras och vi med dem och det har på nytt blivit inne  med "vett och etikett." Det finns en högadlig "folklivsexpert" i vår huvudstad  som är ett orakel och kan tala om hur folk skall uppträda i alla livets skeden för att inte göra bort sig. Det är viktigt att ha fint bordskick och duka rätt, äta rätt och inte sörpla när man äter soppa. Man får inte skåla hur som helst eller sätta servetten under hakan. Det var egentligen om servetten jag skulle prata för jag undrar om det är många som känner till att förr när man dukade skulle linneservetterna "brytas"  innan de lades eller ställdes på tallriken. Med bryta menades att servetterna viktes konstnärligt till en svan eller solfjäder eller varför inte som på bilden. Visst ser det festligt ut men jag är tänker fortsätta att använda pappersservetter för dem anser jag vara en praktisk modernisering i dukningssammanhang. Någon måtta får det vara på etiketten.  31/1 2014

Det är tur att smaken är olika och det är tur att det finns så mycket att välja på av det mesta. Var och en kan få ha sina egna åsikter, sin egen klädsmak och sina egen frisyr. Idag var det premiär för Melodifestival och  Malmö  var först ut den här gången. Även om jag inte är stormförtjust i den nutida musiken så är Melodifestivalen ett  festligt och glamoröst TV-program. Folk är finklädda och applåderar för glatta livet. Det lär vara en ära att få vara  programledare och dagens omaka par blir väl varma i kläderna så småningom, Men jag tror inte att de slår Petra Mede för hon  är en suverän enligt min mening,  Låtarna begriper jag mig inte på, men det gör säkert svenska folket  när de  röstar. Björn Ranelid nöjde sig med att sitta i publiken den här gången men jag må då säga att han satte en viss  "stuns" på   tillställningen  den gången när han var en av de tävlande. Det kommer väl fram lite udda figurer även i år och det ser jag fram emot. Torsten Flinck och andra som spelar pajas är väl mest ute för att retas lite  och för att ha lite roligt själv. Nu har jag försökt mig på att recensera och bättre än så här blir det inte den här gången.  1/2  2014

Ibland känner jag mig totalt uttråkad. Det borde jag inte göra för mitt liv är mer händelserikt än det är för flertalet andra äldre personer. Jag vill  vara sysselsatt  med något trevligt och jag vill vara ute och röra på mig. Mig - en närstående person- som inte lever längre, frågade ofta om jag  aldrig fick nog, vilket jag lite skamset måste erkänna att jag tydligen inte fick. Sysselsätta sig kan man alltid om man är frisk, men en del sysselsättningar är förfärligt tråkiga. Städning  t ex  gillar jag inget vidare och när rutavdraget kom blev det tid för över för lite roligare sysselsättningar. Matlagning kan vara rätt trevligt om man struntar i givna recept och i stället använder fantasin, provar sig fram och ser vad det blir av det hela. Jag misslyckas sällan och det mesta blir ätbart. Korsordslösning  har en viss lugnande inverkan och det kan jag  i bästa fall utöva flera timmar per dag. Att läsa en god bok är rena njutningen. Tyvärr har jag lite dålig karaktär och svårt för att lägga boken ifrån mig, vilket gör det olämpligt att  läsa en liten snutt innan nattlampan skall släckas. Jag var redan som barn ganska "livlig" men kunde ändå sitta still på skobänken, så  jag led tydligen inte av ADHD som blivit en diagnos för utåtriktade personer. Hur som helst  får jag lite utlopp för min verksamhetslust  genom att blogga och så länge som min vän fotografen  förser mig med fina foton kanske de blir lästa också.  2/2  2014

Idag har jag visats upp i TV och blivit utfrågad  av en av Sveriges mest populära programledare.  Om det blev bra TV eller ej vet jag inte men efteråt var min mailbox full av brev från en massa snälla människor som kommenterade  och alla var ytterst vänliga.  Jag är inte ute  efter lovord utan när jag  ställer upp offentligt  känner jag mig lite som talesperson för den gamla tanten som sällan kommer till tals och som är lite ringaktad och nedvärderad. Vi är inte så dumma om vi bara får hållas och vi kan lära oss en hel massa saker  även om det tar längre tid än det gör för den som är ung. När jag var barn fanns det inga tekniska prylar alls, men vi har lärt oss att använda dem allt eftersom  uppfinnarna har visat upp dem. Man kunde existera utan  både bil och telefon. Det tror inte nutidsmänniskan att hon kan leva utan. Hur som helst är jag glad om jag inte gjorde bort mig ikväll och jag vill i det här inlägget tacka alla som kommenterat. Ingen nämnd och ingen glömd . Själv tycker  jag nog att jag lät lite "snusförnuftig " och såg lite skrynklig ut fast sminkösen gjort sitt bästa för att dölja de värsta skavankerna.  3/2 2014

Det snöade i morse men det blev ingenting av det. Själv är jag ingen älskare av snö, men jag har vänner som går och längtar efter en skidtur, så för deras skull kan jag tänka mig att stå ut med lite vinterväder några dagar. Mina egna skidor har jag för länge sedan lämnat till en insamling eftersom  vintersport är inte min grej precis. Det är inte sommarsport heller och numera nöjer jag  mig med att promenera och göra en och annan armhävning. Ibland när jag går förbi ett Gym så undrar jag vad tränaren där skulle säga om jag stegade in och ville göra ett träningspass. Jag vet inte om en sådan inrättning tillämpar en viss åldersgräns uppåt eller neråt. I så fall faller jag för åldersstrecket direkt. Det skulle faktiskt vara spännande att få prova på en gång, innan jag lämnar jordelivet, men ännu har jag inte vågat mig in bland apparaterna. Det fordras antagligen speciella träningskläder för att man inte skall väcka uppmärksamhet och det har jag inga. Min gamla blå gymnastikdräkt modell äldre är nog hopplöst omodern  och skulle nog locka till skrattsalvor hos medgymnasterna. Jag har märkt att min vän fotografen  har en viss förkärlek för sommarmotiv, men dagens vinterbild är  verkligen riktigt vintrig och med den vill jag också på det varmaste tacka för alla vänliga kommentarer jag fått i dag och vid tidigare tillfällen.   4/2  2014

Idag har jag besökt en större mataffär för att proviantera. Jag har ju lite perspektiv på både det ena och det andra och brukar skriva en del om förr och nu och vad saker och ting kunde kosta för länge sedan.  Numera kostar det som är närproducerat mer än vad importerade frukter och andra exotiska produkter kostar. Den limpa mor betalade  50 öre för, kostar nästan 30 kronor idag och är säkert inte lika hälsosam eftersom den har bästföredag fjorton dagar efter bakdagen.  Däremot fick jag  3 st Mangofrukter för en tia och 4 st Kiwi till samma pris och de är mig veterligen inte närodlade. Jag tackar och tar emot och klagar inte på denna  facila  prissättning och kan därför när som helst frossa  i vitaminer för en liten struntsumma. Ost gillar jag som pålägg och som avslutning på middagen med några vindruvor till.  Men det är förfärligt vad osten blivit dyr. Bättre hårdost får man betala över 100 kr per kg  för och det tycker jag är hutlöst.  Det är nämligen bra för gamla tanters benstomme att dricka mjölk och äta ost och därför vill jag ha ost på mackan.  Färdiga matportioner köper jag inte, för de brukar innehålla c:a en dryg matsked av  kött eller fisk, resten är sås och pulverpotatismos och det senare smakar pyton. Trots priset hade jag med mig en bit mögelost  hem från affären, men den ser inte lika läcker ut som den ost min vän fotografen serverades på utrikes ort för en tid sedan.   5/2  2014

Det är "lätt som en plätt" säger man när man skall göra något som inte fordrar större tankemöda eller kroppsansträngning.  Annars är det inte "lätt som en plätt" att gör en riktig plätt . Därför blir det oftast pannkakor efter ärtsoppan  på torsdagen . Det går betydligt fortare och tid är pengar påstås det. Det må vara hur som helst med den saken, för jag gör plättar av födsel och ohejdad vana . Jag hade inte sett en pannkaka förrän i vuxen ålder för min mor gräddade alltid plättar.  Sju stycken åt gången i en svart plättlagg av gjutjärn, som vägde bly och sattes på vedspisen.  Hon lade de färdiggräddade plättarna i prydliga högar på ett fat. Exakt lika många i varje hög för eljest hade det blivit ett kiv och ett riv. Att vara äldst och störst berättigade inte till större tilldelning utan det skulle vara millimeterrättvisa. Till  plättarna serverades lingon eller i bästa fall hallonsylt.  Jordgubbar salufördes nämligen inte i min barndom så det kunde inte bli fråga om sylt av den sortens bär.  Nu äter jag med fördel sådan. Min vän fotografen älskar plättar och jag bjuder på sådana ibland, men kan bara grädda fyra åt gången i min moderna teflonbelagda plättpanna. Jag ärvde visserligen  mors gjutjärnslagg men en sådan funkar inte ihop med elspisen. Jag älskar fortfarande plättar och vill inte ha dem "mjölstinna."  d v s  smeten skall innehålla mer av ägg och mindre av mjöl .   6/2   2014

Jag brukar inte ägna mycket tid åt TV för den har sällan  något  sevärt.  Annat var det på den tiden då TV hade egen teaterensemble och det fanns serier som gick i åratal och engagerade hela svenska folket. Vem minns inte "Varuhuset "och "Onedinlinjen" för att inte tala om "Hem till byn." Serierna var allmänna samtalsämnen och "Dallasfigurerna " med den elake JR kände varenda "kotte" till.  Nu tittar jag förstås på  Leif G Persson. Visserligen är han ingen "Adonis"  (Adonis var en grekisk gud. som ansågs mycket vacker och åtråvärd) men Persson  har en viss butter charm och är klok och förståndig . Det smäller lika högt som skönhet enligt mina åsikter. Idag  var det ju ett måste  när det var OS-invigning. Jag har läst att detta OS är världens dyraste och det begriper jag nu sedan jag sett invigningen. Putin som spenderat en massa av ryska statens pengar på jippot syntes i bild några gånger men gjorde för övrigt inte mycket väsen av sig. Jag må då säga att ryssarna kan sin sak och hade gjort ett ståtligt invigningsprogram och motvilligt måste jag erkänna att det var ett imposant spektakel. Vad tävlingarna sedan anbelangar, tänker jag inte hänga framför TV-n utan  nöja  mig med att läsa om dem  i tidningarna. Det kommer inte heller att bli några kommentarer. Bilden har inget med OS att göra men är ett fint vinterfoto.   7/2  2014

Idag har jag blivit intervjuad av en 10-årig ung släkting som fått i läxa att kolla hur saker och ting var för länge sedan och för detta behövde hon  ett intervjuoffer. I det här fallet blev det jag som fick svara på tolv frågor. Ungar är väldigt försigkomna i våra dagar och en sådan uppgift skulle jag som skolflicka aldrig gått i land med. Vi vågade aldrig tilltala äldre personer när vi var barn utan vi fick snällt vänta på att bli tilltalade om det skulle bli samtal över generationsgränserna. Vår tids lärarinna skulle heller aldrig gett sina elever en så avancerad uppgift. Den unga intervjuaren frågade  bl a  hur mycket jag hade i veckopenning i hennes ålder. Hon trodde att jag skämtade när jag förklarade att vi aldrig ens hört talas om veckopeng och ännu mindre haft någon. När jag sedan  berättade om våra leksaker  och de lekar vi lekte blev hennes förvåning ännu större. Jag har ägt väldig få leksaker och aldrig haft behov av fler. Hopprep och bollar hade vi förstås  men för det mesta använde vi vår fantasi när vi lekte och jag kan inte minnas att vi hade tråkigt en enda minut. Intervjuaren har allt som bara tänkas kan men jag tror inte att hon är  lyckligare över sin iPad än jag var när jag i hennes ålder  fick en docka som kunde blunda och hade rörliga armar och ben.  Fotot är från Medeltidsmuseét och även om det inte kan kopplas samman med texten är det ett väldigt fint foto. 8/2  2014

Min vän fotografen är intresserad av astrologi  i allmänhet och för kinesisk  i synnerhet.  Själv har jag betraktat den gamla vetenskapen med en smula misstro. Det var väl gott och väl att forntidens sjöfarare i navigerade efter stjärnorna för det fanns ju inga kompasser, men att tro att ens själsegenskaper och livsöde helt avgörs av stjärntecknet man föddes i, förbjuder mig mitt sinne för realiteter. Fotografen påstår att jag enligt kinesisk astrologi  är född under Råttans år och att jag i och med detta kan identifieras som råtta. Själv anser jag  påståendet vara rent negativt. Råttan är i mina ögon riktigt äcklig. Den är förstås rätt klipsk, tar sig in och ut överallt och överlever alla utrotningsförsök. I år är det enligt  kineserna i stället Hästens år och jag skulle inte anse det som det minsta förklenande att vara häst. Det  är ett stort, starkt och vackert  djur och kan användas till mycket. En bra travhäst kan t ex göra sin ägare till en rik man. Enligt svensk astrologi är jag född i Oxens tecken och är följaktligen Oxe. Det är inte förnedrande att vara oxe. En sådan är tålig och arbetsam och den ersatte hästen  och drog plogen i gamla tider. Hästen på bilden kan man betrakta på Skokloster och den har ingenting med astrologi att göra. En häst gör sig bättre än en råttan i bild.   9/2  2014

Skansen är en oas och jag har varit där oräkneliga gånger och tröttnar aldrig på att vandra omkring bland gamla stugor och gårdar. Barnfamiljerna gör väl åtminstone ett besök årligen för att  få träffa djuren på Lillskansen eller gå på julmarknad. Min vän fotografen och jag har gjort det till tradition att äta vårt julbord på Sollidenrestaurangen. Där finns  julstämning och mysig atmosfär som man inte hittar på krogarna i stan. Vi  svenskar har goda skäl att vara  tacksamma motl Artur Hazelius som 1891 lät inviga Skansen som friluftsmuseum. Djurpark blev det betydligt senare. Där lär finnas  170 byggnader från Skandinavien och numera i stort sett bara nordiska djur. Olika högtider firas varje år på Skansen och de sänds numera i TV så att hela svenska folket kan få vara med om  Nationaldagsfirandet med kungafamiljen eller lyssna till Jan Malmsjö på Nyårsafton när han med känsla och  inlevelse läser Nyårsklockorna av Tennyson. Under mitt tidiga pensionärsliv hade jag årskort och använde Skansen nästan som sommarnöje sedan jag inte orkade med sommarstugan längre. För  turisten är Skansen nästan ett måste och det finns många som redan nu längtar till Allsångskvällarna. Det är något visst att uppleva dem på plats.  Det har jag gjort ett par  gånger och det var värt besväret. Nu väntar jag med spänning på att få veta  vem som blir ny Allsångsledare 2014. Fotot togs i  samband med besöket på Julmarknaden och fotografen är densamma som alltid.  10/2  2014

Tomater är väldigt röda och granna när de är mogna men de kallas ändå för grönsak konstigt nog.  Man odlade inga tomater när jag var barn och när jag som tonåring för första gången  i mitt liv såg röda tomater på torget i min lilla hemstad trodde jag  att de skulle ätas som man äter äpple ungefär och smaka ännu bättre eftersom de hade så vacker färg  och såg så goda ut. Men skenet bedrar och det blev en riktig  besvikelse. Tomater varken doftar eller smakar gott . Den första tuggan smakade "pyton" och jag spottade ut den och ångrade slanten jag offrat. Smaksinnet är lite underligt  för man kan ju lära sig att tycka om både det ena och det andra som man från början ansett vedervärdigt. Kaffe drack jag inte förrän jag var i trettioårsåldern. Tidigare tyckte jag bara att det smakade beskt och otäckt. Med socker och grädde gick det hjälpligt att få ner drycken eftersom man som svensk bör dricka och också tycka om att dricka kaffe. Numera anser jag att en kopp gott kaffe är en "gudadryck."  Det finns flera exempel på saker som jag  vägrat att stoppa i mig men som jag senare omvärderat och konsumerar med god aptit. Ibland undrar jag om det inte är så, att vi bara lurar vårt eget smaksinne och inbillar oss att någonting är gott. Röda  granna tomater till exempel.  11/2  2014     

Vatten finns det överallt och om det inte  fanns så fanns det inget liv på denna jorden. Det är sällan jag funderar över världsalltet och stora livsgåtor men idag när jag glömt bort att vattnet i huset jag bor i skulle vara  avstängd ett antal timmar, blev bristen på detta fludium ett akut problem. Den , som är förutseende och har bra kom ihåg , har givetvis tappat upp ett antal litrar. Det gjorde inte jag och fick av den anledningen skäl att tänka på den stora  betydelse vattnet har i min dagliga tillvaro. Man består ju själv till 60% av vatten och hela jorden är ju täckt av en massa hav och sjöar. Havsvatten går inte att dricka men om inte jag är helt felunderrättat så är det Mälarvatten i mina kranar. Det går såväl att dricka som att  bada i utan att man bli sjuk. Vi som får vatten genom att vrida på kranar slösar förskräckligt och sägs göra av med hundratals liter per person och dygn. Det kan inte den göra som skall hinka upp vatten ur en brunn och bära det lång väg. Min vattenbrist gjorde till en början att mitt eftermiddagskaffe blev inställt, vilket man kan överleva , men att "fjutta" med våtservetter när man skall tvätta händerna allt som oftast är väldigt ineffektivt. När vattnet återkom, insåg jag till fullo hur betydelsefullt det var och hur tacksam jag borde vara för att jag kunde fylla på mina depåer. Jag liksom den övriga mänskligheten kan klara sig bra länge utan mat, men utan vatten är det kört. Vatten kan drickas som det är direkt från kranen men om det serveras i glas som på fotot smakar det ljuvligt, kan jag intyga.   12/2  2014

I morgon är det Alla Hjärtans dag och då kan det vara lämpligt att jag önskar alla mina  läsare en riktigt trevlig dag och att alla blir uppvaktade eller uppvaktar själv med en lite present eller en blomma. Man borde ju alltid vara generös och omtänksam mot nära och kära, men  det är vi ju inte. Därför kan det vara bra att vi fått dagar att uppvakta far, mor och kärestan på, så att de får vara i centrum åtminstone  en dag om året. Dessa dagar firade vi inte alls för ett antal år sen. Vi skulle inte haft dem nu heller om de inte tillkommit på initiativ av smarta affärsmän, som vill sälja presenter. Men nu är det som det är och fastän jag inte kan vänta någon uppvaktning finns det ingen anledning att missunna affärsidkarna lite vinst och klirr i kassan. Dagen kallas också Valentindagen och har sitt ursprung i traditioner som uppstod redan på 400-talet kring helgonet Sankt Valentin. Kopplingen till kärlek och romantik uppkom först under medeltiden  men varför den skall firas just i februari har jag inte den blekaste aning om. Av någon anledning låter det bättre att säga Happy Valentin än Lycklig Valentin och varför det är så kan jag inte heller förklara. Happy Valentin!  13/2 2014

Om vi skall umgås med varandra måste vi följa vissa umgängesregler. De flesta av oss har fått lära oss "folkvett" redan som barn. Min generation  blev  strängt uppfostrade och vi lärde oss niga och bocka och inte stoppa kniven i munnen.  Att umgås med andra barn är inte så svårt för när  de vuxna inte  lägger sig i,  så klarar  barn sig bra med egna  etikettsregler och leker och har trevligt  utan  att kivas och puckla på varandra.  Alla vuxna umgås inte i fina salonger men det händer ibland att mindre världsvana personer kan bli bjudna på middag  t ex hos chefen eller att de har bjudit hem densamme  och helt plötsligt kommer på att  de inte riktigt vet hur man skall bete sig  och börjar funderar på hur besticken eller  glasen skall placeras. Värsta problemet brukar vara när värdfolket  och ibland även gästen eller gästerna  vet hur och när man skålar och med vem man skall skåla enligt konvenansens regler.  Det är vid sådana tillfällen det kan krisa till sig.  Men det är onödigt att oroa sig, för det har på senare tid blivit inne att uppföra sig  när man är ute på  kalas och fester. Det går att  köpa böcker om vett och etikett eller också  kan man rådfråga oraklet som brukar förekomma i TV och  har en egen spalt i i DN. Hon är uppfostrad i finare salonger och delar med stor sakkunskap med sig av sitt vetande. Om jag blir fint bortbjuden skall jag läsa på ordentligt så att jag inte gör bort mig. På bilden vet jag precis vem jag skall skåla med. och klarar mig  utan experthjälp.  15/2   2014

Paraplyer eller regnskärmar är en anordning som skall skydda mot regn. Ett sådant behöver man nästan jämt för himlen är för det mesta molnig och "regnet det bara öser ner" som Siw Malmkvist sjöng med ett glatt leende på läpparna i våra folkparkerna på den tiden det begav sig. Jag har svårt för paraplyer och tar inte till dem i onödan. De moderna hopfällbara tingestar man saluför nuförtiden är rena skämtet. De vänder sig ut och in vid minsta vindil och jag har sett en  del tanter som blivit så rasande på redskapet att de efter ett antal vändor svurit en lång ramsa och sedan slängt det eländiga  paraplyet i närmsta papperskorg. Jag äger två paraplyer av hög kvalitet som har den klassiska och gammaldags formen och som verkligen skyddar mot väta. Det ena är jag mycket stolt över för det är så vackert. Det andra har gått i baklås och går inte att fälla upp. Båda är mer 40 år gamla för det var kvalitet på det mesta som såldes förr i tiden. Paraplyer är inte användbara som fallskärm. Det trodde jag i 10-årsåldern  och gjorde ett försök att hoppa med ett uppspänt paraply från ett fönster en våning upp, livligt påhejad av mina lekkamrater. Jag slog inte ihjäl mig när jag landade , men äventyret slutade med en stukad fot och en massa blåmärken. Min mor hyste inte det minsta medlidande  med sin våghalsiga dotter utan ansåg  att jag  fått ett välförtjänt straff. Denna händelse  erinrade jag mig  när jag fick den fina bilden med den lilla flickan under det röda paraplyet. Visst är det ett  vackert foto?    15/2   2014

Dagens bild får bli dagens ämne för det är inte var dag som man möter en munk på stadens gator.  Den här är inte äkta utan strosade omkring som reklam när Medeltidsmuséet  hade en speciell utställning. Munkar kan man tala om i två olika betydelser. Den ena är då män som av religiösa skäl för en asketisk tillvaro  i ett kloster. I den andra  är det ett friterat bakverk som har doppats i socker innan det skall ätas. Det har  formen av  en ring och går att köpa i våra livsmedelsbutiker. Jag kommer inte ihåg var de köptes i min barndom, men jag  var salig när  jag  hade en tioöring att offra på det goda bakverket. Skåningar har ju som alltid sina egna benämningar på det mesta och hos oss sade man inte munkar eller flottyrringar  utan "kallade dem för "flottakringlor."  Det låter inte fint men så kallade vi dem alltid. Degringarna friterades  antingen i kokosflott eller  i isterflott allt efter tillgång. Jag har för evigt vissa tråkiga associationer till  den här sortens  bakverk . På min skoltid hade vi ett par terminer skolköksundervisning i de högre klasserna och var då indelades i hushåll som lagade middagar som sedan avåts  tillsammans med lärarinnan.. Dagen  det skulle serveras munkar med sylt och grädde  till efterrätt stod jag för tillagningen av desserten. Jag blev i hög grad impopulär när läckerheterna kom på bordet. Jag hade nämligetagit fel burk i speceriskåpet och doppat mina egenhändigt tillverkade munkar i salt i stället för socker. Att de var oätbara är inte svårt att räkna ut. Denna  fadäs är för alltid förknippad med munkar varhelst jag ser dem.   16/2  2014

idag sken solen och det var så länge sedan jag såg den sist att jag började misstänka att den  inte skulle visa sig mer i min tid och att  gråvädret var inledningen till en ny syndaflod. Om syndafloden läste jag i skolan och om gubben Noak också. Jag må då säga att det var en riktigt äventyrlig seglats han gjorde  och det är frågan om  den skulle  kunna  upprepas  i händelse  av  det skulle bli aktuellt i våra dagar. Nu var det förstås solens återkomst jag skulle prisa idag och helt onödigt att gå omvägen om gubben Noak men jag har en viss förmåga att krångla  till det och komma ur kursen så att säga. Det vet vi väl alla att solens strålar  är en förutsättning för att det skall finnas biologiskt liv på vår planet och skulle den slockna så är det kört för både människor och djur. Själv blir jag sur och grinig när det bara öser ner  men idag  kände jag mig glad såsom fågeln när solen sken in genom rutan när jag vaknade. Om den fortsätter att skina några dagar till  så kanske den rent av kan påverka mitt sinne för humor. I regnväder blir jag trots blötan så torr och tråkig att jag inte ens står ut med mig själv och hur skall då andra kunna göra det. Vintersolen är den som passar mig bäst för jag har lite svårt för sommarsolens heta strålar. Någon bild på solsken har jag inte förärats av min vän fotografen, men min fantasi ser en viss strålglans på den avbildade vasen och det får duga i brist på bättre.  17/2  2014

Idag påstod TV-nyheterna att det är vår därför att sångsvanarna har kommit tillbaka till Sverige. De är lite förståndigare än knölsvanarna och flyger till varmare länder när det börjar bli kallt och ruskigt hos oss i Sverige. Vårtecken i all ära men jag är inte helt säker på att vintern, som inte har varit någon riktig sådan i våra trakter, är slut på riktigt ännu. Men den som lever får se. Knölsvanen, en släkting till sångsvanen, kan man se året runt i vårt land och jag tycker att de är väldigt vackra med sin vita färg och långa smäckra halsar. Man kan förstå Tjajkovskij som gjorde musiken till baletten Svansjön. Den baletten har jag njutit av flerfaldiga gånger, bara för att  jag är så lyckligt lottad att jag bor där det finns ett Operahus. I min hemstad hade vi inte ens en konsertsal att gå till. Om vi skall återgå till sångsvanen, så är den en stor och vit andfågel med gul näbb som utstöter ett högt trumpetande läte som inte låter som sång i mina öron, men var fågel  "sjunger efter sin näbb", säger man ju. Jag tror inte att vi får se sångsvanar i vår stad för de häckar på mindre sjöar långt upp i norr. Varför de gör det har jag ingen aning om. Men är det så att de idag förebådar våren så är det bara glädjande för de flesta. Dock icke för dem som har sportlov och bara trivs där det finns snö och skidliftar. Jag har aldrig förstått vitsen med att åka nerför en backe på ett par träbitar och bli upphissad gång på gång, men det är inte nödvändigt att  begripa allt. Men jag förstår i alla fall att  om sångsvanen är ett vårtecken, så borde inte dagens bild visa upp en knölsvan. Men jag har ingen bild på en sådan   18/2   2014

Det verkar kanske som skryt när jag talar om att jag som singel ägnar mig åt matlagning i  större skala än vad mitt enpersonshushåll egentligen kräver. Av födsel och ohejdad vana är jag lite ekonomiskt lagd och nu när det finns kyl och frys och extrapriser kan jag handla lite större förpackningar. För övrigt finns det inte mycket som är förpackat för att passa en singel och  man får antingen avstå från att köpa eller finna sig i att bära hem och ta hand om en familjeförpackning. Av en större köttbit kan man laga flera olika rätter  och frysa in portioner som är lagom stora. Jag köper inte frysdiskens bedrövliga sortiment och jag vill veta vad jag stoppar i mig. Nutidens frysta grönsaker är en välsignelse och följaktligen finns sådana alltid i min frys. Man frågar mig ofta hur det kan komma sig att jag är både gammal och frisk. En av anledningarna kan väl vara att jag hitintills inte slarvat med maten. Det vita brödet låter jag vara, för sådant fanns inte i mitt barndomshem. Vi åt grova rejäla smörgåsar och mådde bra av alla nyttiga fibrer vi tuggade i oss. Jag lagar efterrätter också för sådana serverade min mor oss alla dagar på året när jag var barn. Det är visserligen bra och nyttigt med färsk frukt men lite goda desserter smakar mums om de inte är för söta. Jag är ingen hälsofreak och anledningen till att jag pratar om mat är att det är nödvändigt att äta och ibland vet jag inte vad jag skall skriva om. I så stor skala som på bilden arbetar jag inte, men bilden  är i och för sig rätt rolig.. 19/2  2914

Jag har ju börjat att syssla med datorer på gamla dar och försöker efter bästa förmåga  bevisa att man aldrig blir för gammal för att lära.  Dock lär man inte lika fort som t ex en förstaklassare. Ungar är helt fenomenala när det gäller att handskas med datorer och smarta mobiltelefoner. En mobiltelefon är jag också ägare till, men min är ingen smart sådan utan är av tantmodell, vilket är don efter person så att säga.  SMS:a gör jag inte för jag tycker att det är roligare att skicka e-post och SMS:andet  är för övrigt ganska "pillrigt." När jag fick min första dator hade jag inga ambitioner utan betraktade den mer eller mindre som en förbättrad upplaga av skrivmaskinen, bara lite mer invecklad.  Sedan blev det på något sätt inne att äldre personer skulle ha dator och kommunen ordnade  kurser. Jag gick på en sådan. Det kunde jag låtit bli för den s k pedagogen hade ingenting att lära ut och var totalt ointresserad  av gamlingars kunskapstörst.  Men skam den som ger sig. Jag envisas och går fortfarande på datorkurs. Det är jätteroligt  när man får en lärare som kan och vill lära ut och som förstår sig på såväl datorer som människor. Tack vare denna person kan jag blogga,vilket var mina drömmars mål. Läraren är identisk med "min vän fotografen" och proffs på bilder. När jag får beröm för  en bild är det  därför inte jag som skall prisas. Jag kan skriva och fotografen är bildkonstnären som  fullbordar verket. Vi tackar båda för alla snälla och vänliga kommentarer .  20/2   2014

Det var länge sedan jag körde med gamla ordstäv. Det är en av mina "käpphästar,"   En käpphäst är egentligen en gammal leksak som fanns redan på medeltiden men när jag använder benämningen så menar jag en helt annan sak. Det låter lite gammaldags och är så på riktigt också, men det är alltid roligt att använda gamla uttryck "och  sätta myror i huvudet på folk." Att ha en "käpphäst" är detsamma som att ägna sig åt ett alldeles speciellt ämne  och tjata om det i tid och otid.  Det skall man inte göra när man bloggar, men ibland "ser jag inte skogen för bara träd."  Det är också ett ordstäv och betyder i vanligt tal att  man har svårt för att se helheten  därför att detaljerna  är alldeles för många.  Idag fick jag ett infall att tala om träd. Jag har en rätt tråkig utsikt från mina fönster, men det finns några träd på gården som jag  följer årstidernas växlingar på, Idag ruskade vinden om dem ordentligt och den snö som föll igår blåste ner och grenarna blev kala och tråkiga igen. Ingen vår i sikte bara trist vinter. Ett träd har vanligen en enda stam. Min vän fotografen har upptäckt att det inte stämmer alla gånger och har sänt mig dagens bild  och bevisar därmed att ingen regel är utan undantag  Själv tycker jag att fotot gör såväl min person som träden full rättvisa.    21/2  2014

.

Idag läser jag i tidningen att våren har kommit till Skåne och att snödroppar och vintergäck blommar. Den senare förökar sig lätt och växer där nere i stora bestånd och bildar mattor som på bilden. Jag förmodar att den har fått sitt namn för att den blommar så tidigt och liksom driver gäck med vintern när  kylan  ger med sig. Vintern är ingen behaglig årstid och därför blev jag glad över att det börjar våras, om inte  ibland bergen. så i alla fall på skånska slättlandet. Det är alltid något.  När jag var barn betraktade vi ungar allt som växte som vårt och plockade vårblommor  bl a vintergäck varhelst de fanns och bar hem dem till mor. Hon blev sällan glad för hon  misstänkte oss med all rätt för "olaga intrång" och gav oss stränga förmaningar att respektera staket och inhägnader.  I min barndom fanns inga tekniska prylar som barn kunde  syssla med  utan  vi använde  vår fantasi   och "botaniserade" och höll reda på var växtligheten fanns, om den var ätbar eller lämpade sig för andra ändamål. Kastanjer och kottar  kunde man leka väldigt trevliga lekar med . Vintergäcken nöjde vi oss med att plocka, men idag  är jag fullt tillfreds med att se den  blomma även i vår landsända  så att  jag  kan  säga "att nu är det vår."   Bilden har jag idag fått från Skåne.     22/2   2014

Som bloggare känner jag ett visst ansvar för det skrivna ordet och försöker i görligaste mån undvika svärord och tvetydigheter. Jag känner också ett behov av att skriva lite omväxlande och inte tjata om samma sak flera dagar i rad. Det är därför jag den ena dagen rör mig bland djuren och den andra håller jag till bland växterna . Det finns mycket att välja på  och jag vill helst vara lite informativ  och saklig. när jag ändå är i gång.  Människor är också intressanta. En del av dem är riktiga banditer och andra är snälla och rara och oskyldiga som lamm. Det där att likna hyggliga människor vid lamm är väldigt gammalt. Psalmen "Guds rena lamm oskyldig.....  "  är från 1500-talet och den lärde jag mig utantill när jag  gick i småskolan och jag  kan fortfarande rabbla  upp varenda vers, fast jag begriper inte vad det skulle vara bra för. Riktiga livs levande lamm är inte bara ulliga och söta utan de måste ju verkligen vara bland de oskyldigaste djur man kan se på denna jord.  Jag ser ett flertal söta små lamm livslevande varje vår på en H4-gård i min omedelbara närhet och klappar dem gärna. Tyvärr blir de flesta av dem till lammstek när hösten kommer. De slaktas och äts upp  av jordens värsta rovdjur människan, som bara när hon är ett litet lindebarn (jag har varit ett sådant)  kan liknas vid  ett oskyldigt lamm. För det mesta är de ena riktiga syndare.   23/2   2014

Jag bor i en stad som  är mest känd för Friends Arena. En gång i tiden spelade AIK sina matcher  på Råsunda stadion, men den är riven liksom det gamla pittoreska Hagalund som visserligen var en "kåkstad" men ack så  pittoresk den var och så roligt det var att vandra omkring bland  husen som var byggda i de mest otroliga stilar och av det material fattiga arbetare hade till hand när de fick bygga sina hus själv och bosätta sig  på platsen. Konstnären Olle Olsson bodde i Hagalund  under hela sitt liv och målade av områdets gator och hus. Han fick tillnamnet Hagalund och blev så ledsen när området revs att han slutade upp att måla och nästan sörjde sig till döds. Han kom att avsky de åtta fula  blå höghus som byggdes upp i stället för den gamla idyllen. I folkmun kallas området för Blåkulla och där bor numera mest invandrarfamiljer. Av det gamla Hagalund återstår nu endast  tre hus och det mest kända  av dem  byggdes av Olle Olssons far och konstnären bodde under hela sin  livstid  i  sitt barndomshem som numera är museum. Jag tyckte att jag vill berätta lite om min stad som inte bara är en förort till Stockholm utan ett ställe där det finns mycket av kultur och sevärdheter. Här bor vår kronprinsessa och hon har inte ockuperat hela Hagaparken utan vi kan fortfarande ströva omkring i den fina parken som anlades av  kung Gustav III en gång i tiden.  Ulriksdals slott ligger också i min stad och vi har vackra promenadstråk längs Ulvsundasjön och Brunnsviken. Min vän fotografen bor i min närhet och har tagit många fina bilder i stadens omgivningar. På dagens bild ser man oss båda utanför Olle Olssonhuset. Nu vet läsaren att jag bor i Solna jag kan varmt rekommendera min stad som kulturellt utflyktsmål.    24/2 2014

Den här årstiden då det varken är vår eller vinter får man inte misströsta utan försöka glädjas åt det lilla som finns att bli glad åt. Att de första färska jordgubbarna har kommit  t ex. De är utländska förstås och har inte mycket gemensamt med det svenska söta saftiga bär som mognar till midsommar och som smakar ljuvligt och doftar gott. "Men i brist på bröd, äter man limpa" säger ordspråket och det betyder väl i det här fallet att det importerade bäret får duga om man nu absolut vill äta färska jodgubbar i februari. De jag åt såldes till extrapris eljest hade jag kanske inte köpt dem. Eftersom jag var inne på ämnet jordgubbar  kom jag att tänka på, att de kan användas såväl till sylt som  till allt möjligt gott.  På min födelsedag  i maj har det så länge jag kan minnas serverats  jordgubbstårta.  Jag gör den själv och använder svenska djupfrysta bär  som fyllnad.  Det blir kladdigt  med djupfrysta bär som dekoration så numera  blir det utländska. ovanpå grädden.  De utländska är i maj inte lika bleka som i februari och är inte heller  lika hårdtuggade.  Min fina tårta har jag tyvärr  ingen bild på, men på den jag visar ser man att en enda svensk jordgubbe kan fullända  bilden av en god bakelse. Bakverket ifråga serverades i somras på Vaxholms noblaste kaffeservering.          25/2  2014

När man skall se på TV använder man numera fjärrkontroll. En sådan är avsedd att styra  en maskin på avstånd och den är trådlös. Numera använder vi fjärrkontroll när vi skall välja program på TV och i vissa familjer blir det slagsmål om vem som skall ha den i handen och bestämma vad övriga som sitter i soffan  får titta på. Eftersom jag är singel och sällan har sällskap vid TV-n så har jag inga som helst problem med fjärrkontrollen och manövrerar den i ensamt majestät. När jag kommer bort (obs! jag har inte gått vilse) och sitter i främmande soffor trasslar det ofta till sig. Jag är nämligen aningen lomhörd och vill koppla in Text-TV för att läsa det sagda och vara säker på att jag uppfattar saker och ting rätt. De flesta av mina bekanta har bättre hörsel än jag och har inte aning om att det går att få svenska program textade. Det finns nämligen på alla fjärrkontroller en liten rektangulär knapp för ändamålet, det gäller bara att veta var den sitter och det vet sällan folk som saknar hörselproblem. Har man hittat knappen trycker man in tre siffror (varje kanal har sina egna) och så kommer det i bästa fall text till det talade ordet. Jag var ju med i ett "fråga doktorn-program och när detta skulle sändas skulle jag beskåda mig själv tillsammans med min vän fotografen och tvenne andra trevliga personer. Vi hade riktigt mysigt med champagne och snittar men som synes av dagens bild uppstod det vanliga problemet med fjärrkontrollen. Det blev ingen text till det programmet, men jag visste ju vad som skulle sändas  och de övriga hade god hörsel, så kvällen blev lyckad ändå. Om jag får ge ett råd till TV-tittare så vill jag att de skall spana in var de har textknappen på fjärrkontrollen för rätt som det är kan den komma att behövas.   26/2   2014

Någon gång ibland köper jag färdiglagad mat i portionsförpackning. Det är inte ekonomiskt fördelaktigt och inte speciellt näringsrikt heller eftersom det mesta i förpackningen är sås och potatismos. Det senare är vackert spritsat men smakar inte ett skvatt. Jag vet hur potatismos skall smaka och hur det skall tillagas också. Det lärde jag av min mor. Hon kokte en stor gryta med råskalad potatis, hällde av kokvattnet och tog sen till "potatisstöten" och jobbade en bra stund med den, när allt var väl mosat hällde hon i kokande  mjölk, rörde om ordentligt och avrundade sedan det hela med en rejäl smörklick. Det smakade mums. Det som blev över blandade hon med ett par äggulor och stekte dagen efter i stekpannan precis som man gör en tjockpannkaka och serverade potatiskakan med knaperstekt fläsk. Det  vattnas i munnen när jag tänker på mors stekta potatismos. Det gör det inte om man bjuder mig  på pulvermos. Det är fusk och är klistrigt och smaklöst. Nu är det inte min mening att det här skall bli någon matspalt, för sådana finns det alldeles för många redan. Jag blev bara lite nostalgisk när jag såg på fotot hur den enklaste bland maträtter kan se riktigt läcker ut om man lägger upp den lite snyggt och piffar upp den med lite grönt. Man ser ju att det inte är pulvermos utan äkta vara.   27/2  2014

Jag tycker inte om när det blåser. Det inverkar på mitt humör och jag blir nästan "folkilsken." Däremot är jag av någon konstig anledning mer försonligt inställd till regnväder även om jag råkar bli blöt. Blåst kombinerat med regnväder är förskräckligt och i sådant väder borde man få lov att hålla sig hemma. Det talas ofta om att den eller den "varit ute i blåsväder" men då betyder det inte att han eller hon varit ute och luftat på sig utan att vederbörande gjort något riktigt dumt och blivit utsatt för kritik. Säger man i stället att  en person är "blåst" menar man helt enkelt att han är  dum i huvudet eller riktigt korkad.  Man kan bli "blåst på konfekten" också och då har man blivit lurad på något värdefullt och står där med "lång näsa."  Vindar är enligt vetenskapen flöden av luft i atmosfären, som  kan röra sig i alla riktningar och det blir man fullt medveten om när man är ute i blåst och regn iklädd den moderna tidens paraplyer. De vänder sig ut och in i ett kör och jag har full förståelse för den kvinna som blir så uppretad på "paraplyskrället" att hon slänger det i närmaste papperskorg. Tacka vet jag den gamla tidens stora rejäla paraplyer som var välvda som en kupol över huvudet och aldrig vände sig. På dagens foto var jag ute när det blåste  och det är vädret som gör att jag ser lite sammanbiten och tilltufsad ut.     28/2  2014

Jag har aldrig haft något sällskapsdjur. Jag vet egentligen inte varför och nu är det försent. Skulle jag haft ett djur i huset hade jag valt en katt. Den behöver man inte rasta och numera är de flesta  katter i stan  innekatter och har aldrig varit utanför dörren. De flesta är också steriliserade  och lever inget normalt kattliv. Det gjorde katterna förr både i stad och på landet och i  månaden mars blev det alltid ett förfärligt liv på honkatterna när de "löpte" och var kärlekskranka. De ylade och skrek ut sin längtan efter en hanne  i marsnatten och man fick inte en blund i ögonen på grund av oljudet, som kunde vara flera nätter i rad. Den som har en steriliserad  honkatt  behöver aldrig ha besvär med kattungar men visst är det synd om  den stackars katten som inte får leva ett naturligt liv och vara ute förlusta sig  i mars. Min första kattbekantskap hette Mia och var råttjägare hos min mormor. Jag älskade Mia men hon fick inte sätta sin fot i stugan och följaktligen gick det som det gick när det var fritt fram för Mia att tillfredsställa sina lustar i marsnatten. Jag grät floder när mormor varje år hänsynslöst tog livet av de söta små kattungarna  och  det är kanske därför som jag aldrig skaffat mig katt. Mormor hade katt av praktiska skäl och jag såg henne aldrig klappa det stackars djuret. Det skulle jag ha gjort om bildens söta katt varit min.      1/3  2014

Man skall inte använda sig av främmande ord och uttryck när man skriver. Det försöker jag i möjligaste mån att undvika och i regel går det alldeles utmärkt att hålla sig till svenskan. Idag fastnade jag emellertid för det utländska ordet "sofistikerad." Det är sofistikerad som jag alltid velat vara men aldrig lyckats bli. Jag har alla odds emot mig som varande en kortväxt till åren kommen lite rultig typ. Jag tror inte heller att unga personer kan sägas vara sofistikerade, men vissa stiliga damer är det i hög grad. En sofistikerad person skall vara världsvan och elegant, avancerad och högt utvecklad, komplicerad men smart. Det är inte jag som påstår detta utan det står att läsa i Google, ett ställe där det finns mycket vetande att hämta om man inte begriper saker och ting själv. Jag vet inte om min vän fotografen, som gör sitt bästa för att framställa mig i fördelaktig dager, tänkte på ordet , som jag upprepat så många gånger, när hon komponerade dagens bild . Det gjorde emellertid jag och jag tycker att det ser ut som om hon lyckats. Bara det att hon försett mig med en parasoll är ett plus. Parasollen är i mina ögon  mer lustbetonad och romantisk än det mer prosaiska  paraplyet.    2/3  2014 

I morgon är det Fettisdagen och det skulle vara roligt att veta hur många  semlor som folk sätter i sig den här dagen.  Semlor har det funnits i handeln sen Annandag jul och kommer att finnas  ända till Påsken är över. Jag har också vid tidigare tillfälle talat om hur det var förr med semleätandet  så det kapitlet kan anses vara  avklarat. Däremot tycker jag att det finns alldeles för många varianter av den goda bullen både utseendemässigt och när det gäller  smaken.  Priset varierar också  och det är inte alltid den dyraste bullen som är den godaste. Jag slog på stort häromdagen och gick till närmaste kondis för att inhandla min bulle. Den kostade närmare 40 kr  och blev en stor besvikelse. Jag kunde fått flera bullar för samma pris och samma kvalitet  i snabbköpet,  men eftersom jag nöjer mig med ett exemplar i taget har jag ingen glädje av mängdrabatt. Min favoritbulle skall smaka kardemumma och vara luftig och porös, ha en stor klick nygjord mandelmassa och en försvarlig  krans av äkta vispgrädde under locket. Pudersockret de envisas med att strö ovanpå är ett fördärv för det ramlar bara av och fastnar på kläderna. I morgon skall jag uppsöka ett nytt konditori och jag bryr mig inte om vad det kostar bara  jag får njuta av en riktigt "smarrig" bulle. Jag är semleälskare och hoppas få äta några stycken bullar till innan säsongen är över.   3/3  2014

Idag tänkte jag ägna mig åt att visa lite tacksamhet mot alla de som bryr sig om att läsa min blogg och skriva snälla och vänliga kommentarer. Jag vill också tacka min vän fotografen för att hon oförtrutet fotograferar mig i olika ställningar och med varierande bakgrunder. Det är ju fotografierna som lyser upp texten. Jag vill också i bästa välmening ge nytillkomna läsare ett litet råd. "Tuta och kör"-sidan börjar bli tämligen fullskriven och det är mycket som skall scrollas upp innan läsaren kommer till det aktuella och senaste inlägget. Det går betydligt fortare med hjälp av tangenten "End" som befinner sig lite till höger om tangenten "Enter" Detta råd är endast för noviser och den som är lite mer datorkunnig kan helt och hållet bortse från sista meningen. Det trista väder som råder har ingen gynnsam effekt på mitt humoristiska jag men jag ser förhoppningsfullt fram emot att det skall bli vår och att mitt ordflöde då skall påverkas av fåglars sång och bäckars porl och låta lite muntrare. Med anledning av dagens betydelse vill jag också meddela att jag idag har förtärt en god semla inköpt för 25: kr i ett av stadens bättre konditorier. Den var i det närmaste perfekt. Det enda som jag saknade var kardemummasmaken. Men även solen har sina fläckar och jag förklarar mig fullt nöjd med bagarens resultat. Rosen tillägnar jag läsaren och fotografen.  4/3  2014

Jag längtar efter våren, men det är det ingen som bryr sig om och när jag nyss tittade på termometern visade den på  plus -minus 0 och det är följaktligen fortfarande vinter. Men det är bara att kämpa på och inte ge upp hoppet. Hitintills i mitt långa liv har det alltid blivit vår varje år även om det ibland sett mörkt ut och den låtit vänta på sig till långt in i maj. Den genomlidna vintern har inte varit svår eftersom jag bara har behövt använda broddar vid ett par tillfällen under året. Nu kan man förstås drulla omkull även om det inte är glashalt på marken. Det blev jag varse när höstlöven fick mig på fall och jag var "justerad" en längre tid efteråt. Regn är väl inte den naturligaste nederbörden under vintermånaderna men jag förmodar att myndigheterna är nöjda över blötan för den har sparat dem en massa pengar som annars skulle gått till snöröjning. Inget ont som inte har något gott med sig. Egentligen var det min mening att skriva om regn i det här inlägget eftersom min vän fotografen på dagens foto har bevisat, att regn inte bara är nederbörd, som består av flytande vatten, utan att regn på en fönsterruta till exempel  kan ha ett visst skönhetsvärde.  5/3  2014

Jag tycker mycket om fåglar när de kvittrar på en gren eller slår sina drillar högt uppe i skyn. Men jag är inte särskilt förtjust i duvor.  Duvan är också en fågel och det lär finnas 40 olika släkter och 300 arter av duvor.  Mitt förhållande till duvor är en smula kluvet.  Jag tycker inte att de har något vackert läte och så "skitar" de ner förskräckligt.  Allra sämst tycker jag om de duvor som byggt bo ovanför min inglasade balkong.  Jag vågar numera inte öppna något  fönster på balkongen för då  tar duvorna det som en direkt invit att hälsa på och flaxa omkring bland de saker jag inrett extrarummet  med.  Det är förenat med stora svårigheter att få ut en våldgästande duva och både jag och den senast gästande fågeln  var otroligt stressade innan den  hade flaxat ut.  För att inte tala hur det såg ut inne på balkongen efter det besöket . Jag ser dessa duvor som en sanitär olägenhet men värden har ingen som helst förståelse för problemet. Det finns förstås nyttiga duvor också. Brevduvor t ex, men de har nog ingen funktion  i E-postens tidevarv. Turturduvor har man hört talas om såsom  symbol för trofast kärlek. Vad man skall kalla den duva för som Noak skickade ut från arken efter syndafloden vet jag inte,  men jag minns att den kom tillbaka med en olivkvist i näbben  och att Noak tog det som ett tecken på att det var fritt fram att stiga i land. Jag  kan min Biblisk historia eller hur?   6/3  2014

En del personer har begåvats med ett utpräglat lokalsinne. De tar sig fram överallt och hittar alltid hem om de varit borta någonstans. Det gör inte jag om jag kommit på avvägar. Att vistas i skog och mark är nyttigt på många sätt och att andas skogsluft är rena livselixiret. I mitt tidigare liv vandrade jag mycket i skogen och plockade även bär och svamp och förenade därmed nytta med nöje. Men jag höll mig för säkerhets skull alltid i närheten av det övriga sällskapet, för väl inne  bland träden visste jag efter en stund inte var jag kommit ifrån eller vart jag skullel ta vägen för att hitta  därifrån.  Folk med lokalsinne  har inga som helst svårigheter, de vet  hur de skall gå och bara traskar på . De vet också var de parkerat bilen om de haft en sådan med sig, Jag är fylld av beundran. Det är inte lätt att lokalisera sig i en storstad heller. När jag ensam och allena flyttade till storstaden visste jag inte dyft om vad som var norr eller söder och hur stadsdelarna var placerade i förhållande till varandra. Det gällde  alltid veta  var man kommit ifrån  och hur man skulle ta sig tillbaka dit. Med mitt dåliga lokalsinne villade jag  ofta bort mig och visste varken ut eller in. Nu har nyinflyttade mobil och kan pilla fram kartor ur den och den som kör bil kan koppla in GPS . Alla kommer de exakt dit de ska. I Drottningholmsparken villar jag aldrig bort mig för där behöver man inte ha lokalsinne. Där finns det ordentligt med vägvisarare som pekar i rätt riktning.           7/3  2014

Jag är faktiskt lite intresserad av konst. Inte för att jag är någon "förståsigpåare" utan bara för att jag tycker om det som är vackert. En del konst är helt obegriplig  och ibland undrar man om konstnären själv vet vad konstverket  föreställer. Jag brukar säga att det är en konst bara att få sålt  det som kallas för konst, men som mest är konstigt. Det finns en hel del vackra konstverk som pryder upp vår stad och dem är det en njutning att titta på. Molins fontän är en av mina favoriter och jag sitter gärna på en bänk och tittar på vattenplasket  en solig dag. Däremot har jag inte hittat det minsta skönhetsvärde i de svarta klumpar som staden lagt ner pengar på för att hedra den store hjälten Raoul Wallenberg. Han borde varit värd något  mer estetiskt tilltalande. Torget där klumparna befinner sig har fått hans namn och det är ju alltid något. I närheten av klumparna  alldeles invid  Dramaten står en staty  av den firade skådespelerskan Margaretha Krook  och den blir man lite gladare av. Måleri  gillar jag och beundrar ett flertal konstnärer. Min vän fotografen är förtjust i Skagenmålarna och de målade ju så man ser vad det föreställer och jag skulle inte ha det minsta emot att äga en av deras tavlor. Men tycke och smak skall man aldrig diskutera och har man en tavla hemma och tycker om den så är det helt OK även om man inte ser vad den ska föreställa   8/3  2014

Under en stor del av våra liv är vi underordnade någon eller några som bestämmer över oss. Det är föräldrar, lärare eller arbetsgivare och man måste passa tider, lyda order och följa en massa skrivna och oskrivna regler. Det kan vara rätt jobbigt och man tänker att när man blir pensionär en gång, så skall man ta skadan igen och göra precis som man själv vill och riktigt gotta sig över att vara sin egen herre. Är man två pensionärer i familjen duger det förstås inte att var och en kör sitt eget race utan för ordningen och trevnadens skull får det finnas ett visst regelverk. och hänsynstagande. När jag blev ensam "herre i mitt hus" bestämde jag mig för att slopa  reglerna och ta dagen som den kom. Sitta uppe och uggla om jag hade lust och stiga upp sent, eller göra det motsatta och disponera dagen allt efter lust och fallenhet. Det går alldeles förträffligt till en början, men sen blir det kaos i tillvaron om man äter frukost den ena dagen  i ottan och den andra vid lunchdags  och inte har någon som helst struktur på tillvaron. Erfarenheten säger mig att en pensionär visserligen får bestämma själv över sitt eget liv men om det skall bli ett bra sådant blir man tvungen att hålla på principer och ordningsregler för eljest blir det bara en enda röra och man mår  inte bra. Jag har inget foto som direkt passar in, men en bild av ett träd som stått pall  under många år kan väl inte vara helt fel.  9/3  2014

Jag längtar efter  att hänga in vinterjackan och klä mig lite vårlikt och gå ut i naturen och titta efter de första blåsipporna. Sådana kan man , när det blir dags för dem, hitta  i massor i en skogsdunge vid den lilla sjön som finns i min bostadsort.  Denna lilla sjö  och naturen runt om kring densamma  är älskad av  stadens invånare.  Pamparna i samma  lilla  stad älskar den också , men de värdesätter den på ett helt annat sätt och  betraktar  krasst marken runt sjön som  outnyttjad tomtmark och vill bygga  höga hus där det växer blåsippor och fåglarna kvittrar.  Det tycker jag och flera med mig  är att bära våld på naturen  och minska ner på ytorna där medborgarna har fått vandra fritt och njuta av frisk luft  och botanisk och zoologisk mångfald  under åratal.  Vi stadsbor behöver gröna ytor  och lite strandnatur som motvikt  till de avgaser som biltrafiken förpestar luften med.  Jag har hört att folk protesterar högljutt mot den planerade bebyggelsen och det skall jag också göra  om det inte är för sent. Men ännu finns där inga hus vid blåsippsjön och när som helst  slår tusentalet blommor  ut och då känner man att nu är det vår. Jag är en äkta naturlyriker och om jag hade något att säga till om så  vill jag att  alla skall vara rädda om  och vårda det vackra som naturen bjuder oss på. Jag hittade ingen blåsippsbild i min vän fotografens arkiv. En bild av henne hade gjort blåsippan större rättvisa.  10/3  2014

Renlighet är en dygd. Det lärde jag mig redan som liten.  Även om bekvämligheterna på den tiden inskränkte sig till en kallvattenkran och en slasktratt så förordade min mor en ordentlig tvagning av händer och ansikte och halsen naturligtvis  varje kväll före sängdags. Var det sommar och man gått barfota eller utan strumpor fick fötterna en duvning också. Varje fredag  badade vi, innan vi blivit för stora, i en zinkbalja som stod på golvet och fylldes med varmvatten som värmdes upp på vedspisen. När mor hyrde tvättstugan, där tvättbaljorna var av trä som på bilden, passade hon på att tvätta samtliga familjemedlemmar rena sedan hon hängt upp tvätten på gården. Ingen slapp undan och man blev skrubbad med en hård otäck borste. Nu har de allra flesta ett badrum och duschar ibland flera gånger om dagen. Det tycker jag är att låta renligheten gå till överdrift för om de tvålar in sig varje gång blir ju huden totalt uttorkad och det kan då aldrig vara nyttigt. Våra gamlingar som är omhändertagna av samhället har det inte lika beviljat med renligheten. Där det är som sämst får "brukaren," som numera är benämningen för inhysingar på särskilt boende, bara duscha var fjortonde dag. På andra ställen kan det vara lite mer humant och där blir de rentvättade varje vecka. Jag vill nog duscha lite oftare och är därför mycket glad över att jag ännu inte blivit en "brukare."      11/3  2014

Det händer inte ofta att jag är ute och roar mig på kvällskvisten och inte heller deltager jag i kulturlivet, som jag gjorde i mitt tidigare liv. I kväll har jag lyssnat  till ljuvliga toner skapade av Evert Taube. Det finns nämligen ett sällskap instiftat till hans minne och detta sällskap tillsammans med Maria Magdalena församling anordnar varje år på Everts födelsedag en minneskonsert i Maria Magdalena Kyrka. För den som inte är insatt i alla lokaliteter som finns i Stockholm kan jag berätta att kyrkan är mycket vacker och ligger vid Hornsgatan på Söder. Evert och Astri har sin grav på kyrkogården och den lystes ikväll upp av levande ljus och vackra blommor till trubadurens ära. För mina gamla öron är Everts musik och texter en njutning att lyssna till. Kyrkan är stor, men var fylld till sista plats och jag tror att samtliga hade stor behållning av konserten som utfördes av kör och solister och alla var säkert tacksamma över att Evert har gett oss vackra visor och ballader som står sig i alla tider. Det tror jag inte att det som sjungs och spelas på Melodifestivalen gör. I mina öron låter alla bidrag ungefär likadant och jag för min del har inte den minsta lust att lyssna till dem i framtiden.  Men för den sakens skull  vill jag inte missunna  ungdomar att ha sin egen musiksmak. Var sak har sin tid och tycke och smak skall man aldrig diskutera. Jag hade ingen bild på Sankta Maria Magdalenakyrkan men kyrkan som fotografen förevigat på dagens bild är mycket känd och mycket vacker. 12/3  2014              

Om mat pratar alla och i varenda tidning finns det matrecept,  men jag tror inte att det är så många som bryr sig om att laga alla tillkrånglade rätter . När jag ser en läcker maträtt på bild och blir lite sugen på laga den åt mig själv, kommer det sällan längre än till tanken , eftersom det som regel erfordras en massa kryddor och ingredienser, som aldrig funnits i mina skåp och hyllor och som jag inte ens kan upptäcka i matvarubutiken. I en storstad som Stockholm finns det ju alla sorters affärer och har man gott om tid och lite god vilja så  går det kanske att fixa de exotiska tillbehör som behövs innan det blir matlagning av. Men den som bor på landet , där den ena efter den andra butikens läggs ner är lite sämre lottade. När jag står i kö vid kassan i mataffären brukar jag roa mig med att se vad folk lägger upp på  på bandet. Falukorv är en stor artikel, för att inte tala om köttbullar. Potatis, som var basföda förr, har inte stor åtgång utan det blir makaroner eller ris . Folk får för min del äta vad de vill och andras matvanor skall man inte diskutera. Jag har mina egna favoriträtter och struntar i vad andra stoppar i sig. Min vän fotografen tycker om mat som är vackert upplagd och ser aptitlig ut och allt som jag tramsat här om mat har jag gjort  bara för att till sist få tala om att dagens bild av ett fat med rostbiff  gör denna enkla rätt full rättvisa och nästa gång jag skall jag ha mottagning  skall jag göra det enkelt för mig och köpa rostbiff och försöka  lägga upp den lika fint.  13/3  2014

Nu har nog våren kommit på riktigt för jag såg i en tidningsannons  idag att man kunde köpa 10 st finfina penséplantor för en ganska hyfsad penningsumma.  För den fåkunnige kan jag tala om att penséer är hybrider av violsläktet och de finns i ett oändligt antal  varianter. Jag  gillar de småblommiga penséerna  bäst för de verkar mer naturliga  än de storblommiga  och mer pretentiösa sorterna . Men eftersom jag inte har några balkonglådor så nöjer jag mig med att glädjas åt blommorna i andras  lådor  och över att vår stadsträdgårdsmästare varje vår placerar  ut en massa penséer i rabatter och blompottor lite varstans i stan.  Pensén  är en frosttålig vårblomma som  står rycken även om det blir ett bakslag på våren och frosten nyper till.  Penséer är också symboler  för den fria tanken och jag för min  del brukar ofta "sitta i mina penséer"  och då har jag inte trattat på ändan i en blomrabatt utan sitter djupt försjunken i mina tankar och glömmer bort tid och rum.  Det är rätt bra att sätta sig ner och tänka ibland och det borde en del tanklösa människor göra istället för att rusa sta och göra dumheter.  Hur som helst så är det trevligt när det börjar blomma om våren och jag sänder en tacksamhetens tanke till de odlare som driver upp alla penséplantor och ger våren en skjuts framåt. Förra året var det en stor utställning av vackra penséer vid China Slott i Dtottningholmsparken och det är därifrån dagens bild är hämtad liksom de pensébilder som finns i mitt arbum i bloggen.   14/3  2014

Nu har  Min sida blivit alldeles för lång och svårhanterlig, Jag har därför öppnat en helt ny sida, som jag kallar för  " Allt mellan himmel och jord"  men i menyn blir det bara plats för orden " Himmel och jord". Ni hittar sidan i menyn till vänster längst ner. Jag hoppas att vi syns där.  15/3  1914

Välkomna till " Allt mellan himmel och jord."

Bojan