Jag serverar tankar och hugskott

Idag skall jag således börja på en ny sida och starta så att säga på nytt. Det är inte allom givet att få förnya sig, utan för det mesta går man på i gamla invanda hjulspår. Alla nyheter är inte goda nyheter och idag blev jag förbluffad när det i TV-nyheterna påstods att det kan vara skadligt att dricka mjölk. Folk skall inte längre inbilla sig att flera glas mjölk om dagen stärker benstommet för nu är det tvärt om. Jag tänker inte bli skrämd av hotelsen utan avvaktar medicinalstyrelsens utlåtande.  De brukar ha åsikter om det mesta i hälsoväg. Skulle man tro på allt som sägs och rätta sig efter alla föreskrifter blev man helt "vimmelkantig" till slut och skulle inte veta varken ut eller in. För min del kommer jag ändå inte att "dö i förtid" eftersom jag redan lever på övertid. Därför skall jag dricka min mjölk som vanligt. Det måste flaskbarnen också göra tills vidare, för ännu vet inte vetenskapen vad man skall utfodra dem med om de inte får dricka mjölk och äta välling. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i risgrynsgröt som jag kokar själv av gryn och lagom fet mjölk. Det tänker jag inte sluta med eftersom jag anser att den färdigköpta innehåller alldeles för lite gryn och mest ser ut som förtjockad välling. Det är inte första gången jag sätter dåliga betyg på färdigmaten. Jag kan nämligen inte begripa varför industrin inte försöker göra den bättre än den som amatörmässiga husmödrar lagar till. De har ju resurser. Tyvärr blev det inte någon förnyelse den här dagen utan jag återföll i mitt vanliga kverulerande. Fotot är i alla fall nytt och det är alltid något.  29/10  2014.

I morgon skall en hel del av svenska folket fira Halloween. Det gläder många affärsmän. som gnuggar händerna av förtjusning över att de lyckats få en stor del av svenska folket att ta till sig  en utländsk sedvänja. och följa ritualerna och mönstret till punkt och pricka. Handeln får sälja massor av kläder och masker, som folk spökar ut sig i  för att skrämmas.  Folk köper eller odlar själv gula pumpor och skär ut ansikten i dem och har som  ljuslyktor. Egentligen är det fiffigt påhittat och det kan behövas någonting som piggar upp så här i höstrusket. Min första bekantskap med Halloween gjorde jag  på 1970 talet när jag var över i det stora landet i väster och hälsade på ättlingar till utvandrarna. I Amerika bor folk helst i egna villor och utanför vart enda hus  lyste en pumplykta upp fasaden medan ungarna sprang omkring och spökade och tiggde godis. Sådant gör ju våra ungar när det är påsk och då är tjejerna häxor. Varför amerikanerna hade påskseder på hösten fick jag ingen vettig förklaring till, bara att det var Halloween och då skulle det vara som det var. När jag kom hem glömde jag bort alltihop ända tills 80-talet när svenska handlare vädrade förtjänster och det blev som det blev. Jag har ingenting emot att folk har lite roligt och inte heller att vissa personer tjänar pengar på helgfirande, men jag tänker inte själv klä ut mig till häxa  och inte heller släpa hem en stor pumpa i morgon. Men jag hoppas att de som kostat på sig spökkostymer inte skrämmer slag på någon medmänniska. Bilden är den spölikaste jag hittade.  30/10  2014

Den  9/11 är det dags att fira Fars dag I Sverige. Idén kommer som det mesta från USA, men där firar man dagen i juni.  Av någon anledning föranleder Fars dag inte lika mycket "ståhej" som Mors dag. Men den kommer kanske att bli  viktigare allt vad tiden lider. Nutidens fäder är betydligt mer intresserade av sina barn än t ex min tids fäder var. Det var egentligen inte fädernas fel helt och hållet utan det skulle bara vara så. Ungarna var för det mesta moderns angelägenhet. En far var familjeförsörjare  och hans auktoritet ifrågasattes sällan. Hade jag varit olydig  någon dag blev jag  hotad med "att det skulle bli andra bullar av" när far kom hem. Jag kan aldrig minnas att min far lekte med sina barn.  Inte heller straffade han våra försyndelser. Min far drog  aldrig sina barn i barnvagnen. Att det var under hans värdighet tror jag inte. Men tiden var sådan  och hans kompisar gjorde det inte. Det var mammornas sak. Därför är jag ganska  imponerad av nutidens pappor. Den moderna pappan  bryr sig om sina barn på riktigt, tar pappaledigt och de är stolta som tuppar när de är ute med barnvagnen och träffar kompisar som också är pappalediga. De nattar småbarn, läser sagor och engagerar sig  i val av förskola.  Det är klart att det skall vara så. Jag som  levt i en helt annan värld är uppriktigt glad över att de flesta ungar idag  får växa upp i ett jämlikt samhälle och bli omhändertagna av båda sina föräldrar. Barn är  framtiden  och det bästa vi har och de är så söta och rara.  31/10  2014

I år är det 100 år sedan första världskriget bröt ut och 75 år sedan tyskarna startade det andra. Det är ingenting som man minns med glädje, men eftersom jag har upplevt bägge kan jag inte låta bli att tänka på hur det var på den tiden då nästan allt ätbart var ransonerat och man inte kunde äta som man ville, utan fick nöja sig med det som fanns. Det gällde att snåla med köttkupongerna och dryga ut dem så gott det nu gick. Under första världskriget var det väldigt knapert för de stadsbor som de inte hade släkt och vänner som var bönder och delade med sig av sitt "överflöd."  Mina föräldrar hade släkt på landet, så oss gick det ingen direkt nöd på. Under första världskriget var det väldigt ont om kaffe och då var en kaffekupong guld värd och med en sådan över kunde man byta till sig både det ena och det andra. Min mors kaffe räckte aldrig till, så hon rostade råg i stekpannan på vedspisen och det rätt sotiga resultatet malde och kokte hon och bjöd grannarna på. Nöden har ingen lag och under andra världskriget blev det en strykande åtgång på vildkaninerna som i vanliga fall skuttade fredligt omkring i stadens utkanter. De blev nästan utrotade och såldes på stadens torg för en krona stycket om de var skjutna med hagelgevär och för en krona och tjugofem öre om de blivit fångade med snara. Det var mycket proteinrikt kött på en kanin. Det påstods att restaurangerna inte drogs sig för att servera stekta hundar och katter, men eftersom jag inte gick på restaurang på den tiden utan åt hemma, så kan jag inte bekräfta sanningshalten i påståendet. Däremot kan jag påstå att vi i våra dagar har det väldigt bra och att det skulle vara betydligt bättre om det vore fred överallt på jorden  1/11  2014.

Vi som lever här i denna jämmerdalen har förmånen att kunna  blicka upp mot himlen och se en massa olika fenomen. Molnen kan väl vara vackra på sitt sätt, men när det åskar och blixtar är det inget vidare.  Inte för att jag är åskrädd, men det händer någon gång att en människa träffas av blixten och det slutar vanligtvis med en katastrof.  Att sitta och titta på stjärnhimlen är  trevligt och den stjärnbeströdda  himlen är otroligt vacker en gnistrande kall vinterkväll. Stjärnorna tilltalar fantasin och som barn sjöng man : "blinka lilla stjärna där" med känsla och övertygelse och den visan gillar jag fortfarande. Solen bryr jag mig inte om att orda mycket om, för alla vet väl att utan solen fanns det överhuvudtaget inget liv på jorden.  Då hade jag inte heller  suttit här och diskuterat himlavalvet. Månen  är en planet på denna vår "himlapäll" som tilltalar mig mycket. När man var barn tittade man upp på  "gubben i månen" och undrade hur han kunde existera som  hel eller halvmåne. Når en sak verkade  totalt omöjlig att utföra sade man den var " lika omöjlig som att kliva till månen."  Den frasen är helt inaktuell numera för  Neil Armstrong landade där den 20 juli 1969. Det förargade ryssarna som hade velat vara först men  "tji" fick de och det var rätt åt dem för jag tycker att ryssar är opålitliga i umgänget med övriga nationer. " Augusti månsken" är högeligen romantiskt. Då svärmar kärleksparen medan  vi mer prosaiska människor äter kräftor under kulörta mångubbslyktor. Månen är min favoritplanet och jordens enda naturliga satellit. Det senare påstår vetenskapen. Själv påstår jag bara att dagens bild inspirerade mig till en massa svammel om det som finns högt uppe i det blå   .2/11   2014

Nu har de flesta löven ramlat ner och det finns inte så mycket att glädjas åt i november. På den tiden jag var barn och bodde i Skåne såg man fram mot det som vi kallade för Mårtens afton som vi firade den 10/11. Då fick man lov från skolan och i varje hushåll med självaktning åt man gåsmiddag och smorde kråset med den feta goda fågeln tillsammans med svartsoppa och skånsk äppelkaka. Det var en festmiddag som hette duga och gåsfesten satte lite knorr på årets trista  elfte månad. Edvard Persson sjöng på sin tid i  en visa att han var "en liten gåsapåg från Skåne" och det lät inte särskilt trovärdigt eftersom han i själva verket var en dryg och självbelåten "fetknopp"  Alla vet väl att den riktige "gåsapågen"  hette  Nils Holgersson. Om honom skrev Selma Lagerlöf en bok. I den  beskrev hon  hur han flög genom hela Sverige på gåsen Akkas rygg. Berättelsen om den äventyrliga resan användes vi i  min tids skola som geografilärobok. Jag gillar den skånska traditionen med gåsmiddagar men folk som bor "norr om landsvägen" har inte lärt att uppskatta gåsstek till dess fulla värde. I storstaden serveras den ytterst sällan. Skulle det mot förmodan  finnas gåsstek på någon restaurangs matsedel i år, tror jag att jag skall boka bord. Just nu känner jag behov av  att fira en traditionsrik helg i höstrusket. Den nya tidens Halloween begriper jag mig inte riktigt på. Men jag vill inte bli serverad canadagås. Stekt sådan blev jag en gång pålurad vid ett restaurangbesök och den var verkligen i segastes laget.  3/11  2014  

November är som jag tidigare påpekat en trist månad och igår berättade jag att skåningarna gjorde den lite mer lustbetonad genom sitt "gåsablot " Blotet gäller egentligen bara den  svartsoppa som serveras före gåssteken och som tillagas av gåsblod. Vi som kan vår svenska historia vet att Gustav II Adolf stupade vid Lützen den 6/11 1632 och det firar åtminstone göteborgarna med att äta Gustav II Adolfs-bakelse till kaffet den dagen. Kung Gustav II Adolf var nämligen den som grundade rikets andra stad och han står staty på torget. Han krigade för religionens skull och detta krigsdeltagande förde med sig att Sverige blev en stormakt ända tills  Carl XII  "sabbade" alltihop  och vi blev en liten oansenlig nation igen. Dagens Uppsalabor gillar Gustav II Adolf och firar hans dag vid den kända Obelisken där Allmänna Sången sjunger vackert som tack för att han på sin tid var frikostig mot deras universitet. Äras den som äras bör, men jag betvivlar att nutidens människor tycker att det var så hedrande att våra svenska kungar mest är kända för sina krig. Tacka vet jag den kung som vi i början på 1800-talet importerade från Frankrike. Han var riktigt bra för sitt nya fosterland. Han slutade upp att kriga när han blev kung hos oss. Honom gillar jag skarpt. Eftersom jag utan att vara ombedd därtill arbetar lite grann i folkbildningens tjänst, vill jag tala om, att det är Carl XIV Johan jag sist berättat om. Honom skulle jag kunna tänka mig att fira om han fick en egen dag i vilken månad som helst. De snälla läsare som går in på min bloggsida  får bereda sig på att jag alltid är oförutsägbar. När jag börjar att skriva vet jag aldrig hur det kommer att sluta. Sommaren slutar dock alltid med att löven gulnar och dagens bild, är ett vackert bevis på detta.    4/11 2014

Jag tycker mycket om konst och vill gärna gå på museum och utställningar så länge som jag orkar. Jag är ingen kultursnobb  och bryr mig inte om att låtsas begripa mig på konst som jag inte förstår och inte ser något njutbart i. Men folk köper hur konstig konst som helst och  om  både köpare och säljare är nöjda så är det en konst i sig själv. Jag reste en gång ända till Lousiana i Danmark för att se en berömd  "installation."  Då visste jag inte vad en installation var för någonting i konstsammanhang.  I det här fallet var det hundratalet gamla slitna skor som låg utslängda lite "hipp som happ"  i en stor konsthall. Sedan dess undviker jag installationer. Trädgården runt konsthallen var i alla fall vacker och kaffet vi drack var gott så lite behållning fick jag av konstresan. I dag blev det betydligt större utbyte av mitt besök  i konstens värld. Jag har varit på Waldemarsudde och sett utställningen "inspiration Matisse"  Den kan jag varmt rekommendera. Reklamen säger "att den är en stor och sinnlig presentation av Mattises betydelse för svenska och norska konstnärer." Det betvivlar jag inte en minut. Själv blev jag riktigt upprymd efter besöket. Det var fullt av folk. Eftersom det var vardag bestod publiken som mest av pensionerade damer. Det är tanterna som håller kulturen vid liv och det är de värda en eloge för. Det finns troligen  en och annan  gubbe som är kulturintresserad men idag lyste de med sin frånvaro. I förtroende kan jag tala om  att Isac Grünewalds och Sigrid Hjertens tavlor är jag riktigt förtjust i. Min vän fotografens  höstbilder är också små konstverk, som jag tycker mycket om..    5/11  2014

Idag blev jag riktigt glad av att läsa tidningen. Livsmedelsverket deklarerar nämligen att "äldre bör ha laglig rätt till bättre mat " De är till och med ense med mig om att den mat som finns färdiglagad i handeln inte är någon kulinarisk upplevelse.  Vårt Livsmedelsverk har på uppdrag av socialdepartementet utrett måltider i äldreomsorgen. Det var inte en dag för tidigt, bara inte den här utredningen, som de flesta andra hamnar i "långbänk." Det känns ganska tillfredsställande att läsa "att den enskildes önskemål i högre grad skall få styra vad som serveras."  Jag blir nästan rörd av omtanken om gamla människors välbefinnande. För min del tänker jag  avvakta och se om det inte som så ofta annars är tomt prat. Dröjer det inte  allt för länge. skall jag under tiden inte säga ett ont ord om färdiglagade rätter. Jag talar inte så mycket i egen sak eftersom jag  idag bara äter färdig mat när jag går på restaurang eller blir bjuden på middag. Mat är som bekant hälsa och man blir vad man äter. Därför är mat alltid ett kärt samtalsämne och ständigt aktuellt  Mjölkens skadliga inverkan på folkhälsan är tills vidare nedtystad  eller under utredning och jag har därför beslutat att inte dricka upp havremjölken för de laktosintoleranta. En gång i tiden ville socialstyrelsen ha oss att äta 6-8 brödskivor per dag. Har detta  blivit inaktuellt, så  kommer jag att känna mig  nöjd och belåten med att äta ett par brödskivor per dag, om jag får ta en kaka till kaffet.  Pajen på dagens bild har jag åstadkommit alldeles själv och jag är ganska stolt över resultatet.    6/11  2014

Idag tar vi en massa saker för helt självklara och funderar inte över varför de är en del av vår vardag. och varför det har blivit som det blev.  Allt finns att köpa och man kan välja och vraka. När jag var barn importerade vi inte matvaror utan man åt det som fanns inom landet och på tider då produkten var tillgänglig. Det fanns ingen nämnvärd fruktimport, men till julen kom det i alla fall en båtlast sura apelsiner. Nötter importerade svenskarna också till jul. Egentligen levde vi rätt torftigt om man skall jämföra med nutiden. Bananer kunde vi visserligen importera från och med 1909, men jag kan inte minnas att jag fick bananer till vardags. Kycklingen var inte någon vardagsvara utan den var riktig festmat, som man bara fanns tillgänglig på vårkanten. Hönsen levde helt ett normalt hönsliv och gjorde uppehåll i äggläggningen på vintern . Det är därför som det har blivit tradition att äta ägg som påskmat. Vad vi åt till midsommar har jag glömt, men det var i alla fall inte matjessill för sådan hade ingen då levande hört talas om.  Vi åt mycket salt islandssill med sur grädde och gräslök. Gräddfil är som mycket annat en senare tids uppfinning. Färdiglagad mat fanns inte till salu. Den gifta kvinnan arbetade inte utanför hemmet och hon hade således gott om tid att laga mat och ta hand om sina ungar. Nu är det ytterst sällsynt med hemmafruar och det är nästan skamligt att inte vara förvärvsarbetande. Tiderna förändras och vi med dem, men jag måste medge att det är roligare att gå till matbutiken idag än det var på "den gamla goda tiden."  Dagens foto är fejkat för jag har aldrig grillat kycklingar själv utan jag köper fåglarna fixade och färdiga. Det är bekvämt och de smakar oftast mycket gott i motsats till det mesta annat som finns färdigt.  7/11  2014                                                                                                                                                                                                              

Ingenting blir egentligen som man tänkt sig. Idag hade jag tänkt ta det lugnt, handla lite blommor och gå på bio. Det är faktiskt riktigt trevligt att sjunka ner i en fåtölj i en biosalong en och annan gång. Film blir aldrig detsamma i TV-rutan. Men sällan  går det som man tänkt sig och idag blev det som det blev. Rena snurren till och med. Jag är ingen allvetare, men av någon anledning, tror folk att jag kan och begriper om inte allt, så det mesta. Det är en ren missuppfattning. Men nu tar jag det från början. Två personer i bekantskapskretsen, de bor grannar förresten, hade varandra ovetande och i rent oförstånd köpt varsin storförpackning  kött. Den ene hade en massa lövbiff och den andra 14 fläskkotletter. Kotlettköparen  insjuknade hux flux med hög feber och biffköparen visste inte riktigt vad det kunde bli av tunna köttskivor och ville ha råd. Antagligen var jag en dålig rådgivare för det slutade med att jag lovade göra mat av biffen och leverera vid dörren. Strax efteråt fick jag lite oväntat alla fläskkotletterna  "på halsen"  Mat skall ju inte förfaras och ingen kan rå för att ohälsan kommer utan föregående varning  Det blev oxrullader av nötköttet och jag var med om att äta upp dem. Fläskkotletterna befinner sig förpackade parvis i en frys och jag ser fram emot att så småningom avsmaka även dem. Jag måste erkänna att jag blev lite trött efteråt men jag hade ju i alla fall  förhindrat att en massa mat hamnade i soptunnan. Det slängs alldeles för mycket mat för att datummärkningen gått ut  och det tycker jag är ett förfärligt slöseri med resurser.   8/11  2014

Jag har läst i min tidning att stadens största och mest bekanta julgranar har kommit på plats och lyser upp i höstmörkret. Jag tycker att det är i tidigaste laget men det tycker antagligen inte de som bekostar dem. De står kvar rätt länge och pryder onekligen upp stadsbilden under den mörkaste årstiden. Granen på Stortorget är väl mest bekant och kring den blir det julmarknad som börjar den 22 november. Riktigt känd är förstås granen på NK fast den är en konstgjord variant som man monterar ihop varje år. Dekorationerna förnyas i alla fall och den blir snyggare för varje år. Den imponerar på kunderna och bidrar antagligen till ökad köplust. Stenbeckskoncernen har placerat en stilig  gran på Skeppsbron sedan år 2006 och man påstår att den är världens största och högsta julgran. De väljer säkert ut den noga för den är alltid välväxt och fin. När jag var barn fanns det inte några offentliga julgranar i min lilla stad. Det berodde säkert  på att elektrisk julgransbelysning var ett helt okänt begrepp den tiden.  I mitt hem hade vi stearinljus i vår julgran och tände ljusen under uppsikt och bara korta stunder i taget. Nu när det inte finns så många blad kvar på träden är jag glad över att vi har elektricitet och får belysning bara genom att vrida på en ströbrytare. Min mormor fick nöja sig med fotogenlampa under hela sitt långa liv.  9/11 2014

Livet går upp och ned precis som solen gör och ibland är man nere i riktiga vågdalar och tycker att allting är "pyton." Pyton är visserligen  en orm men det är kanske för att den krälar omkring på marken som den har blivit en sinnebild för en känsla av att  botten är nådd och att man har kommit till vägs ände. Är det så illa behöver du  "ta dig själv i kragen" och "gaska upp dig lite" säger någon i vänkretsen utan större medkänsla och det är det sista man vill höra när man är deppig. Bristen på medkänsla känns som en personlig förolämpning och man suckar ännu djupare och torkar bort en tår ur ögonvrån. Jag har under årens lopp haft en del motgångar, känt sorg och bedrövelse och ibland gett slaget förlorat. Det skall man akta sig noga för. Så länge det finns liv finns det hopp. Det är totalt meningslöst att tycka synd om sig själv för då är man riktigt illa ute. Allting ordnar sig  på något sätt i slutändan och det kan inte mer än "gå åt fanders". Det är bra om man får sova på saken och inte fattar förhastade beslut. Att vara ung och ha kärlekssorg kan verka omöjligt att överleva, men jag tror inte att dagens ungdomar längre  "dör av brustet hjärta."  Det gjorde kärleksromanernas hjältinnor förr i världen när de inte fick sin själs älskade. Vår tids ungdom är realistiska, rakt på sak och tämligen oromantiska. Det har jag också blivit på gamla dar. Goda råd ger jag i bästa välmening, inte för att någon behöver följa dem. Vi har nog alla ett behov av att " gaska upp oss. I det här trista höstvädret som råder nu är det lätt att "tappa sugen." Själv väntar jag med tillförsikt på att den första snön skall lysa upp min egen tillvaro.  10/11   2014 

I min tidning kan man läsa om de mest olikartade saker och ting. Idag får jag veta att råttorna blir allt fler  i vår stad och att de blir smartare. Jag tycker att råttor är förfärligt äckliga djur och inte heller för de små mössen hyser jag några varmare känslor. Men sedan jag blev bekant med min vän fotografen, som är intresserad av astrologi och mycket annat, har jag fått veta, att jag är född under råttans år och följaktligen är en råtta. En sådan sägs vara en logisk, realistisk person med god uppfinningsrikedom och ambitioner. Titeln råtta tilltalar mig inte nämnvärt, men om råttan har en massa goda egenskaper kan jag nästan försona mig med tanken. Man  skämtar ofta om kvinnors rädsla för råttor och på skämttidningar ser man dem uppflugna på en stol och där drar de ihop kjolen kring benen medan råttan står nedanför och tittar på. Jag har aldrig haft en råtta i mitt kök och skulle jag händelsevis träffa på en råtta inomhus skulle inte jag heller visa mig hjältemodig. Blir det råttinvation l mn bostad är det bara att ringa till Anticimex. Jag bor nämligen i ett hus med ordning och reda och försäkring mot ohyra och skadedjur. Det finns tama råttor också, som folk har som sällskapsdjur, men jag betackar mig även för tamråttor. Råttans år infaller vart tolfte år och om jag har räknat rätt blir nästa råttår inte förrän 2020. Jag har tyvärr ingen  råttbild och väljer därför en bild på råttans fiende nr 1.     11/11   2014                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

En gång i tiden ägde jag en sommarstuga med sjötomt. Det var inte någon större sjö och inte var vattnet kristallklart heller men man kunde bada i den och fiska gäddor och abborrar  och det var jag fullt nöjd med. Jag var en passionerad fiskare på den tiden. Jag metade inte,  utan jag hade kastspö. Det blev rätt många gäddor, men när vi fick "gammelgäddan" på kroken blev det problem. Jag har ju alltid hållit på principen att man inte skall kasta något som är matnyttigt, men här blev det gäddkött i mesta laget och inte var det särskilt gott heller. Det mesta åkte i komposten, men jag gjorde några gäddfärsbullar(queneller på fint språk) och de slank ner med lite god sås till. För att använda kastspö måste man besitta en viss färdighet. Jag var inte riktigt tillförlitlig och slängde en gång kroken så vårdslöst att den hamnade mitt i flinten på min herre och man. Det såg riktigt otäckt ut och trots att vi var två hjälpsamma och företagsamma kvinnor närvarande fick vi inte ut kroken. Det blev att ta karl och metspö och hela härligheten till närmsta sjukhus, som dock inte låg särskilt nära och anlita kirurg. Han log brett när han tog sig an uppgiften, men min man var lagom road och efter den minnesbetan höll han sig på behörigt avstånd från mitt fiskafänge. Det här är sanna fiskehistorier ur förfluten tid och för min del är det färdigfiskat. Som alla ser är det ingen gädda på bilden, men man tager vad man haver, sade Kajsa Varg på sin tid.    12/11  2014

Den här dagens största nyhet var att rymdforskarna lyckats landa med en lite apparat  på en komet, som man kallar för P67. Vad det egentligen skall vara bra för förmäler inte historien. En komet är enligt vetenskapen en mindre himlakropp som kretsar runt solen. Det tar rätt lång tid och jag minns en gång att man för länge sedan skrämde oss med att kometen Halley skulle ramla ner på jorden och ställa till en massa elände. Det gjorde den inte, som väl var. Det lär finnas inte mindre än 237 kometer som far omkring runt solen  och jag hoppas för min del  att de fortsätter att hålla kursen och inte dimper ner på jordklotet. Jag tycker att vetenskapen ägnar sig åt en massa onödiga expeditioner och experiment. Så länge den  bekämpar sjukdomar och hittar på bra saker att förbättra vårt dagliga liv med, är allt OK, men jag tycker att de kan låta himlakroppar och stjärnor vara i fred. I politiken har det blivit en riktig oreda efter senaste valet och det påstås att den nya regeringen lever farligt och riskerar nederlag i riksdagen. Eftersom jag bara sysslar med opolitisk politik kommer jag bara att skriva om riksdagen om det händer något riktigt trevligt i kamrarna. Det sker troligen inte, utan  partierna  kommer att bråka med varandra som de alltid har gjort.  En gång i tiden styrdes vi av adel, präster. borgare och bönder men nu är det åtta partier och det måste vara i överkant. Man brukar säga "ju fler kockar, desto sämre soppa" men i år talar man också om den "rödgröna röran. "  Det kanske blir en riktig soppa av det hela. En soppa har jag bild på och den ser i alla fall god ut.  13/11  2014

Nu är det inte speciellt inspirerande att var utomhus och det känns riktigt skönt att stänga dörren om sig när man kommer hem från promenaden. Då strömmar den goda stugvärmen emot mig redan i dörröppningen. Ännu mer varmt och ombonat skulle det känts om en brasa hade sprakat  i en öppen spis eller kakelugn. Men då skulle man inte bott som man bor utan  i en villa eller ett i ett litet hus på landet. Lägenheter i höghus har inte samma mysfaktor som lite mindre bostäder. De är mycket sällan utrustade med öppna eldhärdar. Visserligen är bekvämt med värmeelement  men mysigt är det då inte att sitta och "kura"  framför en radiator. Nu bor jag som jag bor och egentligen skall man vara tacksam att ha någonstans att bo i dessa bostadsbristens tider, så jag är alltså glad och nöjd över att komma inomhus när jag varit ute i kylan. När jag är ute tycker jag att det är intressant  att titta på folks fönster och fantisera om hur andra människor har det innanför glasrutorna.  En del fönster ser väldigt inbjudande ut allra helst när det är mörkt ute och det lyser ett varmt skimmer inifrån.  Fönster kan vara ganska avslöjande. Hänger gardinerna på "sniskan"  och krukväxterna slokar så är det säkert lite rörigt och otrivsamt innanför fönstret också. Det behöver inte vara enbart  blommor i ett fönster för att skapa hemtrevnad. även andra saker kan skapa atmosfär. Min vän fotografen är ännu mer fascinerad  av att titta på fönster och jag tror att innanför det fönster,  som finns på dagens  bild, där är det riktigt mysigt, varmt och ombonat.              14/11    2014  

När jag var på Waldemarsudde förra veckan njöt jag av att titta på  utställningen av  Matisseinspirerad konst. Waldemarsudde är ett smultronställe alla tider på året  och de gånger man inte uppskattar konsten, så tröttnar jag för min del aldrig på att gå in  prinsens bostad. Närhelst på året man än tittar in i de vackra rummen ser man smakfulla oh vackra blomsterarrangemang överallt. I ett av rummen hänger min favorittavla på en av väggarna. Av någon underlig anledning har jag förälskat mig i "Näcken" målad av Ernst Josephson. Vi har alla våra egenheter och jag går aldrig till Waldemarsudde utan att ta en titt på den vackre yngling som fått gestalta Näcken. Ibland är det flera utställningar samtidigt på Waldemarsudde. Vid vissa tillfällen lånar museet ut sina väggar till  konst som skulle passat mycket bättre på Moderna museet.  Modern konst har jag lite svårt för  och en del alster förstår jag mig överhuvudtaget inte på. T ex de många  svarta klumpar som finns på Raul Wallenbergs Torg och som skall vara ett äreminne över den beundransvärde medlemmen av släkten Wallenberg . Jag tycker att de är förskräckligt fula och intetsägande. Jag begrep  heller inte mycket av den andra utställningen på prinsens galleri. Nu undrar jag om det finns någon konstförståsigpåare bland mina läsare som kan förklara för mig vad det är jag står och tittar på i en av salarna på Waldemarsudde.  Själv tycker jag att det i så fall är "konstig konst." Konstnären heter Lars Olof Loeld och får han hänga  på Waldemarsudde är han ingen vanlig medelmåtta.     15/11  2014

Solskenet lyser med sin frånvaro och ute är det grått och dystert. Vad gör man väl då?  Att deppa är inte konstruktivt. Då är det  bättre att ägna sig åt skapande verksamhet och göra någonting  med sina händer. Nu vänder jag mig enbart till  personer som jag själv, som inte behöver arbeta för att förtjäna sitt levebröd. Jag äger inga konstnärliga talanger  utan år en mer jordnära och praktiskt lagd person. I stället för att deppa sätter jag i gång och bakar en mjuk kaka. Kaffebröd går alltid åt och det är trevligt att bjuda på det som man bakat själv. Särskilt befrämjande för humöret är det att göra en "Solskenskaka". Blotta namnet är inspirerande och inger förtröstan. Eftersom jag har den lilla egenheten att jag inte till punkt och pricka följer ett recept, hittar jag på lite egna variationer på temat. Solskenskaka är en typ av den vanliga sockerkakan, som får en lite annorlunda konsistens därför att  smöret hälls i smeten på slutet. Gör man kakan enligt konstens alla regler skall den dekoreras med mandel sedan den varit inne i ugnen en stund. Det gör jag på vintern. Nu så länge det finns svenska äpplen lägger jag en krans av äppelklyftor runt om och en äppelblomma i mitten sedan jag hällt smeten i formen och därefter gräddar jag kakan. Min vän fotografen älskar mina solskenskakor och idag drev vi gråheten och tristessen på flykten vid en mysig "fikastund" tillsammans.  Hade jag följt receptet i kakboken skulle kakan blivit större, men dagens  minivariant är mera lagom i mitt lilla hushåll .   16/11  2014

Idag läser jag till min stora glädje i tidningen  "att det är bättre att åldras i Stockholm"  Jag förmodar att det gäller alla gamlingar, som är bosatta i huvudstaden. Vi lär vara mindre feta än landsortspensionärer, fler av oss klarar sig länge själva, vi sover bättre  och de flesta  av oss har  vår tanke- och vår slutledningsförmågan i behåll.  Nu tror jag ju inte de gamla kan vara i sämre form på "vischan" men de har det avgjort lite klenare beställt med nöjesaktiviteter och har längre väg till butiken och doktorn.  Man har undersökt en massa pensionärer på Kungsholmen och i Malmö och undersökarna påstår,  att de äldre är den mest gynnade generationen och den gyllene generationen just nu, men att ingen kan säga hur länge det roliga varar. För min del tror jag, att det stora intresse  vetenskap och myndigheter har för åldringar och deras liv och leverne är krasst ekonomiskt och beror på,  att det kommer att bli väldigt många som inom en snar framtid kräver vård och omsorg. Då har glansen flagat av de gamla och de yngre generationerna ställs inför stora problem.  Det är inget drömyrke att bli äldrevårdare  och om ungdomen  inte har lust att ta hand om de gamla  får de ansvariga redan nu börja tänka i andra banor. Kanske blir de tvungna att ta tekniken till hjälp. En glad pensionär säger idag "att det är ett heltidsjobb att vara pensionär."  En vacker dag behöver hon kanske vård på heltid och då är det inte lika roligt längre. För min del är jag glad så länge jag är frisk och ännu gladare är jag över att den  bästa platsen att åldras i är "Städernas stad Stockholm."  Llite grann tycker jag ändå synd om gamlingarna på landorten, för att de måste bo i landsorten och inte kan se lika ljust på  framtiden som storstadsborna. Bilden är förstås från vår vackra skärgård,     17/11  2014

November är en trist månad och det enda trösterika är att det snart är dags att tända adventsljusen och värma glöggen. Restaurangerna har annonserat om sina julbord  sedan i oktober men om jag har läst dem rätt så är det ingen restaurang som har tjuvstartad ännu och det  första dukas  upp den 21/11. Det är alldeles för tidigt, tycker jag, men antagligen blir det fullsatt ändå. Förr i världen åt folk inte julmat på restauranger. Det började man  med efter första världskriget, antagligen i rena glädjeyran eftersom det varit ont om mat hela tiden det var ofred ute i världen. Julbordsätandet har sina rötter i vikingarnas Midvinterblot. De var  ju hedningar och dyrkade asarna Tor och Oden.  Enligt gudasagan slaktades galten  Särimmer varje dag men den återuppstod på nytt nästa morgon. Asagudarna kunde således  frossa i fläskätande och det kan julbordsätarna också göra om de inte föredrar sillen och "janssons". Under mer än en månad står julborden uppdukade och de förnyas dagligen. Jag tänker inte äta mitt julbord förrän långt in i december. Det tycker jag är tids nog. Mitt äter jag  på Skansen. Där är det stämningsfullt och mysigt allrahelst om det ligger vit ren snö på marken. Julljus brinner i  alla stugor och gårdar och man kan ta en titt på julmarknaden och handla något om man så vill. Jag gillar julbord, men blir förfärligt mätt och det är sällan jag  orkar äta något av  "gottebordets" läckerheter. Någon bild  på julbord har jag inte, men lussekatterna på fotot har hag bakat alldeles själv.      18/11  2014  

Idag ägnar jag en tacksamhetens tanke till alla dem som skriver kommentarer. Det är så roligt att höra av sina läsare. Då känner man sig inte som "en ropandes röst i öknen". Om sådana står det någonting någonstans i Bibeln, tror jag. Ibland står det still i huvudet också  och det är ett bekymmersamt tillstånd för en bloggare. Då tar jag mig en funderare över hur och vad jag skriver. Troligen är jag inte någon riktig bloggare utan bara en glad amatör. Men så länge man gör sitt bästa får det duga. Fotografier piggar upp mina inlägg och dem tackar jag min vän fotografen för. En rolig eller vacker  bild  sätter lite "knorr" på det hela. Jag tror att bloggare, i största allmänhet och jag i synnerhet, är ganska egotrippade. Det är det egna jaget och det som händer i den egna  lilla världen som avhandlas. Jag tror att jag  var lite roligare i början och är det någon som vill läsa om "ditten och datten" så rekommenderar jag repetition  av min "Bloggingång." Nu när det är så här kallt och ruskigt gitter jag knappt gå ut och hemma i köket händer det inga intressanta saker. Bara fatala sådana, som t ex att jag glömmer en gryta på spisen och det bara är sot kvar när jag äntligen kommer på att den stått på högsta värme och kokat torrt. Det blir endast merarbete av sådana fataliteter och den som själv erfarit hur jobbigt det är att diska vidbrända kastruller förstår till fullo hur det känns.  Roligare än så här blir det inte idag  och det var synd att jag inte på ett bättre sätt  kunde visa mina kommentarer hur glad jag är över att de finns. Idag finns det  inga blad på träden ute, men jag skulle önska att de fortfarande såg ut som på bilden.   19/11  2014 

Det råder för närvarande en viss tveksamhet  beträffande  papperstidningarnas  framtid. Den moderna människan läser tidningen i datorn. Det gör inte jag utan jag prenumererar för dyra pengar på min tidning. Det har jag gjort i alla tider så långt tillbaka som jag kan minnas och det tänker jag fortsätta med. Läser man noggrant får man reda på mycket. Idag läste jag att EU vill göra någonting åt användningen av plastkassar. Plastkassar ärmiljöförstörare av stora mått och de skräpar ner i naturen lite överallt. Jag använder inte plastkassar. Jag har med mig hemsydda tygkassar och bär hem maten i dem när jag går och handlar. Om jag skall vara riktigt sanningsenlig har det inte alltid varit så. Så länge plastkassar var gratis skämdes jag inte för att packa ner mina varor i  sådana  och sedan återanvända dem som soppåsar. Jag borde ha vetat bättre, jag som är född i en tid då det varken fanns plast eller kartong omkring matvarorna vi inhandlade. Vi visste inte ett dugg om miljöförstöring men vi levde  faktiskt riktigt förståndigt ändå. Inget köp-slit-och slängsamhälle  på den tiden. Vi gick till och med i kläder som var flera år gamla, som vi först slitit ut på rätsidan och sedan vänt ut och in på och sytt om så att avigan kom fram. Nu köper vi konfektionskläder som är tillverkade i asiatiska länder och är billiga för att sömmerskan får usel lön för sitt arbete. Ändringssömmerskorna är bortrationaliserade i våra affärer och är byxorna för långa får de bara "korva" sig kring benen. Det har jag sett på en hel del individer. Jag kortar av mina byxor själv . Det här skulle bara handlat om plastkassens vara eller icke vara, men jag kan aldrig hålla mig till ämnet. Bild på plastkasse saknas men i den tygkasse som syns i bild förvarar jag flera mindre kassar av tyg.    21/11   2014                                                                                                                   

Numera börjar julförberedelserna i butiker och lite överallt redan i november. Det kan tyckas vara i tidigaste laget men det  skapar förväntningar inför vad som komma skall. De stora  varuhusen har tänt sina julgranar  och  jultomten på NK är på plats och hjälper barnen med önskelistorna. Julskyltningen tycks vara fix och färdig och jag tycker precis som ungarna att det är ett sant  nöje att stå vid de stora skyltfönstren och titta  på nallebjörnar och tomtar  i full fart med julbestyren. Dekoratörerna tar en massa mekanik och elektricitet till sin hjälp för att det skall bli liv och rörelse i  julskyltningen, annars  imponerar det inte på  dagens  barn och deras föräldrar. Jag tar mig nog en titt till på årets roliga julskyltning och berättar mer. Idag  berättar jag istället  om  julskyltning när jag var ett litet barn. Vi var inte bortskämda med varken det ena eller andra och därför var julskyltningen  årets  stora evenemang. Man skyltade om i fönstren fyra söndagar i rad och stadens befolkning "gick man ur huse"  och unga och gamla kunde stå både länge och väl framför ett fönster om det var något som rörde på sig innanför rutan. Mekaniska leksaker var unika på den tiden och framför den butik som hade rörliga skyltdockor eller ett elektriskt leksakståg i fönstret kunde det bildas köer  och föräldrarna hade svårt att få ungarna därifrån. I mitt barndomshem fanns inget överflöd  av leksaker. Jag fick en blunddocka i julklapp ett år och var överlycklig eftersom jag tidigare bara haft en trasdocka. Min bror blev salig om han fick en liten leksaksbil. som han drog upp med en liten nyckel för att den skulle röra på sig.  Nu skall det mer till för att roa ett barn .                        21/11 2014                                                                                                     

Vi är alla olika och det är kanske en fördel i sig. Vore vi varandras exakta kopior i sättet att vara och till utseendet skulle det vara förfärligt tråkigt och enahanda. I en värld full av bara  självbelåtna och egotrippade individer skulle det inte bli någon ordning alls. Jag  tycker att vi i görligaste mån skall  få tycka och tänka fritt så länge vi tillåter att andra människor  också får ha åsikter. Själv har jag åsikter om det mesta. Jag är nog en riktig "besserwisser" som kommer med pekpinnar och är lite "struntviktig" och vet bäst. Förr i världen "skulle kvinnan tiga i församlingen" men det behöver hon inte göra nu längre. Nu får hon predika i kyrkorna och kan till och med bli ärkebiskop. Själv blir jag bara äldre och har under tidens gång skaffat mig en massa ovanor. Dem skäms jag ibland över och sätter mig ner och funderar över hur jag skall bli av med dem. Jag vill bli en bättre människa medan tid är och går med liv och lust in för att  genomföra alla goda föresatser. Enligt ett gammalt talesätt " är vägen till H-e(ett riktigt varmt ställe) belagd med goda föresatser. Jag hoppas att det inte är sant för jag lyckas aldrig att fullfölja det jag föresatt mig. Jag vet att socker inte är bra hälsan, men jag älskar sötsaker och smaskar utan samvetskval i mig goda efterrätter och kakor. Jag har gjort allvarliga försök att bättra mig, men aldrig lyckats. Men jag tänker inte ge upp och jag tror att jag skall göra nyaförsök nästa vecka. Min vän fotografen föresätter sig alltid att ta vackra bilder av det som finns i vår natur och jag tycker att hon klarar sina föresatser med råge.   22/11  2014                                                                                                                                                                                                                                                   .    

Jag har för vana att skriva om både det ena och det andra när jag är övertygad om att jag har rätt. Man skall nämligen inte "prata i vädret" utan vara vederhäftig och saklig när man påstår något. Det är mycket lättare nu än det var förr. Ville man ha "svart på vitt" på ett påstående tidigare, fick man slå i tjocka uppslagsböcker, vilket var tidsödande  och besvärligt. Nu är det "lätt som en plätt." Det är bara att fråga Google och det behövs inte ens en dator.  Det  fixar sig med en smart mobiltelefon. Men  jag blev lätt överraskad häromdagen när jag såg  att Google använder en del av mina gamla blogginlägg som svar på frågor. De har förstås inte frågat om lov, men det behövs antagligen inte. Jag blev inte det minsta förargad utan bara högeligen förvånad  över att lilla jag ägde sakkunskap nog för ändamålet. Det var av en ren tillfällighet och när jag använde  frasen  "köp-slit-och släng" som sökord, som jag fick  upp ett av mina gamla blogginlägg  i ämnet  som svar på tidsålderns slöseri. I dag när jag ville ha reda på vad det fanns att veta om "goda gener" blev svaret på den frågan inte mindre än två andra  blogginlägg. Det ena hade jag skrivit när jag gästbloggade i Vårdguiden  och det andra  var från Skandiabankens bloggsidor. Bloggning har tydligen en betydligt större genomslagskraft än jag hade en aning om. Vetskapen om  att jag tycks vara klokare än jag är, kommer inte att förändra mig på minsta sätt, utan när jag bloggar är jag densamma som jag alltid har varit. Bilden får tala för sig själv, men jag jag tycker den piggar upp inslaget.  23/11   2014

Snart kommer vår huvudstad att stråla av ljus. Jag läste i tidningen att årets julbelysning kommer att tändas på gator och torg i kväll. Man tänder  inte mindre än  671647 elektriska lampor varav de flesta är ledljuslampor. Hur sådana ser ut och fungerar har jag  ingen aning  om. Tiil detta kommer det förstås att gå åt en massa ström, men skattebetalarna behöver inte oroa sig, för Vattenfall  både levererar och betalar elektriciteten. Sergels Torg skall bli något alldeles  extra i år med julgranar, tomtar och änglaspel. Det kommer även att stå  7 meter höga belysta renar på torget. Hur många lampor det behövs för att renarna skall lysa har jag inte den blekaste aning om. Det är meningen, att den här mycket påkostade julbelysningen, skall skapa en varm och trivsam atmosfär i vår stad och eventuellt locka hit turister. Jag skulle gärna bevistat premiären, men tror inte att lamporna värmer upp det klimat vi har idag. Det kommer att bli väldigt ljust och fint i centrala stan. Det är skillnad mot förr i världen. Då var det inte särskilt ljust  varken i Stockholm eller i den stad där jag föddes. Visserligen fanns det gatubelysning, men den kom från gaslyktor som tändes och släcktes manuellt .Att vara lykttändare var ett yrke och i min stad stod lyktorna på sparlåga under dagtid och sen tändes  och släktes  de av lyktgubben en och en i taget morgon och kväll. Det var rätt mysigt, men tämligen skumt så fort man kom en bit bort från lyktskenet. Som alla förstår, så har jag perspektiv även på belysning och det är kanske därför som jag kan uppskatta att det skall bli ljust och strålande flera veckor framåt. Det som finns på dagens foto alstrar också ett visst mått av ljus.        24/11    2014

Ibland har man tur i oturen eller också finns det goda makter som bevarar en del gamla tanter från allvarliga skador när de "dråsar i backen."  Det senare är en skånsk  omskrivning av  att ramla omkull.  Jag har gjort åtskilliga "vurpor" i mitt långa liv och hittills kommit undan med mindre blessyrer och blotta förskräckelsen.  Idag fick jag på nytt närkontakt med markplanet. Förra året i november halkade jag på våta löv med tidigare relaterat resultat. I kväll hade jag ett ärende på stan och där min färdväg upphör att vara allmän  väg står en järnbom. som  skall hindra biltrafik. Jag kan inte påstå, att jag inte visste om bommens existens. Den har funnits på samma plats i  åratal, men ikväll var det mörkt och belysningen är rätt skral, vilket jag vet om. Hur som helst så gick jag, försjunken i djupa tankar, rakt på den stabila   järnkonstruktionen. Hade jag varit en lång och ståtlig kvinna skulle jag hamnat huvudstupa på andra sidan bommen. Hur det hade slutat vet jag därför inte. Ibland har det vissa fördelar att vara liten till växten. Det blev en kraftig kollision vid mötet med bommen. Det drabbade bröstkorg och knän  med våldsam kraft och jag damp baklänges ner på asfalten. Det känns  ganska fatalt att bli  "en fallen kvinna"  och inte veta om man kan resa sig igen. Det gick rätt bra den här gången, tack och lov, och jag kunde fortsätta framåt och  uträtta mitt ärende. Nu bröt Jag  varken armar eller ben, men jag blev en aning mörbultad. Nästa gång jag går ut i mörkret, tror jag att jag  skall  samla tankarna och tänka på hur jag sätter fötterna. En vacker höstbild får illustrera den här sanna berättelsen ur livet.   25/11   2014

Livsmedelsverket är en omtänksam och medkännande organisation, som tänker på folkhälsan  och allas vårt välbefinnande. De ger också goda råd i all välmening. Idag vill de att vi skall äta mindre kött eller maximalt 500 gr per vecka och person. För icke vegetarianer verkar det vara väldigt snålt tilltaget, allrahelst som samma livsmedelsverk säger att om vi följer deras råd och äter fisk ett par dar i veckan så räcker fisken inte till. Jag tror inte att det skulle finnas  tillräckligt med grönt och baljväxter heller om vi alla slutade med animalisk föda på direkten. Hur man än vänder sig "så har man ändan bak" säger ett talesätt och om det skall praktiseras här, så betyder det, att  det alltid finns någon hake någonstans som "sätter käppar i hjulen." Jag har inte en sekund betvivlat, att det är nyttigt med grönt, men eftersom det var ont om sådant i min barndom, var vi mestadels utan grönsaker under vinterhalvåret. Vi höll oss då till "kött- och- potatis- dieten" och fisk åt vi två dar i veckan. Jag behöver egentligen inte bry mig om goda råd alls, eftersom jag redan blivit tillräckligt gammal och vis, men det kan ju vara en fördel om den yngre generationen tar till sig och lyder Livsmedelsverkets kostråd. Själv har jag  alltid varit mottaglig för visdomsord och även om de inte behövs för min del, så tror jag, att jag skall byta kött mot baljväxter åtminstone en dag i veckan. "Den råd lyder är vis" säger ett annat ordstäv och jag har inte det minsta emot att bli klassad som varande förståndig.       26/11  2014

Det händer en och annan gång att man blir riktigt glad och vill ösa beröm över den som förorsakat glädjeyttringen. Det vill jag idag. Gamla damer, sådana som jag, får med åren vissa defekter, som kan förbättras något om man får hjälpmedel. Dem får man genom Landstingets försorg och ibland är de helt gratis. Det var inte de hörapparater jag utrustades med för ca två år sedan, men de fyllde sin funktion en tid framåt. De lade inte av på direkten utan det var väl hörseln som dalade. Jag klarade mig hjälpligt utan apparater, men det var många visdomsord, som gick mina öron förbi och det var trist. Idag har jag besökt ortens Hörsam och den mottagningen  kan jag inte nog lovorda. Jag hade tänkt mig nya moderna apparater, men  man får inte alltid som man vill. Jag fick behålla de gamla, men eftersom dessa med hjälp av en klok kvinna och en dator blev som pånyttfödda, var det i enlighet mina principer, helt och hållet försvarbart med återanvändning. Procedurerna tog tid, men det var värt varenda minut. Och vad det kostade? Inte ett rött öre och jag fick  till och med nya batterier och nya små rörledningar till de gamla. Jag blev också vänligt bemött, vilket jag värdesätter högt. Jag tackar och bockar djupt inför Landstingets generositet. Även om det är skattemedel som de använt, så är det berömvärt att myndigheten är frikostig och vill hjälpa mig och andra som behöver höra bättre. Bilden visar hur glad jag är.            27/11  2014

Från och med ikväll och en tid framåt vet jag och en stor del av svenska folket vad vi skall göra på fredagskvällarna. Vi skall sitta  och mysa framför TV-n  och titta på "På spåret"  Det firar 25 år i år och är populärare än någonsin. Jag gillar det också, för det är underhållande och lite allmänbildande.  Jag tror att det kostar mycket pengar och tar lång tid att producera. Jag tror också att programledarna jobbar hårt på att vara kluriga  och göra det så knepigt som möjligt för deltagarna .Själv klarar jag ytterst sällan av att lura ut åt vilket håll och till vilken plats de är på på väg. De flesta som är med och tävlar är journalister eller har något med media att göra.  De är väldigt duktiga och smarta och jag beundrar dem storligen. Jag har mina egna favoriter men jag talar inte om vilka de är. Den komikerduo som vann dagens etapp mot förra årets vinnarpar är inte bara skojfriska  de vet förvånansvärt mycket. Det skall bli roligt att hänga med på åkturerna. Spår är, som alla vet, inte bara järnvägsspår. Man kan vara någon "på spåren" också. I det senare fallet har man spanat in någon bov eller en bortsprungen person eller sak. Spårhundar är två- eller fyrbenta och kan nosa upp det mesta. Något som vi alla skall vara tacksamma för är de spår som rallarna med svett och möda började lägga redan år 1856 och som vi än i våra dagar kör tågen på. Jag kan tala om att jag åkte mycket tåg redan som barn. Det fanns inga bilar på den tiden. Min lilla stad var nästan en järnvägsknut och vi åkte smalspårig  järnväg  i flera olika riktningar när vi hälsade på släkten  på "bondvischan"   28/11   2014

Jag har vid ett tidigare tillfälle berättat att jag inte är helt övertygad om att astrologi och stjärntecknens placering har någon inverkan på hur livet gestaltar sig för oss människor. Jag tror mer på att man skapar sitt öde själv och är "sin egen lyckas smed." Det må vara hur som helst med stjärntyderi, men kineserna, som var först med det mesta, har fått för sig att åren har namnet av ett djur. Om jag inte har missuppfattat det hela så är det hästens år 2014. De som är födda i hästens tecken kan vara stolta och sträcka på ryggen. Kineserna påstår att de är framstegsvänliga, vill avancera snabbt och har inget emot förändringar i tillvaron. De har lätt för att flytta på sig och börja på nytt någon annanstans. Jag skall, enligt min i astrologi insatte vän fotografen, vara  född i råttans tecken. Men jag tycker, att jag har det bra som jag har det i dagsläget och har inte den minsta lust att ändra på min nuvarande tillvaro, men det skulle ha  känts betydligt bättre om jag klassats somt en vacker häst och inte som det äckliga skadedjuret råttan. Om sanningen skall fram, så är jag rädd för såväl råttor som hästar och ingen makt i världen kan förmå mig till att klappa något av dem. Att hästar skrämmer mig, beror kanske till stor del på att min morfar, som jag aldrig fick träffa, blev ihjälsparkan av en ilsken häst. Hästen på bilden ser däremot ganska fredlig ut.             30/11  2014.

Den byggnad som finns på dagens bild är väl värd att  titta på. Den är inte bara  vacker, den är riktigt tjusig, tycker jag. Den byggdes på Djurgården åren 1889-1907. Skansens grundare Arthur Hazelius ville ha ett kulturhistorisk museum  där man  kunde bevara  och levandegöra  minnet av folks liv och arbete i Norden från 1500-talet och fram till våra dagar. Det skall vi vara glada och tacksamma för och jag brukar passa på att ta en titt på samlingarna en och annan gång när andan faller på. Jag gillar museets arkitektur med  dess tinnar och torn och  "krusiduller" . Det senare är ett uttryck för att huset inte är byggt rakt upp och ner som en fyrkantig låda utan det är påfallande stiligt med tinnar och torn. Jag tycker inte om   moderna tiders  bostadshus och inte de flesta nybyggda kulturbyggnader heller.  Man smäller upp dem på några månader  och det ena är precis det andra likt. Själv har jag en oförbätterlig vana att gå och glo upp  på husasader när jag är ute på stan. Det finns rätt många vackra hus i vår stad och på Strandvägen är de förvånansvärt många och vackra. Vi skulle haft ännu fler snygga gamla hus inne i City om inte rivningsraseriet ödelagt en hel massa i mitten av 1900-talet. Men gjort är gjort och det blev plats för tunnelbana och Hötorgsskraporna, som  står och pekar upp  mot skyn. Det mesta av Gamla Stan fick vi som väl var ha kvar. Där flanerar jag ofta  och tycker att det är är  mysigt. Så här års är det Julmarknad  på det anrika Stortorget men den skall jag t berätta om en annan gång..   1/12  2014

Idag var det oroande tongångar i kvällsnyheterna. Det gäller politiken där det inte bara är "rödgrön röra" utan  näst intill regeringskris och budgetförvirring. Eftersom jag bara sysslar med opolitisk politik skall jag inte kommentera eländet utan bara nämna det så där i förbigående för att bevisa att jag kan vara rykande aktuell när jag vill och inte är den som  bara tramsar om hur vi hade det förr i tiden.  Då var det för övrigt så odemokratiskt som det bara kunde bli, eftersom det bara var männen som röstade och valde riksdagsmän. Men kvinnorna morskade upp sig till slut och om inte dagens skolpojkar tar skolan på allvar och skaffar sig bättre betyg, så riskerar de att bli "omkullsprungna" av de ambitiösa flickorna.  Kvinnor kallar man för det "svaga könet" men det tycker jag är missvisande i högsta grad. De är visserligen inte lika "armstarka" som karlarna och är inte bra på att flytta pianon och andra tyngre saker, men det behöver ingen klara längre eftersom det finns mekaniska lyftanordningar som sköter sådant. På den tiden då det rådde ofred i vårt land och karlarna var ute i kriget var det kvinnorna som skötte "ruljansen" och höll ställningarna i fosterlandet. Annars skulle  gubbarna inte haft mycket att komma hem till när de krigat färdigt. Det lär finnas ovanligt många kvinnor i den nya regeringen och nu hoppas jag att de kan bidra till att ordna upp röran jag  berättade om i början av inlägget.  Detta illustrerar jag med ett ljus som får lysa upp det politiska mörker som är rådande idag.   2/12   2014

Idag har det nog blivit en smula rörigt i fosterlandet och ingen vet väl ännu vad som blir följden av den politiska karusellen. Eftersom jag inte vet det heller, så skall jag inte jag inte bry mig om att blanda mig i det som jag inte begriper. En sak begriper jag och det är att vi kunde fått mycken välfärd och många andra nyttiga saker för de pengar som nu går till valsedlar och valpropaganda. Det tog flera månader innan allt skräp efter förra valet var bortstädat och till våren blir det dags för ny städning. Jag har för övrigt aldrig hört talas om vad ett val kan kosta. Det talar alla tyst om och det är antagligen bäst så. Det kommer att stå Friggebodar och Attefallhus på torg och andra samlingsplatser och efteråt kommer en hel massa personer att vara lyckliga över att de fått köpa en begagnad valstuga för en billig penning. "Inget ont som inte har något gott med sig." Det finns många sakkunniga som begriper sig på politik och idag har de flesta av dem varit i farten. Jag är glad för att jag varken är politiker eller sakkunnig. Jag tror inte heller att det finns många nutida politiker som är idealister och vill förbättra världen. De tänker nog mest på karriären och vet att det går bra att försörja sig på politiskt engagemang. Men jag är övertygad att det funnits politiker med ideal en gång för länge sedan och att vi nu tack vare dem lov att tycka och tänka fritt. Dem ger jag dagens blommor. 3/12 2014

Nutidens barn leker inte med "sprattelgubbar, " Det har däremot jag gjort och det skäms jag inte för. Barn var nämligen barn på riktigt när jag var barn. Idag är t. ex. en 6-årig flicka nästan en dam i  miniatyr, har i iIpad och vill färga håret. Gossarna är i det närmaste lika avancerade och gångna tiders leksaker gapskrattar de åt. Men var tid har sin ungdom och sina seder och så har det alltid varit. För den som aldrig sett en sprattelgubbe kan jag berätta, att det är huvud, kropp och lemmar av en pappdocka som man fäster ihop med ett snöre på ett sätt som gör att dockan kan sprattla när man drar i tåten nertill. Som alla förstår, så var min generation barn rätt påhittiga och skapade saker själva eftersom de inte överöstes med köpeleksaker. När man liknar en människa vid en sprattelgubbe betyder det att vederbörande är ett osjälvständigt och viljelöst redskap i andras händer som säger "ja och amen" till allt folk vill ha dem till att göra. Han är en "nickedocka eller "svansviftare" och i stort sett en svag och lite löjlig figur. Man kan kalla sådana människor för "marionetter"  också. Kärt barn har som bekant många namn. Jag tror inte att jag själv  ger någon skäl till att kalla mig för sprattelgubbe (det talas aldrig om sprattelgummor eftersom det manliga dominerat i alla tider). Jag  anser mig ha rätt bestämda åsikter, och jag för dem gärna "till torgs" Däremot misstänker jag att det finns en hel del "nickedockor" i riksdagen som viljelöst rättar sig efter "partipiskan" och röstar därefter. Det är kanske därför som det är kaos i politiken just nu.   4/12   2014

Mitt minne är det lite si och så med, har jag märkt. Jag kommer ihåg det som hände för längesedan och har glömt det som hände i går. Då glömde jag att sätta rubrik på mitt blogginlägg. men läsarna håller ögonen på mig och det tackar jag dem för. Förr i världen sade man, att gamla människor blev som barn på nytt när de kommit upp i åren. Ordet senilitet kände man inte till. Jag hoppas att jag inte "går i barndom" ännu, fastän  jag minns så mycket mer från förr än vad jag minns från nutiden  Dagens bild får mig att minnas den första gången jag såg, inte en domherre utan säkert ett hundratal  röda vackra fåglar. Jag var tolv år, det var bistert kallt och det låg massor av snö på trädgrenar och på marken. Snön ligger sällan kvar i Skåne. Det brukar komma massor i krigstider även där, men vintern 1924 var det fred men kallt ändå. Själv var jag isolerad på stadens epidemisjukhus på grund av difteri. En sjukdom som var rätt allmän förr, men som nu är bortvaccinerad. Tiden gick sakta  och det var trist att vara ett ensamt barn i en stor sjukhussal. Det enda roliga jag minns från den vistelsen var, att jag som tidsfördriv plockade russinen ur den dagliga  veteskiva jag fick på eftermiddagen och skrev upp hur många russin den innehöll från dag till dag. Tala om tristess. Utanför mitt sjukhusfönster kunde  jag se snön  och en oxelträdsallé, på vilken alla bären satt kvar, trots vinter och kyla. En morgon när jag tittade ut, var det, som genom ett trollslag, liv och rörelse i träden. En stor flock domherrar hade i jakt på föda lämnat skogen och letat sig  fram till bären utanför mitt  fönster. I flera dagar lystes träden upp av de färggranna  fåglarna. som kvittrade och mumsade bär, men när bären tog slut var det slut på mitt roliga och alla fåglarna flög sin väg. Det var både första och sista gången jag såg en flock av de röda och söta småfåglarna.   5/12  2014   

När jag riktigt tänker efter, så var det rätt arbetskrävande och besvärligt för den vuxna befolkningen när jag var barn. Det fanns liksom ingenting färdigt att köpa utan man fick göra allting själv. Våra köksredskap skall vi inte ens tala om. De som fanns  gick inte med elektricitet utan  vevades för hand. Dagens bild visar vad min mor använde i köket. Morteln tog hon till när hon skulle stöta sönder pepparkornen som hon bar hem från affären i en pappersstrut. Morteln användes till allt som skulle krossas t ex kardemumman till bullarna. Sitt kaffe malde man själv, så kaffekvarnen var självskriven i den tidens  hushåll. En skål med rund botten var bra till det mesta. Till  julen malde vi senapskornen i den med hjälp av en kanonkula som dansade runt i skålen och krossade de små bruna kornen. Det låter som en "skröna" men det är faktiskt sant. Skålen satte man mellan knäna och när man fått in den rätta rytmen gick det som en dans.  Jag var nästan expert på senapsmalning  som 10-12-åring. Senapskulan är en tung äkta järnkula och en sådan finns i min ägo fortfarande.  Men det var nog bara i Skåne som krigsmaterial  användes i köket. Skåningar har alltid haft sina egna seder och bruk , men mat förstår de sig på. Kanelbullar serverades inte till eftermiddagskaffet när jag var barn. Kanel är som bekant en krydda som bereds av barken från ett träd av kanelsläktet och på den gamla goda tiden såldes den bara i form av stänger(hoprullad bark). Dessa stänger var rätt besvärliga att pulvrisera i ett omodernt kök. Som alla förstår fick vi jobba hårt och blev rätt armstarka av den gamla tidens  hushållsarbete.   6/12   2014

I går var min vän fotografen och jag ute på det som skulle blivit december månads absoluta höjdpunkt. Det brukar vara att äta julbord på stan. Nu blev det mer eller mindre ett "lågvattenmärke"  och jag  hade därför tänkt att förbigå den bedrövliga händelsen med tystnad. Men jag hade ingenting att skriva om och berättar därför hur det blev. Dumt nog hade vi valt att byta restaurang . Det skulle vi inte ha gjort och vi ångrade oss efteråt. Vi valde ett anrikt ställe och atmosfären var varm och välkomnande när vi startade med glöggen som det inte fanns det minsta att anmärka på. Det var inget fel på julölen heller.  Sillen, som jag älskar, var tyvärr förfärligt salt och samtliga sorter smakade ungefär likadant. Den i ättika inlagda strömmingen var acceptabel men gravlaxen ettersalt. Janssons frestelse var riktigt god men den fick jag  bara en ytterst liten slatt av, sedan var den slut. Julbord skall fyllas på allt eftersom folk länsar faten och inte stå tomma, men på det här stället  hann man inte med eller också brydde man sig inte. Potatisen var "skinnig" men potatis äter jag hemma så det gjorde mig ingenting. Fotografen är ingen sillälskare, men vill gärna ha bröd till maten.  Det som fanns  var inte bra men själv äter jag ytterst lite bröd och brydde mig inte. Tycke och smak är som bekant olika. Dessertbordet motsvarade långt ifrån mina förväntningar. Som dessert  på ett julbord är vill jag gärna se risgrynsgröt eller åtminstone "ris á la Malta. Risrätten lyste helt med sin frånvaro men det var gott om sötsaker och lakritsbåtar. Vi blev trots allt mycket mätta, men om vi fick  valuta för  pengarna är tveksamt. En fruktansvärd törst fick jag i alla fall och drack litervis med vatten hela eftermiddagen.   7/12  2014

Det här med att vara bloggare har sina problem. man skall helst förnya sig och vara spirituell och det är inte det lättaste. Jag minns inte alltid vad jag skrivit om förut och tänker inte på vad jag haft för tema vid tidigare tillfällen. Därför borde jag vara på min vakt och bara hålla mig till det som händer för dagen.  Att haka på det dagstidningarna skriver om kan vara en bra utväg, men jag antar att de flesta liksom jag  idag är till leda trötta på politiken och det stundande nyvalet. Själv begriper jag inte varför högavlönade politiker uppför sig som ungarna gör i sandlådan och bara river ner vad de andra försöker bygga upp. De borde skämmas, men det gör de inte. Jag skäms i alla fall om jag blir tjatig  och skulle önska att mitt dagliga liv  vore lite mer fyllt av aktiviteter eller att jag fick träffa intressanta människor. I morgon blir det Nobelfest och den kommer att bli pompös och effektfull som vanligt och den gör vårt fina Stadshus till medelpunkt för hela världens intresse  den dagen  Jag antar att även prisutdelningen i Konserthuset ådrar sig uppmärksamhet från utlandet. I tidningarna kan man läsa att  Astrid Lindgren skall bli omskriven av flera författare och det är inte en dag för tidigt att svenska folket får veta vilken underbar "sagotant" hon var. Hon om någon borde väl fått ett Nobelpris i litteratur, men så blev det inte. Det är sällan någon blir profet i sin egen stad. Elsa Beskow har nåstan  blivit det i Trosa  och eftersom min beundran för sagor och sagotanter är stor visar jag upp en bild på sagofiguren  Tant Brun. Jag älskar sagor och sagotanter och i sagans värld är allting möjligt.     8/12  2014

Ibland när jag sitter vid datorn funderar jag över vad mitt bloggande har för betydelse och vem jag egentligen är. Det var först efter 100-årsdagen som jag bytte identitet och blev en helt annan person än jag varit i mitt tidigare liv. Före födelsedagen var jag en åldring  Ibland de övriga som ingen lade märke till. Jag ägde visserligen en dator och tog det viktiga steget att anmäla mig till en datorkurs för äldre.  Eleverna är vanligtvis  i 70-80-årsåldern och jag blev förstås inte den bäste,  men äldst i klassen. Det ansåg min datorlärare  vara  så unikt att det borde omtalas i ortspressen. Med hennes hjälp lärde jag mig blogga och hon designade min sida, vilket jag är henne oändligt tacksam för. Tidningarna utnämnde mig  till  " Sveriges äldste bloggare  och hitintills har ingen "gjort mig äran stridig".  Att min vän fotografen och datorläraren är en och samma person har kanske inte framgått i min blogg, men så är det. Jag blev  "veckans svensk" också och fick pokal med namnet  ingraverat. Sedan är det lika bra att först som sist berätta, att det kommer en dokumentärfilm om mitt liv och leverne så småningom. Jag ser med förskräckelse fram emot att visas upp  i TV  flera veckor i rad nästa år.  I dokumentärer kommer den osminkade sanningen fram. Om sanningen kommer fram när man slår på mitt namn i Google är jag inte helt säker på. Jag blev väldigt förvånad när jag  som svar på sökord kunde läsa flera av mina blogginlägg,  Jag ämnar  inte berätta vilka dessa  sökord var utan fortsätta att blogga på mitt eget vis.            9/12   2014

I går var på julfest. Inte vilken julfest som helst utan personalfest hos Skandia, den internationella koncernen med verksamhet inom försäkring och finansiella tjänster med  Norden som hemmamarknad. Om någon undrar vad jag hade där att göra, så var jag inbjuden i egenskap av  gästbloggare.  Jag har nämligen sedan en tid tillbaka  skrivit  på deras hemsida. Jag kände mig som huvudpersonen i en Askungesaga när jag steg ur taxin och gick in i den vackert upplysta och dekorerade ljusgården  Kontoret är nybyggt, allt är perfekt och i ljusgården ryms hela personalen utan att det blir trängsel. Lika modern som kontorslokalen  var festen. Personalen, jag vill hellre kalla dem "det unga vackra folket" stod rakt upp och ner och skålade och tog sig lite munsbitar från en liten bricka, som passade bra att hålla i handen.  Alldeles utmärkt och  praktiskt när man "minglar". Jag klarade den  utan intermezzon.  De senaste åren har jag  varit ute på en del äventyr och fått lära mig hur man minglar  och uppför sig i stora världen. Jag gruvade mig en aning i början. Kanske skulle jag känna mig som  "sparven  i  tranedansen."  men det gick förvånansvärt bra och jag blev omhändertagen på allra bästa sätt och hade mycket trevligt. Det blev underhållning också, helt i klass med allt det övriga. Ett sångarpar sjöng helt njutbart och om jag talar om att den manlige sångaren med gott resultat vågade sig på att sjunga Tommy Körbergs bravurnummer "Stad i ljus"  så förstår alla att underhållningen var utmärkt. När dansen började åkte jag hem. Att bugga är ingenting för min årgång men jag  var ändå nöjd och belåten med kvällen. Jag blev fotograferad  av såväl amatörer som en yrkesfotograf men har inte fått bilderna än. Jag kommer att byta ut dagens bild så fort jag fått ett aktuellt foto.      10/12  2014

Idag har jag bakat "lussekatter" och bestämt mig för att aldrig göra om det. Inte för att jag misslyckades, tvärtom de blev till enligt alla konstens regler. Men det var tröttsamt, mycket tröttsamt. Min "assistent", hushållsmaskinen alltså, lade av för två år sedan och jag har inte ansett det ekonomiskt försvarbart för en dam i min ålder, att investera i en ny. Jag fick därför blanda och knåda "för hand" och var tämligen utpumpad när jag tog ut sista plåten ur ugnen Lussekatter är för övrigt inte tradition för min del. De förekom inte i mina hemtrakter och jag hade aldrig sett dem förrän jag som vuxen hamnade i en Östgötastad. Där hade också ett par av mina kamrater bosatt sig och vi bodde samtliga  i möblerade rum och kunde fixa kaffe bara när hyrestanten inte var hemma. En söndag när det var fritt fram för kaffekokning. var vi  på jakt efter kaffebröd. I ett kondisfönster såg vi bullar som var gulare än de vi sett i våra tidigare liv och stegade in för att köpa. Då gjorde vi bort oss totalt och  begärde att få köpa bullar som det var mycket ägg i.  Butiksbiträdet blev ett stort frågetecken och förklarade att sådana  fanns det inte i deras butik. Vi framhärdade, pekade  och sade att det låg fullt upp av dem i skyltfönstret. Det utlöste ett gapskratt  och vi begrep ingenting., men fick med oss en påse bullar. Senare fick jag veta  att det var saffranet  i brödet som åstadkom den gula färgen. Sedan dess har jag haft ett kluvet förhållande till saffran och avhållit mig från allt vad lussekatter heter. Att jag på gamla dar tillverkar lussekatter  beror helt och hållet på  att min vän fotografen, som är obekant med ovan relaterade historia , i bästa välmening förärar mig saffran i present i tron att lussekattsbak tillhör mina vanor och traditioner. Men nu är det slutbakat  och får jag saffran fler gånger  gör jag saffranspannkaka. 11/12    2014.

I morgon skall vi fira Lucia enligt gamla traditioner. Att vi  gör det  är grundat  på gammal  folktro, legender och historiska fakta. De lärde är inte helt överens om varför. En del  påstår att det är till minne av helgonet Lucia, andra att det är för att Lucifer(djävulen) var ute och härjade den natten och uppträdde i skepnaden av  en katt. Att han var en katt skall enligt gamla sägner vara anledningen till att vi bakar lussekatter. Det må vara hur som helst med den saken, men det är rätt trevligt med Luciafirandet och det lyser upp i decembermörkret. Lyser upp gör också julskyltningen i de stora varuhusen.  Den är ett strå vassare än vad den var när jag var barn. Då var jag helt fascinerad  om det fanns något som rörde sig i ett skyltfönster. Barnasinnet  har jag kvar fortfarande  och nu finns det verkligen rörelse  och puls  i julskyltningen.  De stora varuhusen, som har stora resurser försöker överträffa varandra.  Nu för tiden är ju alla ungar vana vid teknik och låter sig inte imponeras av vad som helst men jag såg att de liksom jag gillade  Åhlens  skyltfönster. Jag tror att Nord- eller Sydpolen är  årets tema.  I fönstren på Klarabergsgatan visade de upp de allra sötaste isbjörnar och pingviner. Det var  hjärtknipande att se en lite vit nalle ligga som  en unge och suga på den tå som motsvarar barnets tumme. Skickliga dekoratörer kan verkligen få till det så att man häpnar och blir köpsugen. Skyltning en skall förstås locka kunder. Min köplust har som väl är avtagit med åren men att bara titta kostar ingenting.   12/12   2014

Så här i jultider dricker vi svenskar en väldig massa glögg, men jag kunde aldrig tro att vi pimplade i oss fem miljoner liter varje år. Det påstår nämligen Google att vi gör och Google brukar hålla sig till fakta. Den kryddade drycken har fått namnet av verbet" glödga" som betyder värma. Glögg är ingen senare tids uppfinning  för redan de gamla grekerna drack varmt kryddat vin när de ville pigga upp livsandarna.  Att dricka glögg I Sverige är en jultradition, med  anor sedan medeltiden och kung Erik XIV lär ha haft kryddat vin som favoritdryck. Det går att tillverka egen glögg och krydda den efter tycke och smak. Det vill  jag inte krångla med  utan jag köper min på Systembolaget för det är enklast så. Det är mer smak på den än det är på saftglöggen som säljs i mataffären.  Varför det skall vara skalad mandel och russin till  varm glögg. har jag inte den blekaste aning om. Glögg lär ha varit favoritdrycken  efter ett slädparti. har jag hört. Slädfärder är mycket sällsynta i våra dagar men på den tiden de förekom var det riktigt romantisk att sitta i en släde  under en fårskinnsfäll och glida fram över vita vidder. Jag har gjort det en gång i mitt liv när jag firade jul i Ungern och resebyrån anordnade utfärd till Pustan( ett  stäppområde utanför Budapest). Det varma vin som  bjöds  efter slädfärden är den starkaste  glögg  jag druckit i hela mitt liv och effekten av densamma glömmer jag aldrig. Vinterbilden är svensk. På pustan växer det inga granar.  13/12  2014

Idag har jag hållit mig till grannskapet och besökt Filmstadens julmarknad. Den är  intimare än de stora julmarknaderna på Skansen och Stortorget. Lite mer av loppmarknad och familjärt i största allmänhet. Det har skrivits filmhistoria där en gång  i tiden och platsens kafé har fått namn efter Greta Garbo. För att attrahera de yngre marknadsbesökarna  fanns det en riktig gammaldags hästdroska där barn och föräldrar kunde ta en  liten rundtur mot en avgift av 20 kr för de stora och 10 kr för de små. De mindre barnen tyckte det var spännande. Själv tyckte jag det var långtråkigt att åka  hästskjuts  på den tiden jag var barn. Då var vi nämligen tvungna att ta den sortens  transportmedel om vi ville förflytta oss till ett ställe dit det inte var gångavstånd.  På den tiden visste vi ingenting om loppmarknader utan vi använde husgeråd och kläder tills de var utslitna . För min del har jag  bara gott att säga om loppmarknader för det är bra om vi sparar på resurserna och återanvänder i stället för att bara slösa och slänga bort. Den här tiden står julen i centrum för allas intresse och  handlarna gnuggar händerna av förtjusning över klirret i kassan. Mig kommer de inte att göra särskilt stora förtjänster på, för i min familj har vi kommit överens om att ge största delen av julklappspengarna till de hemlösa. Ett initiativ som jag varmt rekommenderar. Bilden är från Adventskonserten i  Stadshuset, en lokal som alla stockholmare är mycket stolta över. 14 /12  2014

Idag kunde jag se mig själv på TV i ett vetenskapligt program om åldrandet. Äldre personer kommer mer "på tapeten" nu än de gjorde förr. Då sattes en del av dem "på undantag"  och det var ingen avundsvärd lott.  Nu är de flesta av oss friskare och starkare och vi lever längre än förut. I Göingebygden i Skåne finns det fler hundraåringar än på andra ställen i Sverige och det försökte man förklara med att den trakten var en "blå zon" och att det kanske var hälsosammare att växa upp och leva i  just där. Vad man äter ansågs  viktigt  och samtliga hundraåringar i Vittsjö var glada över att de hade sluppit att äta nutidens preparerade  och manipulerade mat när de växte upp.  Man åt rejälare mat förr och tog till vara allting på en gris utom "knorren.  Inälvsmat äter folk  ytterst sällan numera men jag fick äta både njurar, lever. lungor och tunga  från slaktade djur. En verklig läckerhet var den tidens blodkorv som späckades med russin. Den åt vi stekt med lingonsylt.  Äldre tiders blodkorv hade inte mycket gemensamt med de torra klumpar  som påstås vara nyttiga  och numera säljs under beteckningen blodpudding.  Det är nog mycket annat än maten som gör att man lever länge och det har betytt en del att folk förr i världen inte satt stilla utan var tvungna att förflytta sig till fots. Som barn var jag jämt i farten. Jag har klättrat i träd, hoppat rep  eller hage och  lekt "tag fatt. Jag tror att det varit betydligt nyttigare för min kondition på gamla dat än vad datorspel och pet  på mobil  skulle ha varit. Hur som helst så har jag blivit och är gammal och kanske visade de upp mig i TV för att fortfarande håller igång kropp och själ.        15/12  2014

Det är nog många hushåll som har börjat julstöket ochi redan är i full fart med sina förberedelse inför årets julfirande. Har man inte tid eller ork behöver man idag  inte stöka ett dugg,  Allting finns att köpa färdigt. Men den färdigköpta julmaten skapar inte samma  julstämning, som det blir när man  pysslar i det egna köket och doften av julbaket sprider sig och kakburkarna blir fulla. Min barndoms julstök glömmer jag aldrig. Det fanns inte mycket färdigt att köpa och husmödrarna hade tid att stöka. Lutfisken lade man i blöt på Anna-dagen och sedan var det bara att byta vatten på den och se tiden an. Ett par dagar före julafton köpte min mor ett helt eller halvt grishuvud. kokte det och gjorde världens godaste och perfekt kryddade pressylta. Skåningar åt på den tiden inte rödkål till skinkan. Vi köpte hem  5-6 vitkålshuvud, som vi brynte och smaksatte och sedan serverade till julskinkan. Vi kallade den brunkål  eller julkål. Svinlever maldes i köttkvarnen  till leverpastej och sen koktes  den i vattenbad i vedspisens ugn. Skinkan köptes lättsaltad och lättrökt med benet kvar. En femkilos skinka räckte hela julen. Efter glaseringen fick den en vackert fransad tofs av rött och grönt silkespapper. Islandssillen lakades ur och blev till glasmästarsill och löksill. Min absoluta favorit på julbordet var sillsalladen. Den var läcker och jag försöker varje år att göra sådan själv, med mer eller mindre lyckat resultat. Mor följde aldrig skrivna recept utan bara  sin egen fingertoppskänsla och misslyckades aldrig. Det är underbart med minnen  och den som inte upplevt gamla tiders julstök har säkert något annat trevligt som han kommer ihåg från barndomens jular.          16/12   2014.

Det går åt en massa stearinljus i jul och adventstider, men vi har blivit lite mer medvetna om att levande ljus sprider hemtrevnad  och trivsel och tänder därför ljus lite när som helst. Vi behöver ju inte tända våra ljus för att det är nödvändigt. Det var det en gång i världen innan vi fick elektrisk belysning. Det var nog ganska skumt i vrårna på den tiden man lyste sig med ljus, som var gjorda av talg. Det finns fortfarande folk som stöper ljus själv, men de gör det för att de tycker det är mysigt med hemstöpta ljus och inte för att de är tvungna att göra det. Numera säljer man en del tjocka ljus  också för att de brinner länge. När jag var barn hade vi levande ljus i julgranen. De tändes bara små stunder i taget och alltid under uppsikt av någon vuxen. Adventsljusstakar fanns inte i min barndom, varken elektriska eller sådana som är avsedda för stearinljus. Liljeholmens ljusfabrik har tillverkat stearinljus sedan 1839 och håller på ännu. Deras ljus har gott rykte och rinner inte lika mycket som de utländska billigare sorterna. Kvalitet lönar sig alltid. Jag har lärt mig att man aldrig skall gå ifrån ett tänt ljus, för då kan det bli eldsvåda och det är inte roligt när hela huset står i ljusan låga och bara skorstenen blir kvar. Därför vill jag i all välmening påpeka att vi skall vara försiktiga när vi tänder våra ljusstumpar. Allra helst om vi ställer dem i de röda bulliga trästakarna som vi tar fram till julen. Ljus skall vi tända men under ansvar.   17/12  2014

I går skrev jag om julljus och levande ljus är så klart mysigt. Vi alla som tycker om ljussken skall tända ljus  och ha det hemtrevligt i slott som koja. Jag tror att man blir glad av alla sorters  ljus och det finns numera ljusterapi, som är bra för sorgsna själar. Idag har jag varit inne i City och tittat på årets julbelysning. Den var bedövande vacker på sina ställen kan jag intyga.  Jag hann inte med att se allt som fanns för i år har man belyst inte mindre än 35 gator, platser och torg med 700.000 ledljuslampor. Jag tror att årets belysning överglänser den illuminering som  varit  under alla tidigare  år. Nu skulle man ju kunna  tro att det blir dyrt för skattebetalarna, men ingalunda. Vetenskapen har gjort framsteg även på detta område och numera använder man "ledlampor"som är billigare än att belysa med än vanliga glödlampor. Dessutom är Fortum (elleverantören) generös och bjuder på strömmen. Så klart att alla, som vågar sig ut efter mörkrets inbrott och som har möjlighet skall titta på vad fantasi och skaparglädje kan åstadkomma när de bjuder till. Det är lite orättvist mot landsorten att det skall vara så storslaget i Stockholm, men alla kan ju inte bo här om hela Sverige skall leva. För övrigt har det aldrig någonsin funnits någon riktig rättvisa i vår krassa värld. Det är alltid någon som får mer än den andre. Min vän fotografen hade annat för sig idag, så jag har inget foto av  det vackra. Själv fick jag en "ahaupplevelse" och är riktigt nöjd med min dag.   18/12  2014

Idag har jag "slagit med den lätta hammaren."  Det betyder på min mormors språk att jag varit lat och inte haft något nyttigt för mig. Jag har heller inte varit ute på stan och upplevt något intressant att berätta om.  Inte heller var det mycket intressant att läsa i tidningen för politiken verkar att ha " gått i stå" i väntan på att det skall bli nyval. Men det är "full rulle" i affärerna och folk handlar julmat och julklappar och släpar på kassar och är stressade till tusen.  Jag stressar inte.  Det är inte bra för någon och allra minst för den äldre befolkningen att jäkta och rusa runt som yra höns. Mina julklappar är redan inhandlade  och julmat behöver jag inte tänka på för det gör kära släkten. Jag har det bra och får sätta mig till bords och bli väl undfägnad. Så beviljat är det ett fåtal som har i juletid.  Den dubbelarbetande kvinnan av idag har nog "häcken full" de här sista dagarna före jul och hon får ta till "storsläggan" om vi skall tala i bildspråk.  Eftersom jag idag inte enbart är lat utan även lider av idétorka blir det inga nyheter.  Jag tänker berätta att samtidigt som jag  i går beskådade alla de ledlampor som lyste upp staden,  så gjorde jag återbesök till det stora varuhuset och ställde mig än en gång att titta  på julskyltningen i det stora varuhuset.  Figurerna där är så gulliga att man blir alldeles betagen.  De har inte mycket  gemensamt med de orörliga vaxdockor som visades upp när det var julskylning i min lilla hemstad för mycket länge sedan.  Tomtar och julgrisar i all ära men de små vovvarna på fotot är så söta att de måste få vara med i det här blogginlägget som inte blev  annat än "skåpmat." .            19/12  2014

Vissa företeelser är som de är och man tror att de har funnits i alla tider.  Som tomten t ex, som är aktuell för närvarande.  Jag trodde i min enfald att det bara fanns en sorts tomte och att jultomten och vår svenska tomte var en och samma person.  Men så är det inte, säger sakkunskapen. Jultomten har vi som mycket annat importerat från USA på 1800-talet, men vår gamla nordiska tomte har anor långt tillbaka i tiden.  Han var ett övernaturligt  och mystiskt väsen  och man trodde att han hade lycka med sig  och skyddade gårdar och hus från eldsvådor och andra faror.  Honom fick man inte komma på kant med för då blev han trilsk och kunde ställa till det och och vålla olyckor för husbondefolket.  Om den nordiska tomten läste jag , i Viktor Rydbergs dikt "Tomten"  som jag fick lära mig utantill när jag gick i skolan. Jag tror inte att nutidens barn ens vet vem Viktor Rydberg var och inte läser de, som min tids beskedliga barn gjorde  ett liten julhäfte som hade titeln "Bland tomtar och troll."  Den gavs ut i ny upplaga varje jul  tillsammans med andra små jultidningar, som företagsamma barn (jag själv t ex) sålde till andra mindre företagsamma barns föräldrar. De blev sedan inslagna i julklappspaket. Ungar var rätt "mesiga"  av sig på min tid och vi trodde rätt länge på både tomtar och troll och andra sagoväsen.  Nutida barn är redan på "dagis" inne i teknikens värld och skulle inte uppskatta  en tomtetidning somi julklapp.  20/12  2014  

i brist på bättre får tomten vara med i dagens inlägg också. Att bli kallad för tomte är på gott och ont.  Har någon "tomtar på loftet" så betyder det inte att vederbörande  har små  hustomtar på sitt vindskontor,  utan att personen är lite dum i huvudet och rätt fjantig . Ordet tomte kan också användas i överförd bemärkelse  t ex  att kallas  tomte på sin arbetsplats. I så fall  är tomten en  "mysig" kille  i största allmänhet som pysslar och står i utan att han blivit ombedd.  Ibland blir han uppskattad, ibland inte och det är lätt gjort att en hustomte  blir utnyttjad till max och ansedd vara  för snäll.  Ger man någon ett finger, så tar han hela handen, säger ordstävet. Därför skall den som vill vara tjänstvillig  veta var gränsen går och inte plåna ut sig sjäv.  Av någon anledning  jämför man ofta  människor med djur, när de omtalas i olika sammanhang.  Att uppföra sig  som en gris är för det mesta osmakligt och lortaktigt. Det kan även innebära dåligt bordsskick eller andra oarter.  En "buffel" är inte det minsta  trevlig utan är  korthuggen, tvär  och drullig i största allmänhet. Det känns  betydligt angenämare  att bli jämförd med en "ängel." Dessa bevingade varelser är  "saktmodiga , milda och goda."  En skyddsängel är något som jag har behov av på ålderns höst. Som bäst behöver jag en sådan på vintern när det är isigt och halt.  Det är så  lätt att "dratta" omkull och det har jag gjort vid ett flertal tillfällen.  För att "ta det säkra för det osäkra"  sätter jag ändå halkskydd på skorna den här årstiden.  Jag tror  inte på riktigt på änglavakten.   21/12  2014

Nu närmar sig helgen och jag tänker ta julledigt  och stänga bloggen några dagar framåt. Jag känner ingen barnslig förväntan men gläder mig lite lagom åt helgfirandet tillsammans med släkten. Det kan också vara på tiden att jag sänder en tacksamhetens tanke till alla som står ut med att läsa mina betraktelser och kommentera dem. Jag är glatt överraskad över att de har blivit rätt många under årens lopp men de är naturligtvis inte i närheten av det antal som kändisbloggarna kan räkna in. Men mina läsare är idel sympatiska personer som förstår, att  jag skriver utifrån min horisont och inte har lika vida vyer som t ex en f d utrikesminister som reser jorden runt och uttalar sig om världshändelserna. Jag bor i en liten småstadsidyll  och där händer inte mycket som är värt att vidarebefordra till den stora allmänheten.  Det  händer lite mer i huvudstaden. Om Jag tar tunnelbanan dit och har ögonen med mig så finns det  det alltid någonting  som jag tycker är värt att berätta  om. Mälardrottningen, som stan också kallas, sjuder av liv och rörelse.  Idag håller jag mig hemma och har inget nytt att rapportera. Jag  nöjer mig med att önska såväl  trogna som nytillkomna läsare en riktigt  God Jul!  Nyårsönskningarna, tänker jag, om inget  oörutsett inträffar  återkomma till. Min vän fotografen tackar jag för alla de fina bilder hon bidragit med och  önskar även henne  God Jul .  22/12  2014.

Nu är det slut på det roliga och jag är tillbaka i verkligheten, men det var trevligt så länge det varade. Jag har firat en minnesrik jul i det landskap jag en gång såg dagens ljus. Det blev "möen mad och goer mad och mad i rättan tid" alla juldagarna och det var ingenting som fattades. Jag fick julklappar också. Det kom till och med lite snö som för ovanlighetens skull låg kvar och förhöjde julstämningen. Det kunde inte ha varit bättre förutsättningar för julfirandet .Jag  hade  eget rum och uppassning och sällskap från morgon till kväll. Därför känns det tomt och ödsligt att komma hem till ensamheten.  Men det är bara att ta det med glatt  humör  och se fram mot det nya året och ta adjö av det gamla. Det går fort att bli bortskämd och få fula vanor när man är föremål för omsorg och  gästfrihet flera dagar i sträck.. Det är alltid roligt att återse sina kära släktingar unga som gamla. På julaftonen tog vi oss  till och med till midnattsmässa  i Gustav Adolfskyrkan i Helsingborg och det var högtidligt. På väg dit och därifrån konstaterade jag  att  stadens julbelysning  inte bara var utomordentligt storslagen utan att den gott och väl kunde konkurrera  med storstadens  ifråga om antalet lampor och formationer. Julgranen på torget var förstås inte lika stor som den jättegran som står uppställd på Skeppsbron och bekostas av Stenbeckskoncernen. Den lär  vara världens största julgran. Den är mycket ståtlig och imponerande. Det är förstås inte så märkvärdigt eftersom Sverige till stor del  är beväxt med skog., Här finns det en massa träd att välja på och det är inte särskilt svårt att hitta ett praktexemplar som det går att skryta med. och visa upp  På dagens foto kan man se det granna julträdet som lyser upp  i stadsbilden.    30/12  2014

Så har vi kommit till  årets sista dag och det är då man skall se tillbaka och summera sina intryck av det gångna året. För min del kan jag påstå att det varit ett trevligt och händelserikt år. Efter hundraårsdagen 2012 blev jag nästan lite kändis. Det kan ju tyckas vara i senaste laget att debutera, men bättre sent än aldrig och sen har det rullat på av bara farten. Det är riktigt roligt att gå på galor. Visserligen känner jag mig lite som "sparven i tranedansen" men jag försöker acklimatisera mig så gott det nu går. Ingen har gjort mig rangen stridig som "Sveriges äldste bloggare" och i och med att jag äger den titeln har jag bevisat att man även i  hög ålder kan ha sina själsförmögenheter kvar. Det lär finnas en "äldreombudsman" i statens tjänst men denne har inte gjort mycket väsen av sig hittills. Därför tar jag mig friheten att vara de äldres taleskvinna och envist framhärda att man lär så länge man lever och blir aldrig  för gammal för någonting, om man är frisk och kry. Vi åldringar har varit "på tapeten" ganska ofta den senaste tiden. Men det beror på att de årgångar som nu går i pension är rätt kaxiga av sig och kräver lite mer av samhället än gångna tiders beskedliga pensionärer. De har bara tackat och tagit emot utan att klaga. Jag skall citera ett  gammalt talesätt från min hembygd som är talande: "en del kan inte gnöla, di tar va di kan få, men kon som brukar böla, hon får nog mest ändå."  Efter dessa tänkvärda ord kan det vara lämpligt att tacka mina läsare för det gångna och önska samtliga  Ett riktigt Gott Nytt År!     31/12 2014

Idag är det alltså den första dagen på det nya året och ingen vet vad det bär i sitt sköte. Fred på jorden blir det inte, det kan jag garantera. Fred är något vi bara kan  drömma om. Cornelis Vreeswijk sjöng på sin tid en vacker visa om hur fint det kunde vara om alla krig var slut. Han var förresten en fantastisk  visdiktare  och  var både burlesk och djupt poetisk. Nutida låtskrivare har jag inte mycket till övers för, men jag antar att deras musik är den som nutidens ungdom vill höra och det har jag inga åsikter om.  Själv fick jag min musiksmak med råge tillfredsställd  när jag idag lyssnade till Nyårskonserten från Wien. Konserten har blivit  tradition och är en njutbar musikalisk inledning av det nya året. Jag är SVT mycket tacksam för att de bjuder på den här musikupplevelsen. Några nyårslöften avger jag inte för min  del. Det är inte meningsfullt  för jag tänker fortsätta att leva som jag gjort tidigare år och försöka njuta av livets goda så länge det går. Det har ju gått ganska bra hittills trots att jag unnar mig lite onyttiga saker då och då. Jag kanske skall  minska lite på köttätandet och istället äta lite mer grönsaker. Jag har ju tagit till mig lite av vad miljökämparna sagt och nu finns det  färska grönsaker året runt. Det fanns det inte under vintertiden  i min barndom  och då var det inte lätt att bli vegetarian. Jag tror inte det fanns vegetarianer över huvudtaget i min barndom. Det var mycket som inte fanns förr i tiden och jag har tagit till mig nymodigheterna allt eftersom de kommit och hängt med efter bästa förmåga. Nu skall jag ta till mig det nya året och jag börjar med  att skriva dagens datum och år:   1/1  2015.

Alla goda ting är tre, säger man och det ligger kanske någonting i det. Julhögtiderna är ju också tre: jul- -nyår- och trettonhelgen. Jul och nyår vet vi hur vi skall fira och vi har våra traditioner, men jag har ännu  inte träffat en enda person som talat om traditioner kring trettonhelgen. Ingen tar den helgen särskilt högtidligt. I mitt barndomshem åt vi lutfisk och risgrynsgröt på trettondagsafton men trettondagen var som en vanlig söndag,  Att vi åt lutfisk  på trettondagsafton var troligen för att den hemlutade fisken skulle gå åt. Det blev nämligen rätt mycket mat när man själv  blötte upp sin lutfisk. Man köpte en torr fiskhalva och det var nästan som trolleri att se hur den hårda fisken svällde upp och blev vit och fin. För att återgå till trettondagen så infaller den förstås på den trettonde dagen i julhelgen. Svenska kyrkan påstår att den firas därför att den dagen hade  de tre vise männen (konungar och stjärntydare) hunnit fram till krubban i Betlehem för att visa Jesusbarnet sin vördnad  och lämna gåvor. Idag är det inte många som skänker de tre vise männen en  tanke. Men den  förvärvsarbetande blir glad över ledigheten och vill inte att trettondagen skall infalla på en lördag. Själv har jag ledigt jämt, men jag tycker ändå att det skulle vara trevligt om den instundande helgen firades lite stämningsfullt och hade invanda traditioner. Fotot har ingenting med tretal och traditioner att göra men visst är det en vacker vinterbild?        2/1  2015.

 .

När jag inte har något påtagligt att syssla med hemfaller jag ofta åt funderingar. Varför saker är som de är eller blivit som de blivit. Det är inte alltid så lätt att klura ut och på en del frågor finns det inga riktiga svar. Det bjuder mig emot att ha olösta problem så jag ger sällan upp. Numera är det hur lätt som helst att få svar även på intrikata frågor (invecklade och svåra att förstå).  Idag  hade jag funderingar över skillnaden mellan nyfikenhet och vetgirighet.  Man kanske kan vara både och på samma gång. fast det är nästan taktlöst att vara nyfiken. Google hade klara svar på bäggedera. "Nyfikenhet är en psykologisk egenskap som ger impuls till utforskande och inlärning. Den är den inre viljan och inte ett beteende". Inte ett ord om att det är fult att vara nyfiken och "lägga näsan i blöt" Jag har alltid sett nyfikenhet som något fult och negativt och  gillar inte personer som snokar i mina privata angelägenhet och vill ha reda på saker som jag håller för mig själv. Den vetgirige sägs "vara intresseras av att ta reda på allt."  Inte några som helsts inskränkningar således .Det måste betyda att jag inte är det minsta vetgirig för det är mycket som jag inte bryr mig om att ta reda på. Men jag fick häromdagen av en händelse veta att Google använder sig av en del av mina gamla blogginlägg som svar på frågor. Jag sökte på "köp. slit och släng" och något annat som jag inte kommer ihåg just nu. Varför  jag fick svara själv på den frågan har jag inget svar på.   3/1   2015.

Jag brukar leta i morgontidningen för att eventuellt få inspiration till mina skriverier. Idag hittade i jag ordet "neofobi "  som jag aldrig sett i tryck tidigare.  Vetenskapen säger, att det är en fobi för nya saker eller upplevelser och en abnorm rädsla för allt nytt. Som väl är lider jag inte av den åkomman och det är jag väldigt glad över. Däremot lär den kände sångaren och författaren Ulf Lundell vara behäftad med denna fobi enligt tidningsnotisen.  Han som så många andra bloggar,  men han vill inte eller vågar inte använda sig av det utmärkta ordbehandlingsprogram som finns  i datorn.  Han  skriver sina  bloggtexter på en gammal skrivmaskin  och låter en assistent fixa det datortekniska. Jag trodde att varenda person av manligt kön var datorfrälst  och blev mäkta förvånad över att läsa, att en så typisk "karlakarl"  som Lundell kunde ha neofobi. Det stärkte i hög grad mitt eget självförtroende och jag kände mig nästan lite stolt över mitt  inte lika omständiga sätt att blogga. En assistent skulle jag inte ha råd att hålla mig med. Om sanningen skall fram, så är jag inte särskilt tekniskt begåvad, men jag  har gått på datorkurs  och det är inte alls dumt för noviser. Tar läraren det bara i sakta mak och man får repetera, så kan till och med gamla tanter lära sig en hel del bra knep. För att kolla att det inte blir stavfel i texten, skriver jag först en "kladd" på en dokumentsida  (i datorn förstås), kopierar sedan  texten och klistrar in den på bloggsidan. Det tycker jag är praktiskt och en metod som talar för att jag inte har neofobi.  Bilden är inte dagsaktuell men vi får nog mer snö vad det lider.  4/1  2015

Ibland blir man glatt överraskad när man läser morgontidningen och den inte bara innehåller artiklar om krig och annat elände.  idag ägnade den en helsida åt åldrandet i idel positiva tongångar. Så här på nyåret har en "förståsigpåare" konstaterat "att vi blir lyckligare med åren"  och att den som dör vid 75 års ålder går miste om sina bästa år. Om det här är sant så har jag varit lycklig rätt länge  och jag har chansen att bli ännu  lyckligare vad tiden lider. Vetenskapen föreställer sig lycka på äldre dar som en inlärningsprocess, inte som ett givet tillstånd. Man blir bättre på att  leva genom att arbeta med livet. Man bör bemästra sina specifika färdigheter och det gör att man blir bättre på att hantera livets  utmaningar. Lär man sig att se situationer ur olika vinklar mår man bättre. Det är svårt att vara medkännande och det är lika svårt att stå vid sidan av, men svårast är det att göra bådadera samtidigt. Det har jag vetat länge och jag tycker ännu inte att jag klarar av det särskilt bra. Sakkunskapen påstår också att vi med åren får förmågan att utan grämelse finna oss i livets mörkare inslag, minnet blir sämre, men vi  lär oss att de flesta bakslag inte är katastrofer. Går vi omkring och ängslas är det rena slöseriet med den tid som vi har fått här på jorden. Det betraktas en sorts visdom att den äldre inte hänger upp sig på småsaker. Artikel jag läste innehöll betydligt fler aspekter på lyckan att bli gammal och jag skall fundera över dem och tänka efter om jag verkligen är så lycklig, som en dam i min ålder skall vara. På fotot är jag glad och lycklig över en trevlig kaffestund på konditoriet i det hus som en gång varit Ernst Rolfs nöjespalats.  5/1  2015

4u är det slut på helgfirandet och det är bara att återgå till vanliga veckor som jag hört att en del kallar för "oxveckor."  För den som inte behöver slita för brödfödan betyder ju inte helgledigheten lika mycket men jag är jag nöjd med årets jul och nu ser jag fram emot  Påskhelgen.  I år är det Påskafton den 4 april och det kommer säkert att hända en massa saker innan det blir dags att måla äggen. Julen skall egentligen inte vara riktigt slut förrän det blir  "tjugondag Knut." Den dagen är det inte många som bryr sig om numera. Annat var det när jag var barn för då var den nästan lika viktig som julafton.  Då skulle julgranen bäras ut och det blev  "julgransplundring." Pepparkaksgubbarna och karamellerna som hängt i julgranen plockades ner. Vi fick bjuda hem kompisarna och dansa ringdanser. Varje barn fick en egen gottepåse när kalaset var slut. Innehållet hade inte mycket gemensamt med det som finns i påsar som delas ut på nutida barnkalas  Vårt sockersug var stort när jag var barn, för vi fick sällan godis. Man kunde tigga sig till en femöring någon enstaka gång och köpa sig en strut karameller. Chokladkakor fick vi ytterst sällan för en sådan kostade 25 öre. Det var en stor slant på den tiden. Gottepåsen på tjugondagen kunde innehålla  en polkagris och några i papper inslagna karameller, pepparkaksgubbar och äpplen. Ibland stoppade mor ner några småkakor och en apelsin om handlaren inte sålt slut på julapelsinerna före jul. Apelsiner importerades nämligen bara en gång på året och det var till jul. De var inte åretruntvara på den tiden. Men vi gillade julgransplundringar och de var en fin avslutning  på julen, tyckte jag,  när jag var barn.  Lite julblommor får lysa upp dagens inlägg.  6/1   2015

Ibland blir det "pannkaka av alltihop" man tar sig för och då går det riktigt på tok. Det finns en massa ordstäv just om pannkakor och  att "gå upp som en sol och ner som en pannkaka" är ett av dem. Jag tycker att jag råkar ut för just detta rätt som det är och det är snöpligt. Jag gillar pannkaka som maträtt och när jag som barn hade skolutflykt fick jag så gott som alltid plättar med sylt som matsäck. De andra barnen som fått smörgåsar och mjölk var riktigt avundsjuka. Man tror, att det har funnits pannkakor sedan forntiden och första gången de omtalas i Sverige var i en skrift av Olaus Petri  år 1538. Det var rätt knepigt att grädda pannkakor förr i världen för stekpannor kände man inte till  på medeltiden. Det verkar som det är lite finare  och mer arbetat att bjuda på små runda plättar i stället för att servera en stor flat pannkaka,. Men det är betydligt rationellare och det går också betydligt fortare att grädda pannkakor. Min vän fotografen känner sig privilegierad om jag någon gång bjuder henne på torsdagsmiddag och det blir plättar till efterrätt. Jag vill påpeka att det faller sig naturligt för mig  att göra så och det är under min värdighet att servera "mjölstinna"  och "stabbiga"  pannkakor varken till mig själv eller till  gäster. Min mor lärde mig vad som skall till för att göra läckra plättar  och den konsten har jag inte glömt ännu. Och varför sitter jag och skriver om plättar och pannkakor?  Jo, jag tänker använda plättlaggen i morgon och det är minsann inte det lättaste för en bloggare att varenda dag förnya sig och sätta spirituella ord på pränt. Därför blev det idag precis som jag skrev i början "pannkaka av alltihop."   7/1   2015

Julgranarnas dagar är räknade och det är nog många hushåll som tröttnat på att sopa barr och redan har slängt ut juleträdet. En del personer har svårt för att skiljas från sin gran för hur den än ser ut så har den stått inne så länge att den blivit en del av interiören. Min egen julgran är av plast och bara en dryg halvmeter hög och den har jag redan stoppat in i en plastpåse och placerat i förrådet. Ingen julgran är den andra lik och det är högst individuellt hur de är klädda.  Av någon för mig  okänd anledning använder man ordet klä, när man sätter ljus och pynt i granen . Av de granar jag under årens lopp har  beskådat hos släkt och vänner är det en som har gjort ett djupt och bestående intryck på mig. Den är rätt stor och av plast och den är utstyrd vill jag lova. Ägarna till praktexemplaret har bott i det stora landet i väster och tagit gran och pynt med sig hem och gör sig varje jul besvär med att packa upp den och pryda den precis som de gjorde i det stora landet i väster. Där är man inte rädd för besvär och tar till det mesta i överkant. Vi svenskar är lite mer sparsmakade. Hos oss  skall allting vara  "lagom" och man skall helst inte sticka ut utan göra "som Svensson gör."  Jag gör inte som Svensson och det är kanske därför som jag inte slutat att tjata om julgranar fast julen är slut. Jag kunde heller inte låta bli att visa upp den "osvenska" julgranen.            7/1  2015                     

 Idag har jag varit på fotvård för första gången i mitt liv. Jag, har alltid, så långt det varit  möjligt, hyllat principen att man skall göra allting själv och inte besvära andra. Men man skall förstås inte driva saker till sin spets. Därför resignerade jag den dag jag blev på det klara med att armarna  inte längre räckte till för att på ett tillfredsställande klippa högra fotens  lilltånagel. Man skall vara rädd om sina fötter, för utan dem  man står sig slätt". Så sjöng den på sin tid kända  komediennen Birgitta Andersson  i en revy. Både hon och sången gjorde succé. Alla behöver sina fötter eftersom foten inte bara är den kroppsdel som avslutar benet utan den används till att förflytta sig med. Fötter som visas upp hos en fotvårdaren kan vara fula, knöliga och försedda med liktornar, kartnaglar eller andra otrevligheter, men jag skäms inte för att visa mig "barfota". Jag har aldrig klämt in tårna  i smala spetsiga skor utan föredragit att använda lite präktigare skodon. Jag har haft "fötterna på jorden" både andligt och bokstavligt.  Det har man igen i det långa loppet och även på korta promenader. Det var med lätta fötter jag gick  hem från fotvården och då kunde jag  konstatera att "gör det självmetoden" inte alltid är att föredra. "Skomakare bliv vid din läst" är ett bra ordspråk som tål att tänka på. Från och med idag har jag definitivt  slutat att klippa tånaglar. Eftersom fötter inte har något skönhetsvärde visar jag upp en blombild i stället.  9/1  2015

Ibland finner man inte ord för vad man vill säga och det har inte jag heller alla gånger när jag sätter mig ner för att skriva. Jag vill inte fantisera och hitta på. Det bjuder mig emot för jag vill gärna vara saklig. Det dagliga livet kan ibland vara rätt enahanda och inte värt att öda ord på. Därför " har jag idag  "plankatr"  nedanstående som kom i  brevlådan  häromdagen. Det får tala för sig själv .   

Sagt om ideologier i förhållande till  kor

Socialism:           Du har två kor. Staten tar båda, mjölkar dem och ger dig mjölk.                              Kommunism:     Du har två kor. Staten tar båda och ingen mjölkar dem.                                        Fascism:              Du har två kor. Staten tar båda och skjuter dig.                                                  Nazism:               Du har inga kor. Staten leds av svin                                                                                                Lib ralism:           Du får lov att ha så många kor du vill.                                                                                          EU-kapitalism :  Du har två galna kor.                                                                                                           Veganism:          Du har två kor och tar efter deras matvanor.                                                       Alkoholism:        Du har två kor men du ser fyra.

Jag har inga kommentarer men jag ansåg dessa sentenser värda att vidarebefordras.   Jag har placerat  samtliga  meningar snyggt och prydligt efter varandra i mitt manus men när de publiceras är datorn självsvåldig och strör ut dem. Jag beklagar.    10/1  2015

Idag var det mycket snö att "pulsa" i men det lyser onekligen upp tillvaron när snön ligger vit på marken och ungarna kan ha lite roligt med pulkan eller leka snöbollskrig.  Någon personlig förtjusning över  snöfallet känner jag inte men bor man i Norden så är snö en naturlig del av vinterklimatet den här årstiden. Oavsett årstid är jag intresserad av  det som visas på biografer och teatrar. Man kan givetvis inte se och vara med om allt, men läser man tidningarna  får man reda på lite av varje och kan deltaga i samtal  utan att känna sig okunnig och utanför. Den senaste tiden har det talats mycket om Roy Anderssons prisbelönade film . Den har tagit lång tid att spela in och har kostat många miljoner. Filmtiteln är lite underlig men filmen har belönats  med Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig. Då bör den givetvis vara sevärd och det hör nästan till allmänbildningen att ha sett den, när man nu bor på ett ställe där det finns biografer. Idag har jag och "bästisen" tittat på den.  Det var ingen skakande upplevelse men Roy Anderssons filmer är inte riktigt som vanliga svenska filmer utan man får lite att tänka på och känner sig omtumlad när man går ut ifrån bion.  Titeln  "en duva satt på en gren och funderade på tillvaron" är lite ovanlig men jag förmodar att regissören tänker sig att fåglarna där de sitter uppflugna funderar över vad människorna på marken håller på med egentligen.  Det vi väl inte själv alla gånger och jag skall inte berätta om vad som händer i filmen. Den som är intresserad  får bilda sig en egen uppfattning.    11/1 2015

Det har sina problem att inte vara ung längre. Visserligen säger vetenskapen att vi blir lyckligare med åren men den säger inte ett ord om att vi blir skrynkligare och fulare för var dag som går. Vi får även en del defekter och bl a blir vi glömska. Är man lite yngre och glömmer då säger man att personen i fråga är tankspridd och det är inte lika illa. Jag har kommit på mig flera gånger den senaste tiden med att ha  ställt en kastrull på spisen och sedan inte kommit ihåg den förrän det osat bränt. Det är ganska otrevligt att diska vidbrända  kastrullen efteråt. Jag lägger ifrån mig mina glasögon  lite hur som helst och det tar onödigt lång tid att leta reda på dem.  Jag har gett  mig själv nyårslöftet att jag bara skulle göra en sak i taget och inte laga mat och idka  skriftställeri  samtidigt. Men det blev ingen ordning ändå eftersom  jag glömde bort nyårslöftet efter ganska kort tid.  En del tanter blir lite lomhörda på gamla dar. Det kan vara rätt skönt att slå dövörat till när folk pratar strunt, men  å andra sidan är det värdefullt att höra vad vettiga människor har att säga.  Landstinget tillhandahåller hörapparater, men många äldre lägger dem i byrålådan och förklarar dem värdelösa. Så otacksam är inte jag, men jag tycker inte att de till alla delar fungerar tillfredsställande. Egentligen borde det vara så, att alla organ höll livet ut, men det gör de inte och därför skall vi vara tacksamma att det finns "reservdelar" och hjälpmedel i vardagen. Vi skall också vara glada så länge vi klarar oss utan. Ännu så länge behöver jag ingen rollator och jag promenerar utan käpp. Jag känner mig inte särskilt gammal, bara lite glömsk. Min vän fotografen är inte glömsk och hon skickar mig allt som oftast fina bilder till mina inlägg. Det lilla fönstret finns på en röd stuga som faktiskt står  på Gröna Lund.  12/1  2015

Idag var det inte lätt att promenera. Det var glashalt på gator och trottoarer. Det visste jag inte när jag gick ut idag, så det blev till att vända omedelbart och sätta broddar på fötterna. Jag vet inte om det var blixthalka eller bara isigt i största allmänhet. Jag vet inte ens varför det skulle kallas blixthalka. Det finns  många konstiga uttryck som är svåra att förklara. Att  man " sätter rovor", när man "drattar på ändan"  förmodar  jag  är för att man hamnar på baken  med en riktig duns,  plötsligt och tungt. Det gjorde jag inte idag men det var "på vippen" flera gånger fast promenaden var kort.  Sätter man en medmänniska "på det hala" placerar man inte vederbörande på en iskana utan man gör den stackaren riktigt förlägen och får honom att känna sig  dum.  Det finns vissa personer som tycker att det är under deras värdighet att sätta broddar på skorna när det är halt och därför kan det bli kö på akuten en dag som denna och läkarna få "fullt schå " att gipsa brutna armar och ben. Det är ett ögonblicks verk att bryta ett ben, men det tar veckor innan det kan bli användbart igen. Därför uppmanar jag alla, unga som gamla, att använda halkskydd när det fryser till is på vägarna. Det går att "dråsa omkull" även om man garderat sig, men då är det "olyckan" som varit framme och mot den hjälper ingenting,. tyvärr. Broddar kan man köpa på Apoteket och då förstår alla att det är en nödvändighetsartikel  i förebyggande syfte.  13/1  2015

Idag var det lite mindre glashalt eftersom det var plusgrader och töväder. Men jag tror ju inte att halkfaran är över ännu. Dagens tidning talade inte om blixthalka, men påstod att halkolyckorna kostade samhället miljarder. Det är kvinnorna som ramlar omkull mest. Inte för att de är oförsiktiga utan för att de inte åker lika mycket bil som männen gör. Är man ute när folk skall till och från jobbet så ser man bil efter bil med en herre vid ratten och inga passagerare i sikte. Samåkning är inte populärt för det kan inverka på den personliga integriteten och handlingsfriheten hos den som rattar bilen. Var och en är sig själv närmast och hellre sitter karlarna timvis i långa bilköer och spyr ut avgaser än de åker kommunalt. Det var således inte lika många män som var  i riskzonen igår och följaktligen var det flest damer med brutna lårbenshalsar på akuterna i går. På en akutmottagning får man vänta både länge och väl en vanlig dag och ännu längre blir köandet om det varit blixthalka.  I går vid lunchtid hade Karolinska redan fått in 24 olycksfall. Hur många det blev senare har jag inte fått reda på, men jag tror att personalen på ortopedkliniken hade fullt upp hela dagen. Patienterna har mitt fulla medlidande  för jag minns att jag fick  vänta bra länge på hjälp den gången jag hade brutit handleden  i en halkolycka. Av den skadan blev jag vis och det är efter den som jag tar det lite försiktigare när jag är ute och går. Det är bara i fantasin som jag  far fram som ett "jehu"   15/1  2015

Man säger ibland att "det är trångt om saligheten" när en eller flera personer klämmer ihop sig i ett utrymme, som är i minsta laget. Det var rätt trångt om saligheten förr i världen när folk var trångbodda och barnkullarna var stora. De som levt långe har hört talas om "statare" (lantarbetare) som bodde i flerfamiljshus, de så kallade "statarlängorna".  Dessa familjer hade låg status och lite bohag och flyttade ofta för att de hoppades få det lite bättre på ett nytt ställe. De arbetade på årskontrakt på större gårdar och lönen fick de i form av mat och husrum. Det kunde ligga fyra ungar "skavfötters" i en liten utdragssoffa och de sov inte på "ejderdun"  precis utan på halm utan lakan och annan komfort med ett täcke över sig. I en starbostad var det verkligen "trångt om saligheten. Dessa stackars arbetare förde ett ovärdigt liv  och systemet avskaffades 1945 mest för att författaren Ivar Lo Johansson skrev böcker om deras eländiga liv och väckte folkopinionen. Det skadar inte att vi, som fått det så bra att varje unge ska ha eget rum, tänker på att många ungar aldrig någonsin haft en egen säng att sova i.  Jag har faktiskt upplevt att sova "skavfötters" tillsammans med min bror i en utdragssoffa. Det fick vi barnbarn göra när vi gästade mormor på landet. Hon bodde också trångbott, men vi tyckte bara att det var roligt och vi hade ordentliga sängkläder. Det var dagens foto som inspirerade mig till det här lite allvarsamma inlägget. Men katten ser ut att trivas.    16/1  2015

Jag älskar gamla ordstäv och använder dem i tid och otid. De är på något sätt träffande och för övrigt piggar de upp samtalstonen. Idag skall jag  ta till ett som man till och med använt i politiken. Alla har hört det  förut och visst stämmer det att det är : "Bättre en fågel i handen, än tio i skogen". Det skall visserligen inte tolkas bokstavligt, men är det så, att man vill  smaka fågelstek, så har man inte det minsta glädje av  10 fåglar ute i skogen.  Nu äter folk sällan skogsfågel, för det är dyr mat och jägarna brukar äta dem själva om de lyckats komma  till skott. Kända politiker har använt ordspråket en och annan gång men i mer sofistikerade sammanhang  och de menar då, att om de har en massa olika förslag att rösta om, så är det bättre att kompromissa än att hålla på att traggla. Skogsfåglar ser man sällan när man är ute på skogspromenader, men den som lyckas att se "tjäderlek"  eller  "orrspel"  blir vittne till rena slagsmålet när tupparna ryker ihop om hönorna. Då flyger fjädrarna i luften tills någon ger sig.  Ett annat känt ordstäv säger att: "Var fågel sjunger efter sin näbb". Det är klart att de gör och näktergalssång låter betydligt bättre än kråkors kraxande. Man använder även ordspråket om människor. Folk är ju lite olika när de pratar. Min näbb (läs mun)  kläcker ur sig en massa "grodor" ibland och det bör man akta sig för. Jag menar ingenting illa, det liksom bara halkar ur mig och jag hoppas att ingen tar illa upp när jag har åsikter om både det ena och det andra. Fåglarna på fotot sitter inte i villande skogen, utan min vän fotografen, som inom parentes sagt, är tokig i fåglar, tog bilden på vårt Naturhistoriska museum.   16/1  2015

Jag har fått lära mig att man skall vara tacksam för det lilla och inte ha för stora pretentioner. Därför blev jag  lite gladare idag, när det gick att promenera utan broddar om man höll undan och undvek  en och annan isfläck.  Humöret steg ytterligare, efter att ha läst  i tidningen att nästa gång det snöar kommer min stads myndigheter att i första hand röja snö på trottoarerna. Röjning på vägar och gator där männen i sina bilar håller till, skall inte längre prioriteras.  Den åtgärden skall vidtagas med anledning av att det i början av veckan  var alldeles för många kvinnor på väg till jobbet som  "drattade omkull"  och bröt armar eller ben.  Dessa kvinnor kommer att saknas i arbetslivet i flera veckor och det kostar pengar, alldeles för mycket pengar för försäkringskassan  och samhället i största allmänhet.  "Man saknar inte kon förrän båset är tomt"  och " sent skall syndaren vakna" är ordstäv som jag erinrar mig  just nu. "Inget ont som inte har något gott med sig" passar också i det här sammanhanget sedan chefer och myndigheter fått upp ögonen och förstått att det blir billigare att röja snö på trottoarerna, så att våra oftast dubbelarbetande kvinnor kommer till jobbet" helbrägda"  än det blir att betala sjukersättning och skaffa vikarier. Kvinnorna är oumbärliga i arbetslivet  och det är inte en dag förtidigt att man jämnar vägen för dem. Det kommer säkert att bli bra för oss pensionärer också. Vi kan bli helgarderade för jag har hört att det är på tal att ge oss gratis broddar också.  Det låter nästan  för bra för att det skall vara sant.    18/1   2015

Idag slog det mig att jag lite vårdslöst diskuterar allt mellan himmel och jord.  En del begriper jag mig på , men en del  annat borde jag ha tigit om. Ordstäv är ett av mina favoritämnen men jag gillar också att skriva om djuren  i Vår Herres hage. Fiskar har jag hitintills inte sagt ett ord om, men de är också djur fast de lever under vattnet.  I skolan lärde  jag mig  att de är vattenlevande ryggradsdjur med fenor.  Människan har sedan tidernas begynnelse  fångat fisk med olikas orters  redskap  och ätit den kokt, stekt eller rökt. Det är lättsmält och nyttig mat  som numera mestadels säljs  djupfryst i paket. Jag känner barn som aldrig sett fisk annat än som fiskpinnar och som tror att det är så fisk ska se ut. Andra ungar som bott i närheten av ett vattendrag har kanske metat abborre och vet att de är förfärligt beniga. Laxen är en stor fet fisk och den klassades  i min ungdom  som lyxmat och serverades inkokt på riktigt fina kalas. Nu odlas den och är vardagsmat såvida den inte har blivit rökt.  Sill anses också vara  en bra matfisk därför att den liksom laxen innehåller de  nyttiga Omega 3 fettsyrororna.  I min barndom fick vi äta salt sill och andra fisksorter flera gånger i veckan. Om detta är en bidragande orsak till min höga ålder och mitt välbefinnande, har jag ingen aning om. Det är trevligt att ha fiskar i akvarier och det är rogivande att titta på dem när de simmar omkring. Fisken på bilden kan man se i ett akvarium på Fjärilshuset vid Haga.   19/1  2015

Jag är av den "gamla skolan" d v s jag är inte särskilt modern. Visserligen tar jag till mig lite nymodigheter efterhand eftersom de inte går att undvika i en värld som ständigt förnyas. Det där med "köp, slit och släng" har jag inte lärt mig att ta efter helt. Jag lagar nämligen mina trasiga strumpor fortfarande, åtminstone en gång innan jag slänger dem. Men det är en tidsfråga när jag måsta upphöra med den sortens verksamhet. Jag har med tiden fått stora svårigheter att hitta nålsögat när jag skall trä tråd eller garn i den lilla öppningen på synålen. Det är ingen idé att någon påpekar att det finns en liten tingest som kallas "nålpåträdare."  Jag har, utan större framgång, prövat detta hjälpmedel. Med mycken möda och stort besvär lagade jag sex par strumpor häromdagen, men hur lång tid det tog behåller jag för mig själv. Det tog nämligen längre tid för nålpåträdning än för själva sömnadsarbetet. Nu har ju min tid inget större ekonomiskt värde i sig själv, så det må vara hänt att timmarna försvann, det blev i alla fall ett resultat av mödan. Fastän det är mot mina principer och förödande för mitt självförtroende, så får jag nog snart bli en "köp-slit- och slängare"  jag också. Man får inse sin begränsning och inte framhärda "in absurdom "  (jag känner migförpliktigad att förklara att in absurdum  lär betyda det orimliga. Men hur som helst så är det ett nederlag. Efter ett så här nedslående refererat kan det behövas en riktigt vacker bild. Fotot är ifrån Drottningholm.    19/1  2015

Jag är inte särskilt pjåskig av mig och för övrigt har jag inte mycket att gnälla över, men det är inte utan att jag börjar bli trött på att ideligen behöva snyta näsan. Risken finns att jag kan få hålla på i tre veckor om jag har otur sade sakkunskapen och avrådde från nässpray. Själv tror jag att jag är på bättringsvägen  och har man en riktig tro kan den "försätta berg" vilket betyder  att det fungerar. Något som inte fungerar i min lilla stad är snöröjningen och idag slog halkan till igen. Om någon undrar vad jag hade ute att göra, så är det så, att även en snuvig måste äta och har man ingen assistans får man köpa maten själv. Jag tror inte att jag spred några baciller för jag nös inte en enda gång.  I det stora hela är min hälsa god och jag kan ta mig fram utan hjälpmedel.  Därför blir jag sur när folk som jag inte känner närmare, av någon underlig  anledning frågar mig om jag har Färdtjänst.  Färdtjänsten  är en relativt ny och utomordentligt bra förmån, som tilldelas personer som inte kan använda sig av allmänna transportmedel.  Den får man inte automatiskt bara för att man blivit gammal utan först efter noggrann behovsprövning. Jag  har känt ett behov av att göra det här påpekandet därför att jag har märkt att det råder delade meningar om hur det förhåller sig med den  svenska välfärden. Att den över huvud taget finns skall vi vara mycket tacksamma för. När jag föddes fick folk i vårt land klara sig utan all social välfärd. Därför är jag glad att jag lever i nuet och blir  det dags för Färdtjänst skall jag tacka och ta emot.  Bilden har inte mycket gemensamt med texten men den tål att visas.  20/1  2015

Idag känner jag mig insnöad i dubbel bemärkelse. Utanför mitt fönster är marken och träden täckta av snö. Det är riktigt vackert. Alla vet väl att snö är iskristaller som kallas för snöflingor när de klumpar ihop sig. Dessa iskristaller eller snöstjärnor är små konstverk och ingen är den andra lik. Om snö är meningarna delade och de som åker skidor eller kälke på den är nog mest positiva. För min del vill jag att man skall skotta bort den från trottoarerna så att det går att komma fram. Blir det gjort får den gärna ligga kvar till påsk  bara den inte hindrar framkomligheten. Man skall ju inte tänka egoistiskt för snö genererar ju även inkomster för dem som driver skidanläggningar. I en sådan har jag aldrig satt min fot, men det är säkert hälsosamt att vistas i fjällnatur. Att vara insnöad i själslig bemärkelse är inte så lustbetonat och just nu känner jag mig isolerad och avskärmad från mänskliga kontakter. Snuvan är i det närmaste borta men att bara vara hänvisad till mitt eget sällskap har gjort mig så till den grad trött på mig själv att jag inte ens vill titta mig i spegeln. Det är för övrigt inte särskilt uppmuntrande att se sig själv lite glåmig och rödnäst. Att blogga har piggat upp mig lite och varit ljuspunkten i den gångna veckans trista tillvaro.  Har jag låtit som en  "dysterkvist" skyller jag det på viruset som nästan "däckade "mig.. Men jag tror att det hade varit värre om jag inte vaccinerat mig.    21/1  2015

Idag har jag varit på årlig besiktning, d v s hälsokontroll på min Vårdcentral.  Den kvinnliga doktorn jag fick träffa ingav mig ett visst förtroende. Hon såg inte ut som en doktor, men man skall ju inte "döma hunden efter håren" som ordstävet säger. Jag var belåten med hennes utlåtanden. Om jag skall fortsätta att tala bild- eller rättare sagt bilspråk så "klarade jag besiktningen"  ganska tillfredsställande för att vara av en så gammal årgång som jag faktiskt är. För att doktorerna skall upptäcka eventuellt dolda skavanker följs oftast undersökningen av blodprovstagning och resultatet kommer som ett brev på posten. Jag trodde i min enfald att provtagning  gjordes av sjuksköterska, men i vår moderna tid sker den på  ett "labb" av för ändamålet utbildad personal. Jag kan tillägga att även den person som tog proverna visade mig vänligt bemötande och respekt. Men jag misstänker att man glömde bort att det även skall tagas urinprov, såvida det inte  har slopats och det räcker med de prover som togs. Idag klankas det mycket på vården och riktigt så bra som den borde vara är den säkert inte alla gånger. Många patienter är missnöjda för att de möter nya läkare varje gång de besöker sin vårdcentral och tycker att läkarna inte ger dem tillräckligt med tid. Jag har inga egna åsikter om detta, men jag tror inte att jag får se samma läkare om jag  behöver kontrolleras om ett år. Jag har ingen riktigt passade bild till det här inlägget, men jag visar upp det första foto som togs på min person en gång för längesedan. Karl-Gerhard besjöng på sin tid sig själv "som ett bedårande barn av sin tid" och egenkär, som jag är, tycker jag  att  jag var riktigt näpen.   22/1 2015

Det stora flertalet av oss människor lever ett enkelt liv och kämpar på i det tysta  Andra  märks så mycket mer, blir omtalade och upphöjs kanske till Idoler. Idol kan man bli av skilda anledningar och sådana dyrkas av sina fans. De flesta sjunger eller idrottar. När jag var ung fanns det inga idoler. Vi lyssnade till Harry Brandelius och Sven-Olov Sandberg och köpte deras skivor, men vi dyrkade dem inte utan beundrade dem lite mer på avstånd. En del skådespelare blev berömda även på den tiden fast det inte spelades in särskilt många filmer.  De  kallades för filmstjärnor och blev lite omskrivna  i pressen.  Mest beröm fick  Mary Pickford och  Charlie Chaplin. Filmen var stum på den tiden och ingen hade en aning om hur de lät förrän ljudfilmen kom. Så länge det var stumfilm satt en pianist och klinkade på pianot  under hela föreställningen. Idoler är således en  senare tids berömdheter. Ett ideal är inte samma sak som en idol. De senare  kan ha alla möjliga fel och laster  och de är ändå någons idol.  Ett ideal  är något helt annat, något önskvärt och  ofta ouppnåeligt. Man skall ha höga ideal och det har jag alltid haft, men det är det svårt att leva upp till dem. Jag har försökt, men insett min begränsning.  Någon gång skall jag försöka att skriva det ideala blogginlägget, men det får bli en annan gång,  Jag är kanske inte den ideala fotomodellen, men jag tycker att min vän fotografen  alltid framställer mig i  mycket fördelaktig dager.  23/1  2015.

Parasiter är otrevliga företeelser. De förekommer inom såväl djur-som- växtriket och de är  objudna och ovälkomna gäster i alla sammanhang. De första parasiter,  jag träffade på, kröp omkring i mitt hår när jag var barn.  Inte på grund av bristande hygien, utan mestadels  för att andra barn spred dem  omkring sig. De kallades huvudlöss och min mor var deras ärkefiende nummer ett och baddade våra huvud med "sabadillättika"  varje gång de dök upp. Det var en ganska obehaglig procedur, men  effektiv. Huvudlössen var helt utrotade  i vårt land både länge och väl, men de har dykt upp på senare tid och låtit tala om sig.  Kallar man en människa för parasit. så är hon en otrevlig individ som utnyttjar medmänniskor för egen vinnings skull och inte gör rätt för sig. Det är i högsta grad osympatiskt  att göra så och den typen av utsugare bör man hålla kort, tycker jag. Dagens ämne valde jag av en slump sedan jag bläddrat bland fotografier från den gångna sommaren. Man kan göra intressanta iakttagelser i naturen och jag minns att jag blev väldigt fascinerad  av svampen, som växte utanpå en trädstam. Fruktkroppar som lever på levande eller döda träd  och bryter ned veden är en art av svampar som kallas för tickor. De är riktigt vackra, men jag ser dem som parasiter och parasiter är ett otyg  varhelst de förekommer.  24/1  2015     

Jag är tämligen obekant med kinesernas kalender, men de som vet bättre påstår att alla årets 12 månader har namn efter djur. I år skall det enligt kinesisk tideräkning vara Getens år och sakkunskapen   tillägger, att det skall bli ett mycket bra år. Ett bra år behöver vi lite till mans. Så bra att det blir fred på jorden tror jag inte att det blir, men om våra egna politiker slutar upp att käbbla och i stället kommer överens  om allas vårt bästa, så skall jag vara nöjd. De som har vänner som är födda under Getens år är att gratulera för det är ingen måtta på hur sympatiska dessa personer är. De är väna, snälla och empatiska. Men de är också  lite rädda och oroliga av sig och vill ha det lugnt omkring sig, så de är kanske ingenting att hålla i handen "när åskan går."  Helt tror jag inte på det här men jag skall ändå försöka att ta till mig  "Getens år" och leta  upp några mänskliga" getter" att umgås med. Trevligt sällskap kan man aldrig få tillräckligt av. Den riktiga geten; djuret alltså, är ju ett kreatur som inte ställer så stora krav på dieten och omgivningen. Den är en idisslare och släkt med fåret. I min omedelbara närhet finns en H4-gård med såväl får som getter och dem brukar jag och min vän fotografen hälsa på en och annan gång.  Den på fotot ser snäll ut och i år hoppas jag att den får extra tilldelning av mat  i anledning av  att  året 2015 är hans och alla getters år. För att undvika alla missförstånd vill jag tillägga att Getens år ännu inte är inne. Jag togr ut glädjen i förskott för jag kunde inte  vänta till den 19 februari då det är dags.   25/1  2015

Jag har blivit medveten om att den som lever ensam har ett visst behov av självdisciplin eljest blir en sådan person mer eller mindre handlingsförlamad och det är inte bra för det psykiska välbefinnandet. Man kan få samvetskval, inte för sådant man gjort, utan för det som inte blivit av. När man arbetar för sitt levebröd ringer väckarklockan på morgonen, man dricker sitt kaffe och hastar iväg. Sköter man sedan sina arbetsuppgifter väl. går man hem med gott samvete, äter och kan sen efteråt slöa i soffhörnan eller ta itu med något som behöver göras hemma. Det är ordning och reda och rutin. Som pensionär behöver man inte följa rutiner, såvida man inte lever i tvåsamhet. Gör man det, är det okamratligt att bara följa  sina egna lustar. Då krävs det att man tar en viss hänsyn till partnern och dennes önskemål. Det innebär kontinuitet i tillvaron och man stiger fortfarande upp på bestämda tider, har regelbundna måltider  och allt är ordning och reda. Idag kan jag göra precis som jag vill. Jag vill förstås en hel massa, men det är inte alla gånger jag bryr mig att göra allt jag borde ha gjort. Det är i sådana sammanhang som jag känner en viss oro för att jag inte är karaktärsfast nog utan är på väg mot kaos. Än så länge har bristen på självdisciplin  endast orsakat mindre tidsförskjutningar i det dagliga livet, men jag är rädd för att det skall bli värre. Då är jag "ute på det hala" och kan lätt "trilla dit.." Det skulle innebära kaos och allmän oreda i min tillvaro. Som vanligt fhar jag inget foto i direkt anslutning till texten.  Dagens bild visar att det kan bli en viss oordning i naturen också.              26/1  2015  

Flitens lampa lyser ofta hos mig. Inte för att jag är särskilt arbetsam utan för att jag har den fula  vanan att skjuta upp saker och ting. Om inte till morgondagen så åtminstone till framåt kvällskvisten.  Då brukar jag få bråttom att få saker och ting undanstökade. "Sent skall syndaren vakna" lyder ordstävet och det är så sant som det är sagt. Egentligen borde såväl jag som den övriga befolkningen vara tacksamma för att de över huvudtaget har en flitens  lampa att tända. Min gamla mormor t ex fick aldrig någonsin elektriskt ljus i sin stuga utan hon tände sin fotogenlampa och var nöjd med att vara flitig till en ganska dålig belysning.  Jag är van vid elektriskt belysning redan från födseln eftersom Edison uppfann  glödlampan  redan år 1879. Det var säkert "en riktigt ljus idé och han hade säkert varit en värdig  Nobelpristagare  om priset funnits  på hans tid.  Den som har elektricitet skall också ha lampor och ju fler ljuspunkter man har i sitt hem desto bättre.  Flitens lampa är oftast en bordslampa.  En sådan sprider ett milt sken tack vare att den är försedd med skärm. Jag har flera stycken i mitt hem och kan vara flitig på flera platser om jag så önskar. Lampan på bild befinner sig på Valdemarsudde. Om prinsen använde den när han var flitig vet jag inte men det är i alla fall en kunglig lampa som min vän fotografen har avbildat.   27/1  2015

Vatten är en livsnödvändighet  och utan vatten skulle det inte finnas något liv. Vi som bara vrider på en kran skänker inte en tanke  på hur  bra vi har det. När jag var barn var det lyx att ha en kallvattenkran i köket och tillhörande "slasktratt"  den tidens namn  på köksavloppet.  I min familj fanns den lyxen, men flertalet  grannar  hämtade allt sitt vatten från  en pump på gatan och fick hälla ut avloppsvattnet  i kloaken.  Att hålla en  stor barnskara hel och ren på den tiden var inte lätt. Min mor ivrade för renlighet. Varje fredag värmde hon vatten i en stor gryta på vedspisen och badades samtliga ungar i en zinkbalja som stod mitt på köksgolvet. De minsta först i det renaste vattnet. Som varande storasyster fick jag bada sist och blev intvålad i stående ställning.  På sommaren sprang vi barfota och ingen kom i säng utan att fötterna först fått en avtvagning i ett emaljerat handfat. Mina lekkamrater, vars föräldrar tog sitt vatten från pumpen på gatan var nog inte lika rena och fräscha.  Det var si och så med hygienen lite varstans  i Sverige på den tiden  Det är säkert fler än jag , som  kommer ihåg Ludvig Nordströms radioreportage år 1938. Han reste runt i Sverige och gick hårt fram mot den brist på renlighet han såg överallt och kallade vårt land för  Lort-Sverige.  Det anses vara ett av den svenska radions allra första socialreportage någonsin.  Det här relaterade  tänkte jag på när det idag inte kom något vatten ur kranen på grund av tillfällig avstängning.  Fotot får tala för sig själv.  28/1   2015   

Jag läser min morgontidning varje dag för att om möjligt hitta något aktuellt att skriva om. Det finns sällan något. Idag läste jag att en partiledare tröttnat på jobbet efter mer än tio år och skall avgå. Det är hans ensak, men han var lite roligare än de andra och hade mer humor. Mig kvittar det vem som är partiledare, men en som för närvarande är sjukskriven är betydligt snyggare att titta på än vad hans vikarie är. Jag diskuterar inte deras  politik, det får andra göra. En tredje partiledare är gift med en komiker och det skulle nog inte skada om hon tog lite lektioner av maken och kom med lite roligheter en och annan gång. Jag skriver aldrig annan än opolitisk politik och är helt neutral i alla frågor och diskuterar inte budgetar och propositioner. Det är politikernas ensak. Idag såg jag också i tidningen att havskräftor skall fiskas under  betryggande förhållanden och det känns bra. Havskräftor är nämligen goda att äta och det är egentligen synd att de måste fraktas ända från Göteborg  innan de säljs  i huvudstaden. Skaldjur kallas för havets frukter men de är rätt murriga i färgen innan de blivit kokta och ätbara. Jag älskar skaldjur men det är en hel del "pill" att få av dem skalet innan de kan hamna i magen. Min vän fotografen intresseras sig bara för skaldjur såsom fotoobjekt och äter dem inte. Därför är hon helt värdelös att bjuda på kräftskiva. Det trams jag idag skrivit skall föreställa ett kåseri. Till mitt försvar kan jag säga att ett sådant inte behöver innehålla  några tänkvärda sentenser utan man kan  skriva precis vad man behagar.  29/1  2015

Jag är rätt svag för semlor. Men jag tror inte att det är bra för figuren att äta sådana varje dag. När jag var barn och bodde i Skåne åt man de goda bullarna bara en gång på året och det var på "Bullamåndagen i påskveckan. Dagen efter kallades för "Stinnkaketisdag." och då skulle man äta " Stinnkakor" som  var en sorts pannkakor, serverade med vispgrädde och sylt. Begreppet  "stinnkaka" har jag inte hört sedan jag blev vuxen och den som tror att det är ett fantasifoster kan kolla med Google. Det har jag gjort. Kärt barn har många namn och semlan kallas även för fastlagsbulle och om  den serveras med varm mjölk kallas den för  "Hetvägg".  Vårt ivriga semmelätande under senare tider har blivit en bra födkrok för bagerier mellan jul- och påsktid.  De första semlorna dyker upp redan på annan dag jul  på en del ställen. Utseende och smak varierar för att inte tala om priserna. Mitt närmaste konditori vill ha 40:00 kr för sina semlor, men idag köpte jag en god och välsmakande bulle i dagligvarubutiken för det facila priset av kr 6:95. Det var inte det minsta fel på den och den slank ner till eftermiddagskaffet. Att svenskarna sätter i sig  40 miljoner semlor varje år skulle jag trott vara en ren lögn, men uppgiften kommer från säkert håll,  så den är korrekt. Min mor bakade och fyllde själv de bullar jag åt som barn. Men jag driver inte "gör det själv- metoden"  in absurdum utan jag köper mina. Jag tänker faktiskt prova konditorisemlan nästa vecka, för att se om den är värd priset.  30/1  2015

Jag är en passionerad korsordslösare  och släpper sällan ifrån mig ett halvfärdigt korsord. Ett korsord vanligtvis kallat för kryss är, som alla vet, en ordgåta eller ordpussel utlagt i ett rutsystem. Det skall lösas med hjälp av ledtrådar eller nyckelord. Ju klurigare ledtrådar desto roligare att fylla ruta efter ruta med bokstäver. De verkliga optimisterna använder sig av kulspetspenna när de fyller rutorna men jag håller mig till blyertspennan och suddgummit. Det behövs både fantasi och vanliga kunskaper för att lösa korsord men ett lexikon är inte dumt att ta till när det står stilla i hjärnkontoret. En del ledtrådar återkommer titt som tätt och har man gott minne så kan man bli  mer eller mindre allmänbildad  av korsordslösning.  Krypton  är en modernare variant och dem är jag synnerligen förtjust i. Det känns som en utmaning att bara få några stycken bokstäver till hjälp och sedan själv klura ut vilka de övriga bokstäverna i rutorna skall vara. Bokstäverna har alla sina egna nummer. Vokalerna  a  och e  är talrikast förekommande och har man hittat dem är snart hela kryptot löst. Numera finns även bildkorsord. De är en sort för sig som nästan konkurrerat ut de vanliga fyrkantiga svartvita. Jag ber verkligen om ursäkt för allt trams jag skriver och för att jag kommer med onödiga anvisningar. Det är nämligen så, att ibland är mitt pedagogiska inre totalt omöjligt att styra och då får jag en obetvinglig lust att komma med råd som ingen har bett om. Men korsordslösning i sig är utan tvivel riktigt bra hjärngymnastik.  31/1  2015

I min barndom fanns det inte många bekvämligheter. Men vi hade ju  aldrig hade haft några så vi saknade dem inte. Skulle vi upp en eller fler våningar i ett hus använde vi trapporna. Hissar fanns kanske men inte i våra kvarter. När jag första gången jag åkte hiss var jag 15 år och befann mig på skolresa i Stockholm. Hissen befanns sig på NK och det blev en ny och hisnande upplevelse för ett antal  lantisar att åka hiss upp och ner.  Hissen var stilig och betjänades av en uniformerad hissflicka, som öppnade och stängde dörrar och ropade ut våningsplan. Det måste finnas trappor i ett hus även om det finns en hiss. Båda alternativen skall det finnas i tunnelbanor också och en tunnelbanetrappa  hade väl inte blivit ett aktuellt samtalsämne, om det inte varit för att en ny trappa vid Odenplans tunnelbaneuppgång låtit tala om sig den gångna veckan. Trappan är bred och ståtlig men den saknade till en början mitträcke. Troligen är den inte helt rätt konstruerad. En trappa skall vara inbjudande och lättgången. Det var den tydligen inte för tidningarna talade om flera fallolyckor med brutna ben som påföljd. Jag har själv ramlat utför en trappa en gång och det resulterade i ett komplicerat benbrott. Därför höll jag mig stadigt i räcket och klev försiktigt häromdagen när jag måste ner för den omtalade trappan.  Det råder jag övriga trafikanter att också göra. Om någon frågar varför jag inte tog hissen, beror det på. att tunnelbanans  hissar inte alltid luktar gott eftersom de nattetid ofta blir använda för icke avsett ändamål.   1/2  2015

Idag läste jag i min tidning att det som vi skall äta i framtiden står på tillväxt under vattenytan. Det är inte fråga om småfisk utan det är algerna som vi skall ta upp ur havet och sätta i oss. Jag har lite svårt att föreställa mig att den sortens växtlighet kan förvandlas till människoföda, men jag kanske blir så illa tvungen.  Framtidens åker finns redan någonstans i norra Bohuslän där försöksodlingen av brun tång  som också kallas för Sockertång redan är i full gång. Forskarna tror att folk kommer att äta mycket tång i framtiden, framförallt för att den är så nyttig. Hundra gram alger ger hela dagsbehovet av Omega 3 och algerna innehåller dessutom en massa nyttiga proteiner av hög kvalitet samt fibrer och mineraler.  Jag tycker att alger ser slemmiga och äckliga ut  och känner inte minsta lust att äta dem varken nu eller senare.  I Asien lär de ätas både som sallad och varmrätter. Tångpannbiff med mycket lök kan jag till nöds tänka mig att äta, om jag är mycket utsvulten. Man får inte vara helt negativ  mot allt nytt som dyker upp. Kan de göra köttbullar av sojabönor  så är det ju inte omöjligt att algerna också blir ätbara. Det finns, som väl är, inga giftalger i de svenska vattnen och det kan vi vara glada över. Jag är dock inte det minsta nyfiken på framtidens mat utan jag tänker fortsätta med den gamla hederliga husmanskosten in i det sista. Årets kock har redan använt alger i förrätten när han tävlade, men det är hans ensak.  Rätten på bilden är garanterat fri från nymodigheter.    2/2  2015

De flesta av oss tycker om det som är vackert och reagerar negativt på det som är fult eller groteskt. Vi beundrar vackra människor och vänder oss nästan bort när vi ser en riktig "fuling."  De verkliga esteterna har förfinad smak och omger sig bara med vackra föremål.  En skönhet är vanligtvis en vacker kvinna med regelbunden ansiktsform, smärt och stilig kropp och vacker hållning. Skönhet är enligt vetenskapen inte bara en människa utan också  en egenskap hos en person, plats eller ett objekt som åstadkommer en psykologisk upplevelse förenad med l njutning och tillfredsställelse hos betraktaren. Det där låter ganska så krångligt och högtravande. Jag för min del tror, att vi människor har en medfödd förmåga  att  skilja på vad som är vackert och vad som är fult. Det kan vara en smaksak också men tycke och smak vill jag inte diskutera. Ute i naturen finns det mycket som är vackert. Vackra landskap  och naturscenerier t ex. Bland det vackraste som naturen skapat är blommorna. Skönast bland dem alla är nog rosen som har kallats för blommornas drottning. Den har blivit kärlekens blomma också. Unga män brukar uppvakta sina kärestor med en bukett röda rosor. Min vän fotografen är en riktig estet och skönhetsdyrkare och hon är galen i att fotografera blommor, både enstaka och i mångfald. Eftersom det just nu inte finns några blommor  i naturen plåtar hon dem hon ser inomhus. Jag blev lyrisk när jag fick dagens vackra foto och kände mig föranlåten att beskriva skönheten i största allmänhet.   3/1  2015

Jag läste i tidningen för en tid sedan att ornitologerna i Sverige vill att vi skall ha en nationalfågel. Sådana har de i många andra länder, så varför inte. Portugal har till exempel valt tuppen  och Storbritannien föredrog den lilla söta rödhaken. Eftersom en hel del fågelarter redan är utsedda och valda som nationalfåglar har våra fågelskådare föreslagit att vi skall välja koltrasten. Jag tycker att det är ett bra val eftersom den är snygg i färgen, lagom stor och sjunger vackert. Om det blir som det är tänkt skall valet bli i höst.  Det är väl inte direkt en riksangelägenhet för oss vanliga svenskar men jag tror att min vän fotografen tycker att det är ett bra  initiativ  eftersom hon gärna fotograferar alla sorters fåglar. Jag tror nästan att att fågeln är ett av hennes favoritmotiv. Själv är jag  väldigt förtjust i talgoxar. Dessa små näpna  fåglar  har födgeni och på sommaren håller de till på våra uteserveringar. Flera av dem har ätit brödsmulor ur handen på mig och visat sig mycket orädda.  Helt chanslösa att bli nationalfåglar är med stor sannolikhet fåglarna på dagens bild. Duvorna är illa tålda och kallas ibland för en sanitär olägenhet.  Canadagässen är inte heller populära. De har blivit alldeles för många och de lortar  ner gräsmattorna för folk, som sommartid vill sitta i gröngräset vid en insjö  och ha picknick i det gröna. Den som lever får se om det blir någon nationalfågel eller om förslaget rinner ut i sanden.   4/2  2015  

Idag är jag en erfarenhet rikare. Jag har nämligen varit på pressvisning av en utställning. Jag är själv ett av utställningsföremålen. Inte bokstavligen utan i form av foton i stort format. Fotona hänger på en vägg på Arbetets Museum i Norrköping där journalisten och fotografen Carl von Scheele  i ord och bild visar upp ett stort antal 100-åringar. Det är inte var dag som fårade åldringar blir föremål för medias uppmärksamhet. Det är kanske efterdyningar till succéromanen om "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann."  Man kan aldrig så noga veta. Jag och  en 100-årig  herre, som skröt med att han körde bil fortfarande, representerade oss själva och de övriga avporträtterade 100-åringarna. Jag har föreställt mig pressvisningar som något extraordinärt där fotoblixtarna avlöser  varandra. Men det gör de kanske bara om kungligheter eller andra storheter visas upp. Det här var en rätt beskedlig tillställning. Jag svarade när jag blev tillfrågad  och lät mig fotograferas några gånger. Nu väntar jag med spänning på eftermälet i ortspressen.  Mannen som rest runt, intervjuat och fotograferat och nu ställer ut har gjort ett jättejobb och bör vara värd en eloge. Honom och hans utställning bör pressen höja till skyarna, sedan kan det kvitta vad de skriver om min person. Det blev en snabbvisit i den gamla vävarstaden. Dit åkte jag med snabbtåg och det tog bara 1 timme och åtta minuter i vardera riktningen. Jag blev bjuden på kaffe och lunch och blev väl omhändertagen. Utställningen öppnas för allmänheten på lördag och det kostar ingenting att besöka den. Lite PR tycker jag att jag kan kosta på mig.     5/2 2015                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Våra politikerhåller på att diskutera vårt försvar och partierna är kanske eniga om att det behöver stärkas, men kan inte komma överens om hur det skall göras. Det tänker inte jag lägga mig i, men jag hoppas att de tar itu med frågan snarast. Jag har upplevt två världskrig och vill inte gärna tänka mig att det kan bli ett tredje. När andra världskriget bröt ut och Sverige inte ville bli indraget, talade dåvarande statsministern Per Albin Hansson trösterika ord till svenska folket och i det berömda talet  på Skansen 27/8 1939, sade han  "vår beredskap är god."  Det är möjligt att det räddade freden åt oss, men jag är inte rätt person att avgöra om hans tal var den verkliga anledningen. På den tiden gjorde alla  våra pojkar, som var friska och färdiga, allmän värnplikt. Det behöver ingen göra idag,  för det är frivilligt numera.  Det blev "folk av dem" som gjorde "rekryten" sade man. Nu vet jag inte hur många gossar, som vill  "tjäna kung och fosterland" och det vet troligen inte politikerna heller.  I varje fall ser det ut att finnas tillräckligt många för att bevara vår nuvarande kung. Jag tycker att det är en fin tradition  att vi har fått behålla den pampiga Vaktavlösningen på Kungliga slottet. Det är rätt trevligt att titta på vaktombytet vid Drottningholms slott också, trots att  det sker utan musik och inte är en riktig Vaktparad. Jag tror att min vän fotografen tillhör de försvarsvänligas skara.  Jag tycker att det framgår av dagens bild, som är från den gångna sommaren.   6/2  2015

I år är det 150 år sedan målarprinsen Eugen föddes. Det firar man med en storartad jubileumsutställning på Valdemarsudde. Verk av prinsen som aldrig visats tidigare finns utställda. Delar av huset har man dekorerat om så att det ser ut precis som det gjorde när prinsen bodde där. Idag fick allmänheten gå på premiärvisning alldels gratis. Stockholmarna är pigga på kulturevenemang  som inte kostar någonting och det var fullt av folk. De som varit där förut och andra som aldrig tidigare satt sin fot på denna del av Djurgården . För min del tänker jag göra om besöket och betala för mig. Det går inte att tillgodogöra sig allt som visas när man skall trängas med en massa människor. Den som idag går omkring i salarna förstår att det gick att leva ett behagligt liv för en kunglig person utan att bostaden var ett riktigt slott. Blommor var en stor del av prinsens liv och närhelst man besöker Valdemarsudde kan man njuta av vackra blomsterarrangemang  i  varje gemak. Idag fanns det ett överflöd av olika sorters lökväxter i bostadsdelen.  Jag kunde med förtjusning  konstatera att prinsens favorittavla även har blivit min favorit. Vid mitt  första besök på Valdemarsudde förälskade jag mig totalt i Ernst Josephsons målning  "Strömkarlen". Jag blir förtjust varje gång jag ser den. Därför blev jag inte det minsta förvånad när jag idag fick veta att den också var prinsens favorittavla. Han har gett den en framträdande plats i ett av gemaken. Jag skulle önska att hela Sveriges befolkning fick se den här utställningen. Det är orättvist att det är förbehållien ett fåtal . Min vän fotografen deltog inte i besöket men jag visar tidigare fotograferade blommor. 7/2  2015

Sötsaker eller godis är inte det minsta nyttigt. Det är en sorts livsmedel, som är avsedda enbart för njutning.  Vi svenskar sätter i oss en förfärlig massa godis och en del av oss är sockerslavar i Karamellkungens rike- När jag var barn fick vi sällan godis och när vi någon gång fick en strut karameller var vi överlyckliga. De flesta barn får numera bara äta godis på lördagar och anser det vara en mänsklig rättighet. Det har blivit populärt med "smågodis" och sådant placeras för det mesta närmast kassorna i välsorterade livsmedelsaffärer. Godisälskarna plockar på sig av hjärtans lust  och när det vägs i kassan är det för sent att ångra sig, Svenska folket äter mest godis  av världens befolkning,  17 kg per person och år. I det övriga EU nöjer folk sig med att stoppa i sig 7 kg per person och år. Karameller och smågodis  är i sötaste laget för min smak men mörk choklad är jag förtjust i. Jag hyser även en viss svaghet för danska marsipanlimpor.  Det är inte utan att jag kan skyllas för att vara ett "kakmonster". och är det  kaffekalas äter jag med förtjusning av alla de sorter som dukats upp. Prinsesstårta är "mums  mums. Någon enstaka gång får jag dåligt samvete och tar bara en skorpa till eftermiddagskaffet. I det stora hela tycker jag att man  vid mina år har rätt att njuta att detta levets goda om man kan och så länge man man inte har diabetes. Tårtan på  bilden är dekorativ och jag gillar den.  8/2  2015

Idag har jag råkat ut för en liten olycka. Inte utomhus på grund av halt väglag utan  inom hemmets fyra väggar. Det är nämligen där de flesta olyckor sker och då är det för det mesta de äldre som råkar ut för dem. Jag har varken bränt mig eller ramlat ner för en stege och denna  olycka skulle aldrig  behövt inträffa om jag inte varit obetänksam nog att lämna en skåpslucka vidöppen i ett överskåp. Det fanns ingen direkt anledning för mig att köra huvudet rakt in i det vassa nedre  hörnet på den vidöppna luckan, men när olyckan är framme så kan det hända vad som helst. Det blev en ordentlig smäll och jag blödde ymnigt. Man känner sig ganska dum efteråt men inser trots allt att fadäsen kräver omedelbara åtgärder. För den ensamme hjälper det inte att skrika på hjälp utan man måste gå till handling alldeles själv. Det är inte det lättaste att lägga tryckförband på sig själv, men nöden är uppfinningarnas moder  och i brist på reglementsenlig  utrustning rev jag sönder ett  gammalt lakan och det fungerade perfekt. Bandaget är inte klädsamt men jag kunde genomföra min eftermiddagspromenad i vanlig ordning sedan jag dragit en toppluva över "skulten."  Av skadan blir man vis, sägs det, men det tror jag inte på,  för då hade inte det här relaterade hänt mig.  Bandaget skulle inte göra sig på bild så jag vill inte visa upp det. Efteråt åt jag en semla som tröst i bedrövelsen.   9/2  2015

Efter gårdagens kollision med det vassa hörnet på en skåpslucka känner jag mig inte särskilt representativ. Om det överhuvudtaget går att säga något positivt om händelsen så skulle det vara, att den inträffade efter och inte före den dag  jag skulle representera 100-åringarna på fotoutställningen i Norrköping. Tur i oturen så att säga. Det finns ett ordstäv som säger att "små sår och fattiga vänner skall man inte förakta "och det tål att tänka på, åtminstone för de fattigas skull.  Alla människor kräver respekt och borde ha samma värde. Det har de tyvärr inte alltid för de flesta fjäskar för de välsituerade och nonchalerar dem som saknar materiella tillgångar. Små sår brukar inte kräva så mycket för att de skall  läka, mer än att man håller dem rena och sätter på ett plåster. Jag hade hoppats att min blessyr idag skulle blivit så mycket bättre att den skulle klara sig med en större plåsterlapp.  Men så var ingalunda fallet. Det blev att lägga på ett nytt och lika missklädsamt lakansbandage som vid olyckstillfället. Inte heller idag har jag någon större lust att titta mig i spegeln. Jag brukar gå barhuvad  sommar som vinter och har inte ägt en huvudbonad på flera år. Det känns nästan som  "en ödets skickelse" att jag detta  år för första gången på länge köpt mig en stickad mössa. Tack vare denna ser jag riktigt presentabel ut på eftermiddagspromenaden och ingen anar vad jag döljer  under min  mössa.  Det är alltid bra när man kan hålla skenet uppe och lyckas dölja sina tillkortakommanden.  Riktigt lika stilig som bildens tomtemössa.år dock inte den jag satte på huvudet.   10/2   2015

Idag tänker jag avsluta skriverierna om min blessyr. När jag vaknade i morse insåg jag att  min "hjälp-dig-själv-mentalitet"  inte räckte till  och att det i föreliggande fall fordrades sakkunskap. Därför bestämde jag mig för att besöka min Vårdcentral och få sakkunnig hjälp. För ovanlighetens skull fanns där  inte en enda patient och två sköterskor tog hand om mig omedelbart. De log lite ironiskt  när jag rekapitulerade händelsen som föranledde besöket och kunde med nöd och näppe hålla sig för skratt när de lindade av  lakansremsorna som dolt skavanken.  Jag blev lagd på  bår och inspekterad  av de båda sjukvårdarna.  För alla eventualiteters skull  tillkallades även en läkare, som förhörde mig om mitt välbefinnande. Jag hade inte väntat mig så stor uppmärksamhet, men det är klart att det kändes  bra att bli  så väl ompysslad.  Efter att såret blivit rengjort sattes en rejäl plåsterlapp över detsamma  och allt var frid och fröjd. När jag kammade ner luggen var jag helt och hållet mitt gamla jag  och ingen kunde se att jag för ett par dar sedan stångats med en dörr och fått ett hål i huvudet. Jag kunde efteråt besöka min pensionärsförenings årsmöte där man dagen till ära bjöd  på kaffe med semla när mötet var avslutat. Ett fotografi av mig i lakansbandage skulle fulländat det här reportaget , men det har jag tyvärr inget. Dagens bild är ftagen vid  Södermälarstrand förra våren.  11/2   2015 .   

Det känns nästan som vår i luften och i går hörde jag talgoxen. Den är väl ingen skönsångare, precis men att höra den i februari är är ett vårtecken så gott som något. Ett annat vårtecken är Vårsalongen på Liljevalchs konsthall. Vårsalongen är en jurybedömd  utställning  som är öppen för alla över 18 år. Den brukar vara mycket omdiskuterad och i år finns det 230 verk utställda, varav de flesta är måleri. Jag är ingen kultursnobb men jag tycker om att titta  på konst i alla former och det är ett trevligt sätt att fördriva tiden när det känns lite  enformigt. Man har goda möjligheter när man bor i  huvudstaden. Här är det alltid någonting på gång. Förra årets Vårsalong besöktes av 76.000 personer och i år verkar det som man vill ha ännu fler besökare för inträdet har satts så lågt som till 10:00 kr. Det är nästan gratis och jag blev väldigt förvånad över generositeten. Jag hade väntat mig att betala mer. Moderna och Nationalmuseum har rätt höga entréavgifter och har slopat pensionärsrabatter. Publiken bestod huvudsakligen av kvinnor. Det gör den så gott som alltid på kulturevenemang. På dagtid är det kvinnliga pensionärer som  tittar på konst och håller kulturen  levande. Jag hade stor behållning av dagens  besök.och tyckte att man visade bra konst. Konstsalongen är finansierad med arvet från industrimannen  Carl Fredrik Liljevalch den yngre och invigdes år 1916. Det har vi nutida konstintresserade glädje av fortfarande. Tavlan jag visar är inte från dagens utställning men den  kan ses på  ett annat ställe på Djurgården.   12/2  2015.

Idag är det fredagen den trettonde och enligt dem som tror på skrock är det en otursdag där vissa vardagliga händelser anses ha en övernaturlig effekt. Man tror att det betyder otur om  en svart katt springer över vägen och lika illa är det att gå under en stege. En sådan kliver väl de flesta upp eller ned på och är man förståndig finns det ingen rimlig anledning  att utmana ödet och gå under den. Jag tror inte på skrock och mina otursdagar infaller inte med naturnödvändighet på  fredagar med datumnummer tretton utan de kommer som en blixt från en klar himmel när som helst. Till  dem som  känner olust inför  alla fredagar som infaller den trettonde dagen i månaden, kan jag meddela, att otursfredagarna kommer bara en till tre gånger årligen.  Många av oss påstår, att de inte är skrockfulla, men har ändå i ungdomen lagt sju sorters blommor under kudden på midsommarnatten. De är också rädda för att lägga nycklar på bordet och fäller ogärna upp ett paraply  inomhus. Det händer mig själv att jag för säkerhets skull spottar tre gånger när jag ser en katt springa över vägen oavsett om den är svart eller gråspräcklig.  Enligt den nordiska mytologin har fredsgen den trettonde kallats otursdag  därför att ondskans gud Loke kom till gudarnas boning Valhall som den trettonde gästen till ett kalas och väl där  konspirerade han, så att Balder, som var den snällaste  och godaste av asagudarna blev mördad. Det må vara hur som helst med otur den här dagen. Jag tror för min del att olycksdagar kommer lite hipp som happ och inte på bestämda tider. Jag gick t ex in i en dörr i måndags och den dagen var en riktig otursdag, tycker jag.  Man brukar tala om olyckskorpar och hade jag haft turen att ha ett foto på en sådan fågel hade jag inte behövt komma med en bild på en kaja.    13/2   2015                                                                            

Idag är det Valentindagen eller som den numera kallas Alla Hjärtans Dag. Den har firats sedan 400-talet i de katolska länderna. Att vi firar den är mer eller mindre ett affärsgeschäft som har det goda med sig att blomsterhandlare och presentbodar får extra klirr i kassan så här års.  Även mataffären kan vara med och tjäna pengar på att sälja lite dyrare och finare mat den här dagen. Ett glas champagne  är inte helt fel  heller. En dag som denna skall vi riktigt bry oss om våra kära och uppvakta dem allt efter råd och lägenhet. Vi har ju Mors och Fars dag  en gång om året för att visa kärlek till föräldrarna  och idag är det kärestornas tur att bli ihågkomna. Det är inte så, att jag avundas någon att bli  Valentinuppvaktad  och därför låter sarkastisk. Jag tycker bara att man borde uppskatta sin partner till hans fulla värde alla dagar på året och inte som på befallning  den 14/2.  Man vet ju aldrig hur länge man har  varandra. Staten vill ju också att vi skall handla och hålla samhället i gång. En fjärdedel av det vi handlar för kommer staten till godo i form av omsättningskatt eller kanske kallas det mervärdesskatt, jag vet inte så noga. Jag kommer själv inte att bidraga till högre skatteintäkter den här dagen, men jag önskar att alla mina kära läsare får det riktigt trevligt och hjärtevarmt idag. Ingen nämnd och ingen glömd och framför allt skulle jag vilja krama om dem som skriver  kommentarer.  142  2015

Igår slötittade jag på Melodifestivalen. Inte för att jag tycker att den är någon musikalisk upplevelse utan mest för att jag vill vara orienterad i nutiden. Dessutom verkar det vara en riksangelägenhet som får en stor del av svenska folket att bänka sig framför TV-n en hel lördagskväll och sedan snällt rösta fram vinnarna.  Om det var de bästa låtarna som gick till final vill jag låta vara osagt.  Det får stå för de röstandes räkning. Jag tyckte bäst om själva inramningen för den var pampig värre med blixt och dunder och andra tekniska finesser.  I min barndom var vi inte bortskämda med musik.  Första  bekantskapen med musik gjorde jag när jag som barn följde gårdsmusikanterna från den ena gården till den andra.  De tjänade sitt levebröd genom att spela för hemmafruarna som satt vid sina fönster och lyssnade och sedan slängde till dem några kopparslantar invirade i ett tidningspapper. Våra verkliga inusikidoler på den tiden var  Sven-Olov Sandberg och Ulla Billquist. Vi torkade en tår ur ögonvrån när den förstnämnde smäktande sjöng :"När bröllopsklockor ringa sin ljuva sommarsång" eller när skönsjungande Ulla stämde upp: "Han är min soldat, någonstans i Sverige". I tjugoårsåldern var jag lycklig ägare till en resegrammofon med vev och mäkta populär hos småsyskonen när jag kom hem på semester och underhöll familjen med den tidens schlager inköpta på vinylskivor á en krona per styck. Då kunde man  även  köpa mindre skivor i storlek som en nuvarande  CD.  De såldes för en femtioöring på EPA(enheltsvaruhuset). Tiderna förändras och vi med dem, men ibland var det faktiskt roligare förr trots att det inte fanns så mycket att välja på. Fotot får tala för sig själv.        15/2 2015

Att städa är det samma som att hålla rent omkring sig.  Hur ofta det skall ske är det ingen som kan ge en ordentlig förklaring till.  Före välfärdssamhällets tid var det viktigt att hålla sig hel och ren även om man hade det fattigt och eländigt för övrigt. Då jag var barn fanns det inte dammsugare och moppar utan det var sopborste och skyffel som gällde.  Mattorna bar man ut på gården och piskade rena med en mattpiskare eller rotting.  Ett brädgolv skurades med såplut och rotborste.  Min mor var lite petig och npga av sig och jag som var storasyster och "hjälpreda" fick sopa golven varenda dag. På fredagen tog mor själv hand om städningen själv för att det skulle bli ordentligt gjort.  Det var ett evinnerligt städande, tyckte jag.  Höst och vår skulle fönstren putsas. Samtidigt med fönsterputsningen  storstädades hela huset. Grannarna var lika renliga  och var det någon som inte städade ordentligt klassades hon som en riktig "lortmaja"  När jag blev tonåring kom äntligen dammsugaren in i våra liv  och då fick jag i stället gå runt med den. En  del personer har städmani och tycker att det är roligt att städa. Jag  tycker att det är ett slitgöra och ett nödvändigt ont. I mitt vuxna liv har jag haft städhjälp till och från. men när jag blev pensionär tyckte jag att det verkade lite lyxbetonat att två friska pensionärer lejde för att få städat.  Jag städade ensam ett bra tag,  men efter hundraårsdagen är det städning med "rutavdrag"   som gäller. Det är ett sant nöje att höra dammsugarens surr, när en effektiv yrkesstädare håller i skaftet.  Under tiden jag skriver det här går städhjälpen runt med städverktygen  i mina rum och jag får jag rent och fint omkring mig och staten står för halva kostnaden. Det är riktigt gentilt , tycker jag,  för att inte tala om hur skönt det är att äntligen ha sopat färdigt.   16/2   2015

Jag beundrar folk som kan åstadkomma saker och ting med sina händer. Allra mest beundrar jag dem som är konstnärliga och framställer saker som är vackra. Det gör glaskonstnärer och keramiker. Ibland undrar man hur allting började och vem det var som hittade på att man kunde använda kletig lera och få till runda fina lerkrus om man använde en drejskiva.  Lergods eller keramik  har man gjort sedan antikens dagar och de första lerkrusen  kallades för amforor och var försedda med två sidställda öron. I dem transporterade och förvarade man vin och vatten.  Vacker modern keramik kan man titta på och inhandla om man besöker Vaxholm. Där har Lena Linderholm butik och galleri  och är man stadd vid kassa och köpsugen kan man hitta väldigt trevliga saker att ta med sig hem. Min vän fotografen är väldigt förtjust i konsthandverk i allmänhet och de Linderholmska keramikföremålen  i synnerhet och fotograferar dem gärna. Hennes fotografier har jag stor glädje av för de ger mig inte bara inspiration till  dagliga blogginlägg.  Ett snyggt foto av vad det vara vill piffar alltid upp en skriven text. Vad vore den kolorerade veckopressen utan fotografier?  Det  skulle inte gå att sälja .ett enda ex av Svensk Damtidning eller andra skandaltidningar om de vore utan bilder.  17/2  2015

Intet mänskligt är mig främmande och jag skriver, inte om allt som rör sig mellan himmel och jord, utan lite på måfå allt eftersom tankarna kommer och går. Idag har jag tänkt på den gångna sommaren och hur skönt det var att åka med de vita skärgårdsbåtarna i Saltsjön eller i Mälaren. Det är vackert och naturskönt att åka båt i bägge riktningarna, men man hajar till när man ser något som inte är som det borde vara och som stör skönhetsbilden.  Det gör skarvkolonierna i hög grad. Skarvar är en sorts pelikanfåglar, som bygger risiga bon i lövträden  på öarna och som förstör och dödar först grönskan och sen själva träden med allt "barjs" de släpper ifrån sig. Det är ingen vacker syn  att strax efter midsommar se kala skärgårdsöar  där träden ser ut som spöklika skelett. Denna miljöförstöring är naturälskarna djupt bekymrade över.  Därför vill  många människor  utrota skarvarna. Men det tillåter inte våra nitiska   naturvårdsmyndigheter. Yrkesfiskarna är ännu mer hatiska mot skarvkolonierna. Fåglarna konkurrerar nämligen med dem om matfisken. Skarvarna är fenomenala på att dyka och fånga fisk. Det går åt mängder för fåglarna är många och lever uteslutande av fisk. Ibland undrar man över varför saker och ting  är som de är och varför allting har blivit som det blivit. Det borde vara ordning och reda i naturen  och all  miljöförstöring är av ondo  vare sig den förorsakas av människor eller djur  till lands eller ute på havet.  18/2   2015

.

Idag  visade utomhustermometern på 7 plusgrader och det var inte utan att vårkänslorna började infinna sig . Våren är en årstid som förknippas med förnyelse och pånyttfödelse.  Det senare är just vad jag skulle behöva för jag tror, att jag befinner mig i en nedåtgående period och därför i behov  av en viss förnyelse. Förr i världen, sade man, att  gamla människor blev som barn på nytt på ålderns höst. En sådan förnyelse betackar jag mig för. Den är inte positiv utan tvärtom riktigt eländig. Blev man barn på nytt så var det detsamma som att bli dement. En del människor förnyar sig genom att shoppa och köpa nya kläder. Jag provade detta tillvägagångssätt häromdagen och inhandlade  en ny  och klädsam top, men  insåg snabbt, att om jag skulle bli förnyad så räckte kassan inte till. En dam i min ålder behöver piffas upp både här och där och det skulle bli en  omständig procedur i det här fallet. Att försöka med make up anser jag vara bortslösad energi för det gör oss  inte vackrare  utan det framhäver snarare avsaknaden av ungdom och skönhet. Återstår bara för mig att emotse den kommande våren utan pånyttfödelse, men med glatt humör. Den på min tid kände schlagersångaren Sven-Olov Sandberg hade som paradnummer att sjunga : Jag blir så glad när solen skiner. Den sången skall jag tralla på  och då blir jag , om inte direkt pånyttfödd , så i alla fall lite uppmuntrad.    19/2  2015     

Skodon eller fotbeklädnaderna fullbordar en persons klädsel och förr i världen blev man ofta bedömd efter hur välborstade skorna var. I min barndom gick folk på landet i träskor  och min gamla mormor som var född 1858 köpte sitt första par kängor när hon var i 90-årsåldern. Träskor var ingenting som "fint folk" ville gå omkring i på mormors tid.  Det var de fattiga ungarna som hade träskor både hemma och när de gick till skolan. På 70-talet och lite senare blev det plötsligt fint och riktigt inne med  träskor och de fanns i olika modeller och var moderiktiga och eleganta med varierande utseende och design. Turisterna från utlandet  blev som tokiga i våra träskor och köpte dem som suvenirer med sig hem. Jag har aldrig gillat träskor  Jag tyckte det var svårt att få med sig fötter och träskor samtidigt och tänkte på min mor och hennes syskon, som aldrig hade något annat på fötterna vare sig sommar eller vinter eller i helg och söcken. Som barn hade jag lågskor på sommaren och kängor på vintern. Mina skor var flera nummer för stora när de var nya  för att de skulle kunna användas i flera år.  Sen måste de putsas och blankas med skoborste och skokräm varje dag för att ovanlädret skulle skina ordentligt.  Att vara skomakare var ett lönsamt yrke och våra skor  blev sulade och klackade flera gånger om  innan de kasserades för gott.  De sista 50 åren har jag inte varit hos en skomakare  särskilt ofta. Jag går sällan i högklackade skor och eftersom  jag lever i "slit-och-slängsamhället"  köper jag nya när de gamla ser slitna ut. Träskorna blev till ett blogginlägg men är för övrigt ett avslutat kapitel i min tillvaro.         20/2   2015

idag har jag ägnat en timme av mitt liv till att se och lyssna till kvällens avsnitt  av  Melodifestivalen. Jag tittar inte på programmet för att jag är stormförtjust i musiken som spelas.  Jag har nämligen förutfattade meningar om popmusik och är helt fel person att rättvist bedöma  resultaten. Jag tycker att det mesta låter i stort sett likadant och texterna är inga litterära mästerverk. Men för en stor del av Sveriges befolkning är melodifestivalen en stor händelse och massornas åsikt skall man respektera,  för majoriteten har alltid rätt. Det är påkostat och SVT bjuder verkligen till. De flesta artisterna är unga och vackra och eftersom de får framträda så har de förmågan och den rätta framtoningen. Till min stora förvåning blev jag  riktigt förtjust i det bidrag som framfördes som sista nummer. Artisten  sjöng inte själv, det gjorde ett antal damer. Han var naturbarn och kom från same-land och jojkade sitt bidrag. Jag tyckte att det var vackert, äkta  och ursprungligt. Men jag hade inte väntat att de röstande popälskarna skulle uppskatta och välja den sortens musik. Det gjorde de emellertid  och nu känner jag att jag är skyldig svenska folket en ursäkt för att jag missbedömde deras musiksmak. Nu väntar jag med spänning  på hur den unge vackre samen skall klara sig i slutfinalen. Jag tänker hålla tummarna för honom  och jag hoppas han vinner. Han är väl värd en vacker blomma också.   21/2  2015

Har man en trädgårdstäppa kan man odla mycket till såväl nytta som nöje. Nyttoväxterna är de som ger oss något ätbart och blommorna gör oss glada och pryder sin plats i trädgården. En gång i tiden var jag en passionerad odlare. Jag hade tur med blommorna. De prunkade och lyste upp i rabatterna. Sådde jag morötter blev de aldrig vad fröpåsen lovade att de skulle utvecklas till. Men man levde ju på hoppet och att det skulle lyckas bättre när det vårades på nytt. Jag tror att trädgårdsodlare är de verklika optimisterna. Vore de inte det skulle det inte löna sig att sälja fröer eller plantor. Nu är det länge sedan jag själv odlade någonting utomhus, men jag lever på minnet och beundrar alla aktiva amatörodlare. I våra dagar odlar man andra arter av växtlighet än man gjorde tidigare och man satsar mer på prydnadsväxter. Vid ett besök i Bergianska trädgården på höstkanten såg jag något som jag aldrig odlat själv. Jag hade heller aldrig skänkt en tanke åt att kål också kunde bli en färgstark och dekorativ prydnadsväxt. På Bergianska  växte den i massor och det var riktigt vackra kålhuvud. De fanns i krukor på Hötorget också. Nästa gång jag kommer dit, tror jag att jag köper mig ett  huvud.  Inte ens Google vet om de är ätbara, så jag skall nöja mig med det dekorativa värdet i köket. Jag tror inte att det är tillräckligt stort för att pryda en salong med. Den kålplanta som finnspå dagens  bild  har växt och frodats på  Bergianska.   22/2   2015

I går gjorde jag ett teaterbesök. Det första på länge. Tidigare i mitt liv var jag ett riktigt  "teaterfreak" och det jag inte visste om repertoaren på Stockholms teatrar var inte värt att veta. Numera har det blivit mer sällan för det är besvärligt att skaffa biljetter. Dessutom har de moderna skådespelarna slutat upp att artikulera ordentligt. Eftersom min hörsel är inte vad den borde vara, så hör jag inte allt som sägs och då är det ingen mening att betala för en biljett.  På den gamla goda tiden gjorde t ex Inga Tidblad oförglömliga roller och hon och den generation hon tillhörde talade så väl, att replikerna  uppfattades tydligt  varhelst  i salongen man satt.  Ingenting är dock länge som förut och det är bara att acceptera faktum. I går bevistade jag Stadsteaterns föreställning  av en nyskriven pjäs om revykungen Karl Gerhard. Jag blev före inträdet i salongen utrustad med hörlurar vilket hade den fördelen att min förmåga att uppfatta ljud förbättrades i viss grad. Karl Gerhard hade sin storhetstid som revykung  på 30- och 40-talet och från den tiden kom också publiken. Den bestod som mest av äldre gråhåriga damer, en del i bästa stassen och välfriserade. Rickard  Wulff är huvudrollsinnehavare och agerade och sjöng på bästa revykungsmanér. Jag kan en del texter utantill och hade lust att gnola med, men så gör man inte, om man har teatervett. Det blev en trevlig kväll och det kändes bra att på nytt vara med bland den del av befolkningen som håller kulturlivet igång.  Bilden är inte dagsaktuell men intressant ändå.         23/2   2015  

Nu har den här sidan blivit alldeles för lång och det blir inget mer skrivet under rubriken "Serverat"   Mina nya inlägg skriver jag under rubriken "jag kör vidare" och där kan dagens  och kommande  dagars inlägg läsas. Varmt välkomna till min nya sida.  24/2  2015