Mot ljusare tider

Nu har vi snart den underbara svenska sommaren här. Skolbarnen får skollov och  kommer att på skolavslutningen sjunga den gamla psalmen: "Den blomstertid nu kommer ...."    Den psalmen har de sjungit sedan 1695, fast numera sjunger man en lite modernare version. Den  omarbetades nämligen av den store psalmdiktaren Johan Olof Wallin är 1819. Det har varit en hel del "rabalder"  om man i vår mångkulturella tid skall få fortsätta med de traditionella skolavslutningarna. Om detta behåller jag min åsikt för mig själv, för trots alla tvister och meningsskiljaktligheter, så kommer  den vackra blomstertiden och den kan  ingen ändra på. Därför skall vi passa på att njuta till fullo av och glädjas över allt det vackra naturen bjuder på. Kan man se något ljuvligare än ett av vita eller svagt rosafärgade  blommor översållat  fruktträd?  Det är så vackert att man häpnar och knappt tror sina ögon. Men fägringen är av kort varaktighet och det är sommaren tyvärr också. Det är så mycket man vill göra och vara med om under sommartiden. En känd sångare  är en riktig pessimist och sjunger i sin egen sång att "Sommaren är kort, det mesta regnar bort."  Vi får väll hoppas att han inte blir sannspådd  det här året. Själv skall jag göra mitt bästa för att ta till vara och glädjas  över sommarens fröjder. Jag hoppas att mina läsare också kommer att fröjdas över blomstertiden. Jag har inget foto på en hel blommande fruktträdgård men ett ensamt träd är också vackert när det står i blom.  17/5  2015  

Pelargonen är en väldigt populär krukväxt och på sommaren ser man den överallt i balkonglådor och blompottor  på stan.  Den kommer ursprungligen från Sydafrika men vi har odlat den i Sverige sedan 1700-talet. På den tiden hade allmogen annat att göra än att pyssla med krukväxter. Därför var det mest hos högreståndspersoner  på slott och herresäten. som  det odlades pelargoner. Jag tycker att det är  mysigt med pelargoner fast de doftar  inte särskilt gott. Mårbackapelargonen  är lite dyrare och finare än den vanliga röda pelargonen men det är väl för att den sägs ha odlats i hundra år på Sagotanten Selma Lagerlöfs släktgård.  Selma Lagerlöf blev man bekant med redan i skolan när vi läste  om Nils Holgersson den lille "skånepågen" som blev förvandlad till en pyssling  och  på en "gåsarygg"  gjorde en sagolik resa genom hela Sverige. Gåsen hette Akka  liksom fjällmassivet i Norrland och det var med stort nöje man lärde sig Sveriges geografi när vt läste om deras  äventyrliga resa. Jag tror att undervisningen som bedrevs under min skoltid var lite mer pedagogisk än den är i dagens skola. Vi var säkert mer naiva och hade mer respekt för läraren. Nu är tioåriga flickor små damer och jag kan inte föreställa mig att de är lika förtjusta i barnsliga lekar och sagoberättare som jag var som barn. Eftersom det här egentligen bara skulle handlat om pelargoner skall jag i alla fall  pryda inlägget med en riktigt dekorativ pelargon.   18/5 2015

Idag läser jag i lokaltidningen att svenska folket pimplade i sig  51,5 miljoner liter vin förra året. Det blir många vinflaskor, fast numera köper man inte bara vin  tappat på flaska utan  bär ofta hem det i en 3 liters plastpåse, förpackad i en pappkartong  För svaga själar kam det vara frestande att vrida på kranen flera gånger om dagen när man har lådvin hemma-  Men ett glas vin om dagen lär till och med vara nyttigt har jag hört.  För inte så länge sedan var vi ett brännvinsfolk som rynkade på näsan åt  vinet. Vinet har folk druckit sedan urminnes tider och i bibeln läste man att "gubben Noa" planterade vin på marken. när han landat med "Arken."  I nykterhetshänseende får det väl anses bättre att dricka ett par glas vin till maten än att dricka brännvin och ta "helan. halvan och tersen" Svenskarna söp förfärligt förr i världen  och det föranledde staten att införa "motboken" och ransonera spriten. En välrenommerad man fick köpa 4 liter starksprit i månaden. En gift kvinna fick ingen motbok och delade inte mannen med sig fick hon vara utan sprit. Ogifta kvinnor som nått myndig ålder fick köpa ut en liter i kvartalet. Den ransonen gjorde ingen vuxen person till alkoholist  Jag hade en egen motbok några år av mitt liv men var inte någon  större vän av starksprit, utan min ranson fick ofta "frysa inne."  Jag är inte heller svag för varken  röd- eller vitvin, men kan ta ett glas om jag har sällskap vid middagsbordet. Däremot tycker jag om "bubbelvin". Det  är gott  och det höjer stämningen avsevärt på ett kalas  om det bjuds på  ett glas champagne.   19/5  2015

Idag har jag upplevt månaden maj och naturen när den är som vackrast. En av mina bästa vänner har sin hemvist i en ort i  Södermanland  och hon känner varenda väg och plats i det vackra landskapet. Utöver en vacker blomma gav hon mig  på min födelsedag löftet att ta mig med på  en heldagstur med bil  i sitt landskap och visa mig hur vackert och intressant det kan vara att åka omkring på smala slingrande vägar i vårt eget Sverige när grönskan är skir och körsbärsträd och hägg står i blom. Det var mycket som var vackert att se under färden. Rapsfälten blommade rikligt och maskrosorna lyste som små solar i gröngräset. En trädgårdsägare är väl inte särskilt förtjust i maskrosor men de är livskraftiga och sticker upp lite överallt där de inte borde få vara.  Två nära vänner var med på färden och vi har haft det trevligt och sett mycket som är vackert.  Det växer mycket ek i Södermanland och det var första gången jag såg en ekdunge  när lövverket alldeles nyss har spruckit ut . Bladen  skiftar mer i gulbrunt än grönt.  I Södermanland finns många slott och herresäten och har man en bra ciceron som kan berätta deras historia och om deras ägare, så blir det dubbelt så intressant. Slutmålet var Nyköping och där bjöds vi på middag på en bättre restaurang. Vår chaufför medförde en matsäckskorg i bilen och lunchen hade vi intagit  på en rastplats i ett skogsbryn tidigare under färden. Jag kom tillbaka till min bostad sent men lycklig och tacksam över en underbar dag. Eftersom min fotograferande vän inte var med på utflykten får jag illustrera med ett icke aktuellt foto från en annan resa,  20/5  2015 .

Tulpaner kan vi glädja oss åt en stor del av året. Det börjar med de röda  jultulpanerna och sedan kan vi köpa tulpaner till långt fram på sommaren. Trädgårdstulpanen kom till Europa redan på 1500-talet och Holland blev tulpanlandet framför alla andra. Den vackra liljeväxten har besjungits i ord och toner bl a av charmören Lasse Lönndahl som låg etta på Svensktoppen  1958 med låten "Tulpaner från Amsterdam."  Ulf Peder Olrog som var en stor humorist skrev den roliga visan: "Köp en tulpan annars får du en snyting ... lär dig din dönick att nu är det vår."  I våra dagar hör man sällan några roliga visor vare sig om blommor eller något annat,  utan texterna i dagens sånger är förfärligt intetsägande. Men för att återgå till tulpansläktet lär det finnas  hundratals olika sorter och man blir förvånad över att det går att förädla dem och ge dem så många olika utseenden och former. De som tillhandahålles i  dagligvarubutiken i knippen om tio stycken är inte speciellt variationsrika men finns i lite  olika färger. Besöker man Hötorget den här årstiden har man mycket mer att välja på hos alla blomsterförsäljare.. Jag brukar köpa en knippa då och för att känna lite vår inomhus. Min vän fotografen som är fascinerad av blommor i största allmänhet fotograferar dem gärna i närbild så att allt det vackra skall synas. Själv blev jag nästan lyrisk  när jag såg dagens färgsprakande tulpan.  21/5  2015.

Jag brukar ibland hämta inspiration till mina inlägg genom att läsa dagstidningar och titta på TV-nyheter. För det mesta är det inga glada nyheter utan bara krig och elände, vilket inte är särskilt uppmuntrande. Idag blev jag gladare när jag läste att Sveriges första nationalstatspark firar 20-årsjubileum och det anser jag vara värt att celebrera och ägna några rader. Dessuton är största delen av parken belägen i min egen hemkommun. Det är ett naturskönt landskap med unika  historiska byggnader och minnesmärken. Parken  är stadens oas och den kallas för  Kungliga huvudstadsparken. Hälsans stig går också genom Hagaparken och längs med Brunnsvikens stränder. Bellman har en gång i tiden besjungit Fjärilen på Haga och Brunnsvikens små najader. Kung Gustaf III älskade sitt Haga  och planerade att bygga ett Versaillesliknande slott i parken, men det satte hans sorgliga och för tidiga död stopp för. Hagaparken är ljuvlig alla årstider och det är inte att undra på att kronprinsessfamiljen  vill bo på Haga slott och se lilla Estelle växa upp på samma plats som de tre hagasessorna gjorde en gång, Det har väl inte undgått mina läsare att jag är road av historia och natur och gärna berättar vad jag vet. Av födsel och ohejdad vana är jag lite pedagogiskt lagd och går på av bara farten utan att tänka på om andra är roade av ämnet. Fotot har jag kanske publicerat förut men det är enligt min åsikt representativt för parken.    22/5 2015 .

Igår skrev jag en del om nationalstatsparken  och Hagaparken  som upptar en stor del av ytinnehållet i nationalstatsparken. Då tänkte jag inte på att det finns ytterligare ett kungligt slott inom området, nämligen  Ulriksdals slott. Det var inte kungligt från början utan ägdes av Jakob De la Gardie som varit slottets byggherre. Huvudbyggnaden blev färdig 1645 och flyglarna året därpå.  Kungligt slott blev det 1669 när det köptes av änkedrottning  Hedvig  Eleonora. Hon gav  senare bort det till  sonsonen Ulrik i dopgåva och det är efter honom slottet fått sitt namn. Det är ett vackert slott och parken är riktigt pampig. En slottsteater finns i parken och om den kan man skriva en lång historia. Teatern var förfallen och helt bortglömd när Kerstin Dellert upptäckte att det fanns möjligheter att göra den användbar. Hon har gjort ett hjältedåd för att få den restaurerad och idag är den en vacker rokokoteater där man har föreställningar under sommartid. Jag besöker Ulriksdal flera gånger per år, inte precis för slottets skull utan för att naturen runt omkring är så vacker. Det finns t o m en liten "skog" med bokträd och för en skåning är bokskogen något alldeles extra när dessa träd grönskar på våren. Det var dagens foto som inspirerade mig till att lovorda Ulriksdal och dess sevärdheter. I den lilla byggnaden som skymtar i grönskan är slottskaféet inrymt. Jag tycker att det här fotot skulle platsa på vilken fotoutställning som helst. Hon är duktig min vän fotografen.  23/5  2015

l

Idag sken solen från en klar himmel och det var varmt som mitt i sommaren. Det var dessutom Hästens dag  och firade  det stora djurets dag  gjorde man i Kungsträdgården. Hästens dag har jag aldrig hört talas om tidigare, så det är nog ett senare tidens påfund. Det var mycket folk som flanerade i parken och som väl var flanerade inte hästägare med sina hästar utan djuren fanns i ett provisoriskt stall av tältduk. Jag tycker att hästar är stora ståtliga djur, men jag går dem inte närmare inpå livet och klappar dem inte. Misstron mot hästar grundades redan i barndomen sedan jag fått veta att min Morfar blivit ihjälsparkad av en ilsken häst.  I min barndom var hästar en nödvändighet. Bonden spände  dem  för plogen och skulle någon färdas på landsväg så var det hästen som  drog vagnen. Nu är hästarna i det närmaste dyra leksaker. Man spelar bort pengar på dem på trav- och galoppbanor och rider på dem för sitt nöjes skull. Många unga flickor är alldeles galna i hästar. De kan tillbringa timmar i stallet, rykta hästarna  och "mocka" hästlort för att som belöning få komma upp en stund på hästryggen. Det verkar som hästarna återgäldar tonåringarnas kärlek och gottar sig åt att bli ompysslade. Sedan min vän fotografen och jag fått nog av hästar och flanerande intog vi kaffe med dopp i skuggan av de ståtliga almar. som den 12 maj 1971 räddades från att bli nerhuggna. Den minnesgode vet att man ville lägga tunnelbaneuppgången precis där almarna står.  Det blev ingenting av med den saken och det skall vi alla vara tacksamma för. 24/5   2015

Idag har jag inhandlat en ny mobiltelefon. I motsats till de flesta nutidsmänniskor känner jag inget behov av att vara nåbar och att gå omkring på allmänna platser och konversera med folk. Min första mobiltelefon fick jag när jag fyllde 90, eftersom släkten ansåg att den vara  en nödvändighetsartikel, som även äldre personer bör ha och använda. I sanningens namns får jag erkänna att den kommit till pass  några gånger under de tretton år den varit i min ägo. T ex när jag varit på resande fot eller stämt träff med någon desorienterad lantortsbo  på stan.  Hur som helst så lade telefonen av, när jag av en viss anledning fick ett sms. Om det var av ålderskäl eller av ovana vid meddelande vet jag inte. Jag  har varit utan mobil  ett antal veckor men idag kände jag ett inre tryck av att bli en samhällstillvänd medborgare och köpte mig en ny. Jag har ännu inte packat upp den, men när jag väl har gjort det, skall jag studera bruksanvisningen noga och lära mig pinkoden utantill.  Den nya "tanttelefonen " är utrustad med kamera. Det var inte den gamla. Jag skall dock inte konkurrera med min vän fotografen för jag känner min begränsning  och  jag lyder det gamla ordstävet "skomakare bliv vid din läst."  d v s  jag ger mig inte in på de kunnigas omräden  och försöker tävla med den som kan sin sak. Min vän fotografen var med och godkände köpet och lärde sig bums hur min telefon fungerar. Därför ser jag med tillförsikt fram emot råd om de kommer att bhövas. Jag vill gärna bli en en normal mobiltelefonanvändare. om det är möjligt. En tanttelefon är inte särskilt dekorativ men det är däremot dagens bild.   25/5  2015

I vår tid är det inne att ha blommor, de är nästan en del av det dagliga livet i glädje som i sorg. Det var inte så når jag var barn och bodde i en småstad. I mitt hem fanns det inte mycket växter och inte i grannarnas heller. Jag minns att vi hade en aspedistra i en fönsterkarm och en aralia i en annan samt en meterhög palm på en piedestal. Grannarna hade inte fler blommor i sina fönster än vad vi hade. Blommor i vas förekom  inte i vardagslag. Blomsterhandlarna, det fanns två, band kransar till begravningar och fick   sälja rosor och nejlikor till gratulanter. Middagsgäster hade ytterst sällan en blombukett i handen när de var bortbjudna. Detta med "gåbortbukett" är ett senare tiders påhitt. På somrarna kunde man köpa prästkragar och blåklint för 50 öre knippan när det var torgdag. Då gjorde bondkvinnorna sig en extra slant på ängsblommorna om de fick skjuts in till stan. I trädgårdstäppan hemma på landet odlade de sällan blommor utan höll sig till nyttoväster och grönsaker. När jag en tid av mitt liv bodde i möblerade hyresrum  såg jag aldrig någonsin en blomma eller krukväxt i rummet.  Om jag tänker på då och nu är jag glad över att tiderna förändrats så att vi kan ha  blommor i vas och blommande växter året runt om vi vill. Jag älskar blommor och har alldeles för många krukväxter. Det gläder mig också att blommor inte längre är lyx utan kan förgylla vardag som söndag. Mest gläds jag över blomprakten  vår och sommar oavsett om blommorna växer i rabatter, balkonglådor eller i vackra urnor i en slottspark.  26/5   2015

Det är inte särskilt roligt att läsa tidningarna längre, inte för att det är något större fel på själva tidningen, utan därför att de flesta notiser och artiklar handlar om krig och elände och dåliga statsfinanser. Ingen fredsduva inom synhåll så långt ögat kan se. En fredsduva är en duva avbildad med en olivkvist i näbben. Denna fågel har blivit en symbol  för fred och lugn i världen. När jag en gång i tiden läste bibelkunskap i skolan, lärde jag mig att gubben Noak  klarade sig undan syndafloden  genom att segla i väg i en ark, som så småningom, när faran var över strandade vid berget Ararat. För att vara  säker på att kusten var klar skickade han iväg en duva att rekognosera. När Noa såg olivkvisten i duvans näbb steg han iland och planterade vin på marken. Det var faktiskt riktigt roligt och fantasieggande att läsa biblisk historia  i skolan. I Bibeln kan man läsa om  otroliga händelser och äventyr som lär ha inträffat en gång i tidernas begynnelse. För att återgå till duvan så är den ingen omtyckt fågel. Den sprider smuts och bakterier och har en viss förmåga att förorena statyer på offentliga och historiska platser. En gång i tiden gjorde duvorna nytta som brevbärare. Duvan har nämligen en inbyggd förmåga att alltid hitta hem om man släpper iväg henne från ett främmande ställe. Om någon undrar varför i all världen jag skriver om duvor, så kommer det sig av att en fet och präktig sådan flög in på min inglasade balkong idag då ett fönster stod på glänt. Att få ut kräket var inte lätt och när det väl var gjort måste jag städa efter henne också. Jag avskyr duvor men min vän fotografen har ingenting emot dem vilket framgår av dagens foto.  27/5   2015

Idag har min vän fotografen och jag varit ute för att plocka liljekonvaljer. Det är en växt som inte bara är extremt giftig utan dessutom är fridlyst på Oland, i Kalmar, Kronobergs och Stockholms och Södermanlands län. Fridlysningen visste jag ingenting om förrän blommorna var hemburna och placerade i en vas, men som väl var hade jag inte gjort mig skyldig till straffbar handling. Det var om man plockade till försäljning  som det var  straffbart. Det kan gå an för en dam i min ålder att plocka blommor på en plan äng  men om sanningen skall fram  så var det förfärligt jobbigt för en gammal människa att knata omkring i en höglänt stenig ekbacke och kröka rygg för varenda liten blomma. Efter mycken möda och stort besvär hade  jag fått ihop  en liten knippa. Jag är ingen "gnällspik" utan  led i det tysta, men gissa om jag blev glad när jag kom hem och fick vila efter dagens ansträngningar. Min belöning för slitet blev att blommorna nu sprider ljuvlig väldoft i mitt hem. Det är möjligt att  alla ryggböjningar även stärkte mina muskler. De är nog en aning förslappade vid det här laget. Jag är rätt sugen på att förbättra konditionen  på ett gym, men vågar mig inte på att gå in i ett sådant. Kanske skulle jag betraktas som lite  "fjollig" och omdömeslös  och den risken tar jag inte.  Men än är jag kapabel till att plocka blommor vilket framgår av dagens foto.                  28/5   2015

Att "blogga" är ett nytt och modernt sätt att kommunicera. Det är nästan lite inne kan man säga.  Detta under förutsättning att det finns de som läser det skrivna. Det var nog en smula våghalsigt gjort av mig att bli bloggare. Bekantskapskretsen var rätt snäv måste jag erkänna och något säljande varumärke hade jag inte heller. Den enda som trodde på min blivande karriär i  bloggvärlden var min vän fotografen. Det finns ett ordstäv som säger att "Tron kan försätta berg" och det ligger nog lite i det. Fotografen tipsade lokaltidningen om min existens och jag blev "hundraåringen som bloggade." Hundraåringar är inte sällsynta längre men en bloggande sådan var tydligen en raritet i medievärlden.  Det ansågs som märkvärdigt att en hundraåring  kunde tänka klara tankar och till och med hade förmåga att klä dem i ord. Att jag ansågs vara lite udda  och avvek från gängse mönster hade det goda med sig att jag fick ett antal  läsare och lite kändisstatus.  Att bli  läst är jag väldigt glad över men den största glädjen bereder mig  läsarna  som gör sig besvär med att kommentera det jag skriver. När man får något, vad det vara månde  eller någon bara visar omtanke och vänlighet skall man vara tacksam. Det fick jag lära redan som barn och har praktiserat under hela livet. Idag skriver jag ingenting  om  äventyr eller upplevelser utan säger bara ett stort tack till mina kära läsare  för att de finns, är positivt inställda och ger snälla kommentarer.  Fotografen ger jag en eloge för dagens bild.    29/5   2015

Idag har jag varit på vernissage på Millesgården. Jag hade inbjudningskort och behövde inte betala entré till det celebra stället. Jag har aldrig varit på vernissage förut för jag tillhör inte de utvalda som blir inviterade i vanliga fall. Idag var jag "stand in"  för min bästis som är ordförande i en konstförening och van vid vernissager. Jag skall i sinom tid avlägga rapport om besöket. Utställningen  heter "Älskade blommor" och visar upp jättetavlor med blomster och mer normalstora blomtavlor. De flesta vet väl att Carl Milles var en stor konstnär som lät sitt ståtliga hem bli museum. Hans hustru Olga var också konstnär, men på den tiden paret Milles levde var det vanligt att en konstnärshustru  avstod från konstnärligt skapande för att inte överträffa sin konstnärlige make. Hon skulle hålla sig lite i skymundan och vara ett stöd  ingen konkurrent. Milles var skulptör, så egentligen borde Olga Milles kunnat måla för glatta livet utan att därför ta äran från sin berömde make. Men likaberättigande och jämställdhet  var det klent beställt med på den tiden. Olga Milles var i alla fall representerad på den här utställningen med en färgstark tavla med  blommande vallmo som motiv. Jag tyckte, att den tavlan var utställningens bästa och vackraste. Millesgården är ett underbart ställe och på somrarna kan man strosa i den ståtliga trädgården och beundra alla de fontäner och skulpturer som finns där året runt. Trädgården är ingen vanlig trädgårdstäppa utan en ståtlig  skulpturpark. Jag kan tyvärr inte visa bild på någon av tavlorna jag sett, men min vän fotografens blombild är inte dum  den heller.    30/5   2015.

Idag är det Mors dag och då skall man speciellt hylla sina dagars upphov. Jag tror att det är en dag som mest gläder affärsmännen, eftersom de får in mer eller mindre generösa kunder i butiken  som skall handla present eller blomma till mor. Den här dagen har ingen speciell betydelse för mig personligen, men jag unnar mödrarna all den uppmärksamhet de får idag och tycker synd om alla dem som sitter bortglömda. För övrigt var väderleken den sista dagen i maj inte mycket att hurra för. Det var kallt, blåsigt och regnigt och allt annat än promenadväder. Min vän fotografen och jag låter oss inte avskräckas av lite ösregn utan vi tog en rejäl promenad runt Sundbybergs stolthet den pittoreska och fågelrika Lötsjön.  Min egen hemstad Solna har också en sjö med fåglar med namnet Råstasjön. Om  stränderna kring denna sjö är det just nu mycket bråk eftersom  kommunpolitikerna vill bygga hus för välsituerade vid sjöstranden. Politiker bryr sig inte mycket om naturen när de gör upp byggplaner. Inte nog med att de våra har lagt en ful jättearena  inte långt från sjön utan nu vill de placera hus där också. Det hoppas jag att protesterna sätter stopp för. Det är många medborgare som ogillar byggplanerna och det tycker jag är bra. Man blir hungrig efter en långpromenad  och det finns det bot för  på ett litet näringsställe som ligger inte långt ifrån sjökanten. Där intog vi vår lunch medan regnet plaskade utanför. Över väderleken råder varken politiker eller andra makthavare  utan den får man ta som den kommer. Det är tur det för eljest hade vädret också varit ett stort tvisteämne.   31/5  2025

Jag har haft turen att vara frisk, glad och nyter långt in i ålderns höst och det är jag givetvis tacksam över. Men lite skavanker är jag behäftad med och dem tar jag med jämnmod. Förr i tiden sade man att de gamla blivit lomhörda, när de ideligen upprepade: "va sa du nu då."  Lomhördhet är äldre tiders benämning på nedsatt hörsel. Hörlurar har blivit omoderna och ersatta med små behändiga apparater  som man sätter in i örat. Sådana får man utprovade på Landstingets hörcentraler om man har remiss från öronläkare. Jag är inne på mitt andra par nu och jag använder dem. Det gör inte alla dåligt hörande personer, som fått hörapparater. De lägger dem i byrålådan  och klassar dem som odugliga.  Det är otacksamt i hög grad och vittnar om och slöseri med landstingets resurser. Jag vill inte påstå att mina hörapparater löser alla problem i umgänget med medmänniskor för ibland blir det rena "kakafonin"  i öronen om man är i stora sällskap. Hörcentralerna följer upp sina kunder  och hjälper dem på allra bästa sätt. De gör det gratis också och jag kan inte nog tacka de unga duktiga kvinnor som idag tog nytt hörselprov på mig och justerade apparaterna enligt detta. Jag använder glasögon bara när jag läser  och så småningom måste  jag kanske uppsöka en optiker, men tills vidare ser jag riktigt bra med de billiga glasögon jag kan köpa på bensinstationer eller något annat försäljningsställe. Om jag får säga det själv, så har jag hitintills varit ganska billig i drift.  Hörapparater gör sig inte på bild, så jag visar upp lite vackra vårblommor,   1/6  2015

Idag har jag varit på mingel. Att mingla är ett nytt sätt låta folk träffas .Jag har ingen som helst rutin att mingla, men om jag har uppfattat minglet rätt så skall man stå rakt upp och ner och balansera ett glas och en tallrik med tilltugg och samtala med övriga minglande. På dagens mingel fanns det små höga bord att sätta ifrån sig glaset på och det var en fördel. Jag hade gärna använt bordet att stödja mig på, men eftersom det i alla sammanhang är ofint att lägga armbågarna på ett bord så höll jag balansen ändå efter bästa förmåga. Om sanningen skall fram så känner jag mig lite som " en sparv i tranedansen" för jag är avgjort den äldsta och "mossigaste" mingelgäst som skådats i det här landet. Men det är bara att ta seden dit man kommer och se avslappnad ut och världsvan ut. Mingelgäster konverserar till höger och vänster och jag blev presenterad för en hel del. Några hade jag träffat förut och andra hade hört talas om mig. Jag är ju en lite udda typ som råkat få  lite kändisstatus på gamla dar. Det som bjöds att äta och dricka var helt  ekologiskt och klimatvänligt. Vi fick de allra som näpnaste små snittar och en citronsmakande rödbetsdrink. Lite men gott precis som det skall vara. Minglet gick av stapeln i Cancerfondens regi bl a för att uppmärksamma kampanjen  "Nej till cancer."  Cancerfondens  mål är ju att ge pengar till forskningen så att den hemska sjukdomen skall försvinna för gott.  Ändamålet helgar medlen och alla sätt är bra utom de tråkiga, sägs det, och i så fall var  det helt i sin ordning  att mingla för den goda sakens skull. Jag blev  ordentligt avfotograferad , men har ändå inget foto från tillställningen utan tar ett ur samlingarna.    2/6    2015

Det är väldigt intressant att iaktta människor - stora som små -  alla är vi varandra olika  och beter oss olika. I Kungsträdgården kan man se folk flanera, en del  iklädda sista modet andra med kläder som var moderna för bra längesedan. Ingendera väcker någon större uppmärksamhet  utan det är helt korrekt att vara sig själv och se ut som man har råd och lägenhet för. Mina småstadsfasoner sitter djupt rotade och jag hajar alltid till, när jag ser något som är lite originellt och avviker från gängse mönster. Små barn får ju inte bestämma själv, men nu när det finns barnbidrag är de flesta ungar välklädda och propra. När flickor blir så stora att de har egna åsikter om kläder kan det bli lite si och så med det praktiska och de vill vara små fina miniatyrdamer. Någon väl utbildad klädsmak har de nog  inte, men de vet precis vad de vill ha när de kommer in i affären. Jag gjorde de här reflektionerna när jag såg flickan som finns på dagens foto. Fotbeklädnaderna och ytterplagget  matchar väl inte precis den tunna klänningen, men jag är övertygad om att den söta flickan är nöjd med sin "stass"  och tycker att hon är riktigt elegant. Jag riktigt avundades henne och mindes min egen barndom då mina kläder syddes av en hemsömmerska  och alltid skulle vara praktiska och hållbara, så att de kunde ärvas av småsystrarna. Dessa i sin tur avskydde mina avlagda kläder men slapp dem inte.    3/6    2015.    

Att leva sitt liv som singel på äldre dar kräver en hel del självdisciplin har jag märkt. Risken finns att man eljest utvecklas till att bli slö och lat och helt försoffad. Har man ingen medboende att ta hänsyn till, kan man göra som man vill och följa sina egna lustar. Lusten att stiga upp tidigt har avtagit med åren och det känns väldigt behagligt att ligga och dra sig  på morgnarna. Det skall man inte göra för länge för då är man illa ute och hela dagens schema kollapsar. Som singelpensionär är det lätt att slarva inte bara med maten utan även med mattiderna och här är självdisciplin absolut av nöden. Att äta är nödvändigt annars  blir man mager och eländig  och tappar orken. Som väl är, så är jag förtjust i god och vällagad mat och hitintills har jag skött mathållningen om inte precis  perfekt så i alla fall med en viss ordning och reda. Det är inget nöje att sitta ensam vid köksbordet och intaga måltider, men det får man  vänja  sig vid och göra en dygd av nödvändigheten. Nödvändigt är det också att man rör på sig och inte sitter inne hela dagarna och ugglar i ensamheten. Jag tar därför varje dag en rask promenad i alla sorters väder. Allting blir roligare om man har sällskap men om man inte som ensam klarar sig själv och ser till sitt eget bästa är man illa ute. Med god hälsa, självdisciplin och lite ordning och reda  har jag hitintills klarat ensamheten. Det hade nog gått bättre med en katt som sällskap . Helst en som liknar dagens foto.   4/6  2015

Min vän fotografen är en av mina största supportar och engagerar sig av hela sitt hjärta i min blogg och hejar på efter bästa förmåga. Hennes bilder ger mig ofta inspiration till det jag skriver. När jag idag fick ett foto på en vattenpump blev jag lite konfunderad och tänkte att det är ju rena snurren att skriva om gammal pump. Pumpar blir man bara glad över i U-länder där man fortfarande får gå långa vägar till källorna och hämta vatten. i vårt land  har de flesta vattenpumpar spelat ut sin roll och används inte. Vatten har varit livsviktigt  i alla tider och nu kan vi  bara vrida på en kran och ur den strömmar det friskt rent vatten varje dag. Så enkelt var det inte förr.  När jag var barn fanns det flera offentliga pumpar lite varstans i stan eftersom det var långt ifrån alla familjer som hade vatten indraget i köket.  Pumparna var stabila  och närmare två meter höga. Man vevade upp vattnet genom att dra runt en stor vev på pumpens utsida. Om pumpar finns detfortfarande  en del skämtsamma uttryck  och många har väl hört talas om någon "som gick på pumpen."  Vederbörande har då  gjort "en riktig tabbe" och gjort bort sig ordentligt. För övrigt var det kanske lätt att springa på  pumpar förr i tiden om man var ute i nattmörkret och då kunde det nog bli en riktig "bula  och en "minnesbeta" som man sent glömde. På pumparnas storhetstid  fanns det ingen utomhusbelysning  utan då fick man famla sig fram i mörker såvida man inte tagit med en egen lykta när man gick hemifrån Det blev ett inlägg idag också men det är roligare att skriva om blommor än om pumpar.  5/6  2015 .

idag  är det vår nationaldag och den blev röd dag och helgdag först år 2005.  Vi är inte lika fosterländska som t ex norrmännen. De vet hur man firar en nationaldag  och slår klackarna i taket och visar upp den verkliga festyran. Men det kanske tar sig med tiden när de nya svenskarna sätter lite fart och visar  hur de älskar  Sverige på ett mer temperamentsfullt sätt. Vi är lite kyliga och tröga av oss utom på midsommar då vi dansar kring en blomsterklädd stång efter att vi har styrkt oss med sill och nubbe och rundat av med lite jordgubbar.  Det kanske blev mer feststämning  om vi hade  en typiskt  svensk nationalrätt på vår nationaldag  Då  visste man vad man borde äta en så viktig dag och något välsmakande skulle inte vara helt fel.  Någon speciell rätt kan jag inte komma på själv, men det finns ju så många kockar som tävlar i matlagning  att de kunde lösa det problemet. Det är förstås festligt med alla blågula flaggor som fladdrar i sommarvinden  och det är rätt trevligt att kungafamiljen åker häst och vagn till Skansen, där det är underhållning  av en armemusikkår i stiliga uniformer och en massa bra artister. Kungen håller tal till Sveriges ära och delar ut flaggor och menigheten hurrar  för fosterlande. Själv har jag inte firat speciellt. Jag åt lite god mat  och lät mig underhållas av  TV- programmet från Skansen  och är nöjd med att jag haft det lugnt och skönt.     6/6 2015   

Man behöver inte ha tråkigt när man bor i huvudstaden om man har ork och är lite grann utåtriktad. Kungsträdgården står ofta i händelsernas centrum. Även om det inte är speciella   evenemang där, så är det trevligt att bara strosa omkring  och njuta av själva parken. Sommartid av grönskan och vintertid ser man folk  åka skridskor på en konstfrusen bana. De fyra senaste dagarna har det varit "full rulle"  i Kungsträdgården .En massa restauranger från Stockholm med omnejd har flyttat ut sina kockar och restaurangrörelser i provisoriska  tältkök i parken. Så har de gjort den här årstiden sedan 24 år tillbaka. Stockholmarna älskar den här sortens tillställningar. Evenemanget kallas för "Smaka på Stockholm" och jag vill lova att det är många som tar tillfället i akt och provar på både det ena och det andra i matväg. Min vän fotografen har av någon anledning inte besökt festivalen tidigare. Hon fann den ganska intressesant och fotograferade flitigt. När det blev dags för lunch kändes det dock inte särskilt lockande att vara tvungen att servera sig själv och jonglera med papperstallrikar och plastbestick och leta efter bord. Den här typen av uteätande är nog mest  lämpat för yngre personer som inte bryr sig om petitesser. Trötta på matos och folkträngsel gick vi därför till en populär och normal restaurang  och fick vår mat på porslinstallrik och åt den med hjälp av rejäla metallbestick. Men vi gillade matfestivalen för att atmosfären och folklivet kändes nästan sydländskt och exotiskt. Fotot bekräftar inläggets sanningshalt.   7/6  2015

När jag var barn visste folk i allmänhet inte ett dugg om vitaminer och näringsvärde i maten  de stoppade i sig. Man åt fisk, kött och färskvaror när de fanns på marknaden och frukt och grönsaker när det var tid att skörda dem. Nu finns det nästan allting året runt. Jag har t ex ätit jordgubbar flera gånger i veckan sedan  strax efter jul. Men de allra  första är en aning  bleksiktiga och hårdtuggade. Nu kan jag köpa belgiska och de påminner lite mer om våra svenska bär i konsistensen, men är långtifrån lika aromatiska och söta som de som får mogna i vårt eget land.  Att det finns jordgubbar har glatt mig mycket. Jag inbillade mig att de röda vackra bären skulle verka befrämjande för min hälsa och mitt välbefinnande särskilt under de solfattiga vintermånaderna. Men riktigt säker var jag inte på saken förrän jag idag läste en artikel i tidningen. De är så nyttiga att jag blir förvånad. Visserligen består bären till 88% av vatten men resterande 12%  är det rena  glädjen att läsa om. Jag vågar inte påstå att  min stora konsumtion  av jordgubbar har gjort mig  mer energisk än folk i allmänhet brukar vara i min ålder, men man kan aldrig så noga veta. Jag får ofta frågor om anledningen till min höga ålder men jag har tidigare inte haft något sakligt svar att komma med. Om det är jordgubbarnas förtjänst må vara osagt, men jordgubbar är goda och nu är de inte svåra att hitta hos torghandlare och i livsmedelsbutiker. Finns det inte färska duger de djupfrysta lika bra. Jag tänker frossa i svenska jordgubbar för nu börjar de mogna nere i Skåne.   8/6  2015.

. .

Jag är väldigt intresserad  av allt som växer, men blommor fascinerar mig betydligt mer än vad alla nyttoväxter gör. Ser man i närbild på blommorna  så är de i de flesta fall riktiga små  konstverk både till färg och form. Blomman på dagens bild ser man ofta i  rabatter numera, men när jag var trädgårdsodlare tror jag inte att den över huvudtaget  fanns till.  Min vän fotografen är också en stor blomsterälskare och hon vill alltid veta namnet på de blommor hon tar bilder på. I det här fallet hade varken hon eller jag den blekaste aning  om vad denna bollformade blomma kunde heta. Tittar man närmare på den, så ser man att den blålila runda  blomman är en hel samling av mindre stjärnformade blommor som sitter tätt intill varandra i toppen på en lång och saftig stjälk. Den har vissa likheter med gräslökens blommor och då jag insåg detta, var det det inte svårt att klassa den som en lökväxt. Som den envisa  och nyfikna varelse  jag är, var det sedan bara att gå vidare  med forskningarna. Jag  måste till varja pris få reda på  vad blomman hette och var den kom irån. I min botanikbok fanns den inte upptagen, men har lman bara lite ledtrådar och en dator, så går det lätt att få svar på det mesta. Det lyckades och vet nu att blomman heter Allium  och att det mycket riktigt är den lilla gräslöksblomman som utvecklats till en jättelökväxt. Växtförädlare kan sin konst och det är därför det numera finns så många hybrider  och genförändrade växter i dagens rabatter. När jag var barn var det minsann inte så många sorters blommor att botanisera ibland.  Det fanns för övrigt inga datorer heller utan man fick hämta sitt vetande ur de böcker som fanns att tillgå.  10/6 2015

Det är populärt att ha barn i våra dagar.  I Sverige privilegierar staten barnafödandet och vi har en generös föräldraförsäkring som låter föräldrarna vara hemma med sina barn upptill 480 dagar med ersättning från Försäkringskassan. De flesta barn som föds i vårt land i dag är efterlängtade och älskas av sina föräldrar. Numera bestämmer folk själv hur många barn de vill ha. Det var inte mycket bevänt med den saken förr i världen och då föddes det titt som tätt barn som klassades som "oäkta" och aldrig var välkomna. Det var inte lätt att vara "oäkting" i den tidens samhälle. När jag var barn begrep jag inte varför en av mina lekkamrater  kallades för oäkta, för hon såg  ju precis likadan ut som alla vi andra. Hon klådde upp oss om vi kallade henne för oäkting, så det aktade vi oss för. Jag föddes  i "äkta säng" som det benämndes förr i tiden, men bara tre månader efter föräldrarnas vigsel. Jag kan livligt föreställa mig att det var en aning  besvärligt för bruden att klämma in magen i ett snörliv och göra min stundande födsel osynlig  för prästen och församlingen för att se "ärbar" ut. Jag har kvar bröllopsfotot och kan garantera att det inte syns det minsta att jag finns med innanför brudklänningen. Förr var det många unga flickor som "blev tvungna att gifta sig" som det kallades när ett barn var på väg. Var den blivande modern omyndig fick man skriva till kungen och be om lov. Numera kvittar det om folk är gifta eller ogifta när de får  barn  och alla barn är lika äkta. Barn är väldigt söta och rara och jag gillar småungar för att de är så kramgoa och gulliga. Det  är ju de som är framtiden och de gör sig bra på foto.   10/6   2015

Egentligen borde jag inte bry mig om vad som händer ute i världen idag eller det som skall hända en gång i framtiden. En del framtidsforskare tror att jordens undergång är nära  för att vi har förstört klimatet. Vi har blivit för många på den här planeten som skall ha mat och andas in den dåliga luft som blivit  resultat av överbefolkning  och slöseri med resurser. Det  har blivit alldeles för många bilar som släpper ut avgaser och förstör miljön för oss.  I Kinas storstäder lär luften redan vara så usel att folk måste ha ansiktsmask när de är ute på gatorna. Vill  sedan varenda kines höja sin standard och köra bil så vet ingen hur det kommer att gå för Kinas befolkning. Så illa är det inte här, för i vårt avlånga land  har vi mer plats att röra oss på så länge det inte blir massinvasion av flyktingar från andra delar av jorden. Men jag har också läst tidningsartiklar där framtiden ter sig betydligt ljusare för mänskligheten än den någonsin gjort  förut. Som väl är så är det inte bara elände som väntar kommande generationer. Tekniken går bara framåt och siarna påstår att snart  skall folk inte behöva arbeta för att förtjäna sitt levebröd.  Arbetet skall maskiner och apparater ta hand om och människorna  skall bara ha det bra och leva livets glada dagar. Jag tror inte på de här framtidprofetiorna, för om de mot förmodan skulle stämma, så blir det synd om människorna. Sysslolösheten är alla lasters moder, medan däremot "arbete befordrar hälsa och välstånd". Det  är talesätt  som aldrig blir för gamla och kommande generationer är säkert alldeles för kloka för att bara bli dagdrivare och slösa bort sin tid. Jag låter en vacker blombild förgylla det här något torra inlägget i samhällsdebatten.        11 /6   2015

.

'I morgon är det som alla vet dagen då "kvinnan av folket och mannen av börd " får varande och förväntas " leva lyckliga i alla sina dagar allt intill världens ände." Vi får hoppas att det blir så och att allt går vägen med den stora händelsen.  Min dagstidning skriver idag inte så mycket om själva bröllopet, men ordar desto mer om ett aktuellt marsipanöverdraget bakverk, som fått namnet prinsessbakelse  Namnet lär bakelsen ha fått av en PR-minded kokboksförfattarinna som lärde tre svenska prinsessor ( Margaret, Märta och Astrid) att laga mat. Hon fick tillåtelse att kalla sin bok för Prinsessornas kokbok. I boken finns bl a receptet på den gröna tårta som hon kallade  prinsesstårta. Om det var namnet eller för att den smakade bra, som den blev Sveriges populäraste bakverk är det ingen som vet. Två kända journalister, en av dem  skriver om takt och ton och lär folk att uppföra sig städat, har smakat och dissekerat bakelser från nio olika Stockholmskonditorier och korat den bästa. Enligt dem skall en bra prinsessbakelse under ett gott och mandelsmakande  marsipantäcke innehålla  god sockerkaka, med äkta vanilj smaksatt kräm och lagom mängd fin hallonsylt. Den bästa av samtliga avsmakade finns på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan, påstod sakkunskaparna. Jag skall själv vid första lämpliga tillfälle kolla om de har rätt i sin bedömning. Dagens foto visar tyvärr inte upp en äkta prinsessbakelse, men jag har ingen annan bild på ett marsipanöverdraget bakverk.         12/6   2015  

Det kan väl inte ha undgått någon att det varit prinsbröllop i huvudstaden idag och det är väl bara de riktiga "surpupporna" som inte tycker att dagen varit fantastisk. Solen sken från en klarblå himmel  och två unga förälskade fick varandra  och en stor del av svenska folket var överlyckliga bara för att de fick se sagobröllopet i TV. Det finns många som inte tycker att det passar vår moderna tid att ha en kung som ärver sitt ämbete och blir statschef bara för att hans släkt en gång i tiden sattes på tronen. Kungar har vi haft i Sverige sedan äldre medeltid  och vår historia berättar om deras mer eller mindre lyckliga regeringstid. Förr i tiden hade kungarna verklig makt och fick bestämma och regera landet, men vår nuvarande kung blev av med det mesta av makten år 1979 och har sedan dess inte haft mycket att säga till om. Han fungerar idag som representativ statschef och riksdagens talman har tagit över en del av kungens befogenheter. Men svensken i gemen gillar sitt kungahus och är inte ett dugg avundsjuk för att kung och drottning bor i slott  och kan ställa till med hejdundrande bröllop när de gifter bort sina barn. Jag för min del skäms inte ett dugg för att jag njöt av dagens skådespel och riktigt "gottade" mig när jag såg allt det vackra folket  och de stiliga kläderna. Det var imycket som tjusade ögat idag, även  hästarna och männen  i stiliga uniformer var urtjusiga när kortegen åkte genom stan. Det var nästan overkligt och lite sagostömning över det unga brudparet ovh vår vackra huvudstad. Dagens foto är inte knyckt från nätet även om det ser så ut.       13/6    2915

När jag var barn var det inte mycket folk som "åt ute"  d v s på restaurang. I min lilla stad kunde man räkna antalet restauranger på ena handens fingrar. Man gick inte ofta på kafé heller utan drack sitt kaffe och förtärde sina måltider  i hemmets lugna vrå. Vanligt folk hade helt enkelt inte råd. Ordet lunch fanns inte i den tidens vokabulär  utan mitt på dagen åt man middag och det man fick till livs på kvällen benämndes kvällsmat eller med ett finare ord aftonvard. Arbetaren som inte hann hem på middagsrasten hade mat med sig hemifrån i en matlåda. Arbetsdagen var lång, men det var högst ovanligt att någon anställd fick ha kafferast. Jag har varit på arbetsplaster där vi smög med våra termosar och turades om att smita ifrån två och två och dricka kaffe i toalettrummet. Ingen lämplig  lokal precis  men på toaletten var vi säkra för upptäckt. Nu har jobbaren ordentliga matraster och de flesta arbetsplatsen har lunch- eller fikarum. Beträffande mina restaurangbesök så tror jag att jag hann bli 30 år utan att en enda gång ha ätit på restaurang . Numera äter folk ute titt som tätt och det går att göra det till hyfsat pris om man inte väljer lyxkrogen. Själv går jag ofta på asiatiska restauranger. Det är trevligt för en självhushållande pensionär att en och annan gång slippa stå vid spisen. Måltiden på bilden åt jag på en svensk resturang,    14/6   2015l

'Nu är det inte långt till Midsommar och  och den kommer svenska folket att fira enligt traditionerna med färskpotatis och matjessill med tillbehör och jordgubbar som dessert. Midsommar firar vi egentligen för att högtidlighålla sommarsolståndet, som rätteligen infaller den 24/6.  Sommarsolståndets  riktiga dag är den, då dagen är som längst och natten som kortast. Men  det bryr sig myndigheterna inte om, utan de har bestämt en gång för alla att vår midsommarafton skall firas på en fredag. Detta för att det inte skall bli fler röda dagar under året än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till de religiösa helger som  man än så länge inte vågar flytta på. Det får vi rätta oss efter och det gör vi utan knot, beskedliga som vi är. Svensken är som svenskast på midsommarafton och gläder sig över att få klä sin midsommarstång och dansa och sjunga "små grodorna" och andra sånglekar. Den  mest äktsvenska midsommaren tror jag att man firar i Dalarna, där folket plockar fram folkdräkterna  och reser de ståtligaste midsommarstängerna i landet. Jag har en gång firat midsommar i ´Mora och den glömmer jag inte i första taget. Det var hur mycket traditioner och pittoreskt folkliv som helst. I Stockholm firas äktsvensk midsommar som mest och traditionsrikast på Skansen. Där får besökarna klä stången och dansa till ljusnande dag, Något som inte är bra med midsommarhelgen är, att en del svenskar tar för många nubbar till sillen och blir oregerliga och riktigt otrevliga. Midsommarafton lär vara den värsta supardagen på hela året. Vi får hoppas  att det går nyktrare till i år och att solen lyser över oss alla från en klarblå himmel.     15/6    2015

Nu har jag kämpat på  med bloggeriet halva det här året utan att förtröttas och  känner att jag behöver en liten paus för att ladda batterierna och vila hjärnan. Som varande pensionär har jag ju semester jämt, men det kan vara skönt ändå med lite miljöombyte. Därför sätter jag  mig  i morgon  på ett snabbtåg till Skåne. Resan går undan och på några timmar är jag framme. Jag  kommer att bli väl mottagen av "kära släkten " vet jag sedan tidigare besök. Åker man tåg idag är det moltyst i kupén. De flesta resenärer sitter och petar i sina mobiler eller på en laptop och vill inte bli störda av medpassagerares prat. För att inte avvika från gängse normer har  jag  min iPhad med mig och försöker se sofistikerad och resvan ut.  Detta för att bevisa att även en gammal tant vet hur en passagerare beter sig på tåg numera. Jag åker "andra klass salong" den här gången. För ett par år sedan kostade jag på mig en förstaklass biljett och för första gången kom jag i kontakt med begreppet "salong." När jag väl kommit  på tåget och i min enfald frågade konduktören var salongen var belägen, fick jag till svar, att jag befann mig i densamma. Något konfunderad  satte jag mig på min plats och såg bsra en stolsrygg framför mig. Jag beklagade mig för släkten vid framkomsten. De var mera resvana än jag och förklarade, att allt var som det skulle. Åker man i salong med SJ behöver man inte  sitta med en sur medpassagerare framför sig utan kan  i lugn och ro under resans gång fästa blicken på det framförvarande ryggstödet. Jag blev en erfarenhet rikare. Alltid lär man sig någonting och väl är det- Det framgår av ovanstående att det inte blir några blogginlägg ett par dagar framåt, men  jag återkommer så småningom och hoppas då att ha något att  berätta  från min resa.    16/6   2015

Så var det roliga slut och jag är hemma igen. Någon hemlängtan kände jag inte.  I det här fallet stämmer inte ordstävet "borta bra men hemma bäst." Sä bra som jag hade det i Skåne har jag verkligen inte hemma hos mig själv. Vädret var väl inte särskilt strålande men det betyder mindre när allting annat är toppen. Skåne är matlandskapet framför de övriga och jag har frossat i läckra rätter lagade  efter gamla beprövade recept och andra som var lite mer nymodiga. Det är en himmelsvid skillnad att äta sina måltider i trevligt sällskap och slippa att sitta ensam vid köksbordet. God mat är inte så fördelaktig för figuren, men det får man ta och sedan lägga på ett extra kol när man promenerar och motionera bort extrakilona. I Skåne är det nära till det mesta och slott och herresäten ligger tätt. Det är hur enkelt som helst att komma över till Danmark, så jag var faktiskt  utrikes också. När det gällde Danmark så kom mina förutfattade meningar på skam. Det var långt ifrån så flackt som jag föreställt mig utan det växte till och med en hel del skog på sina ställen. Tågresan neråt  "gick som på räls" och jag åkte med snabbtåg- När jag skulle hem prövade jag varianten "snälltåg." Det gick inte riktigt lika fort och var inte lika komfortabelt som snabbtåget var. SJ har nu för tiden enligt min mening ett väldigt konstigt sätt att prissätta resor. Jag förstår inte varför de inte har fasta priser. Det hade man förr i världen och då gick det att köpa biljett på stationerna. Men nu är det en gång så och jag behöver inte begripa allting här i denna världen. Det var förstås billigt och bra att få en "snålisbiljett"  till hemresan. Den kostade bara hälften av vad biljetten på nerresan kostade. Det är bara att tacka och ta emot när man för en gångs skull har turen att köpa något billigt. På snälltåg åker man inte "salong" utan isitter i kupé och har en  passagerare på sätet mitt emot. Men det kvittar hur man sitter för passagerare konverserar ändå inte med varandra utan de flesta är fullt upptagna med sina mobiltelefoner. Det var mycket roligare att åka tåg förr. Då pratades det på tågen  och folk var lite mer intresserade av sina medmänniskor. Fotot visar den silltårta som jag var med om att äta upp  i Skåne.  23/6    2015

t skrivs mycket numera om åldrande och att folk i det stora hela lever längre än de gjorde tidigare. Det borde vara glädjande nyheter för våra myndigheter, men så är inte fallet tyvärr. De som har ansvararet för vården är i stället djupt bekymrade och befarar att den mänskliga arbetskraften inte kommer att räcka till när alla 40--och 50-talister  börjar bli krassliga och behöver vård. Men de oroar sig helt i onödan  säger teknikerna och vetenskapen.  I  vår moderna tid finns det hjälpmedel att tillgå och fler kommer det att bli. Nu har nämligen observanta tekniker insett, att det går att tjäna pengar om de kan konstruera behändiga robotar och fiffiga redskap, som gör en del av jobbet. Sådana kan i bästa fall hålla uppsyn över de vårdbehövande. Åldringar har så länge jag kan minnas inte varit särskilt intressanta eller värda någon större uppmärksamhet, men det kanske har ändrats i dagsläget. Sedan gäller det förstås att de äldre är kapabla och villiga att handskas med  mekaniska redskap  och att dessa skall fungera som det är tänkt.  Jag måste tillstå att jag en och annan gång tänker på min framtida skröplighet och oroar mig en aning  för att jag skall tilldelas för lite omsorg av hemtjänstpersonal. Jag vet att dagens hemtjänstpersonal jäktar från den ena "brukaren" till den andra och sällan hinner med det som behöver göras. Det vore kanske inte så dumt att få en liten robot som som hjälp i bedrövelsen. En robot som kunde passa upp mig och var programmerad så, att den kunde  prata med mig och vara lite sällskaplig emellanåt. Man kan aldrig så noga veta. Jag  hoppas få veta lite mer när jag varit i Almedalen nästa vecka. Där skall jag vara med i en paneldebatt och det ser jag fram emot. Antagligen får jag deltaga för att visas upp som en någorlunda teknikintresserad och framstegsvänlig  gamling.  Dagens foto visar en central plats i Visby.   25/6 2015

Idag höll jag på att göra bort mig riktigt ordentligt. Jag var helt vilsen, inte  i pannkakan, utan  "veckovill" i största allmänhet och trodde att i morgon var idag. Det hade inte haft någon större  betydelse i vanliga fall, när den ena dagen är den andra lik  och det inte händer någonting.  Men är man bortbjuden eller har avtalade förpliktelser gäller det att inte villa bort sig utan hålla reda på  dag och tid. Jag hade fått  en inbjudan till  "öppet hus" den 26/6  men eftersom  jag trodde att i morgon var idag så gick jag till blomsterhandeln och inhandlade presentblommorna och klädde sedan upp mig i bästa "stassen." Därefter satte jag mig att invänta sällskapet som lovat ta mig till ort och ställe. Det blev en lång väntan. Givetvis  kom det varken sällskap eller bil, men om man åker "snålskjuts" får man inte vara petig och fordra att den  kommer på minuten. När väntan blev väl utdragen, ringde jag och påminde om min existens. Gissa om jag blev "paff" när jag hörde att kalaset gick av stapeln först under morgondagen. Det var tur i oturen, att det inte var "nästgårdsväg" till kalaset. Hade jag gått till fots skulle  värdinnan  gjort stora ögon när jag uppenbarade mig en dag för tidigt. Efter att ha blivit medveten om att idag var i dag och att i morgon var en annan dag, funderade jag  över om  att vara  "veckovill " kunde vara den rätta benämningen på min  villfarelse. Det borde väl heta "dagvill" om  man inte kan  hålla reda vilken veckodag det är. Efter att ha konsulterterat sakkunskapen  fick  jag veta, att  söder om Stockolm säger man veckovill och norrut använder man i stället ordet  dagvill.  Mig är det helt egalt vad det kallas, men ett är säkert och det är, att det kan gå riktigt " på tok" om man inte är ordentligt orienterad i tid och rum. Bilden på förgätmigej bör i någon mån  passa till dagens opus-   25/6   2015

Idag har jag varit på födelsedagsbjudning och firat en släktings 65-årsdag. Födelsedagsbarnet har samma inställning som jag när det gäller att framställa mat och dryck. Hon gör allting som går att göra själv och hon gör det bra, Hon är social och omtänksam i största allmänhet och det var ett trevligt kalas . Fyra generationer var representerade varav jag  var ensam representant för den äldsta och fyra barn i olika åldrar representerade den yngre. Barn har roligt var de än befinner sig om de får lov att röra sig lite fritt. Själv gör jag inte mycket väsen av mig men om någon gör sig besvär att prata med mig så konverserar jag gärna. Det är trevligt med kalas och jag har ännu inte firat någon födelsedag i total ensamhet, vilket jag är glad och tacksam för.  Andra avskyr allt vad folksamlingar  heter och trivs bra ändå. Jag tror inte att det är bra med total ensamhet. Människan är född till att vara ett flockdjur och det är väl därför man samlas i kotterier eller gillar föreningsliv. Ibland önskar jag att jag inte var så rädd för att ta kontakt med okända medmänniskor exempelvis när jag åker tåg eller tunnelbana. Det kan inte sluta värre än att jag blir avsnäst och i bästa fall sitter kanske medmänniskan och längtar efter samma sak. I min barndom var det en nödvändighet att vi brydde oss  om varandra och när jag nu  sitter här och filosoferar önskar jag faktiskt lite av den tiden tillbaka. Var dag kan det inte bli fest, men jag tror att vi skulle må bra om vi hade bättre kontakt med vår omgivning,  26/6  2015

Söndagar är inte längre som de var förr i världen när de var riktiga vilodagar. De flesta affärer håller öppetveckans alla dagar och på söndagen handlar folk och släpar på kassar eller jobbar hemma med det som blivit eftersatt under veckan. I min ungdom måste folk arbeta 10 timmar sex dagar i veckan  och sen behövde de verkligen söndagen för att vila upp sig.på. Ännu tidigare bestämde prästerskapet och då fick de först bevista högmässan innan de tilläts att ta igen sig. Vi har väl alla hört drängen Alfred  i Astrid Lindgrens berättelse sjunga visan "Fattig bonddräng " i vilken han beklagar sina hårda livsvillkor och livets orättvisor. Den är nog en sann berättelse ur den tidens söndagsliv innan vi i fick reglerad arbetstid och lediga lördagar. Själv minns jag, att vi barn fick vi ta på oss söndagskläderna och blev tillsagda att leka stillsamma lekar. Ibland fick vi följa med pappa på söndagspromenad en stund före söndagsmiddagen. Den var alltid mer påkostad än vardagsmaten och bestod oftast av en stek med inlagd gurka och vinbärsgelé samt en god efterrätt. Numera är mina söndagar inte särskilt annorlunda än vardagarna och jag kan vila mig närhelst känner för det. Det är inte utan att jag tycker att barndomens söndagar var betydligt mer "söndagsaktiga"  än vad de är i modern tid.  Men jag äter faktiskt lite bättre på söndagen än jag gör till vardags och tills i morgon har jag gjort aprikoskompott som efterrätt.  27/6   2015

Det råder bostadsbrist i vår huvudstad och det har det gjort så länge jag kan minnas. När jag kom htr en gång på sent 40-tal fick jag nöja mig med att bo i möblerade rum och det var inte speciellt trivsamt. Men det betydde i alla fall att jag hade tak över huvudet och slapp att bli uteliggare. Numera bor jag i en bostadsrätt. Jag  har gott om utrymme och tänker inte flytta härifrån så länge som jag klarar mig själv. Min bostadsrättsförening är stor och välskött och det finns parkliknande trädgårdar mellan fastigheterna. Idag kunde jag konstatera att vi på våran gård har fått en ny och stilig pergola och nya bord och bänkar i densamma. Nu när det äntligen blivit sommar tänker jag utnyttja dessa faciliteter och intaga mitt eftermiddagskaffe i pergolan och lyssna till plasket från den fontän, som finns på samma plats. Det är inte många stadsfastigheter som kan erbjuda en sådan trivselfaktor till de boende. Min vän fotografen konstaterade lite avundsjukt att hos henne  möts hon bara av asfalt när hon kliver ut genom porten. Vill hon se grönska får hon gå till närmsta park. Vi har även lite djurliv  på tomten och det förhöjer trevnaden, Vildkaninerna älskas  visserligen inte av många personer, men de är rätt söta när de skuttar omkring på gräsmattorna. Ekorrar hör också till faunan och de är riktigt söta och livliga när de skuttar omkring på gräsmattorna. Jag tycker, att jag på gamla dar bor riktigt bra och att jag har fått full kompensation för alla de år jag framlevde i dåliga möblerade rum hos elaka hyrestanter. Men jag tycker riktigt synd om alla som är bostadslösa och letar efter lägenhet..   28/6   2015  

Något som jag saknar i mitt nuvarande liv är skogspromenader. Det var underbart att vandra på en skogsstig och känna doften från träden och höra vindens sus i grenarna. Det kunde jag glädjas åt när jag hade sommarstuga och skogen var inom promenadavstånd. Då  kunde jag andas skogsluft när helst jag hade tid och lust. Jag är inte rädd för besvär eller för att smutsa ner fingrarna och när det blev skördetid plockade jag blåbär och lingon i skogen och framför allt plockade jag korgar fulla av svamp. Det är en sann njutning att strax efter midsommar leta upp de första kantarellerna som  lyste  gyllengula i en glänta och sedan gå hem och steka dem och lägga på en smörgås. Skogspromenader är hälsosamma och kanske har de bidragit till att jag fortfarande är pigg och nyter. En skog är ju ett större trädbevuxet område och till skogen räknas då även undervegetationen. I  mitt närområde finns det en liten dunge som fått namnet  Ingentingskogen  och det är nästan en förolämpning  mot en riktig skog att kalla en så liten trädsamling för skog. Man passerar den på ett par minuter. Lite mer "skog" kan man  uppleva på Drottningholm på väg mol China Slott, men sträckan dit kan knappast kallas för en riktig skogspromenad. Vid Ulriksdals slott går det att göra längre skogspromenader men för mig som inte har tillgång till bil tar det tar det för lång tid att ta sig dit och därifrån. Det känns sorgligt, men man får vara glad för det som varit en gång och leva på sina minnen. Dagens foto är från  Drottningholm.    29/6    2015     

Det är långt ifrån allt som blivit bättre än det var förr. Bland annat är postgången inte vad den borde vara. I gamla tider kom brevbäraren med post flera gånger om dagen och man kunde nästan  ställa klockan efter hans tider om man hade behov av en sådan åtgärd. idag väntade jag förgäves på brevbäraren som skulle kommit med mina flygbiljetter. Jag skall, som jag sagt tidigare, åka till Gotland i morgon och när posten uteblev idag, blev jag en aning bekymrad. Men dagens teknik har sina fördelar och som ägare till en dator kunde jag efterlysa dem via E-post och bekymren var ur världen. I stället borde jag bekymra mig över det som  jag skall göra i morgon när jag väl är på plats. Men jag anser att "var dag har nog av sin egen plåga"  så jag tar det då. Tills vidare vet jag, att jag skall deltaga i en paneldebatt  om åldrandet och åldringsvården. Jag tänker visa mig från min bästa sida  och blir det fiasko får arrangören skylla sig själv för att han vågar släppa mig lös. Numera diskuteras åldrandet och åldringsvården lite överallt därför att de som behöver vård är fler än vård i nuvarande form klarar av. Själv är jag lycklig så länge jag inte behöver vårdas, men när det blir dags en gång, hoppas jag att bli väl omhändertagen. Jag  tror att en av mina uppgifter är, att dela ut pris till Sveriges bästa ålderdomshem. Det är positivt att den sortens inrättningar får beröm någon gång i stället för att ständigt kritiseras. Som följd av min resa kommer det inte att bli något blogginlägg i morgon. Fotot visar upp en bild från min vän fotografens vistelse i Visby,    30/6   2015 

 .

Så är jag hemma igen efter två intensiva dagar på ett soligt och varmt Gotland.  Det myllrar av folk i Visby och det är svårt för publiken att bestämma sig för vad de skall ägna mest uppmärksamhet av det som står på dagordningen.  Mycket är bara "tingel-tangel"  men det finns visa saker som det finns lite mer substans i. Dit räknar jag  det nyväckta intresset för äldrevården och hur man skall  få de äldre att acceptera att det kan bli nödvändigt att komplettera mänsklig hjälp med digital sådan. Många äldre är rädda för teknik och tror att det är svårare än det är att lära sig. Själv har jag nästan börjat från nolläge med allt, eftersom det inte fanns mycket till tekniska hjälpmedel när jag föddes. Jag har accepterat allt ifrån kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner till övriga  hushållsapparater.  Alla som vi nu tar som självklara och som ingen idag anser vara märkvärdigheter. Till sist  har jag lärt mig lite om datorer. Det var inte  lätt i början  och tog mycket tid i anspråk, men man skall ju inte avlägga någon examen och alla bör begripa att de äldre  behöver lite mer tid till allt vad de gör nu än  vad de behövde  när de var unga. Min inställning har alltid varit, att man  aldrig blir för gammal  för att lära. Den åsikten förde jag till torgs när jag blev intervjuad  på olika seminarier. Jag fick faktiskt applåder ibland  och jag har aldrig blivit så fotograferad i hela mitt. som jag blev under de här två dagarna. För den som invänder  att digitala hjälpmedel  kan inte en "fattigpensionär" ha råd med, vill jag svara, att  om myndigheterna anser dem nödvändiga, så får väl stat eller kommun subventionera dem. Jag är nöjd med resan till  Gotland och jag blev väl omhändertagen av dem som bjudit in mig. Framför allt fick jag träffa intressanta och entusiastiska personer som ägnar sig åt att lösa problemen med vården.       2/7    2015

Sedan jag blev lite av en "kändis" har jag fått vara med om en del saker som normalt inte händer gamla tanter. I dag tänker jag berätta lite detaljer från årets Gotlandsvistelse. Det skulle utdelas pris till bästa utövare av åldringsvård och vid detta evenemang var jag inbjuden att deltaga. Händelsen skulle gå av stapeln på hotell Furillen i den norra änden av ön i samband med en finare middag. Google har inget att berätta om detta hotell, som  på sitt sätt är lika unikt som Ishotellet i Norrland. Om jag inte är helt felunderrättad har lokalerna tidigare använts när man bröt kalk på området. Middagen tillagades av årets kock och alla gäster, jag inkluderad, hade stora förväntningar. Mina infriades dock inte. Som entrérätt serverades fyra kalla färskpotatisar med en klick av något odefinierbart. Jag är glad att jag, som väl var, åt upp samtliga. Huvudrätten bestod av ett antal bitar av kålblad, lite sås och en fyrkantig, två cm tjock köttbit, som nödtorftigt hade blivit vänd på en grill. Den var rå, blodig och seg och enligt min mening inte den paradrätt jag väntat att årets kock skulle presentera.  Jag vill ha väl stekt kött, när jag skall äta animalisk föda. De flesta av gästerna åt upp sin mat och det gladde troligen den berömde kocken. Jag bjöd till, men misslyckades. Jag äter hellre den biff som finns på dagens bild, Den serveras till ett mycket billigt pris på en restaurang på Sveavägen och kan erhålles väl genomstekt eller blodig allt efter eget önskemål. För övrigt var jag helt nöjd med  det som erbjöds på det unika hotellet. Jag begrep mig visserligen inte på den något antika duschen, men att dra i ett snöre efter toalettbesöket klarade jag av på gamla meriter. Alla resor är berikande och alltid upplever man något som går att återberätta.   3/7   2015

.

Idag har det varit varmt, riktigt varmt till och med. Jag unnar semesterfirarna och de badsugna det fina sommarvädret, men jag trivs inte riktigt med värmebölja och starkt solsken. Naturen har inte utrustat mig med det pigment jag behövt för att  klara solbestrålningen. Vistas  jag i starkt solsken blir jag bara rödflammig  och skinnet flagnar av. Detta  är inte det minsta klädsamt och därför håller jag mig helst i skuggan, vilket orsakar problem  i umgänget med soldyrkarna, som vill bli läckert bruna. och inte kan få nog av sol och värme. När det är varmt som  i dag, inverkar det menligt på min arbetsförmåga och jag skäms verkligen för att jag varit lat och oföretagsam hela dagen. I vanliga fall håller jag styvt på bestämda mattider och lagar näringsrik föda, men denna varma dag har jag levt på smörgås, lite filmjölk och kaffe. Bröd är visserligen ett näringsrikt livsmedel  och  kan bakas av olika sorters mjöl och degvätskor. Men det står faktiskt i Bibeln att "människan lever icke av bröd allena."  Jag tar inte detta bibelspråk bokstavligt utan jag tror att  "böckernas bok"  vill ha sagt att  vi skall  tänka på att få lite andlig spis också och inte bara äta och stoppa i oss en massa mat. Om det blir lite svalare i morgon kommer jag att återgå till mina normala vanor. Jag tror dock inte att jag tar nämnvärd skada om det skulle bli smörgåsdiet en dag till.  Bröd är riktigt gott om det är bakat av grovt mjöl  och gräddat i gammeldags stenugn. Det är sådant jag köper och som jag fick äta redan som barn. Jag har alltid undvikit det vita näringsfattiga brödet. Limpan på dagens bild fyller de krav jag ställer på mitt dagliga bröd.  4/7   2015   

Det är populärt med sällskapsdjur och numera har folk de mest underliga djur att kela med. Smaken är ju som alltid olika och själv skulle jag aldrig kunna tänka mig att ha en reptil eller en minigris  hemma i bostaden. Svin i största allmänhet har fått dåligt rykte för att de är lortaktiga men det lär vara ont förtal och inte med sanningen överensstämmande. Jag såg en sådan där liten sällskapsgris häromdagen och det var inte utan att jag blev lite charmad av det lilla livet. Minigris är ett samlingsnamn för små raser av det vanliga tamsvinet. En  minigris väger upp emot 80 kg, så det vill till att vara stark om man skall lyfta på den och ha den i knäet. Numera händer det att "inhysingarna" på ett och annat åldersdomshem fär ha ett djur att dalta med och slösa kärlek på, men jag har ännu inte hört att något hem för äldre håller sig med en minigris.  På ett äldringsboende i min omedelbara närhet såg jag för en tid sedan att det sprang omkring en liten brunspräcklig höna i trädgården. Hönan var antagligen där för att  kackla och muntra upp åldringarna, för jag kan då aldrig tro att en höna är särskilt sällskaplig av sig.  Det är inte troligt att man får ha egna önskemål i fråga om sällskapsdjur när man hamnar på äldreboende, men om jag fick ställa krav på ett sådant, skulle jag avgjort premiera katten.  Som nummer två valde jag en hund. Den senare djurarten är ju väldigt tillgiven och trogen, men katter har en charm som jag omöjligt kan motstå, även om de kan fräsa till och klösa sin matte en och annan gång.    5/7   2015 

Det finns mycket som exploateras i stort och i litet format och det senare är lättare att hantera i det dagliga livet, än det som är stort och "bökigt" t ex minigrisarna jag skrev om igår. Idag berättar jag om min minijordgubbsodling som jag har på min balkong. Jag  fick den som födelsedagspresent i maj månad och jag ar mycket mån om att pyssla om den. Den blommar rikligt och skörden blir ungefär ett par små söta jordgubbar per dag. Jag har haft stor glädje av den  och har förhoppningar om att den skall  ge skörd långt in i augusti. En gång i mitt tidigare liv hade jag en lite större jordgubbsodling i min trädgård,  men jag blev liksom aldrig självförsörjande på jordgubbar utan var glad att över att sådana fanns att köpa. Jag älskar jordgubbar och nu när säsongen förlängs genom import kan jag äta dem nästan  året runt. De första är dock tämligen hårdtuggade men jag inbillar mig att de trots brist på saftighet är vitaminrika och nyttiga. Den svenska jordgubben är avgjort bäst, men jag har märkt att samvetslösa försäljare fuskar med varubeteckningen och säljer utländska bär i svenska kartonger och lurar i oss att bären är närodlade. Skojare har det funnits i alla tider men det förargar mig när det blir "lurendrejeri" med sådant som man skall äta. Det fåtal bär jag kommer att skörda på min balkong anser jag vara exklusivare  och godare än alla andra jordgubbar, eftersom de onekligen är närodlade.  Jag  är därfär oändligt tacksam mot den ädle givaren som berett mig stor glädje genom att ge mig odlingen som syns på dagens bild.    6/7   2015.

Jag brukar läsa dagstidningar  och lyssna på nyhetsprogrammen i TV för att hålla mig underrättad om vad som händer och sker i den stora världen och kanske lära mig något nytt. En artikel i gårdagens tidning föreslog att man skall ägna sig åt sådant som man tycker är roligt för då blir man bra på det.  Det lät bestickande, men vem skall då ta hand om de tråkiga jobben?  Jag är övertygad om att minst halva mänskligheten tvingas att arbeta med saker som de inte är det minsta roade av. Alla kan inte bli konstnärer och berömda skapare av mästerverk utan får vackert finna sig i att bli vanliga "knegare" och slita för brödfödan. Hur skulle världen se ut om var och en kunde följa sina lustar och välja drömyrket?  Då skulle det bli  kaos i hela vår tillvaro och ingenting skulle fungera som det är tänkt. Själv fick jag inte bli vad jag helst av allt ville bli, men så här efteråt är det ingen idé att gräma sig för den sakens skull  utan vara tacksam för att det i alla fall blev "folk" av mig och för att jag försörjt mig själv och inte "legat någon till last."  Därför tycker jag idag synd om alla arbetslösa ungdomar som vill jobba men inte får något jobb. Jag beundrar dem som  tar de smutsiga och oglamorösa jobben som många ratar. Särskilt beundrar jag dem som jobbar med de sjuka eller dementa åldringarna och ger dem kärlek och omsorg. utan att få särskilt bra betalt  eller mycket beröm för sin syssla. De är vardagslivets hjältar och vi är dem stort tack skyldiga för att de inte ger upp utan tappert kämpar på. De gör att jag känner  tillförsikt inför den dag då jag själv blir i behov av vård.  Min vän fotografens fina bild  av  pioner får pryda upp ett inte särskilt lustbetonat inlägg. - 7/7  2015

För tillfället är sommaren inte mycket att skryta över, för det har regnat rätt bra under dagen, men det kanske bättrar sig och blir tillfälle för "den som så hava kan" att ligga och dra sig i sin  hängmatta.  En hängmatta är ett upphängt rektangulärt segelduksstycke eller nät, som åtminstone förr, var en symbol för sommar och semester. Jag har ägt en sådan en gång, men jag vill inte påstå, att den var särskilt bekväm att ligga i och det var lätt att "dråsa" i backen om man rörde sig lite oförsiktigt. Våra sjömän på de gamla segelskeppen, som fick slita ont och inte var bortskämda med komfort, fick för det mesta  sova i hängmattor. De var antagligen så trötta när de gick till "kojs" att det egentligen kunde kvitta hur och var de fick sova, bara de fick vila upp sig till nästa pass. Jag tror inte att hängmattor är lika vanliga i vår tid, som de varit tidigare, utan de är i det närmaste utkonkurrerade av av den uppblåsbara gummimadrassen.  Den kan man ju ha med sig lite överallt och den  kräver inga träd, såvida man inte vill bli skuggad av ett sådant. Vistas man på stranden och vill sola sig mellan doppen, finns de mer bekväma solstolarna att hyra  för en skaplig penning. Den gamla hängmattan har dock inte helt förlorat sin ställning som semesterattribut, men den är svår att komma i och ur. Därför skall jag för min del "ta det säkra före det osäkra" och hålla mig till gummimadrassen eller solstolen om jag blir i tillfälle att vila mig i "Guds fria natur" eller på en sandstrand.    8/7   2015

Idag blev det en fullt acceptabel sommardag som inbjöd till utevistelse för de lediga och bekymmerslösa personer som inte behöver arbeta för brödfödan. Jag har mina favoritplatser i  vär huvudstad och i vackert väder sitter jag gärna och mediterar på en bänk i Kungsträdgården framför Molins fontän. Denna sevärdhet är en fontänskulptur i brons som avtäcktes år 1873 och då först efter Molins död.  Jag anser skulpturen vara  mycket vacker och att den har flera vackra detaljer. Att den samtidigt är en skulptur och en fontän  gör den särskilt intressant att titta på. Våra dagars moderna skulpturer saknar ofta de små vackra detaljerna och är mer grovhuggna och formlösa. Alla tidsepoker har haft egen  stil och sina egna ideal och det är glädjande att det i vår huvudstad finns en  mångfald av utomhuskonst i parkerna och på torgen. Jag har sett att  även småbarn gillar Molins fontän. De leker runt den  och svalkar sina händer under vattnet som plaskar ner från näbbarna på de bronssvanar som  det finns flera stycken av  nedanför själva  fontänen. Jag är inte i besittning  någon större färdighet när det gäller att recensera konstverk, men jag tycker om det vackra och vill gärna dela med mig av mina skönhetsupplevelser. Jag rekommenderar därför på det varmaste  gästande turister att  ta sig en titt på ett konstverk som är 142 år gammalt och står kvar omgivet av gamla pilträd, som en gång planterats i den  kungliga parken. Då Jag saknar ett eget foto av den omskrivna fontänen visar jag upp ett av en mindre känd Parisfontän.    9/7   2015,.

Vår svenska sommar är som den är och det är ingen idé att klaga på den, för den blir inte bättre av gnäll. Idag skulle min vän fotografen och jag lustvandra på Djurgården, men det var inget lustvandringsväder tyvärr. Vi ägnade oss därför åt shopping. Under högsommartid är det realisation överallt och man kan vandra från affär till affär och hoppas på att göra det verkliga fyndet. För att lyckas med detta skall man antingen vara riktigt stor eller extremt liten. Den som är någorlunda normal fyndar bara  om vederbörande är begåvad med tur eller vill köpa plagg i färger som avskräckt den ordinarie kundkretsen. För en dam i min ålder är det ytterst sällsynt att hitta något passande, men det är rätt roligt att riva bland galgarna  ändå och hoppas på det bästa. Min vän fotografen, som tillhör en yngre årgång, går med liv, lust och sakkunskap in för realisationer och jag måste tillstå att hon vid flera tillfällen lyckats göra kap och blivit riktigt välklädd på kuppen. Efter shopping smakar det bra med en matbit eller en kopp kaffe. Vårt favoritkondis är inrymt i Citykyrkan, där inredningen är gammaldags smakfull, kaffet gott och kakorna i särklass goda. Det är inte dyrt heller och jag kan varmt rekommendera det till gästande turister. I morgon hoppas jag på bättre väder och en skön promenad bland Djurgårdens ekar. Dagens foto är från en uteservering, som visserligen var folktom men trivsam ändå, intygar min vän fotografen.   10/7  2015

Idag var himlen klar och solen värmde så där lite lagom denna julidag och jag var redo för att promenera på Djurgården. Dit kommer man numera med spårvagn, om man inte väljer att åka buss. De flesta av passagerarna, barnfamiljer och ungdomar, kliver av vid Gröna Lund för att roa sig och åka berg-och-dalbana och annat som kittlar magnerverna. Gröna  Lund är Sveriges äldsta nöjespark och grundades redan 1883. Platsen är egentligen inte något lämpligt utflyktsmål för en pensionär, men min vän fotografen och jag beslutade oss för att dricka vårt  eftermiddagskaffe på platsen och samtidigt ta oss en titt på de härligheter som lockade folk i massor till  "Grönan". Vi hängde med folkströmmen till íngången. Pensionärer blir insläppta alldeles gratis, vilket får anses vara riktigt gentilt i våra dagar då de flesta pensionärsrabatter  i övrigt är avskaffade på museum och liknande ställen. Någon lugn och avspänd kaffestund blev det inte, för karuseller och sådant rör sig allt annat än tyst och de åkande skriker i högan sky. Om det är av glädje eller rädsla är svårt att avgöra. Vi åt nygräddade våfflor med sylt och grädde till kaffet och det smakade riktigt bra, men det kändes ännu bättre att få lämna det bullriga nöjesfätet och ta djurgårdsfärjan till Gamla stan och titta på alla turister som trängdes på Västerlånggatan. Det var en brokig skara av svenska och utrikes besökare, som alla ville uppleva atmosfären  i den äldsta och mysigaste delen av vår kära huvudstad. Trängseln och folklivet där var avsevärt mycket trevligare att vistas i än det var att gå på nöjesfält. Det senare kommer jag i fortsättningen att överlåta till den yngre och nöjeslystnare generationen.   11/7   2015

Förr i världen när man inte använde kemiska ogräsbekämpningsmedel växte det massor av blåklint och vallmor i åkrarna. Det var riktigt vackert, men inte bra för skörderesultatet. Den röda vallmon har under flera år varit i det närmaste bortrationaliserad från åkrarna. Säkert riktigt  bra för skörderesultatet, men åkte man  genom jordbruksbygder saknade man de röda blommorna, som tidigare lyst upp landskapsbilden. Idag, när fler och fler odlar ekologiskt, har vallmon på nytt börjat blomma och lysa röd på åkrarna. Det kunde jag konstatera när jag i midsomras åkte omkring i det skånska landskapet. Det var samma sak  på den gotländska landsbygden. Det såg jag vid flera tillfällen under Almedalsveckan. Hur vacker och estetiskt tilltalande vallmon än är, där den växer, så räknas den som ogräs uite på på åkrarna. Ogräs är skadeväxter som frodas på platser där de inte alls är önskvärda. Ett ogräs är som regel mycket livskraftigt och svårt att utrota. När jag var trädgårdsodlare en gång i tiden kämpade jag tappert men förgäves mot kirskål, maskrosor och kvickrot och förlorade ständigt kampen mot ogräset. Jag hatade att se maskrosor växa i gräsmattan, men måste tillstå, att de är vackra färgklickar bland det gröna. Späda maskrosblad går att äta som sallad och blommorna har folk gjort vin av, men jag tror ändå inte att maskrosen någonsin kommer att räknas till nyttoväxterna. Ännu har jag inte hört talas om att åkervallmon  kan användas till någonting nyttigt, men  den är onekligen ett vackert ogräs, som åtminstone  en stadsbo kan bli  glad över att se växa och frodas bland kulturväxterna.   12/7    2015

Goda makter har gett mig en bra syn och jag kan utan glasögon skönja föremål på långt håll. Glasögon använder jag bara när jag läser eller skall göra något speciellt, som kräver lite precision.  Detta  medför, att jag efter förrättat värv  lägger ifrån mig glasögonen lite hur som helst och sedan får använda onödigt mycket tid för att leta upp dem. Häromdagen var de som vanligt spårlöst borta och trots att jag genomsökt alla lokaliteter och tänkbara skrymslen  omöjliga att hitta.  Som en sista desperat åtgärd öppnade jag kylskåpet, fastän jag var helt förvissad om, att  hur tankspridd jag ända är, så låg de i varje fall inte i kylskåpet. Det var just vad de gjorde. I sådana ögonblick är det en fördel att vara ensamboende och rå sig själv, för man slipper att skämmas och höra spydiga kommentarer. Mitt första par glasögon, som jag skaffade i 50-års ådern, var borta flera månader när de var nya, men eftersom jag klarade mig hjälpligt ändå fick saken bero. Jag hittade dem långt om länge när jag besökte vindskontoret och öppnade locket på en koffert som jag rotat i den dagen de försvann. Mina solglasögon har jag av någon anledning haft lättare att hålla reda på. Dels använder jag dem mera sällan och då sker det utomhus  Jag har tagit som vana att efter användandet först stoppa dem i fodralet och sedan i handväskan eller i en ficka. Efter fyndet i kylskåpet har jag föresatt mig att ha bättre koll även på läsglasögonen, men jag tror tyvärr inte att jag kommer att lyckas.   13/7   2015

När man bor i storstaden kan man skämma bort sig och äta frukt och bär av alla de slag så gott som året runt. Det är liksom ingen säsong längre utan man importerar när det inte finns svenska bär. Priserna är överkomliga I år har det nästan gått inflation i jordgubbshanteringen. Förra veckan kunde jag köpa jordgubbar för tio kronor per kartong och då tyckte jag riktigt synd om odlaren, som nästan får ge bort dem. Idag betalade jag  20 kronor och det är ändå är som hittat. Hallonen  är lite ömtåligare att handskas med  och en liten plastask med ljuvligt doftande hallon kan jag också få för 20 kronor flera månader om året. Det finns importerade blåbär till salu  för samma pris. Det var inte lika beviljat att köpa bär när jag var barn, när säsongen var slut fanns inte ett bär att uppbringa. Att jag blev svältfödd på frukt och bär när jag var barn, gör att jag nu på gamla dar verkligen kan uppskatta att det nu finns rik tillgång till det mesta så gott som året runt. Vid jämförelse med förr och nu måste jag erkänna att nuläget är betydligt överlägset tillståndet under gångna tider. Jag tror inte att nutidens barn till fullo uppskattar hur bra de har det. Man kan inte veta om det blir ännu bättre i framtiden, så det finns alla skäl i världen till att ta till vara på  det som finns i nuläget. Passa på att äta bär när de är som godast och tillgångligheten är som bäst. Det gör jag. Bären i en kaffekopp är lite snålt tilltagna  men så äter jag dem inte i vanliga fall.  14/7   2015

Numera garanteras den svenske medborgaren social trygghet från vaggan till graven. Ingen skall behöva lida nöd och fara illa. Det fick man göra innan sociallagstiftningen kom till. Hade man inte välsituerade släktingar, som ställde upp, fick man anlita fattigvården. Att bo på fattighus var en skam och en nesa som ingen frivilligt ville utsätta sig för. Min mormor, som var född 1858, kämpade hela livet för att slippa fattigvård. Hon blev änka i 30-årsåldern med fyra minderåriga barn. Maken omkom i en olyckshändelse, som idag skulle kallats för arbetsplatsolycka. På den tiden hade en arbetsgivare inget ansvar för säkerheten på arbetsplatsen. Då arbetade så gott som alla inom  jordbruket, så även den avlidne maken.. Mormor stod helt plötsligt  "på bar backe" men makens arbetsgivare var ovanligt hygglig och hyste en smula medlidande med den stackars änkan och gav henne med livstids besittningsrätt en "jordstuga" och en liten jordlapp för husbehovsodling. Stugan innehöll ett enda litet rum med vedspis och saknade kök. Vatten fick hon hämta i en brunn flera meter från huset. Mormor blev "daglönare" hos en storbonde och ungarna fick klara sig bäst de kunde ensamma i huset. Min mormor hade "tåga" och en livsvilja som var enorm och mot alla odds klarade hon av att fostra sina barn till goda samhällsmedborgare och försörja sig själv hela livet. När hon i 70-årsåldern måste ge upp, fick hon givetvis ingen lagstadgad pension, eftersom det inte fanns någon sådan den tiden. Hon sökte och fick en behovsprövad pension på 35:00 kronor i kvartalet. Mormor var en hjältinna i mina ögon och jag beundrade henne oerhört. Så här kunde folk få leva under "den gamla goda tiden"  Jag vill berätta det här, för att jag tycker, att vi som lever idag bör ha vett att uppskatta alla förmåner som finns och vår höga levnadsstandard. Vi har mycket att vara tacksamma för och skall inte gnälla i onödan. Mormor blev  nästan 92 år och hon och hennes stuga syns på bild.    16/7. 2015

Glass är ett fryst livsmedel vars huvudsakliga ingredienser traditionellt är socker, äggula och grädde eller mjölk. När jag var barn fanns det ingen glass att köpa. Sådan kunde serveras på finare kalas och ansågs vara en mycket exklusiv dessert, eftersom man måsta använda handkraft och naturlig is för att den skulle frysa. Den tillreddes  i en liten maskin, som man vevade runt för hand för att hela smeten skulle frysa och inte vara rinnande i mitten. Glass  gjorde man därför aldrig  i vardagslag. Under krigsåren 1939-1945 fanns det inte heller någon glass i handeln, eftersom livsmedlen var strängt ransonerade. En mig närstående flicka född 1940 skulle år 1945 vara brudnäbb på ett bröllop och där firade man glassens återkomst  med att servera sådan som dessert. Barnets  moder var av någon  anledning inte närvarande vid festen och ville efteråt veta hur den varit..Flickebarnet, som  levt hela sin livstid under ransoneringen knappa tilldelning och varit svältfödd på  festmat, beskrev kalaset  på ett mycket målande. och entusiastiskt sätt och som slutkläm  sade hon; " Mamma, efterätten  vi fick den var så kall, så kall, men såsen den var  god"  Hon som aldrig varken sett eller smakat glass, hade ju ingen aning om att  den skulle vara fryst och iskall. Hennes beskrivningpå den smälta glassen  har blivit en klassiker inom släkten och man citerar ofta uttrycket  om man fått bra sås  på kalas eller krog  där det övriga inte varit särskilt berömvärt. Eftersom det här skulle handla om glass och inte om bröllop, kan jag tillägga, att jag själv inte är överdrivet förtjust i att äta glass varken på tallrik eller i strut- Jag tycker nämligen också att den är i kallaste laget som godsak och efterätt.    16/7  2015  

Fläderblommorna har spridit sin något söta doft sedan midsommar, men nu börjar buskarna eller träden att se lite utblommade ut. Flädern finns naturligt i Europa och under förkristen tid ville man gärna ha en fläderbuske på gården för att den höll de onda husandarna  i schack trodde man. I Skåne kallade vi fläderbusken för hyllebuske. Skåne har ju tillhört Danmark en gång i tiden och det märks på dialekten. Folk brukar plocka av blommorna och göra flädersaft. Det är rätt gott, men enligt min åsikt borde den varudeklareras som citronsaft med fläderarom, för jag tror inte att blommorna är synnerligen saftrika. Man kan göra saft på fläderbären också. Det gjorde jag en gång  i tiden, men den blev ingen höjdare, utan hade en ganska fadd smak. Fläderblomste  är inte så dumt, men eftersom jag föredrar kaffe framför te och blivit rätt bekväm på gamla dar, så låter jag fläderblommorna vara kvar ute i naturen. Tyskarna gör fläderblomsschampagne och sådan skulle jag mycket väl kunna tänka mig att smutta på. När jag blir lite filosofisk brukar jag fundera över hur folk en gång i tiden kommit underfund om vad av växtligheten som är ätbart och inte är det. Det måste ha blivit åtskilliga förgiftningsfall en gång i tiden när man provsmakade örter och annat. Sådana tankar får mig också att vara glad över att jag lever i ett civiliserat samhälle  och inte behöver söka min föda i naturen och riskera att bli matförgiftad. Det händer förstås även i våra dagar att en del människor blir magsjuka eller i värsta fall "kolar av" efter att ha ätit dålig mat, men då har det i regel slarvats  i något led i hanteringen av det ätbara.   17/7   2015

.

Så här mitt i sommaren landar det ena kryssningsfartyget efter det andra på Stockholms kajer och det väller ut turister, som skall på sightseeing och shoppa suvenirer på ett par timmar innan de bordar fartyget för att göra om proceduren i nästa hamn. De hinner inte se mycket på en kryssningsresa men det är inte det viktigaste har jag förstått utan det är livet ombord som lockar. Det är lätt att bli överviktig på en kryssningsresa för måltiderna är många och rikliga. Det har blivit populärt bland välsituerade pensionärer att kryssa flera gånger om året. De säljer sommarstugan och åker båt och lever livets glada dagar. Men får de fel bord och tråkiga bordsgrannar är hela resan förstörd.  Det är som att bo på hotell fast utan fast mark under fötterna. Jag har åkt på en 10- dagars kryssning en gång, men jag tyckte det blev enformigt och långtråkigt och tjatigt att bo i en liten trång hytt. Båten jag åkte på var inte lika stor och imponerande som nutidens lyxkryssare. ibland såg man ingenting annat än vatten på flera dagar. Min något plebejiska person föredrar bussresor. Det går att komma långt även med en buss. Jag har faktiskt varit så långt bort som i Samarkand och åkt buss långa sträckor i Ryssland. Nu flyger folk ännu längre bort och ser sig omkring i mer exotiska trakter. Andra nöjer sig med att kryssa till Mariehamn på Åland  på  en 22- timmars kryss. På en sådan båtresa är det dans och underhållning och stort smörgåsbord. Spriten är billigare än i land och det lockar en del resenärer. Jag är fortfarande reslysten och får jag en trevlig reskamrat så kanske jag kan tänka mig en liten kryssningstur men helst inte till Åland.  18/7   2015 

.

Idag har jag haft en bra dag. Vädret var skapligt och solen sken emellanåt. Dessutom har jag lekt turist tillsammans med fyra trevliga och givetvis inte lika ålderstigna damer som jag själv. Av  naturliga skäl har umgänget runt mig glesnat med åren, men idag fick jag bli en i min vän fotografens "gäng" Jag blev accepterad med ens och jag har riktigt gottat mig i det glada sällskapet. Vi började med att lyssna till dragspel i Kungsträdgården, men har man hört Calle Jularbo spela, så var de virtuoser som drog i bälgen idag inte speciellt njutbara. Efter kaffet på Söderbergs konditori drog vi vidare. Med ett SL-kort kommer man långt både till lands och vatten. Mycket man sett förut ser man med andra ögon när man upplever det i trevligt sällskap. Två av damerna var infödda stockholmare och sådana har jag inte träffa många sedan jag kom till stan. De flesta personer jag mött här, har varit  "utbölingar" liksom jag själv. Det är bra att ha god kondition när man är äldre än det övriga sällskapet och jag hängde med utan att bli andfådd. Jag tror inte att jag blev till en belastning för de ståtliga damerna, fast jag knappt räckte dem till axlarna. Jag är nog som i talesättet "liten men naggande god" och det tackar jag mina goda gener för. Det tar för lång tid att berätta hela dagens program, men ett är säkert  "människan är ett flockdjur" och jag trivdes förträffligt tillsamman med "flocken" på bild. Som vanligt står min vän fotografen för gruppfotot. Hon får sällan vara med på bild men hon har gjort oss övriga full rättvisa.     19/7    2017.   

Ibland går det inte bra i tillvaron eller det kan bli enformigt och trist och då behöver vi alla, stora som små en smula tröst. Tröst är enligt vetenskapen avsedd att ge hopp, styrka eller lindring vid smärta, sorg eller förlust. Åt det lilla barnet har man sedan tidernas begynnelse  gett något att suga på när det blev gnälligt eller på annat sätt gav uttryck för att  inte vara tillfreds med tillvaron. En del människor tröstäter när de blir ledsna och det är rena fördärvet för svaga karaktärer. Jag misströstar ibland och undrar vad det egentligen skall tjäna till att bli gammal och anstränga sig med det ena och det andra när det ändå kan ta en ände med förskräckelse vilken dag som helst. Då suckar jag ett tag och känns det riktigt hopplöst  gråter jag en liten skvätt. Jag vet inte om tårar lindrar, men ett vet jag i alla fall och det är, att de på intet sätt förskönar utseendet och därför torkar jag mina rätt snabbt. Det bästa sättet att skingra dystra tankar är enligt min mening att ta itu med någon syssla som kräver lite tankemöda  eller kroppslig ansträngning. Sedan man sovit på saken brukar det klarna och problemen har på något sätt krympt och känns inte lika bedrövliga som förut. En del människor verkar att vara glada jämt och de är avundsvärda. Att träffa en glad och optimistisk person är nog den bästa trösten för den bedrövade.  Det är lika bra för en sorgsen vuxen  som nappen är för den gråtande babyn. Jag kan tillägga att nutidens tröstnapp är betydligt trevligare än den illasmakande och fula gumminapp jag hade i munnen när jag var liten.  20/7   2015

Det mesta har blivit enklare och mindre arbetsamt i våra dagar och det har vi all anledning att vara tacksamma för. Skall man ha en bjudning kan man ta det enkelt  och göra det lätt för sig, När jag bjöd någon eller några på middag förr i tiden, dukade jag med damastduk, brutna linneservetter och nysilverbestisk. Mina damastdukar ligger numera i en prydlig hög i linneskåpet och silvret oxiderar i lådorna. Skall jag ha duk på bordet, dukar jag med något mönstrat som inte behöver strykas. I min säng har jag påslakan och har lagt mina  broderade överlakan  på översta hyllan.  Jag har börjat göra som ungdomen. Sedan jag  dövat alla mina samvetsförebråelser lägger jag dem i sängen omanglade numera. Man sover precis lika bra eller dåligt även om sänglinnet är omanglat. Det sägs att äldre personer är envisa och stretar emot allt nytt, men det tror jag inte på. Själv är jag nog av den allra nyfiknaste sorten och har lite för bråttom att prova nyheter. Därför ligger det i mina lådor en massa grejor som jag aldrig använder för de var överreklamerade och höll inte vad de lovade. Men det är ju först sedan man provat själv, som man vet och då är så dags att ångra sig. Utvecklingen skulle stagnera om det inte fanns fler av min sort. Men det är klart att det var mycket som var bättre förr, men allt det goda och arbetsbesparande som nutiden fört med sig vill jag då inte vara utan. Jag kan tillägga, att jag  idag får tvätta mina gång- och sängkläder i en hypermodern tvättstuga där de till och med blir ekologiskt riktigt tvättade. Det är väl ett framsteg om något.   21/7   2015

.

Idag tänker jag ägna mig åt en knöl som vi nog inte kan tänka oss att leva utan. Det fick svenskarna göra före 30-åriga kriget, för det lär vara efter fredsslutet som den kom till Sverige när hemvändande soldater tog med sig några knölar och satte ner i fosterjorden.  Fast särskilt populär lär den inte ha blivit förrän man kom på att den kunde användas vid brännvinstillverkning i stället för säd. Potatis har blivit en stapelvara i Sverige. I mina hemtrakter i Skåne odlar man mycket potatis och den vodka som bränns i Åhus har blivit världsberömd och går på export. Potatis är godast när den är färsk och de flesta av oss blir glada när de får äta matjessill och potatis  på midsommarafton. En del skålar i Åhus vodka till denna sill,  men jag är inte så mycket för starksprit så potatisdrycken kan jag vara utan. När jag var barn sprang man inte och köpte potatis kilovis. Vi köpte dem i en säck direkt från bonden och hade en "potatislår i källaren och därifrån hämtade vi upp dagsbehovet. Potatis kan serveras kokt, stekt eller friterad. Den sistnämnda typen potatis är alldeles för kaloririk och man skall därför inte intaga allt för många måltider på hamburgerbarer, för då blir man fet och otymplig .Hur som helst skall vi vara tacksamma för att det finns potatis, men därför inte glömma att servera lite grönsaker till  köttet eller fisken. I vanliga fall ger jag inga kostråd för jag anser det vara den resandes ensak vad han vill stoppa i sig, men jag kände stor lust att publicera dagens foto.   22/7   2015

När jag bloggar gör jag det som tidsfördriv, förströelse och numera även av ohejdad vana. Det har jag gjort i mer än tre år och jag är glad och tacksam över det gensvar jag har fått i form av kommentarer. En del av dem som hör av sig gör påpekande när jag har "fått något om bakfoten" och kommer med felaktiga påståenden. Det uppskattar jag mest för "rätt skall vara rätt" i alla sammanhang och att "även den bäste kan fela" det vet vi ju. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få så många besök på mina sidor. De är uppe i mer än en halv miljon, påstår den som räknat dem. Den f d utrikesministern Bildt och Blondibella  har så klart betydligt större besöksfrekvens, men så är de ju riktiga "kändisar" och  erkända bloggare, men det är ju inte jag. Media har påstått att jag är "världens äldste bloggare " men det får stå för deras räkning. Jag är inte ute efter att slå några rekord, jag skriver av bara farten så länge jag kan. Ibland kanske jag går "på tomgång" men det är inte lätt att vara spirituell och humoristisk varenda eviga dag. Av princip läser jag inte andras bloggar för jag vill inte riskera att "tappa sugen" och känna mig mindervärdig,  Proffs är proffs och de gör givetvis allting rätt och bra. Jag är en glad amatör och skriver precis som jag behagar och jag har inte den blekaste aning om ifall jag följer bloggskrivandets lagar och regler. Det blir som det blir och det blev det idag också när jag var totalt "renons" på idéer. Med dagens blomma vill jag tacka alla trogna läsare och kommentatörer för att de inte tröttnar på mina utgjutelser.     23/7   2015

Idag var det riktig sommar, inte en droppe regn och solen sken från en nästan klar himmel, rena önskevädret alltså. Då skall man passa på att göra något sommaraktigt och det gjorde min vän fotografen och jag. Vi tog båten till Vaxholm och det var det en massa andra personer som  också gjorde. Vaxholm är en idyll och ett stort utflyktsmål sommartid, När man har lunchat och för det mesta ätit strömming, som är en paradrätt i skärgårdsstaden, skall man vandra runt och beundra alla vackra blommor, som finns i de små trädgårdarna och täpporna. Sedan vilar man benen på en bänk från vilken man kan beskåda hur turister och vanligt folk är klädda eller mer eller oklädda en varm sommardag. Det är ganska  intressant att se alla varianter  på kostymering,  En del  personer skulle nog valt utstyrsel mer omsorgsfullt om de sett sig själv med den kritiske betraktarens ögon. Den överviktiga med svällande kroppsformer är inte snygg i minishorts och djupt urringad  överdel.  Något löst fladdrande hade passat lite bättre. Men vederbörande kanske vill känna sig som en sylfid  och då skall jag för min del inte vara syrlig och missunna henne  den känslan. En person som alltid visar prov på god smak och estetiskt tilltalande former är konstnärinnan Lena Linderholm. Hon har galleri  och försäljning i ett gammalt hus i centrum av Vaxholm..Jag har länge velat köpa mig en kaffemugg och en liten kanna av  hennes vackert dekorerade porslin eller kanske är det keramik, men hittills har priset avskräckt och jag har nöjt mig med att beundra alstren.. Men vid nästa besök faller jag nog till föga. Jag tror att det skulle kännas bättre att dricka kaffe i ensamhet  om det var upphällt  i en blommig och konstnärligt designad mugg..  24/7   2015

Fåglar är läraktiga  varelser som kan ändra sina naturliga  livsvillkor och anpassa sig efter omständigheterna. Mat måste de ha och de skaffar sig ofta föda på helt annat sätt än vad naturen har skapat dem för. De flyttar in till städer och samhällen och letar efter mat. Fiskmåsar har speciellt "födgeni" och de har lärt sig var matställena finns och är inte rädda för människor. Det såg min vän fotografen och jag prov på i går i Vaxholm. Där finns det gott om silltrutar. En silltrut är en palearktisk häckfågel av familjen  måsfåglar. Jag trodde i min enfald att de bara levde av fisk, men de är tydligen inga kostföraktare. Så fort gästerna lämnat bordet bredvid där jag befann mig var de framme och försåg sig och spisade gröna blad med god aptit. Brödbitar och allt övrigt som blivit kvar av en måltid  försvann i ett nafs och sen flög fåglarna vidare till nästa matställe. Man fick vara glad över att de  inte förorenade när de flög över ens huvud. Det är inte bara måsfåglar som gästar våra uteserveringar. Talgoxar och pilfinkar är stamkunder vid stadens trädgårdsserveringar och jag brukar spara lite av min kanelbulle till fågelmat. Vissa talgoxar har blivit så tama att de äter direkt ur handen på mig. Det är tur att snälla människor hänger ut talgbollar till dem på vintern eljest fick de nog svälta ihjäl när kölden knäpper till. Jag gillar fåglar och njuter av att höra dem kvittra från en trädgren i parken under sommarmånaden. På vintern ser man mest duvor och kråkfåglar och dem är jag inte det minsta intresserad av.    25/7   2015  

När jag var barn läste vi sagoböcker. Vi var inte så bortskämda med dyra leksaker utan levde oss mer in i fantasins värld och klädde ut oss till prinsar och prinsessor. Barn utövade inga sporter på den tiden men vi rörde på oss genom att "hoppa hage" eller spela "brännboll" och leka "tag fatt". Vi hade faktiskt roligt med enkla medel. Sagans värld fascinerade oss. H C Andersens sagor var sorgliga till en början men brukade för det mesta sluta någorlunda lyckligt. Bröderna Grimms däremot  var lite grymma och visst kändes det som en lättnad för ett barnahjärta att den stygga vargen fick sitt välförtjänta straff i sagan om "Hans och Greta". Elsa Beskow minns jag  bl a för sagan om de tre tanterna Brun, Grön och Gredelin och Farbror Blå. Jag tror inte att dagens barn gillar sagorna  på samma sätt som jag och lekkamraterna gjorde en gång i tiden. Möjligtvis när de är riktigt små och vill höra en "godnattsaga" innan de somnar. Så fort de blir lite större skall de ha lite häftigare "prylar" att syssla med när de skall röra på sig och sitter de stilla så gör de som de vuxna, de sitter och petar i sina mobiltelefoner.Jag hade inte ens sett en telefon när jag var i tio-årsåldern  än mindre haft en i mina händer. Det år då  inte att undra på att folk i min generation är mer eller mindre rädda för datorer och smarta telefoner. Vi har inte blivit bekanta med dem förrän vi blivit "fumliga"  och inte ser tillräckligt bra för att läsa finstilta bruksanvisningar. Sagan om tanterna och andra sagor erinrade jag mig när jag var i Sigtuna och drack kaffe på en  gullig servering som hette Tant Bruns kafé.

Allt som växer och blommar är inte ofarligt för djur och människor. Det  finns en del örter som är riktigt giftiga och som man inte bör komma i närmare kontakt med. Dit hör digitalis eller fingerborgsblomma, som många har i sina rabatter, trots att hela växten är så giftig. att två tre blad  är en dödlig dos för en vuxen- Nu hör det ju inte till vanligheten att folk mumsar på fingerborgsblommor utan de får stå i rabatten och se bra ut. Bladen innehåller en drog som sedan medeltiden har använt som hjärtmedicin. "Ont skall med ont fördrivas" säger det gamla ordstävet och det är så sant som det är sagt. Jag tror nämligen att det är fler sjukdomar som botas med piller och droger som är giftiga och otäcka. Fingerborgsblomma har folk kallat den blomma som min vän fotografen har avbildat här ovan. Namnet har den fått för att blomman anses likna en fingerborg. En fingerborg sätter man på långfingret när man ägnar sig åt handaslöjd eller sömnad för att inte synålen skall tränga in i fingret när man syr. Jag tror inte att folk i allmänhet har någon större användning  varken för synålar eller fingerborgar numera. Förr fållade ungmön handdukar och broderade lakan och lade på hög för att ha med sig i boet om hon blev gift. I påslakanens och frottéhandukarnas tid köper man sådant fixt och färdigt direkt från butiken. Att brodera dukar anses numera som förslösad kvinnokraft och tidigare "syjuntor" är helt ute i våra dagar. I mina samlingar finns ett antal broderade "kaffedukar" som aldrig kommer till användning längre. Jag tror inte ens att de går att sälja på en loppmarknad för en "spottstyver.".Men vi hade roligt på våra syjuntor det vill jag lova.              27/7    2015

När man inte har något annat att tala om, talar man om vädret. En del "pratar i vädret" och det är inte det minsta spirituellt, utan rätt tramsigt att lyssna till. Jag har hitintills inte nedlåtit mig till att behandla väderleken i mina inlägg, men idag räder den verkliga  idétorkan i mitt annars rätt uppfinningsrika huvud. När jag i morse slog upp ögonen kom det inte bara "spridda skurar" utan ett rejält ösregn. Det finns inget dåligt väder, säger sakkunskapen, utan bara dåliga kläder och det kan jag delvis hålla med om. Att vara ute i en tunn sladdrig sommarklänning på en öde landsväg, ha långt hem och vara utan paraply och gummistövlar när det ösregnar, är förödande. Man blir "dyngsur" och tappar humöret. Nu är regn inte bara av ondo utan i lagom mängd befrämjar det växtligheten så att potatisen och brödsäden växer och frodas och ger oss mat till vintern. Alla har väl hört uttrycket: "april våt och maj kall, fyller bondens lador all." Jag är visserligen inte inblandad i jordbruksnäringen, men lite förståelse för densamma, gör att jag tolererar regn om det kommer i måttlig omfattning. Helst borde allt regn komma nattetid, när de flesta anständiga människor sover, men jag tycker att även paraplytillverkare behöver tjäna sitt levebröd, så för deras skull måste man tåla regn en och annan gång. Numera är ju paraplyerna små, nätta och hopfällbara och sådana kan man utan svårigheter bära med sig i handväskan. Jag kan till sist meddela att dagens regn så småningom upphörde och att jag därför kunnat företaga min dagliga promenad i riktigt vackert väder och utan att vara paraplyförsedd..      28/7   2015

Min vän fotografen tar med förkärlek bilder av fåglar, stora eller små det kvittar, bara det är flygfän. Fåglar brukar vi beskåda vid Lötsjön i Sundbyberg. Vi promenerar runt den lilla sjön. Inte i rask takt utan med täta avbrott för att fotografera änder och andra tamfåglar. Där har vi haft turen att se även hägrar men inte så ofta. Canadagässen är inte överdrivet populära, men rätt talrika och vid Lötsjön finns det också några stycken av världens största gäss. De är helt vita med orangeröd näbb. Jag har identifierat dem med hjälp av en fågelbok och vet nu att de tillhör den tyska arten Emdengäss. Hannarna väger 11-12 kilo och honan är något kilo lättare. Jag är alltid nyfiken och ibland undrar jag vad jag skall ha alla kunskaper till. Men på något sätt är det roligare att vistas i naturen om man vet vad det är man tittar på. Det är även roligt att mata simfåglarna, men i fågelvärlden, som överallt annars, är det de största och starkaste som jagar undan de mindre och svagare och roffar åt sig det mesta. De små sothönsen brukar bli helt utan när svanar och gäss dyker upp. En del människor är helt ointresserade av natur och djurliv och dem är det synd om, för de vet inte vad de går miste om. Själv vill jag veta vad det är jag ser. Jag tycker att det skulle kännas snopet, om jag inte kunde se skillnad på en gråsparv och en pilfink. För min del tillhör sådant allmänbildningen. Jag är heller inte helt borta, när det gäller att känna igen blommor och annan växtlighet. Där slår jag min vän fotografen. Det gör jag däremot inte när det gäller att fotografera växter och djur, så bilderna jag visar är inte mina egna.    29/7    2015

Folk hänger mycket på kaféer nuförtiden. Det räknas inte som lyx utan det kostar man på sig när man är ute och handlar eller går på långpromenad. Det gör min vän fotografen och jag ganska ofta  och vi vet, att det finns fina och mindre fina ställen att intaga förfriskningar på. På kafé Kruthuset på norra Djurgården är kaffet billigt och bullarna oftast varma och goda. Men dit är det lång väg och besöken blir sporadiska. Desto oftare besöker vi Citykonditoriet eftersom det ligger mitt i centrala stan. När man rör sig i centrum  ligger detta kondis  bra till på en tvärgata till Drottninggatan. Citykonditoriet har atmosfär, gott kaffe och mycket kakor och bakelser att välja på. Det är inrymt i en byggnad som  har sin egen historia. Huset  byggdes ursprungligen som nöjespalats  och invigdes 17/1  år 1912. Lokalerna är väldigt påkostade, tak och väggar går i  gustaviansk stil med gulddekor och sidentapeter och ovanliga kristallkronor. Nu ägs byggnaden av en frikyrkoförsamling  som har utrymmen för möten och social verksamhet i övriga lokaler i fastigheten. Det är något visst att få dricka sitt kaffe i  denna fina lokal, det tycker fler än jag och därför är där är oftast mycket folk. Det är möjligt att jag berättat om det här kondiset en gång förut, men det tål att upprepas att om man idag vill dricka kaffe på stan så finns det inte många kvar av de fina konditorier som låg centralt tidigare. De flesta serveringar är tämligen "påvra" och trista nuförtiden. På dagens bild syns min vän fotografen  och jag under en av de stiliga guldspeglarna.   30/7   2015

Det har varit rätt händelselöst de senaste dagarna. Alla bekanta är bortresta och jag har inte pratat med en levande själ på två dagar. Det kändes trist och jag bestämde mig för att något måste göras för att bryta isoleringen och tristesessen. Det är inte det lättaste för en ensam dam i min ålder, men jag beslöt att ta en av de vita båtarna och göra en skärgårdstur. Eftersom jag sällan gör något till hälften tog jag en heldagstur som kallas "Tusen öars kryssning,"  Lunch. middag och två gånger kaffe ingår och priset blir givetvis därefter. Men man lever ju bara en gång och sommaren är kort. Tusen öar tror jag inte man kan se i vår vackra skärgård än mindre gå iland på, men vi ankrade upp vid Kymmendö och Bullerön, där August Strindbergs familj vistades på somrarna och han inspirerades till boken om "Hemsöborna" som skrevs 1887 och blev TV-serie 1966. Strindberg är ju en storhet även i våra dagar och hans dramatik spelas fortfarande på teatrarna även utomlands.  I Sverige pratar vi ju inte med främmande människor, så jag fick inte prata av mig på båtresan, men jag fick i alla fall frisk luft, såg en massa folk och den här dagen försvann ur mitt liv. Vid måltiderna var jag placerad vid ett bord tillsammans med en yngre herre. Han var säkert inte förtjust över att få äldsta tänkbara bordsällskap, när det satt en ung vacker dam ensam vid ett annat bord, men han flyttade i alla fall inte över till hennes, vilket tyder på att han var en smula belevad och inte helt ringaktade äldre damer. Det sägs ju att den som gjort en resa alltid har något att berätta och om denna min resa var värd att relatera överlåter jag åt mina läsare att avgöra.    31/7    2015.

Jag är väldigt imponerad av datorer och liknande tekniska prylar. Ännu mer imponerad år jag  av dem som förstår sig på dem. Det gör nämligen inte jag i den utsträckning jag skulle önska. Jag  blir nästintill panikslagen om min apparat  krånglar och vet inte om jag gjort något fel själv eller det är på pin kiv som den inte vill fungera. Om jag inte visste, att den var en avancerad maskin  konstruerad av mänskliga varelser, skulle jag kunna tro att den hade sin  egen vilja och tänkte  självständigt. Den uppdaterar sig själv rätt som det är och meddelar att den stänger av sig  när det är färdigt. Sådant är rena miraklet i mina ögon. För en skolunge är det inte ett dugg märkligt och det beundrar jag dem för. Idag ville min dator inte alls samarbeta och det var "på vippen" att det inte skulle bli något blogginlägg. Den trilskades både länge och väl  och i ren desperation  drog jag ur sladden enligt ett råd jag fått någon gång och inte vågat följa förrän idag.  När jag satte i kontakten igen var jag väldigt misstrogen, men till min stora förvåning hade datorn blivit sig själv igen. Då hade jag fått "hjärnsläpp."  Jag som tänkt skriva ett spirituellt inlägg  om blomman som jag har i bild, var alldeles tom i huvudet. Det enda jag har att säga är, att den kallas adonis, men varför den fått namn efter Adonis, som enligt grekisk mytologi är en gud och symboliserar årstidens växlingar, har jag ingen aning,  Enligt svenska akademiens ordlista är en adonis  en man som är  mycket mån om sitt yttre. Han är en "sprätthök och riktigt fåfäng. Hur en blomma kan få  ett  så konstigt namn hade min nyvaknade dator inte den minsta förklaring till.    1/8   2015   

Jag är intresserad av konst och tycker om att gå på muséer och utställningar. Det kan jag göra på hemmaplan eftersom jag bor i huvudstaden. Konst är ju  inte bara målningar utan även skulpturer. Det finns många vackra sådana att se i parker och på torg om man har ögonen med sig.  I Dtottningholms Slottspark finns det en hel del, men jag undrar om det är många stockholmare och turister som varit inne i det gamla orangeriet vid Ulriksdal och sett alla vackra skulpturer som finns där. Det nuvarande orangeriet byggdes i början på 1700-talet för att man skulle odla citroner och andra citrusfrukter åt slottsinnevånarna. På den tiden fanns det nämligen ingen som helst fruktimport. När Gustav VI Adolf var kronprins och bodde på Ulriksdal odlade man exotiska växter, men 1987-1991 byggdes det om för att bli skulpturmuséum. Där kan man se skulpturer ända från 1700-talat. Johan Tobias Sergel finns t ex representerad där. Det är han som  gjort statyn av Gustav III, som står framför Kungliga slottet på Skeppsbron och han har också fått ge namn åt den kända träffpunkten Sergels Torg. Numera görs  inte skulpturer av marmor längre, men jag lovar att den som gör sig omaket att kosta på sig ett besök på orangeriet kan få se många vackra klassiska sådana som avbildar bildsköna gudar och herdinnor. Jag tycker avgjort att det är värt besväret. Det tyckte min vän fotografen också och tog bilder på  ett urval  av dem. Jag vet tyvärr inte vem som gjort den som jag visar upp idag.   2/8    2015

Årets sommar har varit tämligen blöt och sval men idag kunde inte ens en "surpuppa" klaga över väderleken. Min vän fotografen och jag längtade efter att se vatten och höra kluckande vågor och bestämde oss för att promenera  på Norrmälarstrand. Det är en av stans vackraste promenadvägar. Där växer pilträden tätt och doppar sina grenar i vattnet. När träden blir gamla och murknar forslas de inte alltid bort utan faller ner i vattnet och blir liggande. Där skjuter de nya skott och lövverken bildar liksom skira gardiner. Det känns inte som förfall utan  hör på något sätt ihop med en strandpromenad. Måsarna skriar och gräsänderna snattrar och även om det inte är melodiska ljud är det också som det skall vara vid ett vattendrag. På den sista delen av sträckan på väg mot Stadshuset ligger det en massa gamla skutor  och andra "flytetyg," Jag vet inte om folk bor permanent ombord på dem eller de bara ligger förtöjda där. De syns nämligen så gott som aldrig ute på sjön. Intill Stadshuset finns en liten kaffeservering där vi stannade och drack vårt förmiddagskaffe. Själva Stadshuset är en arkitektonisk skönhet som pryder upp stadsbilden och när man kommer fram dit vimlar det av turister, som vill se "Blå hallen" som inte är blå men  väl känd av både svenska och utländska turister, för att Nobelfestligheterna hålls där. Det är ljuvligt att få göra den här promenaden, och den tröttnar jag aldrig på.     3/8    2015   

Idag måste jag be om ursäkt. Jag har nämligen "farit med villfarelser" och  påstått att den röda blomma som finns på bild den 1/8 var en adonis, som fått sitt namn efter guden Adonis i  den  grekiska mytologin. En uppmärksam läsare har vänligt påpekat att bilden istället visar upp en blomma som heter  Rosenskära(Cosmos på latin) och han har givetvis helt rätt. Det enda jag har att säga till mitt försvar är:"att jag varit i god tro."  Påstår man något, skall det grundas på sakligt vetande och ingenting annat. Jag skäms verkligen. Min vän fotografen har i det närmaste betraktat mig som allvetande när det gällt att artbestämma växter och jag förmodar att min fadäs har grumlat hennes tro på mina kunskaper. I fortsättningen ställer hon sig antagligen tvivlande till min botaniska kompetens. Om man bildlikt "satt sig på för höga hästar" är det lätt att ramla av. Det är nu en gång så "att även den bäste kan fela" och jag är inget undantag från den regeln. Numera kan man förädla och manipulera växter så att de inte går att känna igen och inte vet man de kallar dem heller, så det går inte för en amatörbotaniker som jag att hänga med i utvecklingen. Men jag har faktiskt hittat på ett riktigt bra svar, när någon frågar efter namn på en av mig okänd blomma. Jag svarar rätt och slätt  "att det troligen är en hybrid och att sådana numera är så otaliga att det inte går för vanliga dödliga att hålla reda på dem."  Då har jag inte sagt för mycket och slipper be om ursäkt. Det är lätt att vara efterklok och det är just som en sådan jag känner  mig nu. Blomman på bilden är en pelargon, det är jag däremot absolut säker på.    4/8    2015

Idag läste jag i tidningen att årets sommar varit en av de blötaste på länge. Det har nog alla semesterfirare blivit varse och det är följaktligen ingen nyhet att offra trycksvärta på. Det har gjort att våra kungliga slott och museum  haft fler besökare än vanligt. "Inget ont som inte har något gott med sig " och intendenterna  blir glada över klirr i biljettkassan till stöd för kulturen. Det finns också en hel del att se som inte kostar pengar ifall semesterkassan är mager. Mycket är gratis  till och med i grannstaden Sundbyberg. När jag idag fick besök från landsorten av en kulturintresserad vän  beslöt vi att som omväxling ta en titt på den forna arbetarstaden, som nu mest befolkas av sådana som har råd att köpa dyra bostadsrätter. Staden är inte helt sig lik från forna dar och det ena höghuset är pampigare än det andra. Men en hel del av småstadsidyllen lever  kvar och än finns det en massa trevliga småbutiker vid affärsgatan. Något som också finns kvar är den underbara Marabouparken som en gång anlades som reaktionsanläggning för de anställda vid chokladfabriken. Parken  ägs nu av staden och i den finns även en konsthall som visar ett urval  av samtidens mest intressanta konstverk. I parken står det ett stort antal skulpturer. Om man inte vill ta en matbit i konsthallens restaurang  finns det massor av trevliga restauranger på Järnvägsgatan i den lilla staden. Min gäst och jag fick en utomordentligt god måltid för en billig penning på en asiatiskt krog inte långt tunnelbaneuppgången. Kommunikationerna till Sundbyberg är utomordentligt bra. Dit kommer man snabbt med tåg, buss eller tunnelbana.  När inte fotografen är med blir det tyvärr inga dagsaktuella bilder.    5/8    2015

,  

Idag fanns det ingen som var intresserad av mitt sällskap, så jag fick nöja mig med mitt eget. Det blir jag rätt trött på ibland, men det är ingen ide att klaga utan försöka göra det bästa av ett dåligt utgångsläge. Dagen blev räddad ändå, när jag i tidningen såg, att Liljevalchs konsthall bjöd intresserade besökare att se en utställning av Herta Hilfons keramiska alster för en nästan symbolisk entréavgift av 10:00 kr. Det är som hittat och ett sådant tillfälle bör man inte missa. Jag är ingen kultursnobb, även om det ibland kan verka så, men något måste man ju intressera sig för även på ålderns höst. Jag fick valuta för pengarna med råge, för det fanns mycket att titta på och det gick t o m att se vad konstverken föreställde, vilket man inte kan alla gånger när det gäller modern konst. Folk är väldigt påpassliga när någonting är billigt och det är möjligt att en hel del av publiken  besökte Liljevalchs för första gången idag. Jag är en stor beundrare av alla som kan åstadkomma något konstnärligt, för själv äger jag inga som helst talanger i den vägen. När jag gick i skolan frågade min mor en gång lärarinnan hur jag var som elev. Svaret hon fick kommer jag ännu ihåg: "huvudet är det inget fel på, men händerna? De är som de är. Underförstått att jag var totalt oduglig när det gällde att teckna och måla. Jag blev heller aldrig slöjdlärarinnans favoritelev. När jag t ex skulle lära mig att sticka grytlappar, kom jag inte längre än till luftmaskorna och något alster blev det  aldrig. Men även den okonstnärliga människan har sitt existensberättigande för eljest skulle det inte bli några vardagssysslor uträttade.    6/8   2015

Den här sidan, som jag kallaat "Sommarfröjd" har blivit alldeles för lång och trögmanövererad. Därför börjar jag fr o m idag på en helt ny sida som jag har kallat "Tiden går" Jag hoppas att mina läsare vill följa mig på även där. Jag kan inte lova att den blir mycket annorlunda än de föregående för jag har en viss ovana att komma med pekpinnar och gör mig till tolk för än det ena och det andra. men jag gör det i bästa välmening. Välkomna till den nya sidan.