Jag vilar inte på lagrarna

Jag hoppas att ingen förväntar sig att det här inlägget skall bli något alldeles extra för det blir det inte. Den här dagen bjöd på fint sommarväder  och en massa  människor sökte sig ut till skärgården. Det gjorde min vän fotografen och jag också. Vi var tre personer i sällskap  och den tredje var en ung behaglig person som kunnat vara mitt barnbarn. Det är ett nöje att umgås med yngre människor både till lands och vatten. Vi åkte med den gamla ångbåten Storskär som lockade med något som de kallade för lunchkryssning. Båten  i sig själv är helt underbar. Aktersalongen är försedd med röda  plyschsoffor och fåtöljer och vacker gammaldags elektrisk armatur. Det är en kulturgärning att dessa gamla båtar finns kvar och kan tuffa fram och åter till bryggor långt ut i yttersta skärgården. Jag höll inte reda på namnet på öarna där folk steg av och på. men på återresan intog vi vår lunch i den likaledes mycket eleganta matsalen. Det ligger stärkta linnedukar på borden och man får en rejäl stärkt servett att torka sig om munnen med. Allt är stilenligt och som det varit på "den gamla goda tiden"  På en ångbåt skall man äta ångbåtsbiff. men jag tycker bättre om stekt strömming, så jag valde sådan.  Jag vill inte påstå att det var billigt men åker man anrik ångbåt så får det kosta. På båten blev jag uppmärksammad av en dam som kände igen mig från TV. Hon ville absolut bli plåtad tillsammans med mig och gärna bli synlig i min blogg. Eftersom jag inte är van att bli igenkänd blev jag lite förvånad och lovade henne att visa upp oss båda. Hon  påpekade att hon hette Tiina  och stavar med två i -n. För övrigt tycker jag  att skärgårdsresor är en härlig avkoppling  och ett billigt nöje för en pensionär som åker till reducerat pris.   7/8    2015

Man kan inte ha roligt jämt för då skulle man till slut bli helt uttråkad och inte uppskatta någonting. Jag tror att det är bra att ha det lite trist och enformigt en och annan gång emellanåt för då känns det så mycket bättre  när det händer något som bryter av tristessen. Jag tycker bara om ensamhet när jag behöver vila upp mig. Folk som med vett och vilja isolerar sig, t ex eremiter begriper jag mig inte på.  De riktiga eremiterna installerade sig i grottor och hålor och ägnade sig åt betraktelser och försakelser. Jag tror inte att det svenska vinterklimatet  lämpar sig  för eremitliv och har därför aldrig hört talas om  svenska sådana. Enstöringar lär det däremot finnas och dem tycker jag uppriktigt synd om. Jag själv och fler med mig lever ensamma  ofrivilligt  och får finna oss i  att ha det mer eller mindre trist .på gamla dar. Då blir det  lätt att tycka lite synd om sig själv  och det är rena fördärvet och leder bara till ännu mer tristess.  Så länge jag är frisk och kan röra på mig, drar jag mig inte för att  roa mig själv. Jag läser en god bok om det regnar  och är det skapligt väder promenerar jag  eller  hitta på något annat vettigt. Ensamma stockholmare har det riktigt beviljat, för här finns det mycket att ta sig för. Idag  när jag  var utan sällskap lekte jag turist och klev på spårvagnen till Djurgården och lustvandrade kring Valdemarsudde. Där njöt jag av blomsterprakten  i trädgården  och sen återvände jag hem stärkt till kropp och själ. Man behöver inte vara rädd för att bli "uttittad" för att man är ensam. Ingen mötande bryr sig det minsta om ifall du har sällskap eller ej. Blomman på bild är från ett annat besök vid slottet.   8/8    2015

Det har varit en solig och varm söndag och jag hoppas att soldyrkarna  har varit glada och lyckliga.  Själv trivs jag bäst i skuggan och tycker att solgass är rena tortyren.  Detta sorgliga faktum  komplicerar min tillvaro eftersom hela min bekantskapskrets  inte kan få nog av solens livgivande strålar. Min vän fotografen är inget undantag  och hon var stormförtjust när vi morse i högsommarväder gav oss iväg för att åka till  Norrtälje för att se på stan och guidas av  min bästis, som har sommarstuga i trakterna. Genom Norrtälje slingrar sig  Norrtäljeån  och förhöjer intrycket av sommarstad. Denna sommar har man ställt ut konst  mitt i ån på flera ställen och samtidigt som man vandrar längs ån är man ute på  en ovanlig konstrunda.  En söndag mitt i högsommaren störs man inte av biltrafik  utan  kan vandra på stadsgatorna i lugn och ro och beundra de gamla pittoreska husen. Det är inte underligt att turister söker sig till den här idyllen. Givetvis hittade vi en trevlig restaurang med bord ute i en trädgård där vi intog lunch och vilade benen. Till Norrtälje åker man buss som har täta avgångsturer och har man som vi köpt SL-s sommarkort känns det som att åka gratis. Det är roligt för en storstadsbo att som omväxling få besöka en liten stad. Skalden Nils Ferlin står staty på ett ställe vid ån. Han och hans hustru bodde i  Penningby .strax  utanför Norrtälje och  den kände Klarabohemen slutade sina dagar som Roslagsbo.  9/8   2015  

Nu har vi äntligen fått sommar och vackert väder och jag borde vara glad över att solen skiner från en klarblå himmel. I stället gnäller jag över att det är för varmt och det skäms jag lite över. När jag var lite yngre än idag såg jag alltid till att få ett svalkande dopp när det var värmebölja. Idag  vågar jag inte visa upp min skrynkliga lekamen i bikini. Nutida baddräkter är ju så minimala att de knappt döljer någonting. När jag var barn var jag alldeles galen i att bada  och gjorde det så gott som varje dag under sommarlovet. I min födelsestad hade vi ett kallbadhus mitt ute i Helgeå och jag var ingen "badkruka"  och brydde mig inte om ifall det var kallt i vattnet eller lämplig badtemperatur. Problemet var i stället att finansiera badandet. Det kostade fem öre om man nöjde sig med att klä om till baddräkt vid en långbänk och tio öre om man ville göra det i en hytt. Jag nöjde mig med femöresbad men kruxet var istället att finansiera badet. Veckopengar var ett helt okänt begrepp i min barndom och föräldrarna hade ingen förståelse för dagliga kallbad. De spenderade sällan mer än en tioöring i veckan på mitt badande. Då gällde det att vara uppfinningsrik för att skaffa fram sina femöringar själv. Så här långt efteråt kan jag tillstå, att det inte alltid gick riktigt "rumsrent" tillväga. Men ändamålet helgar medlen och jag lyckades för det mesta att få mitt dagliga bad. Det känns riktigt svalkande att bara tänka på den lyckliga tiden och jag hoppas att dagens ungar, som är badsugna får doppa sig närhelst de vill  och känner för det. På bilden har jag sökt svalka vid Ulvsundasjöns  strand,     10/8     2015

Idag skall jag ägna mig åt något som jag försökt förtränga, men som det inte längre går att blunda för. Det kanske låter som en "skröna" men av någon obegriplig anledning så har SVT1 gjort en dokumentär om min person och den skall visas den tjugosjunde den här månaden på bästa sändningstid. Den ingår i en serie om tre filmer, som alla handlar om att det inte är så farligt att bli gammal som folk tycks tro. Det har jag försökt bevisa ända sedan jag började blogga, men det kanske går fram lite bättre om det sägs i TV. Jag vill inte påstå att jag har några filmstjärnetalanger och att jag gick med på att medverka beror på, att jag blev så "paff" när jag fick frågan, att jag inte kom mig för att säga nej. Som alla redan förstått,  är det inte någon rafflande historia med spänning i, utan vanlig vardagslunk. Konstigt nog besvärades jag inte av att ständigt ha en fotograf i hälarna  och en regissör framför mig som försökte få mig att begripa att jag inte skulle agera utan uppföra mig naturligt. Regissören är för övrigt berömd och har fått flera pris för sina filmer i Cannes. Det fanns därför ingen anledning för mig att betvivla att hennes  projekt var seriöst. Det är möjligt att jag efter filmvisningen blir igenkänd  av någon tittare  ute på stan. I så fall har filmen haft lite gott med sig  och jag kan få en och annan pratstund när jag är ute och promenerar. Men allra viktigast för mig är, att bevisa för tittarna, att ålderdom inte bara är demens och skröplighet utan att de flesta äldre är helt vanliga människor, som vill bli betraktade som individer  och inte bara klumpas ihop till en osynlig grupp i samhället. Jag skall publicera länkarna till filmen när det närmar sig sändningsdags.   11/8    2015

<

Jag vet inte om stadens innevånare och gästande turister är medvetna om att det är kulturfestival i Stockholm den här veckan. Sådana  har det varit sedan är 2000.  Tidigare anordnades  det Vattenfestivaler, som var mycket populära, men som urartade  när det blev för mycket supande och öldrickande och ölglasen skräpade ner festplatserna. Jag har idag tittat på arrangemangen i Kungsträdgården. Där serveras ingenting men det finns otaliga tält  och väldigt mycket att göra för ungdomen. Det är ju tacknämligt för dagens ungdom  sitter eljest mest och petar i sina mobiltelefoner och rör sig inte tillräckligt ute i friska luften. Kultur för gamla tanter såg jag inte till.  Vill jag uppleva kultur som passar en lite äldre publik får jag bege mig till Norrbro under kvällstid, för då uppträder operaaktörer och andra artister. Det är bra för turistnäringen med sådana här arrangemang  för det mesta är gratis. Jag kan rekommendera visningen av Operahuset där man kommer in  bakom kulisserna i det gamla huset och upplever den anrika atmosfären. Opera räknas till finkulturen men för min del tycker jag att besök där kan passa vem som helst, som tycker om musik och teater. Vädret är också gynnsamt  för en utomhusfestival  och allt talar för att årets festival  blir en riktig publiksuccé. Jag har inget foto från min vandring idag utan visar en bild från skärgården. Den är som alltid vår största turistattraktion.    12/8   

Kulturfestivalen  fortsätter enligt programmen och idag ville jag se vad som försiggick på Norrbro och Strömparterren. Det mesta var ägnat åt barnen, vilket är helt i sin ordning. De vuxna kan glädja sig åt att de får besöka Medeltidsmuseet alldeles gratis. Jag tog tillfället i akt sedan jag intagit mitt eftermiddagskaffe på uteserveringen i parken. Det är  mysigt att sitta i skuggan under en parasoll med Kungliga slottet som bakgrund och titta på solglittret på Strömmens vatten. Medeltidsmuseet är inte som andra museer utan man känner sig förflyttad flera hundra år tillbaka i tiden, när man vandrar omkring på kullerstenarna och upplever  vår huvudstad  på hästforornas och de gamla segelskutornas dagar. Det är avstressande och lugnt och inte svårt att föreställa sig hur borgarna hade det i huvudstaden, som på den tiden bara var en småstad. Museet skildrar stadens uppkomst och medeltid genom fasta föremål, återskapade miljöer och originalföremål. Där finns även rester av den gamla stadsmuren som stängde fiender och obehöriga ute. Jag kan inte påstå att det var många av festivalbesökarna som gick in på museet, vilket var synd, när det för en gångs skull inte kostade något. Det är rätt dyrt att gå på museum numera och barnfamiljerna kanske vill ha roligare för sina pengar än att göra besök på museum. Därför bör de passa på det här tillfället att ge sina barn en historielektion. Själv är jag nöjd med min dag och tycker att vår kulturfestival har mycket som såväl lediga stockholmare som turister kan ha glädje av. Fotot visar en väggmålning som finns på museet .   13/8  2015

Den rådande värmeböljan är inte synbart befrämjande för ansträngande sysselsättningar. Jag måste tillstå att jag för närvarande är lat, mycket lat t o m. Jag har inte någon vidare aptit heller, men har insett att jag skulle klara hettan ännu sämre om jag inte intog någon föda. Därför har jag  tillsvidare frångått ordinarie vanor och spolat husmanskosten. Jag livnär mig till stor del av grönsaker, filmjölk, frukt och bär. Bären tycker jag är en ren välsignelse  och eftersom de inte längre är säsongbetonade finns det fortfarande en massa att välja på. Jordgubbarna  är mina favoriter för de är stora  och mättar bra. Blåbären är inte dumma de heller och stora amerikanska blåbär är betydligt enklare att handskas med än de småväxta lite väl sura svenska bär som växer i våra skogar. Jag skäms lite fär att jag föredrar de öimporterade bären, men i vårt klimat plockar man  bär en väldigt kort säsong,  Nu har jag hört att chilifrukten skall vara mycket hälsosam, förlänga livet och förbättra  livskvaliteten. men jag tror att chilin  är i hetaste laget just nu, så den skall jag vänta med tills det blir lite svalare..  Man blir ju vad man äter, sägs det, men något bär lär jag ändå inte bli. även om jag äter sådana varenda dag,. Den som arbetar för brödfödan behöver inte bry sig om mina kostråd  för han eller hon behöver  nog en rejäl kött- eller fiskrätt emellanåt för att orka med jobbet.    14/8    2015

.dag är det definitivt sista gången jag skall ägna mig åt kulturfestivalen för den sjunger på sista versen och är slut i morgon kväll. Ibland är det svårt att begripa vad kultur är, för den verkar tämligen svårbegriplig.  På eftermiddagen åkte jag in till stan för att beskåda något som kallades "Dominoes." Det beskrivs i programmet som ett rörligt konstverk och en folkfest på samma gång. 7.000 gigantiska dominoblock ställs upp och faller sen, ett efter ett  ringlande genom Stockholms City och längs flera gator och slutligen ner i Strömmen. En cirka 30 minuter lång dominoeffekt kallar man det hela.  Det var då ingen större skönhetsupplevelse  och det ställde mest till oreda i trafiken. Folk verkade inte heller speciellt imponerade av skådespelet. För min del var jag mest imponerad av påhittigheten  hos arrangörerna. Det måste kosta en förmögenhet att tillverka alla dessa brickor som sen bara skattar åt förgängelsen. Förmodligen bekostas det hela av skattemedel, som borde gått till något som varat lite längre än det här spektaklet. Men konst  och kultur får kosta, säger de ansvariga och då skall inte jag "lägga min näsa i blöt" eftersom jag som Solnabo  inte behöver vara med om att betala ett öre till festivalen utan har besökt den helt gratis. I kväll är det stor operakonsert på Gustav Adolfs Torg och om jag orkar skall jag åka dit och riktigt njuta av skönsång och vacker musik. I brist på festivalbilder har jag plockat fram ett foto av konst som fanns upphängd över Norrtäljeån,     15/8   2015

Jag har alltid älskat böcker och tyckt om att läsa. När jag var tonåring läste jag allt vad jag kom över och hade svårt att släppa en bok ifrån mig, vilket min mor ogillade i hög grad när jag även ville läsa sedan jag lagt mig. Hon släckte utan förbarmande ljuset, men jag smög en ficklampa med till sängen, drog täcket över huvudet och läste vidare. När jag blev lite äldre och fick bestämma själv, lånade jag böcker på biblioteket. Som förvärvsarbetande, ansåg jag, att mina arbetskamrater borde upptäcka hur värdefullt det var att läsa och diskutera nyutkommen litteratur. Jag ordnade bokcirklar och vi valde varsin bok, som gick laget runt och sen pratade vi om bestsellers och deras författare och diskuterade dem på kafferasten. Jag tror att jag har fått ett relativt stort ordförråd, tack vare att jag läst så många böcker. Mina bokhyllor är överfulla och jag har sedan länge bestämt mig för att inte köpa en enda bok till, utan bara låna. Idag på Kulturfestivalens avslutningsdag anordnades för 25:te året i följd världen längsta bokbord på Drottninggatan. Där fanns fler än 600 bord och alla var fulla av böcker av de mest skilda slag. Det är roligt och intressant att ta sig dit och titta på allt som finns till salu. Man kan göra riktiga fynd bland vackra inbundna böcker och bland all annan sorts litteratur, som sett bättre dagar. Det är inte lätt för en svag själ att vara ståndaktig, när man har så många härligheter mitt framför sina ögon. Jag måste tyvärr  erkänna att jag gick hem med  fyra böcker i en plastkasse. Det enda jag kan andraga till mitt försvar är, att de var så billiga att jag skulle kunna slänga dem i sopnedkastet när jag läst dem. Det troliga blir, att jag inte har hjärta att kasta dem, utan att de kommer att bli liggande i en redan påbörjad trave på nattduksbordet.    16/8  1015

Den gångna veckan har man haft ett större behov av att klä av sig än att klä på sig och det har varit ett sant nöje att betrakta resultatet ute på stan. Fikonlövet var ju enligt Bibeln det första mänskligheten klädde sig i, men i vår tidsålder finns det oändligt mycket mer att variera med i solgass eller vinterrusk. Ett gammalt ordstäv  säger "att som man är klädd blir man hädd". vilket på rikssvenska betyder betygsatt eller klassificerad. "Kläderna gör mannen" är ett annat ordstäv som talar för sig själv och inte kräver närmare förklaring,  Att de gör kvinnan också, anses vara ännu mer självklart. Jag vill inte påstå, att alla jag sett på stan har varit smakfullt klädda . En del "skavanker" är det bättre att dölja än att framhäva, men när det är riktigt svettigt så vill  inte bara de välväxta utan  även deras motsatser känna sig svala och må bra. Eftersom jag själv inte mår riktigt bra när det är varmt har jag inte visat mig lättklädd på stan och har således inte klätt av eller på mig och väckt uppmärksamhet. Jag klär mig för det mesta i långbyxor  och har i sommar använt en tunnare och svalare variant på dambenkläder. Min vän fotografen kände sig av den anledningen  föranlåten att fråga mig, om jag inte hade lite kvinnligare plagg i garderoben. Detta  bevisade jag när vi träffades i går då jag var  iförd kjol och passande överdel.  Visst är det snyggare med kjol än med "pantalonger" men nackdelen är, att kompletterande  ömtåliga strumpbyxor är betydligt besvärligare att använda  än de sockor jag tar på mig till  mina långbyxor.  Dagens foto får tala för sig själv.    16/8  1015

Nationalmuseet på Blasieholmen håller stängt på grund av renovering, men en del av konsten visas på gamla Konstakademin på Fredsgatan. Dit gick jag idag för något bör man ju ägna sig åt, när man inte trivs i solgasset. Mitt första besök på museet gjorde jag redan som femtonåring när jag var på skolresa i huvudstaden. Målningarna gjorde ett outplånligt intryck på en romantisk skolflicka från landsorten och jag blev blixtförälskad i den vackre gossen som  Ernst Josefsson avbildat  som  "Näcken."  Kanske för att intresset för vackra gossar är stort just hos skolflickor eller för att jag fascinerades av  det övernaturliga  manliga vattenväsen som enligt folktron håller till  i älvar och andra  vattendrag i inlandet. Jag återsåg den i dag och har sett den flera gånger sedan dess och den bibehåller sin attraktionsförmåga trots att jag nu är en gammal tant. Det kanske rent av var denna  tavla som gjorde mig konstintresserad. Idag visar man 100 av Nationalmuseums mest kända konstverk och bland dem finns tavlor av Rembrandt, Rubens och en massa andra kända konstnärer, allt samlat på ett enda ställe utan att man behöver gå i trappor. Besökarna ägnar sig åt konsten och det är nästan andaktsfullt som i kyrkan. Inte ett ett ljud stör tystnaden. I London kan man besöka Nationalmuseums motsvarighet British Museum gratis, men här får man lösa biljett.  En pensionär släpps in för 80:00 och det tyckte jag faktiskt att det var värt att få återse min högt älskade favoritmålning.   18/8    2015

Ännu en dag har gått till ända och lagts till övriga och hur jag skall beskriva den, har jag inte riktigt kommit fram till. Jag har ju varit  i TV bevars. Inte på bästa sändningstid utan i ettans morgonprogram. Där sitter vanligtvis celebra personer med nyhetsvärde. Jag är ju i det närmaste en kvarleva från en gången tid och som sådan högst inaktuell. Det är möjligt, att jag borde tycka att det är märkvärdigt, men jag tar det inte direkt som en ärebetygelse att visas i TV.  Jag vet, att tiderna har förändrats. I våra dagar lever folk längre, är friskare  och de äldre är medvetna om att de kan ställa krav på samhället och bli mer synliga än de var förr. Hur jag själv blivit synlig har jag berättat förut och det beror till stor del på, att jag lär vara världens äldste bloggare och som sådan har jag fått ett visst PR-värde. Jag har varit med i TV förut men  idag skulle det pratas om dokumentären, som  spelats in, som en av tre, som skall tala om för tittarna att det inte är så farligt att bli gammal som många tror. Det är inte särskilt glamoröst att vara med i TV. Studion är snyggare i bild än i verkligheten och själv blir man lite uppsnyggad  innan man går ut i sändning. Jag fick upp i ottan i morse och hann inte äta frukost, men det är tydligen vanligt, så jag blev bjuden på morgonmål på plats. Om jag skötte mig eller gjorde bort mig, vet jag inte, för lite "pirrigt" kändes det. Min regissör, som syns på fotot, höll mig i handen och påstods sig vara  lika mycket novis som jag eftersom hon brukar hålla sig bakom kameran. För bådas vårt bästa hoppas jag på bästa möjliga kritik och vänliga kommentarer.    19/6   2015

Det är flera av mina läsare som har kommit med vänliga kommentarer med anledning av att jag syntes i TV. Jag vill tacka dem alla och tala om att jag blir väldigt glad över att få gensvar. Jag skriver för mitt höga nöjes skull och för att jag vill framhålla  att även äldre personer kan vara värda att lyssna till. Vi tar lite mer plats i samhället än vi gjorde förr. Det är nästan så man ryser, när man tänker på, att under jordbrukssamhället sattes  de gamla på "undantag" när äldste sonen övertog gården. De var sedan helt och hållet beroende  av att svärdottern var vänligt inställd och inte bara önskade livet ur dem. Nutidens barn anar inte hur bra de har det förspänt utan de tar bara för givet att stat och kommun skall sörja för vår välfärd. Visserligen gnisslar det ibland i maskineriet, men i största allmänhet har vi  fått det bra på gamla dar. Än så länge gruvar jag mig inte för att bli beroende av någon eller några myndighetspersoner utan jag  anser att "var dag har nog av sin egen pläga" och att det bara förstör  humöret  att oroa sig för morgondagen.  I kväll skall jag slå mig till ro framför TV-n och titta på den helt underbare kvartersdoktorn. som har lite svårt för att pensionera sig därför att han bryr sig om sina gamla patienter. Honom borde alla läkare ha som förebild för han tar sig tid med  dem  utan att snegla på klockan. Han tycker som jag, att "det är inte så dumt att bli gammal"  i dagens samhälle. Fotot idag visar Skånes landskapsblomma  och min absoluta favorit bland ängens blommor.     20/8   2015

Häromdagen föreslog min vän fotografen att vi skulle besöka Millesgården. Jag tyckte att det var en förträfflig idé och hade ingenting att invända mot förslaget. Millesgården  byggdes 1908 av skulptören Carl Milles och hans maka Olga, som också var konstnär. Milles blev  känd långt utanför Sveriges gränser och det finns skulpturer gjorda av honom lite varstans i Europa och även på flera platser i Amerika. Ett antal svenska städer har pampiga Millesverk och ett av de mest kända är Folke Filbyter i Linköping och Poseidon i Göteborg. Man skall inte heller glömma Orfeusgruppen, som står utanför Konserthuset här i Stockholm. Jag tycker om att strosa  omkring i Skulpturparken och  titta på alla mästerverken, som blivit ärggröna av att i åratal vara utsatta för väder och vind. Här, som på alla våra museum, finns det möjlighet att få sig något till livs om man känner behov av något ätbart.  Det är lätt att ta sig från City till Millesgården med tunnelbana och buss och många utländska turister hittar vägen dit. Konstnärsparet skänkte hela den fina anläggningen till svenska folket år 1936 och den förvaltas idag av en stiftelse. Det tycker jag var en fin present som vi skall vara tacksamma för. Det är långt ifrån alla konstnärer som blir världsberömda och kan bygga ståtliga hem, men vi har flera stycken sådana i vårt land. T ex Anders Zorn  och Carl Larsson. Deras hem kan man också besöka om man har vägarna förbi.  Men  Millesgården är något extra och står i en klass för sig, vill jag påstå.   21/8   2015

Jag såg i en tidning att regeringen är på Harpsund det här veckoslutet för att begå sedvanlig kräftskiva och spika förslag om 2016 års budget. För allas vårt bästa, hoppas jag, att de spikar budgeten först och äter kräftorna efter väl förrättat värv. Enligt gammal sedvänja skall man ju dricka nubbe till kräftorna och jag förmodar att även regeringsledamöter följer gängse  seder och bruk. Jag har en gång för alla talat om, att jag inte blandar mig i det politiska, utan när jag skriver är jag neutral och den politik jag talar om är helt opolitisk sådan. Vi har för tillfället en kvinnlig finansminister och det tror jag är fördelaktigt, eftersom hon förmodligen uppfostrats i den legendariske finansministern Gunnar Strängs anda. Dessutom kan de flesta kvinnor hushålla och hålla hårt i penningpungen. För att återgå till den politiska kräftskivan, hoppas jag att den blir lyckad. Kräftor är inte synnerligen mättande och efter allt sörplande blir man bara hungrigare. Vanligtvis brukar man servera en stadig paj efteråt, men om regeringen äter paj förmälde inte tidningsnotisen. I mitt tidigare liv anordnade jag själv eller bevistade minst en kräftskiva årligen, men kräftätarna i min närhet har minskat i antal år efter år. I år köpte  jag därför, för säkerhets skull, ett kilo kräftor och frossade på alldeles ensam. Det blev en "minikräftskiva" och med några skivor rostat bröd som utfyllnad blev jag mätt utan att äta paj .Det hade givetvis varit roligare med sällskap vid kräftbordet, men hellre kräftätning i ensamhet än ingen kräftätning alls. Min vän fotografen anser inte kräftor vara ätliga och fotograferar därför hellre pajer.  22/8  2015

Idag är det helt tomt i min hjärna  och jag tror att det är det varma vädrets fel. Vädret i sig själv är alldeles förträffligt för svensken i gemen som fått  huttra och frysa sig igenom  långa  kalla  vintrar. Gamla tanter däremot kan man inte ställa om efter klimatets växlingar. Ar de riktigt ömtåliga kan de få värmeslag. Den risken tar jag inte utan häller mig i skuggan. Jag har full förståelse för soldyrkarna och beundrar deras vackert bruna solbränna. De ser så friska och hälsosamma ut och behöver inte som jag  gömma mina vita och bleka  ben under strumpor eller långbyxor. De kan stoltsera i shorts eller minikjol och lagra D-vitamin för glatta livet. Det känns lite orättvist, men det har aldrig någonsin vaiit riktigt rättvist i den här jämmerdalen.  Det kunde givetvis ha varit ändå värre  om vi haft rekordvärme. Sådan  hade vi under några julidagar i Ultuna är 1933 och i Målilla år 1947. Då var det 38 grader varmt. Det varmaste jag varit med  om, upplevde jag en gång under en vistelse i Tunisien. Vilket år det var och vilken månad har jag glömt, men inte att det var 40 grader varmt. Det var rena infernot, för på den tiden fanns det varken fläktar eller kylskåp på hotellrummen. Sanden var brännhet  och att bada i Atlanten innebar ingen svalka. Efter en sådan upplevelse borde jag skämmas för att gnälla över årets fina sommar. Det gör jag faktiskt och lovar för mina medmänniskors skull att vara nöjd med sol och värme månaden ut.  På fotot som är taget i Bergianska Trädgården, ser jag sval och avslappnad ut, tycker jag,    23/8    2015

Det har varit mycket av min person i media den senaste tiden och det är inte utan att jag börjat fundera över varför det blivit så. Jag är inte särskilt  märkvärdig  utan bara gammal, riktigt gammal t o m. Det som är gammalt och förbrukat kastas vanligtvis  på sophögen, såvida det inte har antikvärde. Jag har kanske fått ett visst antikvärde  och ansetts värd att visa upp i media.. I TV har jag  varit  flera gånger och idag lär jag ha figurerat i radion också. Detta faktum hade jag inte  den blekaste aning om förrän flera av mina läsare skrivit  och kommenterat.  Att jag blivit dokumentärfilm  och kommer att visas  på torsdag  tycks flera personer tagit reda på. Jag tycker att det är rätt pinsamt att visas i TV. Alla skavanker syns, för i dokumentären är jag inte ett dugg förskönad utan helt naturell.  I vanlig TV duttar sminkösen alltid på lite puder så att näsan inte skall skina alltför blank, men sådant ingick inte i rekvisitan när jag agerade i dokumentären  Lite fåfänga har man kvar även på äldre dar och kanske inbillar man sig  att man åldrats med behag. Tyvärr är så inte  fallet, utan gamlal tanter  i TV är så långt ifrån "pinuppor".som  det bara går att komma.  Då är det betydligt roligare att bli avporträtterad av min vän fotografen. Hon gör mig så snygg i bild att jag knappt tror att det är sant. Hon påstår att hon inte ser mig som en skrynklad gammal tant utan just så som dagens  fotogafi visar upp mig,. Mycket sympatiskt, tycker jag och precis vad mitt tilltufsade självförtroende behövde.    23/8   2015

Jag tycker mycket om Gamla Stan eller Staden mellan broarna som den kallades förr i världen. Det är rogivande att flanera på Västerlånggatan, fast det är synd att affärslivet har urartat och man säljer så mycket "tingeltangel" numera. De smala gatorna och gränderna är pittoreska  och har kvar den gamla kullerstensbeläggningen. Kullerstenar erinrar mig om min barndom i den  lilla landsortsstad där jag föddes för mer än 100 år sedan. Min barndoms gata var smal och belagd med kullerstenar. Bilar var sällsynta på den tiden  och hästskjutsarnas klumpiga trähjul gnisslade och knakade  mot det ojämna underlaget när de transporterade folk och varor. De lite finare gatorna i min lilla stad hade släta rektangulära gatstenar. Jag är inte född i något slumkvarter, men en gata med kullersten var inte någon paradgata precis. Vi lekte på våra kullerstensgator och sprang barfota på dem på sommaren, men jag minns att det gjorde ont i fötterna ända tills skinnet hårdnat och det liksom blev en läderaktig sula  att springa på det ojämna underlaget med. Vi hade förstås riktiga skor även på den tiden men mor tyckte inte att vi skulle slita skor på sommaren, trots att hon måste tvätta fötter på oss före sängdags. Jag blir alltid nostalgisk av att gå på kullerstenar,  men aktar mig noga för att prata om dem med  nutidens  barn. De skulle bara tycka att jag var "gaggig" som inte begriper, att gator skall vara asfaltbelagda och trafikvänliga  och att de absolut inte är platser att leka på. Fotot visar en del av Gamla Stan.   25/8   2015

Just nu är det lite mycket av min person, I TV och lite överallt och jag måste nypa mig i armen för att känna om jag är verklig eller fiktiv. Det visar sig att jag  är på riktigt: en äldre lite krökt figur, som krympt från 162 cm till 155 cm och inte syns särskilt bra i folkvimlet. Men detta till trots har jag blivit nästan märkvärdighetsförklarad. Det är inte sensationellt längre att folk blir över hundra och bloggare finns det hur många som helst, eftersom  det ger folk tillfälle att prata om den de mest älskar, nämligen sig själv.  Att jag ville bli bloggare beror på att jag tyckte, att det var på tiden att bevisa, att för att man blir äldre, blir man inte dummare  med åren.  De flesta av oss behåller förståndet livet ut. Jag trodde också, att det skulle bli roligt. Hade jag inte skaffat dator och gått på datorkurs för seniorer hade jag förstås inte kunnat förverkliga den tanken. Att övriga kursdeltagare var betydligt yngre än jag, brydde jag mig inte om. Jag har nämligen alltid varit av den åsikten att man aldrig blir för gammal för att lära något nytt. Med hjälp av min datorlärarinna  blev jag bloggaren Bojan och skrev för mitt höga nöjes skull. På något underligt sätt fick jag många "följare" på mina sidor. Var orden kommer ifrån, vet jag inte. De "ploppar" upp, liksom av sig själv och jag hoppas att de räcker till ännu ett litet tag. Det är på de här meriterna jag blivit lite "kändis" och ibland har visats upp i TV. En dokumentärfilm om min person, sänds i morgon kväll. men efter den får jag nog "gå under jorden"  Någon filmhjältinna är jag minst av allt. Min vän fotografen och min datorlärarinna är en och samma person och det var hon som gjorde mig till "världens äldste bloggare." Själv frånsäger jag mig allt ansvar.              26/8   2015

I går gjorde min vän fotografen och jag ett av våra återkommande besök i Ulriksdals slottspark. Kring Ulriksdal finns det en intressant blandning av kultiverad och vild natur. För första gången ägnade vi vårt intresse åt den engelska parken och jag fascinerades av de mer än 300-åriga ekarna som finns på denna plats. De har omfångsrika och knotiga stammar och en del av dem håller på att skatta åt förgängelsen. Vi vandrade i lindalléerna  och njöt av stillheten i den nästan folktomma parken. Linden är ett vackert lövträd och när den blommar fylls luften av väldoften. Linden är också ett träd som är förknippat med visor och schlager. I Harriet Lövenhjelms dikt om Beatrice Aurore, tonsatt av Hjalmar Casserman, vandrar kärleksparet " I en lindallee med gula våta blad" och när jag var ung sjöng smörsångaren Sven-Olof Sandberg: "När lindarna blomma och sommarvindar susa"  så att tonårsflickornas hjärtan smälte och musikaffärerna sålde rekordmånga grammofonskivor.  Nutidens schlagertexter är inte speciellt romantiska och ibland kan man fråga sig varför dagens populärmusik inte heller är är särskilt melodisk  utan mest låter som "dunka. dunka." Vi har förstås en del skönsångare även i vår tid och om jag skall vara riktigt rättvis så låter Tommy Körberg  mycket bättre än min tids Sven Olof Sandberg,  När han sjunger Anhem ur musicalen Chess  eller ´Astrid Lindgrens  "Fattig  bonddräng" smälter mitt gamla hjärta totalt. Att börja  med träd och  sluta med musik var inte precis vad jag tänkt mig, men när tankarna fladdrar hit och dit är det lätt att spåra ur. De vackra blommorna på dagens bild  växer på Ulriksdal.  27/8    2015

Jag är överväldigad. Jag har fått så många snälla kommentarer av både unga och äldre som sett dokumentären om mitt liv. Detta liv har ju inte varit speciellt glamoröst men det har varat länge. Att det blev en film är regissörens förtjänst och hon bör ha berömmet för att hon vågar spela in film om vanliga människor. Det kändes för mig helt rätt att vara med, för jag vill, att även äldre människor skall synas en och annan gång. Jag hade trevligt hela tiden under inspelningstiden och kameran tänkte jag aldrig på .Det är klart att jag ibland ställde mig lite frågande inför vissa scener, t ex den, där jag dansade  foxtrot i ett kostall. Men jag tappade inte min värdighet för den sakens skull, utan har man gett sig i leken får man tåla den. Människor som är rädda för att göra bort sig har sällan riktigt roligt. Jag kunde haft  mycket roligare när jag var ung, om jag inte varit så himla rädd för att "trampa i klaveret."  Idag känner jag mig lite "dagen efter" eftersom regissören och jag satt uppe halva natten  i TV-huset och chattade med tittarna. Vi svarade så länge vi orkade och nu vill jag tacka alla  dem vi inte nådde. Min tacksamhet gäller dem som kommenterat på bloggen och var helst det sagts någonting snällt och vänligt till mig. En chattare bad mig nämna ett ord jag värdesatte allra mest i livet.  Jag svarade med det enkla "Tack." Jag vill som Arja Saionmaa: "Tacka livet." Dels för att jag är frisk och dels för att jag kanske får leva ett tag till. Dessutom är jag mycket, mycket tacksam mot alla som  tittade och hörde av sig. Min vän fotografens dahliabild tycker jag passar i sammanhanget.  28/8   2015

En titel är ett ord som vanligtvis markerar en persons yrke, sociala position  eller status. Säger man att en person är idiot eller fåntratt är detta inte några titlar utan bör betraktas som skällsord och ärekränkning. Den senaste tiden har jag titulerats som Sveriges eller kanske Världens äldste bloggare. Jag har också sett någonstans att jag är Sveriges modernaste pensionär.  Att vara äldst låter lite "mossigt" så om jag får välja själv föredrar jag att kallas för modern. Folk har alltid varit lite titelsjuka. Förr, när det inte var vanligt att gifta kvinnor arbetade utanför hemmet, ville de gärna sola sig i makens glans och dela hans titel. Det var fru proffessorskan hit och fru prostinnan dit. Hjälpprästens fru kunde tyvärr inte kallas sig prästinna. Prästinnetiteln  är en klassisk titel och förbehållen kvinnor som utan att vara prästvigda förkunnade Guds ord. I dagarna har jag blivit upphöjd till mångas idol. Det borde kännas hedrande, men jag  har alltid föreställt mig idoler som unga och vackra och ibland även begåvade. Någon idol är jag således inte och eftersom jag är ganska höjdrädd vill jag ine riskera att ramla ner från en piedestal.  Om det inte är någon av mina läsare ,som kan hitta på en ny och lämpligare titel till mig, blir jag mest glad över att vara modern. I sämsta fall kommer jag att tolera, att bli benämd som äldst. Gammal är ju alltid äldst och de gamla ekarna på dagens bild är betydligt äldre än jag, men betydligt mer imponerande.   29/8   2015

Idag hände det lite på hemmaplan, närmare bestämt i Filmstaden  Räsunda.  Där spelade man in en betydande del av den film som producerades under 1900-talet. Närmare 400 filmer har framställt i de nu historiska lokalerna. Tidigare  under veckan avtäckte man  en skulptur till Ingmar Bergmans minne.  Detta konstverk, som folk tydligen gillade, föreställer Teatervagnen(från filmen Det sjunde Inseglet med Nils Poppe i huvudrollen)  Den är gjord av konstnären Peter Linde och det ska ha tagit fem år att framställa den. Vi Solnabor kan vara stolta över vår gamla Filmstad, som har en lång historia och nu pryds av två fina konstverk. Den andra skulpturen  har Astrid Lindgren som motiv. Det var mycket folk i rörelse  och en massa stånd fanns på plats med  bl a  loppmarknader, där man kunde hitta allt möjligt, en del fina saker och en massa "krimskrams." Alla bjöds på en tårtbit vid entrén och en mugg kaffe fick man för en femma. Det har alltid sagts "att ingen är profet i sin egen stad" och jag var helt  säker på att att ingen skulle känna igen tanten som varit i TV.  Men många hade sett programmet och jag fick småprata med en hel del trevliga och snälla människor. Min vän fotografen hade jag som sällskap. Om jag inte gjort det förut så kan jag tala om, att hon som alla andra människor har ett namn och  heter Elena Ström och  också är Solnabo. Som vanligt tog hon en massa bilder. Hatten på dagens bild var till salu, men jag köpte den inte. Jag klär  inte  i  hatt. Damen på bild är en av mina fans, Det blev en riktigt angenäm dag och solen lyste överallt och alla.  30/8   2015

Det händer mycket oväntat i min tillvaro sedan dokumentären visats i TV. Jag blir igenkänd på stan och folk pratar med mig och är otroligt vänliga och rara. I kväll  har jag varit på Operan, inbjuden av en bloggarkollega, som i vardagslag arbetar som coach, utbildare och föreläsare. Jag tror, att hon kan titulera sig marknadschef också och hon  bor till vardags i Säffle. Innan föreställningen började, bjöd hon mig på middag på Operakällaren. Vi skålade och drack varandra till i sprudlande champagne. Måltiden avåts i Birgit Nilssons bordshörna. Jag kände mig som en diva själv och njöt av atmosfären i den anrika restaurangen. Maten var väldigt vackert dekorerad och utspridd i mindre bitar på tallrikarna. Som tur var, så var jag inte utsvulten, för mätt blir man inte av att äta tvårätters middag på Operakällaren. Kvällens höjdpunkt blev operaföreställningen av Carmen. Jag älskar opera och för längesedan i mitt förflutna liv, när jag var nyinflyttad i Stockholm, kände jag inte en människa. Då satt jag på Operan 3-4 kvällar i veckan. På den tiden betalade man inte många kronor om man nöjde sig med platser på de övre raderna. Det gick t o m att övervara en föreställning stående rakt upp och ner på fjärde raden(den är borta nu  och det finns inga ståplatser). Jag har inte riktigt klart för mig, hur man på Operan visste om min och sällskapets närvaro, men jag blev avfotograferad av etablissemangets fotograf och jag och mitt sällskap förärades var sin långskaftad röd ros. Våra biljetter på tredje raden blev hux flux och utan kostnad utbytta mot lokalens bästa platser. Jag tackar damen från Säffle och Operans ledning  för en sagolik kväll. Jag måste nypa mig i armen för att känna att jag är vaken och inte bara drömt en vacker dröm.  31/8  2014

Idag läste jag en vetenskaplig artikel i min tidning, som gjorde mig glad och stärkte mitt självförtroende. Det är nämligen bekräftat att vi blir klokare med åren, men det är inte lika säkert och bekräftat att kroppen hänger med, säger samma källa. Trenden kopplas till, att allt  fler studerar vidare, samt till den ökade användningen av tekniska hjälpmedel.  Visst är det glädjande, allra helst för dem som  nu går i småskolan och redan är tekniska snillen. De har ju  lärt sig att hantera datorer och smarta telefoner redan i koltåldern. Själv började jag inte med datorer förrän efter de nittio och jag har ännu inte ägt en smart telefon. Min klokskap förbättras därför inte nämnvärt, men man får vara glad för det lilla minsta. De här framtidsutsikterna borde medverka till att de, som blivit förståndigare  gör slut på krig och elände och i stället ser till, att det blir fred i världen. Vårt land har inte varit invecklat i krig på mer än hundra år, men jag tror inte att det helt och hållet beror på klokskap. Vi har nog haft lite tur också och en god beredskap. Apropå beredskap, så var jag inte beredd på att det skulle bli en sådan anstormning av  kommentarer och reaktioner på dokumentären. Folk har begåvat mig med en massa goda egenskaper, som jag inte äger. Men jag är ärlig och rakt på sak och avskyr att krångla till det. Därför avlutar jag dagens inlägg  med att än en gång tacka alla, ingen nämnd och ingen glömd, för att ni har uttalat er positivt och varit snälla mot mig. Jag var nämligen fruktansvärt rädd för att jag hade gjort bort mig. Nu känns det lite bättre, när jag fått veta jag jag inte behöver skämmas öve rmig själv. Det var för övrigt inte en dag för tidigt att en äldre person blev föremål för lite uppmärksamhet.   1/9    2015      

Nu lider sommaren mot sitt slut och skördetiden nalkas. Det gäller att ta vara på dagarna och glädjas åt allt som mognar på träd och buskar. Jag har redan kokt årets lingonsylt. Allt som mognar är inte nyttigt eller ätbart.  Inte de kastanjer som ramlat ner från träden och den här årstiden ligger bruna och glänsande på marken. De kommer från hästkastanjeträden, som finns inplanterade i våra parker eller alléer. De växer vilt i centrala Balkan och i östra Bulgarien. Vi lekte med de mogna kastanjefrukterna när jag var barn. Vi hade inte många  leksaker på den tiden utan vi skapade dem för det mesta själva.  Med hjälp av tändstickor kunde en mogen kastanj bli till en ko eller en häst, om  vi lekte att vi hade egna bondgårdar. Ladugårdarna  ritade vi upp på gårdsplanen eller på en trädgårdsgång. Bås till de enskilda "djuren" markerade vi med hjälp av småstenar. Vår tids datorinfluerade ungar tycker säkert att vi var "töntiga" och naiva, men vi roade oss med hjälp av fantasi och enkla medel. Jag undrar, om en unge i vår tid, ens har sett en tändsticksask? Tändstickor tillverkas visserligen fortfarande i Sverige och är en stor exportartikel, men jag måste erkänna, att det är flera år sedan jag själv tände ett stearinljus med hjälp av en tändsticka. Kastanjeträdet blommar vackert på våren och blomställningarna ser ut som kandelabrar och är mycket dekorativa. De stora flikiga bladen kommer snart att bli gule och orangefärgade och ramla av träden. Men även i höstfärger är kastanjeträdet vackert och det är ett träd som tilltalar min fantasi och  väcker ljuva minnen till liv från min barndoms flydda dagar.    2/9   2015

 Idag har jag läst en vetenskaplig  artikel  i tidningen och även hört på radio och TV att våra hjärtan inte alltid har samma ålder som  vi själva. Det låter lite egendomligt  för det fanns ju fixt och färdigt i bröstet när vi såg dagens ljus. Men när jag läste vidare klarnade det och jag förstod, att hjärtan kan åldras fortare än man gör själv om man lever osunt eller anstränger sig för för mycket. Jag tror att jag har hushållat bra med mina hjärtresurser för jag har inte hemfallit åt några missbruk. Inte heller har jag överansträngt mig med tungt kroppsarbete. eller lagt för mycket på hullet. Fetma är rena fördärvet för det stackars hjärtat. Ingenstans i tidningsartikeln  läste jag, att hjärtat kan vara yngre än man är själv. Om det varit så väl att mitt hjärta inte följt med i åldrandet, så skulle jag haft en bra förklaring  till att jag inte behövt  kryckor eller rollator utan fortfarande går med spänstiga steg. Jag brukar kunna ge svar på tal, men i det fallet blir jag svarslös. I framtiden kommer det att finnas överflöd på hundraåringar, eftersom folk inte längre behöver slita ut sig och överanstränga sina hjärtan.  Jag kände för att vidarebefordra  de här vetenskapliga  rönen. Om  någon känner på sig, att han eller hon har ett hjärta som inte längre är lika ungt som han själv, kan det vara på tiden att ändra på livsföringen eller någon annan omständighet som gör hjärtat  illa. Att ha ett gott hjärta är bra, men det är inte samma sak som att ha ett som är friskt och ungdomligt. Jag har inget låmpligt foto, men blommorna på bilden ser mycket livskraftiga ut,  3/9  2015

Jag märker, att det inte har undgått mina läsare, att jag visats upp i TV i en dokumentär. Jag tittade själv och konstaterade att Kvartersdoktorn, som filmats  i inte mindre än två dokumentärer var den verkliga "charmknutten" och en stor personlighet. I jämförelse med hans film skulle min film med stor sannolikhet inte väcka något större intresse hos den stora allmänheten.  Jag kände mig lite skamsen över att jag låtit mig övertalas att medverka. Men responsen, när den väl visats, blev en stor överraskning för mig. Folk i allmänhet kan se och uppleva saker och ting, men det stannar därvid. De tar inte till pennan eller knackar ner på datorn  vad de har för åsikter.  Mot alla odds har jag upplevt motsatsen. Tusentals personer har öst beröm över mig och filmen. Det känns så klart mycket angenämt och glädjande, men det stiger mig inte åt huvudet  och jag känner mig inte märkvärdig på något sätt. Det verkar som om mitt sätt att se på åldrandet har fått många människor att bli lite mindre rädda för att bli gamla. De är ovanligt många och i så fall har filmen fyllt en uppgift och haft ett bra budskap. Varje del av ett människoliv  har sina glädjeämnen  eller besvärligheter och den allra sista av dem behöver inte  bli  den värsta. Sedan jag själv kom till insikt om detta lever jag, om inte "rullan" så i varje fall  ett ganska aktivt liv. Sist i det här inlägget vill jag tacka alla de tusentals snälla människor som de senaste dagarna skrivit kommentarer på min bloggsida. Jag skall till sista andetaget hävda att "man har inte roligare än man gör sig" och att "det är inte är så dumt att bli gammal."    4/9   2015

Nu är det klart.  Svenska folket har röstat fram den fågel som skall bli  Sveriges Nationalfågel  för en tid framåt. Det blev skönsångaren koltrasten som vann omröstningen anordnad av Sveriges  Ornotologiska  förening. Det har gått mer än 50 år sedan den förra omröstningen arrangerad av bl a Nordiska museet och Skansen ägde rum. Koltrasten vann den gången också. Jag hade ingen aning om att vi överhuvudtaget hade en Nationalfågel, men det går ju inte att hålla reda på allt i vårt avlånga land.  Det var nästan 55.000 personer som röstade. Skatan  var den främste medtävlaren, men fick bara 13.000 röster. Skatan är visserligen en vacker fågel, men den låter inte vidare vackert utan kraxar hest och entonigt.  Dessutom påstår man att den är tjuvaktig  och snappar bort silverföremål om man lämnar sådana utan tillsyn. Jag njuter varje vår och sommar av koltrastens ljuvliga toner när den sitter högt uppe på en gren i vår närmaste park. Näktergalssång anses vara det vackraste av allt i fråga om fågelsång men näktergalar låter bara höra sig från täta buskage och det har vi inga i min omedelbara närhet. Det är för övrigt slut på fågelsången för i år och många sångfåglar lämnar den kalla Norden när hösten kommer. En del koltrastar flyger inte så långt utan syns i södra Sverige under vintermånaderna. Honor och hannar ser sällan likadana ut i fågelvälden  och koltrasthonan har inte utrustats med varken sångförmåga eller vacker svartglänsande fjäderdräkt utan hon är oansenligt brungrå. Det tycker jag är lite orättvist, men det mesta har blivit orättvist fördelat i den här jämmerdalen.    5/9    2015

Idag har vädrets makter inte varit nådiga utan regnet har skvalat hela dagen. Det känns förstås lite trist, men det får man finna sig i antingen man vill eller inte. Själv föredrar jag regn framför blåsväder eftersom blåst har en menlig inverkan på mitt goda lynne. Jag blir "folkilsken" när det blåser, fast jag vet, att det inte kan få  stormen att bedarra.  År !970 sjöng Siv Malmqvist In en mycket medryckande låt som hette "regnet det bara öser ned" ursprungligen en amerikansk låt som gjorde regnväder nästan lite lustbetonat. Jag trallade lite på den idag och blev gladare. Nuförtiden blir jag inte särskilt  glad av den moderna tidens sångtexter. Det är ytterst sällan det finns rim eller reson i dem. Rytm saknas däremot inte och det är värt en hel del.  Idag figurerade jag i en tidningsartikel, där förr och nu ventilerades vad det gällde limpor. Närmare bestämt om de skulle vara skivade eller inte. Förr i tiden var inte en enda limpa skivad utan det var fritt fram för köparen att skära tunna eller tjocka skivor allt efter behag. Nu skivas brödet i bageriet och jag för min del tycker att det är väldigt praktiskt. En mig närstående person vägrade att äta annat än tunt skurna brödskivor och anmärkte ständigt  på mina tjockskurna "höfflingar"( skånskt dialektord för tjock brödskiva). Därför instämmer jag inte i kritiken av vårt dagliga bröd och tänker heller inte gnälla över rotblötan som kom idag, Den gör säkert gott för svamptillgången ute i markerna. Min vän fotografen påstår, att dagens bild är tagen en regnvåt dag och det tror jag på.   6/9  2015 .

  .

Det går inte att förneka att jag har ett visst antal  "år på nacken"  Men egentligen är man inte äldre än man känner sig. Men eftersom jag inte vet hur en person med min kronologiska ålder  skall känna sig är det svårt att rättvist bedöma sig själv. Når jag ser mig i spegeln tycker jag inte att jag ser fullt så skrynklig ut som jag väntat mig. Tro nu inte att jag är ute efter smicker. Jag försöker bara att analysera vad som är skillnaden mellan min kronologiska  och min biologiska älder. Jag tror att den varierar efter humöret. Om jag är glad och ser positivt på tillvaron känns inte årens antal lika påtagligt utan man känner sig minst tio är yngre och vitalare. När jag tycker att allting är "pest och kolera" och har "tappat sugen" blir jag med ens riktigt lastgammal och helt förbrukad och nästan äldre än jag är i verkligheten. I närvarande stund känner jag mig tillfreds med tillvaron därför att  kända och okända personer  har öst en massa beröm över mig och begåvat mig med godare och ädlare egenskaper än dem jag är i besittning av. Men det är riktigt trevligt att bli rosad och uppskattad  och jag känner mig just nu minst  tjugofem år yngre än jag gjorde före mitt TV-framträdande- Nu skall jag "suga på den här goda karamellen" ett tag till  innan vardagen blir grå och åldern tar ut sin rätt och min biologiska ålder har hunnit ifatt den kronologiska. Att den goda kaffetåren föryngrar och piggar upp framgår av dagens foto.   7/9   2015

Det är ingen riktig höst än för bladen har inte börjat gulna men rönnbären är mogna och lyser röda på träden. Rönnarna är inte vilka träd som helt utan har i folktron betraktats som magiska och betydelsefulla. Rönnbären ser ut som små äpplen och är ätbara men tämligen sura. I mitt tidigare liv, då jag hade husmorsambitioner, kokte jag rönnbärssylt och gjorde även rönnbärsgelé.  Den senare var det inte dumt att servera till söndagssteken. Gelén blir lite bittersöt och vackert gulröd i färgen. Vi har väl alla hört ordstävet "surt sa räven om rönnbären."  Det syftar på, att man ursäktar sig själv, när man gärna vill ha en sak, men inte kan få den. Den i stävet omtalade räven ville gärna äta rönnbär, men han nådde inte upp till grenen de växte på och då fick det hela bero och han låtsades inte bry sig om bären. Gamla ordstäv finns det gott om och jag har en viss förkärlek för att åberopa dem i tid och otid. Jag tycker att de är så talande och träffar mitt i prick. Men de kommer snart att försvinna  i "glömskans hav.". Jag tror inte en enda unge i våra dagar har den blekaste aning om våra ordstäv. Möjligen känner hans mormor till det välkända: "bränt barn skyr elden." Själv kan jag en 30-40 stycken, men dem sparar jag till en annan gång. Det droppar fortfarande in snälla kommentarer  och dem tackar jag varmt för. "Otack är världens lön" är ett påstående i ett annat  ordstäv, men jag är för min del inte otacksam. Jag fick redan som barn lära mig att niga vackert och ta givaren i hand  när jag fick någonting.    8/9     2015.

Idag har jag blivit ännu en erfarenhet rikare. Jag har varit på besök på ett "Dagis". Inte för att hämta eller lämna barn, utan bara på besök. Personalen trodde nämligen, att det skulle vara trevligt och nyttigt för barnen att träffa en riktigt gammal person. Jag vet inte om jag motsvarade förväntningarna  men  själv tyckte jag. att det var helt underbart att att möta barnen.  Dagis fanns inte när jag var liten för då var mammorna  hemmafruar och skötte själv  sina ungar. Dagis är förträffliga inrättningar där barn lär sig att bli sociala varelser och skaffar sig självförtroende.  Personalen uträttar underverk och är outtröttliga fostrare av våra  minsta. Jag träffade två olika äldersgrupper av barn och de var tillsagda att fråga mig om vad som helst  från gångna tider. Att det inte fanns bilar, radio eller TV och otaliga andra saker, som folk i våra dagar inte kan leva utan, tyckte de var mycket konstigt. En liten  unge var helt säker på, att iPhaden måste ha funnits alltid och att samma förhållande gällde mobiltelefoner. De kände nog en viss tillförsikt när de fick veta, att vi hade mat att äta även när jag var barn och att det fanns skolor och lärare. De små  sjöng "Blinka lilla stjärna"  för mig både på svenska och engelska och förärade mig små konstverk, som de ritat alldeles själva. Jag vill tacka personalen på Raul Wallenbergs Förskola i Bromma och alla de rara barnen för att de ville träffa mig. Jag blev bjuden på en god lunch och efter att ha ätit den, var jag helt övertygad om, att lagas maten  på plats av en bra kock, så får dagisbarn lika bra mat som min mor lagade när jag var barn.  Fotot är inte från idag, men visar söta små ungar.   9/9   2015  

 Idag var det högsommarvärme och man glömde bort att sommaren snart är till ända och att hösten nalkas. Jag åkte till Kungsträdgården för att äta lunch med regissören som gjort de tre dokumentärerna med titlarna "Det är inte dumt att bli gammal."  Vi  träffades för att prata lite om folks reaktioner sedan de sett filmerna. Samtliga filmer hade fått många tittare  och tycktes ha gjort  intryck på  såväl gamla som unga. Det förvånade mig eftersom ingen av huvudpersonerna direkt är någon "filmstjärna." Kvartersdoktorn är förstås en stor personlighet och ett föredöme för läkarkåren och riktigt snygg också. Filmen om honom  var intressant att se och den ger jag högsta poäng. Vem skulle inte velat ha honom som läkare när man blev krasslig och behövde omvårdnad. Den långbente sångarens livsöde var ytterst gripande och hans sångröst  välljudande och klangfull. Filmen om honom gjorde stort intryck på mig och jag  blev glad över att han fick en ny chans i livet. Filmen om mig själv gruvade jag mig för att titta på. Hur skulle TV-tittarna stå ut med att ägna en hel timme att se hur jag haft det under ett långt och strävsamt liv. Jag blev faktiskt glatt överraskad  över att den blev  väl mottagen,  Nu känner folk igen mig ute på stan och såväl unga som gamla hejar på mig. Kommentarerna har ännu  inte slutat att droppa in och därför avslutar jag det här inlägget med ett varmt tack till  alla som  hört av sig  de senaste dagarna. Regissören har också  fått många vackra lovord för sitt sätt att visa upp mig. Jag ångrar därför inte inte att jag blev dokumentärfilmad och fick tillfälle att berätta för dem som gruvar sig för ålderdomem att "det är inte så dumt att bli gammal" som de flesta yngre människor tycks tro. 10/9   2015

Idag har jag haft namnsdag och jag vill tacka alla snalla, rara människor som har "grattat" mig. Namnsdagar är ju ingenting som man direkt firar med kalas eller presenter, men det är trevligt när någon kommer ihåg dagen. Vädret var utomordentligt fint och min vän fotografen och jag åkte ut till Ulriksdal. Det är en så ljuvlig plats att man aldrig tröttnar på den. Vi strosade omkring bland vackra blomrabatter och de gamla imponerande lindarna som det finns så många av. De flesta är säkert mer än 300 år gamla och stammarna är grova och knotiga. Riktigt gamla träd får mig alltid att tänka på flydda dagar och vad dessa träd skulle kunna berätta om der vore så, att ett träd kunde tala. Träd består till största delen av ved och de är fast förankrade i marken med kraftiga rötter. Det händer att träd blåser omkull men då skall det storma rätt bra eller också skall de vara mer eller mindre murkna och åldersstigna. Vi har förfärligt många träd i Sverige och stora milsvida skogar."Uppåt landet"(norr om Skåne) växer det mest granskog och den är i egentlig mening inte någon skönhetsupplevelse. Tacka vet jag lummig lövskog. Södra Sveriges bokskogar är som lövsalar att vandra i på våren och jag minns, när jag var barn, att vi åt bokollon på hösten och de små kärnorna smakade som nötter. Vi mumsade faktiskt på almarnas små prickar till nötter också. Som barn hade man en förunderlig förmåga att hitta ätbara saker i naturen. Jag minns ännu hur ängssyrans blad smakade härligt syrligt, när vi åt av dem. Jag tror inte att nutidens barn är hälften så uppfinningsrika som jag och lekkamraterna var förr i tiden. Vi hade inga tekniska grejer att pyssla med, utan var nästan ett med naturen.  11/9  2015

Idag har jag firat av en 70-årig släkting och tillsamman med övrig släkt, som bor i storstadsregionen avätit en bättre middag. Jag vill inte påstå att vi umgås särskilt flitigt, men på bemärkelsedagar och helger får jag vara med. Jag tror inte att släktgemenskapen  är lika viktig i våra dagar som den var när jag var barn. Då höll släktingar ihop och hjälpte varandra när det krisade. När det var sommar fick släkten på landet flitiga besök och de delade med sig av frukt och bär och lite annat matnyttigt också. Under första världskriget, då myndigheterna  inte ransonerade livsmedlen förrän det redan uppstått brist på matvaror, skulle vår familj, som då bestod av fyra personer  blivit ganska  "mager om armar och hals" om inte släkten, som hade bondgård, kommit in till stan en gång i månaden med korgarna fulla av mat. Jag var inte gammal men jag kan ännu se min pappas moster ta bort handduken från videkorgen och langa fram en jättestor stenugnsbakad limpa, ett rejält paket med hårdsaltat smör, ett stycke fläsk och det godaste av allt mosters hemystade ost. Jag aldrig varken förr eller senare ätit så god ost. Bara den, som upplevt matbrist, kan förstå hur mosters matkorg gladde mig och jag fick äta så många goda smörgåsar jag orkade under några dagar. Jag har ätit mycket god mat sedan dess, men ingen kalasmat i världen har eller kommer att smaka lika gott som maten vi fick från bondgården under krigstiden. Den sortens bröd som visas i bild köper jag så gott som aldrig, eftersom jag inte tycker att det varken är närings-eller smakrikt.   12/9    2015

Idag har min vän fotografen och jag besökt Bergianska Trädgården vid Frescati. Det är en underbar plats särskilt på hösten när naturen liksom når sin fullbordan.  Just nu är det höstblommornas vackraste tid och dahliorna blommar för fullt. Jag tror att det finns ett åttiotal olika sorter, den ena vackrare än den andra. Som mycket annat vackert är de ömtåliga och klarar inte en frostnatt. Tidlösan blommade rikligt. Den har troligen fått sitt namn därför att bladen kommer tidigt på våren och vissnar ner, innan de lilafärgade blommorna sticker upp på hösten. Allting i naturen sker efter en viss bestämd ordning. På rosenbuskarna lyser nyponen, som bara är små skenfrukter. De riktiga frukterna är de  stickiga fröna som sitter inuti nyponet. Vi plockade  massor av nypon när jag var barn. Då visste vi inte om, att de var en riktig vitaminkälla och att de innehöll såväl  C- som  A-vitamin. Folk förr i världen hade trots bristande kunskap ändå bra koll på vad  som var hälsosamt och nyttigt. De visste egentligen inte varför vissa.saker var bra och andra var dåliga.  Nyponpulver fanns  givetvis  inte att köpa på den tiden. Ville vi ha nyponsoppa, kokte vi nyponen som de var och passerade sedan avkoket genom  en sil. Det var vårt sätt att att koka nyponsoppa eller nyponmarmelad. Man var inte rädd för besvär på den "gamla goda tiden." Trots vackra blommor och frukter kändes det ändå lite vemodigt att vandra omkring bland allt som var fullkomat. Enlig naturens ordning måste det tyvärr skatta åt förgängelsen när vintern gör sitt intåg. Detta gör att det är  viktigt för oss alla att vi går ut och njuter av i naturens skönhet  innan träden gulnar och löven faller av. Vi två, som gjorde det idag, hade stor behållning av vårt besök i den  Botaniska Trädgården.   13/9  2015   

Kända och okända personer har gett mig väldigt höga betyg och idoliserat mig sedan de sett dokumentärfilmen. Jag  har lite  svårt att leva upp till den bild som skapats av media för jag  ser  mig inte själv som något märkvärdigt. Jag är frisk och har blivit gammal, men det är jag inte ensam om.  Man kan åldras på många olika sätt och i våra dagar är de flesta äldre  friskare än de var förr och ytterst få är utslitna när de går i pension. Vår sociala välfärd och intjänade pensionspoäng  gör att de allra flesta av oss kan leva gott på sin pension. Bäst mår man om man inte känner sig gammal och låter bli att räkna antalet år man fått på nacken. Ingen är äldre än han eller hon känner sig. Bra matvanor bidrager till att man mår bra och trevligt sällskap vid måltiderna förbättrar aptiten. Måste man äta sina måltider  i ensamhet, är det bra om man kan betrakta sig som sin egen gäst och lägga upp maten lite snyggt och om möjligt  äta på bestämda tider. Lite roligt måste man unna sig en och annan gång  och det kan tyvärr bli lite svårt för den, som lever ensam i en stuga på landet. Vi äldre friska storstadsbor har däremot stora möjligheter att få omväxling i tillvaron även på äldre dar. Går man med i en av våra pensionärsföreningar anordnas det  resor och andra trevliga saker för medlemmarna.  Mitt allra bästa råd är att i det längsta hänga med i det som händer i vårt närområde och i den stora världen. Den som har koll på läget får vara med och diskutera och behöver inte sitta tyst i ett sällskap. Även de yngre kan tänka sig att samtala med äldre människor om dessa är orienterade  i tid och rum. Krämporna bör man tala tyst om, för att inte bli ansedd som gnällig. Detta var mina råd till den som vill åldras med behag och leva länge. Det finns säkert regler som är bättre men de här har hjälpt mig till att bli 100+.  13/9  2015  

Min tillvaro är ganska rörig just nu och ibland vet jag inte om den är verklig eller bara en dröm. Dokumentärfilmen måste ha gjort stort intryck på både unga och äldre och det har kommit massor av kommentarer. Mer än tusentalet och jag har läst dem alla. Men jag hinner inte att skriva svar till alla  som vill att jag skall prestera någonting . T ex om någon anser att  vi behöver träffas eller vill ha min hjälp med någonting. Jag ställer upp på seriösa saker och försöker få tid för sådant som  gagnar min självpåtagna uppgift att vara  de äldres språkrör. Jag framhärdar envist, att de äldre långt upp i åldrarna är kapabla att använda sina hjärnor både till det ena och det andra. De fungerar utmärkt i de flesta sammanhang, även om det inte går lika fort, som det gjorde i yngre dar. Alla kommentarer gladde mig och jag vill idag tacka för dem som kommit den senaste veckan. Om någon kommentar kräver särskilt svar ber jag  att få frågan upprepad i ett E-postbrev. Adressen skriver jag sist i detta inlägg. Den som är i behov av att veta min postadress eller telefonnummer hittar uppgifterna på Google- Idag blev det inget vanligt inlägg, men jag känner att det är höst. Idag talade kungen vid Riksdagens högtidliga öppnande och manade folk att hjälpa flyktingarna som kommer i massor. Jag tror dock inte, att han upplåter något kungligt slott till flyktingförläggning. Så långt sträcker sig inte hans medkänsla. Själv tycker jag att det är för bedrövligt att stora mäniskomassor skall behöva lämna hus och hem och fly undan krig och fasor. Det är fruktansvärt att sådant kan hända i vår så moderna och upplysta tid.   15/9   2015     carlssondagny@hotmail.com

 Idag blev jag avhämtad av polisen tidigt i morse. Inte för att jag gjort något "fuffens" utan för att deltaga i en konferens, som skulle hållas i polishuset. Många äldre blir utsatta för grova  bedrägerier och nu vill polisen sätta in alla krafter för att stävja brotten och upplysa de äldre om hur de skall skydda sig mot bedragare, som använder alla möjliga knep för att lura av dem deras pengar och smycken. I dessa kontokortens tidevarv finns det många olika sätt att  komma över koderna och sedan länsa ett konto totalt på några timmar. Det är lätt att bli duperad av vänliga skojare, som visar sig hjälpsamma  på alla möjliga sätt och har trovärdiga historier att komma med. Alla vet vi, att man skall vara rädd om kortet och framförallt akta sig, så att ingen obehörig kommer över koden. Bedragarna arbetar ensamma eller i ligor och ficktjuvarna är ofta av utländsk härkomst och försvinner ur landet när det börjar "osa hett." Jag var själv "på vippen" att bli lurad en gång av en kvinna som ringde upp mig och berättade en i mina ögon trovärdig historia. Som väl var hann förnuftet i fatt mig innan det var för sent. När jag i sista minuten påstod, att hon var en bedragare blev hon rosenrasande och  kallade mig för "käringdjävul."  Den titeln var lättare att bära än att vara ett bedrägerioffer. Polisen är värd en eloge för att de arbetar intensivt för att upplysa de äldre om de brott som de kan utsättas för, om de inte tar sig i akt. Jag är mycket tacksam för att jag fick deltaga och glad för de äldres skull för allt arbete polisen lägger ner i upplysningens tjänst för att skydda de äldre mot tjuvar och bedragare.   16/9   2015

Jag engagerar mig i ett och annat välgörenhetsprojekt och Cancerfonden känner jag mycket för. Min make dog i en svår och plågsam cancersjukdom och min främsta önskan är att att vetenskapen forskar fram ett botemedel så att alla sjuka kan blir botade. Bäst vore det om sjukdomen kunde utrotas helt. På Cancerfonden förbereder man just nu den årliga Röda bandet-kampanjen  med syfte att sprida kunskap om cancerprevention och bröstcancer. Många företag är engagerade och skapar företagspaket för att stödja Rosa Bandet. Vi är även några bloggare som skall hjälpa till på vårt sätt. Idag samlades vi för fotografering  och mörk eller rättare sagt svart klädsel var påbjuden. Den lilla svarta är visserligen ett populärt plagg, men jag tycker att svarta kläder ser lite sorgliga ut och vill helt sätta på mig lite kläder med färg. Blått klär de flesta, men min favoritfärg är den röda. Röda kläder blir jag glad av och även om det är inbillning, så tycker jag att jag klär i rött. När jag var barn tyckte jag, att en del personer var "bonngranna" i sin klädsel, men smaken är ju delad och nu är jag övertygad om, att de var klädmedvetna på sitt eget sätt. Något som jag tycker borde genomföras är att skolbarn skulle ha uniformer. Då behövde inte de fattiga barnen bli retade för att de inte bär "märkeskläder." Hur som helst så hoppas jag att vi blir många som bär det Rosa Bandet och gör den insats vi kan. Att jag sitter uppkliven på en stege var helt och hållet fotografens påhitt.   17/9    2015

Det är lite jäktigt just nu för alla sliter och drar i mig och tror att jag är tusenkonstnär och klarar av de märkligaste saker. Mitt rykte har, om inte gått ut över hela världen, så i alla fall nått fyra  världsdelar. Från Asien har jag inte hört ett knyst men enstaka röster har kommit från de övriga. Jag har erbjudit mig att bli "låtsasmormor" åt en ung dam i New York, som behövde en sådan och det kan bli spännande och lite ovant. J dagarna har jag  fått en roll i en svenskfinsk dokumentärfilm. Ordinarie rollinnehavaren hoppade av och ställde regissören inför problem. Att jag skulle ersätta hans stjärna fann jag så lustigt och dumdristiskt, när jag blev tillfrågad, att jag svarade ja utan att tänka mig för. Kameror har jag blivit van vid. Dem  tänkte jag  inte särskilt mycket på, när den svenska dokumentären spelades in. Eftersom det inte utgår gage utan bara  mat och husrum inspelningsdagarna, får vederbörande stå sitt kast och ta fiaskot när det kommer. Jag är inte senildement och går på vilka dumheter som helst, men lite roligt tycker jag att man kan ha även på gamla dar. Ingen vet hur länge det roliga varar. Tids nog  hinner  åren ifatt och det roliga är slut. En eventuell vistelse på ett äldreboende blir säkert inte lustbetonad. På sådana ställe kan man nog hålla sig för skratt. Däremot är det fortfarande  roligt att blogga och bli läst av rätt många personer.  Bilden visar två levnadsglada damer som visserligen har hattar på huvudena, men inte "är i hatten"  i den negativa tolkningen av uttrycket ifråga.   18/9   2015

Idag var vår huvudstad bilfri och det var skönt att strosa omkeing och slippa avgaser och trafikbuller. Jag gjorde en avstickare till Skeppsholmen  för att besöka Bergrummet. Denna lokalitet är en underjordisk anläggning som ligger rakt under Skeppsholmskyrkan och Östasiatiska museet. Den användes tidigare under 1940--taler av  marinchefen och hans stab i händelse av krig. Numera har Östasiatiska museet tillfälliga utställningar i lokalerna. Just nu pågår en utställning om Sidenvägen och den historiska staden Louang. Jag har varit i Bergrummet en gång tidigare och då såg jag en utställning av den kinesiska Terracottaarmen. Det är fascinerande att få vända tillbaka till Tangdynastins huvudstad. Tangdynastin  härskade under åren 618 till 907. Man får se nya arkeologiska fynd och via Sidenvägen  komma in genom stadsporten och utforska den historiska staden och människorna som levde och verkade där för länge sen. Jag har alltid tyckt att Kina var ett intressant land och dess urgamla historia och mystiken har alltid tilltalat min fantasi. Kinesernas kultur är urgammal och idag betalar konstsamlare förmögenheter för gammalt Mingporslin och andra antika konstföremål från Kina. Det "krimskrams" och den masstillverkade billiga  konfektion som numera kommer från Kina tilltalat mig mindre. På den tiden Sidenvägen var en känd transportväg fraktades handvävt vackert sidentyg och porslin till Europa. Den som hade råd att klä sig i kinesiskt natursiden som hade fraktats via Sidenvägen var alltid fin och behövde inte skämmas för sin klädsel. För den som vill  besöka Bergrummet och se utställningen, kan jag tala om att man får punga ut med 150:00 kr. Det är enligt min mening rätt dyrt för ett besök på museum. Det var nog därför  som det t idag, trots att det var lördag. var rätt tunnsått med besökare. Vårt  Kungliga slott ser man framför sig när man kommer ut från Bergrummet    19/9   2015

Nu sjunger sommaren på sista versen och uteserveringarna stängs. Det får mig osökt att fundera över hur alla fåglar som  också varit gäster vid serveringarna  skall klara sig utan smulor från kafegästernas bord. Jag talar om talgoxarna som är så orädda att de sätter sig vid bordskanten  och väntar på första bästa tillfälle att snappa åt sig en bit av bullen eller tårtbiten. Jag tycker att de små liven är trevliga och delar gärna med mig . På serveringen vid Blockhusudden på Djurgården håller också småsparvarna till  och de åär lika orädda soch fräcka som talgoxarna.  På Slottskaféet vid Ulriksdal finns mest talgoxar och sist jag var där, såg jag att några av dem flög sin väg med brödet i näbben. Om dessa flygande kafégäster matar sina ungar enbart med kaffebröd är det inte längre någon ordning i fågelvärlden och jag hjälper till  att skapa oordning. Men till vintern skall jag hänga talgbollar i träden så att fåglarna i min närhet får mat som passar dem. Det finns större fåglar som också specialiserat sig på att vara med när folk äter ute. På Skansen flyger fiskmåsar och tärnor  runt vid korvkiosken och många ungar har gråtit bittra tårar när måsen snappat åt sig både korven och brödet innan han själv hunnit få en enda tugga. En gång när jag besökte Rosendals Trädgårdar på Djurgården, hann jag inte mer än  utanför dörren med  kaffebrickan förrän en mås flög iväg med mitt kaffebröd. Jag beundrar måsarnas skicklighet, men det skulle aldrig falla mig in att ge dem förtäring frivilligt. Talgoxarna däremot är jag väldigt förtjust i och dem delar jag gärna med mig av "doppet" när jag dricker kaffe ute,   20/9  2015

Vi föds väl mer eller mindre begåvade och det är kanske en bestående egenskap, för än idag talas det talas det om kloka gubbar och gummor. Ordet gumma ser man inte ofta i svenska språket idag. Man använder i stället beteckningen tant, som anses  lite mindre  åldersdiskriminerande. Min mormor var den klokaste persom som jag träffade som barn. Hon hade fått mycket liten boklig bildning, men  lärt sig mycket i livets hårda skola. I hennes barndom på 1800-talet fick fattiga barn gå i skolan  en mycket kort period av sitt liv. De fick istället hjälpa till i jordbruket. Av henne har jag lärt mig det mesta om de svenska ordstäven.  Hon använde dem, när hon gav mig goda råd och besvarade frågor. Hon spåstod att jag var "klok som en liten hund."  Förmodligen  hennes version av det mer kända uttrycket "klok som en pudel."  Pudeln är känd för att ha lätt för att lära sig nya saker. Men om en politiker eller annan kändis "gör en pudel"  vet man att han sagt något dumt, som han tvingas be om ursäkt för. Att bli kallas "luspudel" är däremot inte alls smickrande. "Det bästa hos människan är hunden" är ett annat utryck som hörs titt och tätt. Det är kanske av den anledningen som så många skaffar sig en hund. Varken jag eller min vän fotografen är hundägare, men sådana ser vi  ofta på stan. Det är bara de sötaste och de mest anskrämliga hundarna som hon tar bilder på. De övriga bryr hon sig inte om. Den hund, som finns  på dagens bild ser alldeles nybadad ut med en päls som är bländande vit och vacker.  21/9    2015i  .

Jag är en rätt jordnära person, som anser att mitt ursprung  och mina  handlingar varit utslagsgivande för hur mitt livskulle gestalta sig. På samma gång är jag lite av en fatalist, som tror att vissa saker är ödesbestämda. Om det inte vore så, skulle jag inte ha blivit särskilt gammal. Under mitt långa liv har jag varit utsatt för en del faror, men på ett mirakulöst sätt har jag överlevt. Jag tror  inte att ödet är skuld till att vissa  människor begår dumheter och bär sig illa åt. Det ansvaret får de ta på sig själva. Det sägs visserligen, att "synden straffar sig själv" men det tror jag inte riktigt på. Många brott blir aldrig uppklarade och syndarna går fria. Ibland blir man nästan benägen att tro att ödet spelar in och påverkar vår tillvaro. T ex att jag fick en gammal dator, som var för bra för att skrotas och sedan gick en datorkurs där jag träffade min datorlärare, som inte bara lärde mig att blogga, utan tyckte att en  99- årig datorelev var så pass unik att media borde  veta det. Efter en liten "snutt" i lokalpressen kom jag rätt snart att bli "Sveriges äldste bloggare."  Sedan dess har det rullat på av bara farten och jag får vara med om allt möjligt trevligt. Men det som slår allting annat är, att jag får forttsätta att blogga. och vet, att det är väldigt många som läser det skrivna. Om det ligger någon sanning i påståendet  "att ingen undgår sitt öde" så håller jag med till viss grad. I morgon skall jag berätta vad "ödet" har i beredskap för mig de närmaste dagarna. Nu gäller det  bara att inte tappa fotfästet i en omtumlande tillvaron utan att hålla sig kvar på jorden    22/9    2015  

Nu kommer jag inte att kunna skriva på ett par dagar för jag skall ut på ett nytt  äventyr. Min stora svaghet är, att jag har svårt för att säga nej när någon vill att jag skall hjälpa till med något. Det är inte alls bra och när "eftertankens kranka blekhet" infinner sig är det så dags och jag står där och våndas.  För en tid sedan ringde en finsk filmregissör och talade om att han hade långt framskridna planer på en film där en gammal gumma skulle spela  huvudrollen. Jag undrade  varför han berättade detta för mig. När han kom till saken, var det så illa, att hans påtänkta gumma hade hoppat av. Varför, talade inte om och nu visste han inte var han skulle hitta en ersättare. Han frågade, om jag kunde tänka mig att ställa upp och hjälpa honom. Jag som är både dum och snäll  och dessutom himla nyfiken, blev så snopen, att jag svarade ja, utan att tänka mig riktigt för. Löfte är ett löfte och i morgon bitti skall jag åka till Mariehamn och bli hans "stjärna."  För att inte nervositeten skall ta överhand tar jag min fatalism till hjälp, tror på ödet och hoppas att alla goda makter står mig bi. När det känns som värst, tröstar jag mig också med ett av mormors ordstäv.  Hon sade alltid, när det var som svårast: "den vår Herre ger ett ämbete, ger han också förmågan att sköta det."  Underförstått att det kommer att "gå vägen," när det verkligen gäller. Jag vill verkligen hoppas att det stämmer. Jag har slopar gaget för att ingen ska  kräva för mycket av mig. Själv tycker jag inte alls, att jag ser ut som en riktig gumma. Det är möjligt att min vän fotografen får rapport om vad som händer och att hon går in och visar någon av sina bilder på min sida    23/9    2015

Innan Dagny åkte till Finland ”på tjänsteresa” bestämde vi att jag ska lägga upp bilder på bloggen varje dag så att ni har något att titta på i väntan på hennes återkomst. Idag bjuder jag läsarna på hallonpaj.

Jag kommer också med Senaste Nytt om hennes resa och upplevelser som skådespelare. Hon har en ny mobiltelefon (Doro) och innan hon åkte iväg tog vi en snabb genomgång om hur man använder den. Fortsätt att höra av er med kommentarer på bloggen, hon läser säkert den mellan filmtagningarna.

Elena, Dagnys vän och fotograf. 24/9/ 2015

Inte ett ljud från Dagny på två dagar. Det är inte bara ni som saknar henne, det gör även den norska skogskatten på bilden ovan som undrar var hon är. Jag tror att hon har lämnat Ipaden hemma och har inte mycket tid över att ägna sig åt någon rapport per telefon. På de senaste 3 åren har vi sällan missat en kväll utan att mejla varandra. Hennes brev är oftast humoristiska, ibland kortfattade, bara att tacka för bilderna hon fått.

​Bland läsarnas kommentarer på bloggen förekommer ofta frågan: När kommer boken om Dagny? Idag var det David som frågade samma sak.

För att skriva en bok måste man känna Dagny på djupet, det räcker inte att hänvisa till fakta från hennes blogg och ställa några frågor i en intervju. Man måste vara med länge i hennes vardag för att bekanta sig med hennes underbara dolda sidor som allmänheten annars aldrig kommer att känna till. Jag har haft privilegiet att vara inte bara hennes data - och blogglärare utan också nära vän. Jag är journalist till yrket och om hon fortfarande vill det kan vi kanske försöka att skriva något tillsammans.

Elena, Dagnys vän och fotograf 25/9/2015

Jag har fortfarande inte fått någon rapport från Dagny och jag vet att ni längtar efter hennes nästa kåseri om skådespelaräventyret i Finland. Hon kanske läser bloggen och märker att den inte är övergiven och planerar att berätta om allt själv i eget inlägg när hon kommer hem.

En sak slog mig när jag tittade på bloggen idag. Har ni märkt att besökssiffran närmar sig en miljonstrecket? Jag står säkert för minst tio klick om dagen, dels för att kolla om hon har skrivit något på kvällen, dels när jag loggar in på bloggen och rättar till tekniska fel och buggar. I skrivande stund är besökssiffran 973 037. Helt fantastiskt med tanke på att bloggen har existerat i mindre en tre års tid. Jag undrar vem som kommer att pricka med sitt klick siffran en miljon.

Jag illustrerar dagens inlägg med en målning av konstnärens Carl Milles hustru Olga. Den såg vi i Millesgården i augusti och Dagny bad mig att ta en bild av den som hon ville förvara i sitt bildarkiv.

Elena, Dagnys vän och fotograf 26/9/2015

När Dagny gång på gång får frågan : ”Vad beror det på att du har nått denna höga ålder?” pratar hon om goda gener och ett sunt levnadssätt. Till mig berättade hon att hennes andra man Harry hade en underbar lite torr och underfundig humor och de hade många fina skratt tillsammans. Jag tycker att även Dagny har ett mycket roligt sätt att uttrycka sig, och att hennes skratt har hjälpt henne att hålla sig ung länge.

På fotot ovan (från Gröna Lund) hade vi precis börjat äta våra våfflor med grädde och hallonsylt. Jag märkte att hon hade grädde på munnen och frågade om det var OK att ta en bild på henne. Ni kan se resultatet på bilden och hennes glädje att vara med på lite bus.

Jag hoppas att Dagny är på väg hem nu och att vi snart får läsa hennes story från Mariehamn. Hej så länge!

Elena, Dagnys vän och fotograf 27/9/2015

Äntligen fick jag ett livstecken från Dagny. Hon ringde mig från sin lyxhytt på båten på väg hem. Det visar sig att hon har bott i ett eget hus i den finska urskogen och haft 23 kilometer fram till närmaste mataffär. Hon har alltså levt helt isolerad från all civilisation och ägnat sig bara åt filmandet. Hon hade försökt att ringa mig från urskogen men misstänkte att misslyckandet berodde på dåligt täckning. ”Finnarna försökte att förklara hur jag ska först slå +46 landskoden men jag förstod inte vad de sa” berättade Dagny och bad mig hälsa alla läsare att hon kommer hem sent ikväll och hinner blogga först imorgon. Jag illustrerar mitt inlägg med en passande bild ur mitt bildarkiv.

Jag får nog be Dagny att belöna mig med en extra kram för allt nattjobb och jobb på OB- tid som jag har lagt på bloggen. Jag tackar för mig och ett speciellt tack också till dem som uppskattar mina bilder och har skrivit några snälla ord till mig bland kommentarerna sedan jag provisoriskt tog över Dagnys blogg.❤

Elena, Dagnys van och fotograf 28/9/2015

Så är då det stora äventyret slut och jag är hemma igen och försöker berätta lite om mina upplevelser som aktör i  filmsammanhang. Det är inte gjort i en "handvändning" att relatera allt som hänt. Det hela började med båtresa till Åland. När jag berättade för min svenska dokumentärfilmare att jag av ren nyfikenhet lovat leka skådespelerska,  sade hon spontant, att det ville hon vara med om. Efter en behaglig sjöresa med smörgåsbord anlände vi till Åland och transporterades till platsen för mitt boende. Det visade sig vara i ett eget hus långt bort från närmsta samhälle och där de svenska filmarna också kunde övernatta. Innan de återvände till Sverige dokumenterades de allra första inspelningarna i den planerade filmen, Jag hade på mig egna kläder från äldre datum och skulle spela en äldre gumma i lantlig miljö. Jag har mycket svaga begrepp om hur det går till att filma, men gör jag mitt bästa och som jag blir tillsagd, så fick det bära eller brista. Rätt optimistiskt visade det sig, för det blev bakläxa gång på gång  och omtagming  i det´oändliga. Jag lärde snart att filmande inte är särskilt glamoröst och mest består av väntan på att ljus och ljudförhållandena och en massa andra saker skall  stämma. När regissören eller hans assistent äntligen förklarade att det duger, är det bara att gå på i ullstrumporna och vänta på nästa moment och nya omtagningar i det oändliga. Det som flimrar förbi på filmduken på ett ögonblick kan ta evigheter att spela in. Det här får bli lite av en följetong och jag berättar mer i morgon.  Bilden visar vägen till mitt och alla inblandades  boende under inspelningstiden.   29/9   2015  

,

Jag vet egentligen inte i vilken ände jag skall börja, för den här upplevelsen var inte helt naturlig för en dam i min ålder. När svenska TV- sällskapet åkt hem efter att vi spelat in de  första scenerna fick jag ensam ta itu med mina uppgifter. Åland är den här årstiden tömt på turister och det mesta en bit från Mariehamn är igenbommat och stängt. Det som utspelades i filmen tilldrog sig på en öde landsväg och var i det stora hela en enmansföreställning vid det hus, som skulle vara  min bostad  i filmen.  Jag får  erkänna att det kändes  rätt kyligt ibland att skådespela utomhus den här årstiden. Regelbundna måltider är antagligen ett okänt begrepp i filmens värld och det var bara att anpassa sig till konstnärliga matvanor. Därför blev jag rätt hungrig  ibland innan det blev dags för förtäring. Men man skall  "ta seden dit man kommer"  sade alltid min mormor, som var en verklig levnadskonstnär.  En riktig sådan träffade jag också. Han bodde i en gammal  amerikansk buss inredd  med allt som en levnadskonstnär och globetrotter behöver för att förflytta sig världen runt. Levnadskonstnärer är positiva och trevliga individer och den som ägde bussen var inget undantag,  Bussen tjänade vid  filmandet som värmestuga för samtliga och som min privata loge mellan tagningarna.  Den  förflyttade även en del av utrustningen mellan  de olika inspelningsplatserna. Men  ett riktigt "vrålåk"  spelade den stora  rollen i filmen. Hur det hade gått till, vet jag inte, men Åbo bilmuseum hade faktiskt lånat ut den Cadillac, som en gång disponerats av sovjetambassadören för att den skulle vara med i filmen. Den flotta bilen  är i vanliga fall ett berömt museeföremål  i Åbo.  Den åkte jag i flera gånger och då kände jag mig nästan  som en  primadonna. på riktigt. Hur det hela slutade får jag nog ta i morgon för nu är spaltutrymmet utnyttjat för idag.  Fotot visar ett scenario från inspelningens första dag.   30/9  2015  

Så har det blivit dags för att berätta  det tredje avsnittet av  mitt filmande på Åland. De allra sista scenerna tog vi inomhus  på ett hembygdsmuseum eftersom där fanns lämpliga interiörer. Under hela inspelningstiden var två kameror igång och det var rätt många personer i filmteamet, som hade åsikter om hur de skulle få det hela så bra som möjligt. Jag som var helt novis i sammanhanget blev aldrig riktigt klok på varför det var så petnoga med varenda liten detalj. Jag drog en suck av lättnad när regissören sade att vi var färdiga för gott. Han sken som en sol och sade, att han var nöjd för att jag varit med. Den femte dagen var det dags för mig att åka hem. Den fina bilen med chaufför och allt skulle också tillbaka till Åbo med båt från Mariehamn. Därifrån gick även min båt hemåt. Regissören  följde mig till båten och såg till att jag inte villade bort mig .Vi åkte Cadillac till Mariehamn och åt en en finare lunch på stans förnämsta näringsställe. Där träffade vi en regeringstjänsteman och Sveriges generalkonsul. Bara fint folk som var trevliga att prata med. Jag fick komma in  och se  den Åländska regeringsbyggnaden.  Den var påkostad och stilig och väl så storartad som vår egen regeringsbyggnad.  Innan jag  steg på färjan som skulle ta mig hem,  gav regissören mig en stor bukett gräddvita rosor  och tackade för mina insatser. Dä kände jag mig nästan som en riktig primadonna. Rosorna är fräscha ett par dagar till och de påminner mig om mitt korta gästspel i filmens värld. Det är inte många gamla tanter som kan skryta med att ha åkt Cadillac och gjort inhopp i filmens värld. Jag är därför glad över att jag vågade mig på att spela in film på Åland.  Friskt vågat är hälften vunnet säger ett ordspråk  och det stämmer faktiskt.  1/10   2015

Idag är jag i det närmaste utvilad efter upplevda strapatser. Det finns ett ordstäv som säger att "galna katter får rivet skinn" och det är så sant som det är sagt. Även om jag inte fick  några synliga blessyrer efter filmdebuten, så känner jag mig fortfarande en smula omtumlad. Jag får ta det "lite pö om pö" och sakta vänja mig vid verkligheten. Så här efteråt ser jag det mest från den komiska sidan. Det finns nog inte en tokigare tant än jag i det här jordelivet, men å andra sidan är vardagslunken rätt enahanda och det kan behövas ett och annat avbrott i enformigheten. Men det här var nog  lite överdrivet. Jag tror ändå att regissören var ändå galnare, som kom på den absurda tanken att transportera mig  över Östersjön för att spela med i hans film. En ordinär 80 - årig  gammal tant, hade inte "pallat" för uppgiften utan blivit gnällig  och svårhanterlig, Jag gnäller inte i onödan, knappt när det är alldeles nödvändigt .Jag tar nya tag och kämpar på. Men när det blir långt mellan måltiderna och det blåser snålt om de gamla öronen, är det nästan befogat att gnälla. Jag gnällde inte en enda gång, men här kunde det varit på sin plats. Nu vet jag vad de riktiga filmaktörerna får tåla, när scenerna skall tas om  gång på gång. De som arbetade med "demonregissören " Bergman fick nog "sina fiskar varma" rätt ofta, men så skapade han filmhistoria och blev  världs berömd. De höjderna uppnår inte min regissör och hans film och jag lär aldrig få stjärnstatus. Men jag vill absolut inte ha det ogjort för hur som helst var det en rolig och annorlunda upplevelse .  2/10   2015

Idag har jag inget roligt att berätta utan snarare tvärt om. Eftersom jag återgått till normalt levnadssätt och mina vanliga intressen, beslöt jag att ägna dagen åt kultur. Det finns en del att välja på, men jag gick till Moderna museet där norrmannen  Olafur Eliasson visar installationer. Det är en konstriktning som jag inte uppskattar särskilt högt. De som jag sett hittills  har varit för mig obegripliga.  En gång när jag åkt ända till Lousiana i Danmark bestod installationen av 100-tals par gamla skor, som låg utslängda i konstsalongen. Det var inte mycket att kosta på sig resa för. På dagens utställning  fick jag se stora färggranna plastsjok upphängda på väggar och i salongen. Man gick som i en labyrint  genom all plasten . Jag måste tillstå, att jag inte tyckte att det var värt att betala 130 :00 kr för en sådan här konstupplevelse. Det hade varit bättre  om jag hade stannat hemma eller hållit mig i närheten av hemtrakterna. Då hade jag haft min plånbok och dess innehåll i gott förvar. Den var nämligen totalt försvunnen. när jag på hemväg från tunnelbanan gick för att handla. Jag  blev hemskt snopen och ledsen, när jag skulle betala och inte kunde. Jag må då säga, att polisen var inte översvallande trevlig, när jag anmälde stölden, men de är väl trötta på gamla tanter, som jämt blir av med tillhörigheter. Jag var hemskt ledsen en lång stund efter att ha anmält stölden, men sen tänkte jag, att jordiska ägodelar är ju inte det, som är viktigast i livet. Nya  pensionsutbetalning är i antågande. Det hade varit värre om jag brutit benet och hamnat på KS , blivit gipsad och fått linka omkring på kryckor ett bra tag framåt.. Det enda som känns lite snopet, är att fotografen  kommer att såga: "Det var just det här jag alltid varnat dig för". En vacker höstbild får pigga upp dagens sorgliga historia.    3/10    2015

"

Idag  gör jag inte skäl för alla snälla och berömmande omdömen  jag får. av mina läsare. Jag är ingen hjältinna och jost nu känner jag mig rätt miserabel till mods. Att jag har blivit rånad på pengar är en struntsak, mot att jag har blivit berövad mitt egna jag. Mitt "leg" försvann tillsammans med kontokort och en massa annat. Jag kan inte längre bevisa, att jag är Dagny Carlsson. Hon försvann samtidigt med legitimationen och det kommer att krävas en massa telefonsamtal  och köande bl a hos polisens avdelning för personbevis, innan mitt liv blir normalt igen.  Tjuven var troligen den kvinna med asiatiskt utseende som satte sig bredvid mig på tunnelbanan. Hur en ung kvinna kan råna åldringar, begriper jag inte. Just nu önskar jag henne ett riktigt "helvete" och ett syndastraff. av allra grövsta art. Om det finns ett inferno så önskar jag henne dit. Idag  existerar jag inte. För att jag skall kunna bevisa att jag är jag, måste en trovärdig person intyga faktum. Utan leg är man chanslös. Man kan inte  komma åt  pengarna på konton eller få ut en försändelse. Den som  blivit rånad måste ringa till en massa instanser där det alltid är telefonkö och det tar tid. Just nu önskar jag mig en räddande ängel, som tog hand om eländet och lättade på bekymren. Min mormors  goda levnadsråd  "Själv är bäste dräng"och "skam den som ger sig" orkar jag inte leva upp till just nu. Jag skulle vilja springa ifrån alltihop. Min vän fotografen hjälper mig nog i morgon fast hon har tvättstugan och då hoppas jag att hon kan intyga att jag är den jag är. Hur skulle jag klara mig utan en verklig vän?  Det är i nöden de provas, säger ett annat talesord, som stämmer och är sant som det är sagt. Fotot av en  fågeln  på ett ben får illustrera hur  haltande och ostadig tillvaron känns just nu.   4(10    2015

Det är arbetsamt att vara utan legitimation och utan pengar. Man får inget nytt leg i en handvändning, men jag har sett till  att spärra alla kort som går att få pengar eller varor på. Tjuven har förmodligen slängt min plånbok i första bästa papperskorg och nöjer sig med det som fanns i kontanter. Idag har min vän fotografen hjälpt mig och tjänstgjort som legitimation och intygat att jag är den jag ger mig ut för att vara. Vi skall fortsätta det hela i morgon. Det blir tidsödande att ordna upp tillvaron  efter en sådan här otrevlig händelse. Mitt personnummer gillas inte av de datorer som blir inblandade och personer över hundra är inte så vanliga  att att folk i allmänhet  känner till att de måste knappa in hela årtalet 1912 för att få upplysningar om min person. Det hjälper inte att gräma sig  och tycka synd om sig själv utan man får svälja förtreten och gå vidare. Jag tror inte att tjuven känner det minsta samvetskval över dådet utan fortsätter tills vederbörande har otur och blir haffad av polisen. Många rånoffer skäms över att de blivit plundrade och andra åldringar som råkar illa ut blir skrämda och rädda för att vistas ute. Dem är det dubbelt synd om. Jag blev rätt ledsen i början, men sen ilsknade jag till  och det kändes lite bättre. Jag tog ju ingen kroppslig skada, vilket hade varit "sju resor värre." Jag skall glömma bort hela historien, så fort jag jag kan legitimera mig  och får disponera mina pengar. Just nu känner jag mig riktig fattig och  måste snåla  på  kronor jag hittade i en gammal plånbok i byrålådan.  Jag kan tillägga att polisen vid namn Amanda var bussig och mig till stor hjälp  idag. Det vill jag tacka  särskilt för. Höstens  vackra färger tycker jag är helt underbara.   5/10     2015

Det är inte ett lika muntert  att "vara pank och fägelfri" som den fattige studenten sjunger i den österrikiska operetten Tiggarstudenten med libretto av Carl  Millöcker. Operetten såg jag flera gånger när jag var ung, men av någon för mig okänd anledning spelas det ytterst sällan operetter numera.  I min ungdom turnerade teatersällskapen  i folkparkerna  och spelade  alla sorters teater. Tack vare detta väcktes mitt  intresse för skådespel och det har hållit i sig. En del var faktiskt bättre förr och inte heller fanns det så många  tjuvar och banditer i farten, som det gör nu.  Jag har ju berättat att jag fått plånboken stulen  och blivit utan pengar och identitet. Det bjuder mig emot att låna pengar, men en systerson, som hört talas om stölden, kom hit med några femhundringar och löste det problemet. Kostnaden för nytt leg förskotterade min vän fotografen och jag vet att hon skulle hjälpt mig ekonomiskt  om penningbristen blivit akut. Hon ansåg inte att jag var helt pank, men förmanade mig noga, att hushålla med den sedel, som jag som tur var hittade i en gammal plånbok i byrålådan. Precis som min systerson stängt dörren bakom sig, ringde polisen och en röst sade, att hittegodsavdelningen fått in min plånbok med korten kvar. Det var så dags, höll jag på att säga, men jag tog mig in till stan för att hämta den. Tyvärr  var det stängt för dagen, men i morgon skall hänga på låset när de öppnar. Problemen är därmed inte slut, för nu skall allt som spärrats aktiveras på nytt för att jag skall få tillbaka min identitet och kreditvärdighet. Jag kommer inte att ha en glad stund förrän allt blivit ordnat. Rosorna förärar jag min vän fotografen, för dem gör hon skäl för.   6/10    2015.

. .

Det har varit en smula turbulens i min tillvaro de senaste dagarna, men nu tror jag att det börjar ordna sig. Jag har varit hos polisen idag och fått tillbaka min plånbok. Tjuvar har antagligen inget behov av plånböcker och sedan de plundrat dem på kontanter är de värdelösa. Mitt identitetskort låg kvar, men kontokorten var borta. De slängdes troligen på ett annat ställe, när det inte gick att få ut pengar på dem. Antagligen lyckas sådant ibland, när något offer förvarat koden fullt läsbar i plånboken. En del äldre som rånas blir skadade till kropp och skäl, men jag kom tämligen helskinnad ut ur det här äventyret. Har ett rånoffer dessutom varit så tanklöst att hon förvarat koden tillsammans med korten, blir det ännu värre och hela sparkapitalet försvinner. Det känns faktiskt bättre att vara glad över olyckor som inte inträffat, än att gräma sig över de som har skett. Läser man tidningar och ser på TV-nyheter blir man inte glad över det som sker i dessa dagar. Eftersom  jag bara sysslar med opolitisk politik överlåter jag åt makthavarna att klara ut hur de skall skaffa bostad och försörjning  till alla flyktingar som vill komma till Sverige. Jag undrar om vår statsminister sover gott om nätterna, när han tagit på sig ett sådant ansvar. Jag är i alla fall glad över att slippa  stora bekymmer eftersom de små räcker mer än väl för mina behov. I morgon blir det inget inlägg. Jag skall nämligen åka till en läkarkonferens i Vetlanda och visa upp mig och svara på frågor om varför jag är som jag är. Jag får resan och mat och logi  betalda, så min tillfälliga penningknipa  har ingen betydelse i det här fallet. Höstlöven faller och dagens foto är både vackert och aktuellt.    5/10   2015

Nu är jag hemma igen och återgår till vardagen. För ordningens skull vill  jag tala om, att jag inte varit på läkarkongress. Jag visades upp på en annan sorts tillställning.  Ibland missuppfattar jag saker och ting och råkar ut för överraskningar. Den här gången var jag i Vetlanda. Där  finns det något så ovanligt, som en  stor och välrenommerad  privat vårdcentral, som inte enbart arbetar i vinstsyfte  utan bryr sig om ålderstigna  patienters väl och ve även i andra sammanhang. För att lära dem, allt efter ålder och styrka. hur de skall behålla kraft och muskelstyrka och få ett bra liv hade de hyrt stans största samlingslokal och bjudit in  äldre bosatta i staden med omnejd. En sakkunnig  professor skulle i ord och bild lära dem hur det skulle gå till. För att det hela inte skulle bli för torrt vetenskaplig var jag inbjuden, antagligen som  exempel på god rörlighet vid hög ålder. Jag blev utfrågad och fick fler applåder än professorn, för han blev lite "långrandig " på slutet. Jag har för vana att alltid bjuda på mig själv för en god saks skull och krånglar inte till det i onödan. Jag  behövde inte  bo på  hotell. utan inkvarterades hos en sjuksköterska,  delägare i omtalad vårdcentral. Familjen bebor en anrik gammal gård, som  restaurerats  pietetsfullt. Att vistas i den, var en upplevelse i sig. Före sängdags  åt jag  en god måltid tillsammans med arrangörerna. Jag fick träffa  vårdcentralens chefsläkare och delägare. Han är patienternas idol och behandlar dem lika föredömligt som dokumentärfilmens "Kvartersdoktor."  Vetlandaborna är bara att gratulera som får mötas av en så bra doktor. Trots att jag blev fotograferad från alla håll och kanter har jag inget aktuellt foto att visa upp.

Ebba som vill ha mail från mig, får ge mig sin adress.  Adresser  publiceras inte på kommentarerna. Min  egen adress är:    carlssondagny@hotmail. com       9/10   2015

Idag har jag träffat en kvinnlig politiker, som  ville bjuda på lunch och prata med mig. Hon föreslog att vi skulle mötas på ett lugnt ställe där vi fick vara ostörda. Jag valde den anrika restaurangen Victoria vid Kungsträdgården. Där har jag aldrig varit  och det är alltid trevligt att äta på ett välrenommerat ställe, allrahelst när någon annan står för notan. Politikern är i vardagslag bosatt i Sydsverige. Hon visade sig vara en mycket parant dam med ungdomligt utseende. I min föreställningsvärld  är kvinnliga politiker rätt manhaftiga varelser. Det är förstås fel att ha förutfattade åsikter. En  manlig kollega gjorde henne sällskap och vi ventilerade en hel del aktuella saker medan vi åt stekt strömming med rårörda lingon och potatismos. En alldeles förträfflig maträtt som jag inte väntat mig finna på finkrogens matsedel.  Det är inne att prata äldrefrågor i våra dagar och troligen därför jag får vara med och tycka till rätt ofta. De äldre har inte blivit intressantare som samtalspartners, men de  kommer inom en snar framtid  att bli ett stort problem  för våra politiker och myndigheter.  De blir fler och de lever längre än man gjorde förr. Så länge de håller sig friska är de inte något stort problem, men det kommer de att bli  när de blir krassliga. Tidigare generationer äldre ställde inga krav utan var nöjda med det som bjöds. Nu  misstänker de som har ansvaret att 40-och 50-talister inte kommer att vara lika beskedliga. Därför gäller det  att hålla gamlingar igång så länge som möjligt. Detta gör att olika instanser vill visa upp mig som bevis för att det är möjligt att vara både gammal och frisk. Det har jag ställt upp  på flera gånger, men tyvärr har jag inte den blekaste aning om varför det blivit så. Lite tur och goda gener kanske?  Ytterligare en höstbild fär bli dagens illustration.     10/10    2015

Idag har jag blivit ordentligt "rastad" av min vän fotografen. Vi  vandrade i tre timmar i vackert höstväder och njöt av solskenet och färgskiftningarna i trädens lövverk. Hösten är en härlig årstid  som skalden Erik Axel Karlfeldt lovsjunger i en av sina dikter och kallar för "den vår de svage kalla höst."  Man blir lyrisk själv av att se hur vackert det är en höstsöndag  i oktober. I mitt Solna  finns vackra promenadstråk vid  Ulvsundasjöns stränder och man ser segelbåtarna avteckna sig  mot vattenytan. Det var varmt och skönt  och vi satt en lång stund på Strandkaféet och drack vårt  kaffe. Det var nog för sista gången i år man kunde dricka kaffe utomhus. Det känns en smula vemodigt att det är slut och att  bistrare tider nalkas. Vintern utövar ingen som helst tjuskraft på mitt frusna jag. Nu har jag återhämtat  mig efter rånet i förra veckan och i morgon får jag avhämta min nya legitimation hos polismyndigheten. Det skall bli riktigt skönt att kunna bevisa att jag finns till och har tillåtelse att ta ut pengar från mitt bankkonto. Jag har levt av lånade slantar den gångna veckan. Från och med I morgon skall jag ägna min bloggning  åt Cancerfondens Rosa Bandet kampanj mot bröstcancer. Jag är en av deras Rosa Bandet-bloggare och kommer att göra reklam för och även använda de varor som säljs till förmån för kampanjen. Varorna  finns då att köpa hos Ica-handlare och i en del andra butiker. Jag hoppas att mina läsare också vill stödja forskningen mot bröstcancern  och så långt det bara är möjligt köper varorna som tillhandahålls. Om vi hjälps åt kommer kanske den dag då sjukdomen är utrotad och ingen längre behöver drabbas. Än så länge är det en utopi men ett mål som är väl värt att sträva mot..  12/10    2015

Idag har det varit en jäktig dag och jag känner mig en aning stressad. Som jag berättat skall jag blogga för Cancerfondens räkning den här veckan och arbeta aktivt och propagera för deras Rosa Bandet-kampnj. Jag har fått hem en provsändning av alla de varor som skall säljas den här veckan och ge avkastning till l forskare som ägnar arbetsdagarna åt att ta fram botemedel speciellt mot bröstcancer. Varorna som skall säljas av Ica är av de mest skiftande slag och jag är säker på att mina läsare hittar någon produkt som passar hans eller hennes behov och kassa. Jag har idag varit strängt sysselsatt med att packa upp varorna och det gjorde jag under överinseende av filmare och intervjuare. Jag antar att filmen skall visas, men just nu vet jag inte när och var. Idag har jag bara ätit Rosa.bandet produkter och vid frukosten i  morgon fortsätter jag på den inslagna vägen. Sedan jag  berättat om det här, har jag ännu en viktig sak att tala om. Dagens inlägg är och förblir det sista jag skriver på sidan "Tiden går"  Den har blivit för lång och svårhanterlig. Min nya sida tänker jag kalla för: "Hösten 2015"  Det gör jag sedan jag fått önskemål om att jag skall tidsbestämma mina inlägg. Jag är alltid öppen för förnuftsskäl och lyder goda råd och nu vet mina läsare att det blir sidbyte. Följetongen om min stulna plånbok är också slut, eftersom jag idag har kvitterat ut min nya legitimation och fått ut pengar på banken. Livet har blivit normaliserat och återgår till ordningen. Väl mött på min nya sida i morgon!    12/10    2015