Jag går inte i ide

I går blev det en smula rörigt i mitt kök innan varorna som ingår i Rosa bandet- kampanjen var uppackade och sorterade. Det var innehållsrika kassar och kartonger vill jag lova och det kändes riktigt spännande. Jag blev glatt överraskad av det breda sortimentet av varor såväl  matnyttiga  som  praktiskt användbara.  I morse frukosterade jag  på kokr ägg och fullkornscornflakes och borstade tänderna efteråt med elektriskt tandborste. En sådan hade jag aldrig  i min vildaste fantasi föreställt  mig att jag skulle använda vid tandborstning. Det kändes riktigt exklusivt att sticka den i munnen och låta den rotera. Nu åker mina gamla tandborstar i soppåsen, för hädanefter skall det gå med elektricitet när jag borstar "gaddarna". Det fanns  också en påse hundfoder i en av kassarna och innehållet i den påsen, skall jag  donera till första bästa hundägare jag träffar på. Det bästa hos människan är hunden, sägs det, men jag har aldrig lyckats bli så bra  att jag passat ihop med en hund. Så snart jag träffar en  hundägare, kommer jag att överlämna hundkäket, så att det kommer till nytta. En tumstock fann jag också bland grejorna och det är en praktisk och bra tingest, som jag hittills saknat. Det går inte räkna upp allt som jag skall använda under veckan, men jag kan på det varmaste rekommendera alla, stora som små att köpa produkterna. De är inte bara bra för konsumenten utan det allra bästa är, att om man köper dem, så stöder man Cancerfonden och forskarna i kampen  mot bröstcancern. Ändamålet  är behjärtansvärt, tycker jag och flera med mig,  13/10   2015

..

Ibland är det en smula ansträngande att vara 103 år och lite av en "kändis." Man hinner liksom inte med sig själv när det står för mycket på dagordningen. Idag beslöt jag mig för att ägna det egna jaget lite uppmärksamhet och då konstaterade jag, att mina tånaglar var i stort behov av klippning. Jag har alltid hyllat "gör det självmetoden" men den "funkar" inte längre som förut. Även om det bjuder mig emot, måste jag anlita sakkunnig hjälp. Om några timmar kommer jag att traska omkring på välansade fötter och kan helt ägna mig åt Rosa Bandet- kampanjen. Jag gör aldrig några "halvmesyrer" utan går med liv och lust in för mina åtaganden. Därför kommer jag att hela veckan använda och propagera för de rosa produkter jag fått hem. Jag skall äta det som skall förtäras och använda alla de praktiska "prylarna. "  Om sanningen skall fram, har jag just nu lite problem med elektrisk tandborstning, men "övning ger färdighet" och det går säkert  bra så småningom.  Bland sakerna fanns det en liten handdammsugare, som inte var hopmonterad. Den blev jag glad över. Jag tror dock inte, att jag är tillräckligt tekniskt begåvad för att skruva ihop den. Jag kommer att anlita någon som är kunnigare än jag. Eljest  finns det risk för att det blir fel, kanske fattas eller bli en skruv över. Sådant händer ofta när folk skall sätta ihop Ikeamöbler, har jag hört talas om. Antagligen år de andra Rosa Bandet-bloggarna  betydligt bättre än jag, men jag kommer att göra mitt bästa och mer kan inte begäras av en dam i min ålder. Jag hoppas att den övriga delen av Sveriges befolkning också gör allt vad de kan den här veckan och hjälper Cancerfonden att hjälpa genom att köpa så många rosa varor som möjligt. Den som har en cancersjuk vän eller anhörig, bör oförtrutet trösta och hjälpa den sjuke. Visserligen får alla cancerpatienter i vårt land redan idag  god vård och effektiva behandlingar, men det kommer att bli ännu bättre,  om vi den här veckan hjälper Cancerfonden att få in stora summor genom att köpa de Rosa Bandet produkter, som säljs under kampanjveckan. Mössan jag är iklädd på dagens bild ingick i sortimentet.    14/10  2015

Fortfarande har vi ett par dagar kvar av Rosa Bandet-veckan och jag gör mitt bästa för att  konsumera och anrätta  det matnyttiga som fanns i de rosafärgade Ica-kassarna. Ägg fick jag t ex tio stycken och ägg är verkligen något av det nyttigaste och näringsrikaste  man kan äta. Jag äter ägg till  frukost och äggen har varit den verkliga räddningen vid lunchdags om det varit ont om tid och knappt om andra matvaror. Då var det bara att ta fram stekpannan, vispa några ägg och efter några minuter hade man en krämig och läcker omelett på tallriken.  Och hur skulle vi kunna baka  "smarriga"  tårtor och sockerkakor om vi inte hade ägg?  Jag bara frågar. Jag tycker att det är roligt att baka . Idag har jag t ex bakat min favoritkaka, som i receptboken kallas Solskenskaka. Den är mycket godare än den vanliga sockerkakan  och om jag kostar på att dekorera den med skalad mandel ser den rikrigt "proffsig" ut. Nu var det inte min mening att bli tjatig, men så länge jag är Rosa Bandet-bloggare går jag med liv och lust in för arbetet att propagera för att mina läsare skall följa mitt exempel och köpa och använda Rosa Bandet produkterna. Det kommer cancerforskningen att få nytta av och framför allt blir det i slutändan bra för dem som drabbas av bröstcancer. Vi kanske rent av inom en inte alltför avlägsen framtid slipper att bli drabbade. Vi är fem bloggare som alla jobbar med Rosa-Bandet- kampanjen och jag är faktiskt så tävlingsmedveten  och egoistisk att jag skulle vilja vara den bäste av dem och inte bara den äldste.  16/10   2015       

Nu går Rosa Bandet-veckan mot sitt slut och i morgon skall jag i enlighet med Bibelns påbud och svensk arbetstidslagstiftning  helga vilodagen och ta igen mig. Det har känts bra och meningsfullt att få göra den här insatsen. Jag hatar cancern i alla dess former därför att den skapar lidande och tar så många liv.  Allra mest hatar jag den för att den tog min make ifrån mig. Den har gjort barn fader- och moderlösa och upplöst många äktenskap. Till cancern måste hela världen säga:" Nej." Kan svenskarna  göra en insats bara genom att köpa och under en vecka livnära sig på och använda varusortimentet, som Ica salufört för ändamålet, är det inte svårt alls. Jag tycker att det har gått riktigt bra hela veckan. I morse åt jag rosa frukostflingor och till lunch knäckte jag de sista äggen och gjorde en omelett. Den åt jag med god aptit tillsammans med några stekta baconskivor. Det var rätt länge sedan jag gjorde en omelett senast. Jag blev både mätt och belåten på ett enkelt och bra sätt. Vi skall inte slå oss till ro med den här insatsen. De flesta av oss har råd att hjälpa och avstå en slant då och då för att Cancerfonden i sin tur kan hjälpa de forskare som vigt sina liv åt Cancerbekämpning. Allting kostar pengar  och här tror  jag att pengarna fyller ett mycket stort behov. Jag glömde nästan att tala om för läsarna att det ingick ett antal vackra krukväxter och en stor rosenbukett i  Rosa Bandet- sortimentet. Jag älskar blommor i vas eller kruka och de här blommorna, som fortfarande är friska och frodiga kommer att förgylla min vardag  i flera dagar framåt.  17/10   2015

Idag har jag återgått till vanlig livsföring och kan skriva om vad jag vill. Jag har också ägnat mig åt kulturlivet och gjort besök på Nationalmuseums  Designutställning på Kulturhuset. Nationalmuseet är som de initierade vet under ombyggnad  och därför visas deras utställningar i andra lokaler. Jag var inbjuden och behövde inte betala för att komma in. Jag förstod mig inte på allt jag såg men om jag fattat det hela någorlunda rätt så tänker utställarna framåt på tider då klimatförstörelsen  gör att människorna måste bestämma sig om de skall stanna kvar på jorden och göra något åt den, eller om de rent av skall bosätta sig på andra planeter. Jag  skall inte relatera  eller betygsätta vad jag såg för då kan det bli helt galet och missvisande. Stockholmare och hitresta får själv bilda sig en uppfattning. Det var hur som helst riktigt intressant och fantasieggande. Efter rundvandringen samlades besökarna  i ett hörn av lokalen  där det fanns sittplatser för alla. Guiden och jag placerades framför dem och jag fick svara på en massa frågor. Jag är ingen framtidsvisionär utan mer en kvarleva från en gången tid och är nog bäst på att tala hur det var förr i tiden. Den tid då vi inte hade några tekniska hjälpmedel  alls utan sopade våra golv med sopborste eller kvast och gick till brunnen och hämtade vatten. Jag har gjort en resa i teknikens värld, som nutidsmänniskan inte kan föreställa sig och vill på inga villkor återgå till det gamla och värma min bostad och laga min mat med hjälp av en vedeldad spis. Om vi inte inom en snar framtid börjar ta vård om vår natur och vår planet är det stor risk för att framtida generationer får sota för de tidigares enorma slöseri med resurser. Det kanske inte ens finns en vacker blomma att njuta av,   18/10    2015

Idag har jag varit på Surfplattekafé  på Kungsholmen.  En datorkurs som drivs i Seniornets regi. Denna organisation låter äldre lära äldre att hantera datorer. Deras verksamhet är synnerligen behjärtansvärt för i dagens samhälle måste även åldringar hänga med i teknisk utveckling om de inte ska bli hopplöst efter när allting  blir datoriserat.  På Kungsholmen  tycks seniorerna vara riktigt framåt och använder bara de behändiga  surfplattorna, som de vill lära sig hantera.. Undervisningen  går ut på att även den som är lite "fumlig" och inte tänker blixtsnabbt skall få lära sig. Jag tyckte att alla kursdeltagare verkade duktiga och avancerade.  Dagens ämne var Bloggning  och jag var på plats för att vara ett föredöme och  bevis  för att vem som helst kan lära sig att blogga. Kunde jag börja sent så var det  inte särskilt  märkvärdigt. Jag förklarade att jag haft  det "lite bättre förspänt"  när det gällde att få besök på mina sidor än t ex en ordinär äldre person kommer att få. Jag blev lanserad av min datorlärare  som ett underverk  därför att jag började i datorkurs först  när jag var 99 år och startade en blogg efter 100-årsdagen. Jag har levt högt på att kallas för "Sveriges äldste bloggare" och få vara med i TV. Mitt rekord har inget slagit än. Men att blogga är ju i egentlig mening att skriva digital dagbok. Dagböcker skrivs ju för att man vill skriva ner sina  upplevelser och tankar men behålla dagboken för sig själv. I min blogg för jag mina tankar till torgs och det tycker jag är ett bra och nöjsamt tidsfördriv även för gamla tanter. Någon dagsktuell bild har jag inte, men när vintern nalkas med stormsteg vill jag påminna om den sköna sommaren som nu är slut.    19/10   2015

Min vän fotografen tar bilder på allting som rör sig, höll jag på att säga, men det skulle blivit totalt missvisande, eftersom en hel del av hennes objekt står blickstilla. Enligt min mening är hon specialist på att plåta fåglar till lands eller vatten. Svanen är en av mina favoritfåglar och den gör sig bra på foto. Svanar är vita,  vackra och graciösa. De är en prydnad för fågeldammen. Man skall dock akta sig för att komma dem för nära om de är uppe på land med sina ungar. Jag fick ett ordentligt "tjuvnyp" en gång och hade jag inte sprungit fortare än svanhonan hade hon säkert gett mig en andra minnesbeta.  Den vita knölsvanen figurerar i sagor och berättelser och på Operan kan man se baletten Svansjön dansas i en trolsk och förtätad stämning. Det är så vackert att man blir lyrisk. När det talas om att något "sjunger sin svanesång" är det mycket dystrare.  Då sjunger något på  sista versen " och går sin undergång. till mötes.  En gång i tiden åt herrefolket stekt svan och att bli stek var nog det värsta som kunde hända det stackars djuret. Den som besöker Nordiska Museet på Djurgården kan själv övertyga sig om att det är sant, för där tronar en stekt svan mitt på det stora kalasbordet, som när jag var där sist, fanns högst upp i det vackra huset. När isarna har lagt sig på havsvikarna och i skärgården i våra trakter, flyttar  svanarna in till Strömmen. Visserligen längtar jag inte till vintern, men det är mycket trevligt att se det  intensiva fägelliv som råder framför Slottet. Svanen korar jag till sjöfåglarnas okrönta kung eller drottning och den skönasre av dem alla. Dagens bild "bär syn för sägen."    20/10   2015

Nu är det snart dags att ta fram vinterkläderna och förbereda sig för att det stundar bistrare tider, men så länge höstlöven sitter kvar är det hopp om att det i år kan bli  en ljuvlig  Brittsommar även kallad  Brittmässesommar, Indiansommar eller Fattigmanssommar. Många olika namn  på en period av varma soliga höstdagar  som infaller omkring Birgittadagen den 7 oktober. Eftersom jag var ledig och disponerade min dag  besökte jag idag min pensionärsförenings månadsmöte. Pensionärsföreningar är bra på många olika sätt. De anordnar inte bara föreningsmöten utan har ett otal olika aktiviteter på gång.  Den som känner sig ensam får sällskap  på resor, teaterbesök och annat  trevligt. Dessutom tillvaratar de medlemmarnas intressen gentemot  stat och kommun. Ett månadsmöte är inte bara kaffedrickning och sällskapsliv utan på ett sådant bjuds det alltid på underhållning av något slag. Idag fick vi lyssna på massor av  Povel Ramels visor till pianoackompanjemang. Många av visorna hade varken jag eller de övriga medlemmar hört förut och bifallet var stort och välförtjänt. Povel Ramel hade humor, var otroligt musikalisk och en av våra största underhållare. Han liksom Bellman. Taube och Vreeswijk kommer att bli odödlig genom sin viskonst. Folk gör sig ofta lite lustiga över pensionärsmöten, men jag för min del tycker att de i dagsläget fyller ett visst behov. Det är långt ifrån säkert att nya generationer av pensionärer kommer att vara av samma åsikt och då blir det inga fler pensionärsmöten utan seniorerna hittar på något mer modernt och samhällstillvänt sätt att träffas.    21/10   2015 

Inte heller idag har jag utfört något samhällstillvänt eller nyttigt. Jag har visserligen existerat i tid och rum, men det känns inte tillräckligt. Man skall uträtta något påtagligt som ger avtryck i dagens samhälle och som folk kommer ihåg. Än så länge är jag ihågkommen på gamla meriter, men risken finns, att jag blir helt bortglömd om jag bara lever vardagsliv. Jag har förstås blivit nominerad till att bli  Årets senior. Vilka det är, som skall utse vinnaren till titeln, vet jag inte, men det blir säkert som vanligt en man som vinner. Karlarna hävdar sig alltid eftersom kvinnor ytterst sällan är lojala  utan skall det röstas, så satsar de på männen. Det skulle passa mig precis att få en ny fin titel, för det är rätt länge sedan jag blev Veckans Svensk och fick både pokal och en fin blombukett. För att inte känna mig helt försoffad gjorde jag i alla fall en lång och stärkande promenad i det vackra höstvädret. Så här års vandrar man på en matta av gyllengula löv och ser nya löv dala från lönnarna som är otroligt vackra på hösten. Jag måste erkänna att hösten har sina behag trots att den bara påminner oss om att vintern är i antågande. När jag strosade omkring funderade jag lite över mentaliteten hos dem som eldar upp flyktingförläggningar. De måsta vara helt "urblåsta" i hjärnkontoren, för det enda de åstadkommer är skada på svenskägda byggnader och sådant  är inte bara straffbart utan mycket oekonomisk och ett stort slöseri med gemensamma resurser. Jag hoppas att ordentlig polisbevakning kan stoppa den sortens brottslighet. Det är ju ont om bostäder t överallt och det måste vara en ren nödlösning  att  placera flyktingar i tältläger.    22/10   2915.

Idag har det varit ytterligare en vacker höstdag och jag  känner mig glad  för att jag fått uppleva hur höstfärgerna sprakar och lyser upp allas vår tillvaro. Eljest är tiderna dystra och gråa med nidingsdåd och elände. Politikerna "har skäppan full" och man undrar hur de skall klara upp det hemma och ute i stora världen.  Jag skall inte lägga mig i deras görande och låtande utan håller mig till min värld, som än så länge är lugn och trygg. Min vän fotografen och jag ägnade dagen åt promenader och shopping. Jag tittar mest och köper mindre för min figur har tyvärr inte de ideala måtten för masstillverkade kläder. Men det är ju roligt ändå att se hur man skall se ut i höst. Jag köpte i alla fall en liten "top" och när jag fick pengar tillbaka låg det en av de nya sedlarna bland växelpengarna. Det var en "tjuga" med Astrid Lindgren på och den var riktigt fin. Förr var det bara kungar på de svenska sedlarna men nu  har de fått "stryka på foten" för våra kulturella giganter. Äras den som äras bör. Påhejad av min vän fotografen köpte jag av bara farten en "balansbräda" för att träna upp balansen. Jag vet inte om jag är obalanserad, men träning  kanske "gör susen" och jag kan bli Sveriges mest balanserade 100-åring och få en titel till. Risken finns förstås, att brädan bara blir liggande på ett ställe och jag förblir obalanserad. Men mina föresatser är goda så här långt och eftersom "vägen mot H-e är belagd med goda föresatser" och jag inte vill dit, så kommer jag att göra mitt bästa i balanseringskonsten. Eventuella framsteg  kommer jag att delge mina läsare så småningom. Den här dagen var faktiskt en riktigt trevlig sådan.    23/10   2015

Iag har länge nog tjatat  om den vackra hösten och alla guldgula blad som singlar ner och lägger sig vackert på trottoarer och parkgången och detta tjat verkar säkert tröttsamt i längden. Därför är det fr o m idag slutpratat om allt vad löv heter  antingen de sitter på lönnar eller björkar. Nu kan jag nämligen läsa i tidningen att även om träden inte hunnit bli kala och snön har lagt sig, så skall vi övergå till vintertid och vrida tillbaka klockan en timme på söndag  natt. Vad detta vridande skall tjäna till har jag aldrig lyckats begripa. Mig veterligt fyller det ingen vettig funktion, men det orsakar en massa förargelse om man glömt att vrida på sina klockor i rätt riktning. Missar man att ändra till vintertid  kommer man inte i rättan tid  till jobb eller möten på måndagen. Sommartid har vi haft sedan 1980 och själv klarade jag mig bra utan klockvridning tills jag blev 68 år. Miljöpartiet vill ha sommartid året runt och tror att det skulle befrämja folks hälsa och förbättra klimatet. Som samhällstillvänd medborgare kommer jag att följa regelverket eftersom övriga medborgare inte knotar och jag har insett, att det blir bäst så. I övrigt är nog tiden helt ur led i våra dagar och hur än politikerna sammanträder och reser land och riken kring och pratar samförstånd och gemensamma lösningar, så tror jag inte att någon av dem kan vrida fram ett idealsamhälle ur det kaos och röra som råder nu.  Varför restaurangerna börjar att annonsera om sina julbord redan i september begriper jag inte heller. Jag vill inte tänka på julmat när vi har sommartid och gräset fortfarande är grönt och det finns färska bär och grönsaker. Idag har mina tankar fladdrat hit och dit som fjärilar på flykt. Därför skall jag för ombytes skull slopa höstbilden och visa upp en alldeles bedårande och äkta fjäril.   24/10  2015

Jag är ju född I en liten stad i Skåne där man faktiskt spelade in de allra första svenska filmer som gick på det fåtal biografer som fanns för riktigt länge sedan. De som kan svensk filmhistoria vet att " svensk films vagga" stod i Kristianstad. Jag har alltid gillat film och redan som barn gick jag  på söndagsmatine och såg bl a "Fyrtornet och Släpvagnen" och "Chaplin och hans pojke."  I  tonåren var det kärleksfilmer för hela slanten. En del av dem var så tragiska att jag  var alldeles "förgråten" när jag gick ut från biosalongen. Filmintresset levde vidare  och räcker ännu. När jag idag bläddrade bland  mina eller rättare sagt min vän fotografens  bilder fastnade jag för en med röda blommor på och mindes en film som spelades in 1956 och hette "Sången om den eldröda blomman."  Det var en kärleksfilm i vilken den tidens stjärnskådespelare visade prov  storartad glöd och passion. Den som kommer ihåg Edvin Adolfsson  och Jarl Kulle, vet vad jag talar om. Sådana förste älskare finns inte längre. Man visade aldrig några sexscener på den tiden.  Det kunde handla  om förbjuden eller tillåten kärlek, men det var på samma gång sedesamt och hur romantiskt som helst. Nutidens aktörer är "rakt på" men ändå betydligt slätstruknare än vad den tidens idoler var. Stellan Skarsgård och hans söner har visserligen blivit så berömda att de får spela in film i Hollywood. men i mina ögon slår de inte Lars Hansson  och Edvin Adolfsson.  Det var inget fel  Inga Tidblad  eller Greta Garbo  heller  om jag skall nämna dem som hade kvinnorollerna. Den  här sortens betraktelser kommer det från mig när jag  sätter mig ner och inte vet vad jag skall  blogga. om.   25/10   2015

När jag var barn var det inte mycket som drevs med elektricitet. Man vevade igång de få apparater som fanns. Nu kan vi inte tänka oss att leva utan elektriska redskap och maskiner. Det går nästan till överdrift när folk borstar tänderna elektriskt. Det var min åsikt och jag vägrade att investera i en eltandborste. Jag ansåg det vara rena lyxkonsumtionen. Men så fick jag en sådan till skänks och då måst jag tänka om. Att inte använda den, skulle vara slöseri med resurser. Jag skärskådade borsten uppifrån och ner för att bli klok på hur den fungerade. Det hade varit enklare att läsa bruksanvisningen , men det skulle varit att underkänna mitt "sunda bondförnuft " och det ville jag inte riskera. Jag har lärt mig  att flertalet moderna tekniska prylar skall  laddas  för att komma igång. Jag  gissade att en liten rund platta, som satt i sladdens ände skötte den saken. Det var lätt som en plätt och sen gällde det bara att sätta rotation på borsten, som inte såg mycket ut för världen. En ynklig liten vit prick på skaftet verkade vara det enda alternativ  som stod till buds. Jag prisade min slutledningsförmåga och tryckte till. Så blev det dags att sticka in apparaten i munnen och pröva det tekniska undret. Jag vill inte påstå att det blev succé direkt. För säkerhets skull tog jag några tag med vanlig tandborste efteråt. I kväll skall jag ta nya friska tag och jag lovar att berätta när jag kommit så långt, att jag kan skrota mina gamla tandborstar och helt och hållet gå över till elektrisk tandborstning. Mitt motto har ju alltid varit  "att man lär så länge man lever och aldrig blir för gammal för att lära om"     26/10   2015

Idag skall jag gå på Cirkus och vara med om T V-galan  "Tillsammans mot cancer" och jag hoppas att mina läsare kommer att sitta klistrade vid TV-n. Galan är till förmån för ett mycket behjärtansvärt ändamål.  Cancer kan drabba vem som helst och  utan föregående varning,  Jag hatar cancern därför att den tog ifrån mig en älskad make och lämnade mig i stor sorg och saknad . Från den dagen stödjer jag Cancerfonden helhjärtat  och vill ingenting hellre än att fondens bidrag till cancerforskning  inom en snar framtid skall ge till resultat att cancer kan utrotas helt.  Rosa Bandet kampanjen  har som främsta mål att kämpa mot bröstcancern och inriktar sig främst mot den.. Att anordna galor är ett bra sätt att samla in pengar på och kvällens gala kommer att bjuda på bra underhållning.  Alla sätt är bra utom de tråkiga, sägs det och  att ändamålet helgar medlet är också sant. Jag tror inte att jag kommer att synas mycket i vimlet, men jag vet att kvällen blir trevlig även för dem som sitter hemma vid TV-n.  Två rutinerade programledare håller i alla trådar. Det har de gjort tidigare och det kommer att bli bra idag också. De båda damerna får illustrera min blogg idag och i morgon kommer jag att berätta om mina upplevelser.  Idag har jag inte mer att berätta-        27/10     1015

Idag känns det lite avslaget efter galakvällen igår. Den bevistades av många riktiga kändisar och av mig. som inte riktigt vet i vilken kategori jag platsar. Jag poserade visserligen på några foto, men jag tror inte att jag märktes mycket i vimlet. Samtliga särskilt inbjudna serverades en ekologiskt riktig middag innan begivenheterna började och vid min högra sida vid bordet satt ingen mindre än Alexandra Charles. Hon var en gång var nattklubbsdrottning men är umera  mer känd för de insamlingar hon gör till  välgörande ändamål. Hon var onekligen en mycket trevlig bekantskap. Jag såg också flera medlemmar av teaterklanen Schollin- Wahlgren varav den yngste har fått det bibliska namnet Benjamin. Men det var  inte kändisarna som var det viktigaste den här kvällen, utan det var insamlingen av pengar till cancerforskningen. Den gick som på räls och det blev 90 miljoner kronor, vilket överträffade resultaten för tidigare galor. Lisa Nilsson sjöng vackert som alltid och jag måste säga att jag har reviderat min tidigare uppfattning av Jonas Gardell.som underhållare. Han var utan minsta förbehåll mycket bra och jag tillhör efter den här kvällen hans beundrarskara. De båda programledarna  var perfekta och Lill Babs dotter Kristin Kaspersen är inte bara parant utan en verklig tillgång i den här sortens program. Många cancerdrabbade vittnade om hur svårt det kan vara både för patienten och de anhöriga när sjukdomen slår till och därför skall vi alla vara glada för att svenskarna öppnade sina hjärtan och plånboken och att det blev ett bra resultatet av insamlingen. Eftersom jag inte har något foto från galan visar jag upp en bild ifrån Rosa bandet- kampanjen. Den bidrog också till att resultatet av insamlingen blev så bra.           28/10    2015  .

De flesta av oss gör väl inget större väsen av sina namnsdagar utan förbigår dem med tystnad. Idag är det Violadagen och den har kanske lite större betydelse än övriga namnsdagar. Viola är ett vackert och lite romantiskt namn som antagligen hämtats från floran  och fått namn efter den anspråkslösa blomman violen. Alla namn är inte lika vackra  och många barn undrar ibland varför de heter som de heter. Jag har aldrig varit förtjust över att heta Dagny och ännu mindre glad blev jag när Owe Thörnqvist kom ut med visan: "Dagny kom hit och spill"  och jag  får den spelad som min signaturmelodi. Jag tycker inte ens att det är speciellt ärofullt att  det på Stockholms Centralstation finns  ett kafé som har fått samma namn som jag har fått. När jag får tid över skall jag i alla fall göra ett besök där och förvissa mig om att kaffet som serveras smakar bra och att kaffebrödet är gott. Jag heter Valborg också och detta namn  har i mina öron lite bättre klang, därför att man sedan länge  firar vårens intåg på Valborgsmässoafton, eldar brasor  och låter körsångare sjunga :"Vintern rasat" och "Land du välsignade."  När jag fick en lillebror lät mamma döpa honom efter en romanhjälte och det tyckte jag var i hög grad orättvist mot mig som person. Mormor tröstade mig med att namn var oväsentliga  och att det viktigigaste var att man var snäll och lydig och inte ställde till förtretligheter. Gjorde man det kunde man få "öknamn" och det var betydligt värre. Numera har det gått mode även i dopnamn, men jag är helt övertygad om att det inte blir många barn som liksom jag firar sin namnsdag den 11 september. Dagens namnsdagsbarn förärar jag en av min vän fotografens  vackra violbuketter.   29/10   2015

Den här tiden på året är det högsäsong för pumpaodlare  och för de butiker  som saluför Halloweenpumpor.  De senare var vi tidigare helt okunniga om i Sverige, men sedan vi tagit efter amerikanarna och firar Halloween så går det åt tonvis med pumpor varje år. Pumpan är en gurkväxt och den kan nästan bli hur stor som helst. Amerikanarna som alltid skall vara värst har odlat fram en pumpa som vägde 691 kg och den största pumpan som odlats i Sverige vägde 454 kg. En sådan karvar man inte ut ögon, näsa  och mun på i brådrasket. Affärsmännen gnuggar händerna av förtjusning de här dagarna för skall det bli fest så blir folk köpsugna och kostar på sig. Mig tjänar de inget på, för jag bryr mig inte om det här ståhejet. Hade jag haft en trädgårdsveranda att placera pumpan på, skulle jag troligen ha köpt mig en stor, grann pumpa och stoltserat med. Jag är absolut inte någon "surpuppa" och motståndare till Halloween. Jag anser att den här helgen kommer som en "skänk från ovan"  i höstmörkret . Det har varit ett par frostnätter och man ser hur träden börjar avlövas, men så länge det finns blad kvar på träden får vinterjackan hänga kvar i malpåsen. I morgon är det inte bara Halloween utan också Alla Helgons Dag och då tänds det många ljus som lyser vackert i  kvällsmörkret. Jag älskar fladdrande ljuslågor och ser förväntansfullt fram mot morgondagen och  "en stad i ljus"    30/10    20115  

Det är helt ute att vara pensionär numera. En gång i tiden ansågs de äldre besitta klokskap och visdom och ungdomen rådfrågade dem när de kom i trångmål. Nu rådfrågar gamlingarna barnbarnen när det trasslar till sig med datorn. Barnbarnet petar i apparaten en stund och vips är den i gång igen och mormor får sig en åthutning för att hon klickat på fel ställe. Hon blir förmanad att inte göra fler "tabbar" eftersom minsta barnunge  begriper bättre än en pensionär. Förresten  är det inte hedersamt att bli  kallad för pensionär i  våra dagar och pensionärsföreningar har svårt att rekrytera medlemmar. Detta vill de avhjälpa  genom att kalla klientelet för seniorer. Det är inte utan att jag tycker att det låter betydligt bättre att få vara en senior. En av föreningarna skall förresten  välja "årets senior."  Hur många det finns att välja emellan vet jag inte  men själv har jag blivit nominerad. Troligen blir det en man som vinner titeln för så brukar det vara. Omröstningen sker i november i tidningen Veteranen. Jag blev visserligen vald till "Veckans svensk"  för ett par år sen, men turen höll inte i sig  utan förra året blev jag utslagen av en karl, när "årets pensionär"  skulle väljas. Jag berättar det här för den händelse att det finns några snälla människor ute i etern som vill rösta på mig. Det kanske låter finare att kallas  årets senior än att vara den äldste bloggaren i Sverige. Vad vet jag?  Hundar har alltid ansetts  kloka och det kan vara på tiden att visa upp en bild på något annan än det egna jaget.   31/10   2015

Det har blivit rätt  rörigt i almanackan numera.  Förr hade helgdagarna sin givna placering och det var  ordning och reda. Numera är en del av dem omplacerade av marknadsmässiga och andra skäl. Idag är det i alla fall Allhelgonadagen och den infaller alltid den 1 november till skillnad från Alla Helgons dag som i dagens Sverige är benämningen på en rörlig helgdag som infaller mellan 31/10 och 6 /11. Denna  kunskap hittade jag på Google, men blev inte särskilt mycket klokare eller insåg skillnaden mellan de båda dagarna. I alla fall besöker folk kyrkogårdarna flitigt under allhelgonahelgen, placerar ut blommor och kransar och tänder ljus, som lyser upp  i höstens mörker. Till den vackert belägna Skogskyrkogården i Stockholm vallfärdar folk i skaror under helgen och alla kapell hålls öppna för allmänheten. Platsen anses vara så vackert arkitektoniskt utformad att den 1994 upptogs  på Unescos världsarvslista. I våra dagar är den ocså ett stort utflyktsmål för gästande turister. Själv blir jag lite nedstämd när jag  vandrar omkring på en kyrkogård och jag höll mig hemma idag. Många begravningsplatser har ett stort historiskt värde. På Norra kyrkogården vilar en massa svenska storheter, en del under imponerande mausoleum  andra under enkla  gravstenar. Alldeles i närheten  av Norra begravningsplatsen ligger Solnas kyrkogård och min stads vackra kyrka som byggdes redan på 1100-talet och är en av Sveriges åtta rundkyrkor. Sådana använde man både som helgedom och som försvarsanläggning i ofredstider. Allhelgonadagen är en bra dag för försäljare av blomsteruppsatser  och kransar. De senare är ofta riktiga små konstverk,   1/11   2015

Idag läste jag en notis i tidningen, som handlade om duvor. Det lär finnas mer än 40 olika arter, men den som vi stadsbor ser mest är tamduvan. som också kallas stadsduva. Jag tycker om fåglar, men av någon anledning har jag svårt att fördra duvorna. Jag tycker inte att de är särskilt renliga av sig och efter att en gång fått en "duvklatt" i håret blev aversionen bara större. Det sägs att de lever av säd, men mig veterligt finns det ingen säd på stadsgatorna. Möjligen kan man ibland se en och annan bit "korvbröd," som någon hungrig nattvandrare släppt ifrån sig av misstag. Duvan i sig själv är ätbar om den är stekt enligt konstens alla regler, men jag har ännu inte varit på någon restaurang där den fågeln stått på menyn. Hur som helst så överlever de och i min lilla stad är de rätt talrika. Det flaxar omkring rätt många vid fontänen som står framför Centrum. Detta beror säkert på, att det tillhandahålls varm korv  alldeles i närheten. För enkelheten skull kallar jag platsen för torg och detta torg pryds av en staty över en av stadens stora kändisprofiler salig  Korv-Ingvar. Mig veterligt är han den enda korv-gubbe i vårt avlånga land som får stå staty på ett torg. Duvorna hyser ingen vördnad för detta faktum utan sätter sig ogenerat på hans huvud. Jag var en gång på Marcusplatsen i Venedig där duvorna på något sätt ingår i sevärdheterna och matas på bestämda tider. Det var ett flaxande vill jag lova, men som väl var blev jag inte "nedklattad."  Duvor har en gång i tiden använts för att vidarebefordra brev och då fyllde de liksom en vikig funktion, men nu har jag svårt att förstå vad vi egentligen skall ha dem till. Att min vän fotografens fina duvbild pryder upp dagens inlägg är jag däremot helt övertygad om   2/11  2015

I våra dagar har så gott som varenda liten unge en mobiltelefon och oftast en smart sådan som han sitter och petar i. När jag var barn hade Bell visserligen uppfunnit telefonen men den var långt ifrån var mans egendom. Det fåtal apparater som fanns var stora "åbäken" och skulle man ringa någon använde man en vev och slog signal till telefonstationen. Därifrån blev man kopplad till den man ville tala med. I byar och mindre städer  tjuvlyssnade telefonisterna  på samtalen och visste allt som hände på byn. Det var inte tal om att prata i telefon  för nöjes skull utan den använde man bara när det var nödvändigt.  Min gamla mormor ägde ingen telefon under hela sin livstid och levde lycklig och glad utan att någonsin vara uppkopplad. Min första mobil fick jag som 90-årspresent och den fick duga så länge den var användbar. Jag har visserligen köpt en ny, men den skulle dagens sjuåring "fnysa" åt  och vägra att visa upp för kompisarna. Jag förstår inte varför folk måste SMS-a och prata i telefon jämt. Tro inte att jag är avundsjuk. Jag är nog bara efterbliven och ingen kan väl begära att en person över 100 år skall hänga med och ta till sig alla teknikens underverk. För närvarande har jag  fullt upp med att öva mig i elektrisk tandborstning . Jag tycker själv att jag gör stora framsteg, men det känns fortfarande en smula ovant med surret och rotationen. För att återgå till telefonerna har jag till min stora sorg fått uppleva att stadens sista telefonkiosk som fanns intill min T-banestation har tagits bort. Det är säkert mobiltelefonernas  fel att den har fått skatta åt förgängelsen. För den som vill rösta fram mig som årets senior sker röstningen nästa vecka. Det är tidningen Veteranen som ordnar tävlingen och man röstar på adress: rosta@veteranen.se    3/11  2015

Idag har jag besökt min Vårdcentral. Jag gör det en och annan gång men inte ofta. Men ibland kan det var behövligt att kolla läget. Några större fel kom inte i dagen men för säkerhets skull fick jag lämna ifrån mig åtta små rör med blod för ytterligare kontroll. Nu är det bara att vänta på svaren och hoppas på det bästa. Jag har rätt bra kondition och igår promenerade jag och min bästis från Solna och in till Stockholms central. Det är en avsevärt  lång sträcka  att gå för två äldre damer, men det gick vägen utan större problem. Väl där styrkte vi oss med en kaffetår  på ett kafé på platsen, som även om det inte fått namnet efter min person, heter Dagnys kafé. Det var inget fel på serveringen och på stationen är det alltid ett pulserande liv och mycket folk och man ser många exotiska typer. Förr hade resenärerna en resväska eller två, när de skulle åka tåg, men nu går väskorna på hjul och man drar dem efter sig. Det är inte klokt vad allting  har blivit lätthanterligt och bekvämt. I övrigt går naturen sin gilla gång mot vintern och det är inte många blad kvar på träden, men än har vi inte sett snö i våra trakter. Snö lär bli en bristvara i framtiden och försvinna helt ifrån landskapet Dalarna, vilket innebär att skidåkarna för söka sig norrut. För mig är det färdigåkt på skidor, så jag bryr mig inte. Det är mycket annat som jag slutat att bry mig om, men jag lägger fortfarande "näsan i blöt" i en massa saker som inte angår mig det minsta. Troligen  är jag total oförbätterlig, men det är jag inte ett dugg ledsen för. Min vän fotografen har inte tagit dagens bild, vilket fraamgår av skärpan.   4/11    2015

Jag är begåvad med fantasi. Det är på gott och ont. Fantasi är en form av att skapa inre bilder, känslor och föreställningar i ett ögonblick då de inte upplevs av syn, hörsel eller andra sinnen.  En del skulle kanske kalla det för inbillningar, men det  låter  betydligt tristare. Min fantasi var som störst när jag var barn. Då flödade den och det är tur att mina föräldrar inte fick kännedom  om allt vad deras fantasifulla dotter ställde  till  med för då de hade de inte haft en  lugn stund. På något sätt gick det bättre att vara fantasifull tillsammans med pojkkompisar, när det begav sig, för flickdito var betydligt mesigare och vågade inte hänga med på  fantasifulla äventyrliga upptäckter. Numera är det inte mycket bevänt med fantasierna för min del. Det är egentligen rätt trist att bli gammal, för folk väntar sig att man skall vara så himla allvarsam och sansad jämt. Ibland när jag bloggar tar jag fantasin  till hjälp när det råder idétorka i hjärnkontoret. Men det är i yttersta nödfall och har inte blivit en vana. Det är sant, att jag har t ex har varit på Åland och filmat på riktigt. Det var hur fantasilöst som helst. Där om någonstans hade det  fantasifulla varit på plats. Jag nästan hoppas att filmen aldrig visas i Sverige för någon "mossigare" filmstjärna än jag har hitintills inte förekommit på vita duken. Det är så klart att jag skulle inte platsat i en romantisk kärleksfilm. Det mest glamorösa med den filmen var att jag fick åka i en riktigt Cadillac med livréklädd chaufför. Det är dagsens sanning  och vid något tillfälle kan jag visa upp en bild på "vrålåket." På dagens bild tycker att trädstammen ser ut som en drake,   5/11    2015.

Idag är det Gustav Adolfsdagen och allmän flaggdag. Jag tror inte att stockholmarna bryr sig om  att fira Gustav ii Adolfs dödsdag  Det gör däremot göteborgarna. som firar slaget vid Lützen 1632 där kungen blev skjuten och ramlade av hästen på ett slagfält inhöljt i tät dimma. Jag kan tillägga att han grundade  Göteborg och därför äter göteborgarna en speciell bakelse till hans ära idag. Skåningar har inte mycket till övers för den här slagskämpen eftersom han krigade mot dem när Skåne var danskt och plundrade befolkningen och var allt annat än sympatisk. När jag gick i skolan måste man lära sig allt om svenska kungar och deras krig och årtalet när alla händelser ägde rum. Mitt gamla huvud är därför fullproppat med en massa onödiga kunskaper, som jag sällan har någon praktisk nytta av. Men det blir så när man är född i en tid när skolan och allting annat var synnerligen outvecklat. Barn fick på den tiden inte bara lära sig svensk historia, utan vi skulle ha bibliska kunskaper också. Jag undrar vad dagens skolbarn skulle säga om läraren tvingade dem att plugga in namnen på stora och små profeter för att sedan kunna rabbla upp i rätt ordning, när de fick frågan .Jag har inte ett "skvatt" nytta  av de flesta gamla skolkunskaper möjligen av det jag lärt om vårt modersmål  och hur man skall stava rätt till  svåra ord. En del bloggare skriver som de talar.Jag skriver, så som min lärare en gång lärde mig och det tänker jag fortsätta med. Den här trista novemberdagen visar jag en bild jag själv gläds åt i höstmörkret.    6/11    2015   .

Min vän fotografen är mycket intresserad av fönster. Hon tittar på dem och ibland in i genom dem och påstår att ett fönster har en hel del att säga om den som bor innanför det. Jag reagerar mest om jag ser att folk som bor innanför dem inte har satt upp några gardiner. Det tycker jag ser slarvigt och ovårdat ut. Jag är ju lite gammaldags och har alltid gillat snygga gardinuppsättningar. De flesta hänger för det mesta sina gardiner rakt upp och ner och huvudsaken är att de finns där. Jag har alltid en massa krukväxter på fönsterbrädan, vilket  åsamkar mig problem när jag reser bort och inte har någon som vattnar dem.  I min barndon och i min lilla stad satt hemmafruarna (gifta damer förvärvsarbetade ytterst sällan på den tiden) bakom gardinen och höll utkik över förbipasserande. Deras fönster kunde t o m vara försett med en "skvallerspegel."  En sådan är en spegel med ett eller två snedställda glas så att man kan se till höger eller till vänster och inregistrera vad som försiggår på gatan.  Sedan blev det ett tisslande och tasslande tanterna emellan. Det inte den ena hade sett hade den andra observerat och skvallret var i full gång. Nu ser man inga skvallerspeglar för ingen har tid att hänga bakom en sådan. Folk jobbar och står i och var och en sköter för det mesta sitt. Sysslolösheten är som bekant alla lasters moder och det finns inget ont som inte har något gott med sig är två ordstäv som lämpar sig i det här fallet. Har jag fel när jag påstår att ingenting var bättre förr utan det var för det mesta betydligt värre?   7/11    2015

Jag har märkt att mina läsares kommentarer ibland inte faller alla i smaken och att det finns  delade meningar om det skrivna. Jag vill att alla skall vara sams och skall försöka uttrycka mig så att det inte uppstår några tvivel i fortsättningen. Det är ju ett sorgligt faktum i denna världen att vi har svårt att komma överens. Inte ens i Edens lustgård gick det att leva i fred. Enligt min bibliska historia skedde det första mordet, när Kain mördade sin  bror Abel efter att föräldrarna blivit utkörda ur Paradiset. Den historien är troligen en fabel, men att folk krigar och slåss fortfarande är dagsens sanning. Jag har upplevt två världskrig och hur många andra krig det varit sedan dess har jag tappat räkningen på. Nu är millioner av människor på flykt för att de slåss i Syrien. Många av dem vill hitta en fristad i Sverige, men det är väl tvivelaktigt om våra resurser räcker till. Jag skriver ju alltid bara opolitisk politik och lägger mig därför inte i hur statsministern tänker ordna upp eländet. Inte ens i Sverige kommer de politiska partierna överens och de har inte gjort det tidigare heller. I vår jämlika lilla krok av världen har vi ju numera flera kvinnliga partiledare och så länge de inte klöser ögonen ur varandra är det i alla fall ett gott tecken. Jag tror inte att folk blir politiker bara av rent ädelmod och för att de vill förändra världen. Det är nog i de flesta fall mer fråga om en karriär som ger bra utdelning och en väl tilltagen pension efter slutat värv. I min ungdom hade vi en statsminister som blev ihågkommen för att han klarade oss ifrån första världskriget. Han hette Per Albin Hansson och fick ett eftermäle som landsfader. Återstår att se hur vår nuvarande f d LO-pamp kommer att bli bedömd för sina gärningar. Den som lever får se. Att sommaren definitivt är slut framgår tydligt av dagens bild.  8/11    2015

När jag bloggar utgår jag för det mesta ifrån något jag sett, upplevt eller läst om. När jag börjar, har jag inte den blekaste aning om hur sluter skall bli. En gammal tants liv och leverne är sällan inressant eller glamoröst och inte värt att ödsla många ord på. Men det gör jag i alla fall och jag har blivit som "kärringen mot strömmen" och går mina egna vägar. Det finns visserligen fler äldre som bloggar, men ingen är lika gammal som jag. Det är jag stolt över. Men stoltast är jag över att det finns så många som läser vad jag skriver. Jag är tacksam också för att folk bryr sig och tycker till om jag  "är ute och seglar" det vill säga skriver fel och "har fått saker om bakfoten."  Jag har den egenheten, att i tid och otid använda ordspråk och gamla talesätt. Inte för att briljera med dem, utan jag tar till dem för att de i regel är så rakt på sak. Ibland säger man om en person "att han är en riktig ekorre."  En riktig ekorre är han givetvis inte, men vederbörande gör, som den lille gnagaren med yvig svans. Han sparar och lägger på lager, för att ta till det sparade i en oviss framtid. Jag är likadan. Jag samlar, om inte i ladorna, så i kylskåpet. Det är fullt jämt. Jag lovar mig själv bot och bättring, men det är som förgjort. Ibland  hinner något mögla, vissna eller bli odugligt i största allmänhet och det grämer mitt ekonomiska sinne i hög grad att tvingas kasta mat. Men jag tror inte blint på "bäst före dan" utan jag luktar först innan jag slänger något. Om en liten ekorre gömt och glömt ett frö i marken kan det spira upp ett träd eller en buske efteråt och då har hans glömska i alla fall  haft något gott med sig. För övrigt tycker jag, att ekorrar är söta och den på dagens bild är helt bedårande.   9/11   2015

'Jantelagen säger:" att du skall inte tro  att du är något" och det är så sant som det är sagt. En pensionärsförening skall i dagarna, med hjälp av  medlemmar och vanligt folk välja "årets senior". Jag blev tillfrågad om jag ville kandidera och tyckte att det lät spännande och svarade ja. Jag trodde i min enfald att jag i och med detta var med och tävlade.  Det var jag inte, när jag idag kollade läget. Lite besviken blev jag, men insåg snart att det var bäst som skett. Mitt obetydliga jag skulle inte haft en chans mot de storheter som är med och tävlar om titeln. De titlar jag redan har får räcka tills vidare.  Så gamla  människor som jag  bör inte ha pretentioner på att vara med i större sammanhang utan nöja sig med lite och vara förnöjsamma. Är de det, så klagar de inte på hemtjänsten och äldrevården, när det blir dags för sådan. Min yngsta syster, som troligen inte ärvt samma goda gener som jag, har ett visst behov att bli hjälpt. Hon kan berätta hur många olika "hemhjälpare"  hon kan få träffa under loppet av en vecka samt att de knappt hinner in om dörren förrän de är ute igen och flänger  iväg till nästa "brukare. "Brukare" är den titel en äldre kan få på gamla dar och det är ingen hederstitel precis. Tack och lov  är jag ännu inte någon "brukare" och väldigt stolt så länge jag har titeln "Sveriges äldste bloggaee."  Vem som blir årets senior återstår att se. Själv skall jag rösta på Sven Bertil Taube för han är en större glädjespridare än övriga nominerade. På dagens bild poserar jag i ensamt majestät  vid Djurgårdsbrunns värdshus.     10/11  2015  

I morgon slår min lilla stad på stort och öppnar en jättegalleria intill den jättearena som finns på samma plats. Vad det skall vara bra för, vet jag inte. Jag tycker mycket bättre om att gå i affärer som ligger längs en stadsgata och är små och intima. Det är roligt att flanera på en trottoar och titta  in i skyltfönstren. Ser man då något som passar går man in och pratar med en levande expedit. Det gjorde vi på den tiden när jag var ung, Nu är allting så opersonligt och stort. I de stora livsmedelsbutikerna går jag rätt som det är vilse och hittar inte det jag söker. Godiset däremot, kan ingen missa för det placeras så gott som alltid närmast kassorna. Det är ingen ide att bli nostalgisk, för nu är det som det är och det blir inte bättre. Det är bara att konstatera fakta. Jag skall givetvis ta mig en titt på den rekordstora gallerian, men inte på invigningsdagen för då blir det trafikkaos och tvärbanan blir "knökfull.  Jag har ingen lust att gå hela vägen hem till fots. Lite längre fram i tiden vill jag gärna uppleva hur det känns att sitta  på Sveriges första Imaxbiograf för spelfilm. Den är förstås som allt annat i den här köpladan jättestor med en bioduk som går från golv till tak. De som byggt gallerian kallar den för "Mall of Scandinavia."  Ett svenskt namn passade antagligen inte till ett så här storslaget  projekt. Jag gör inte reklam för arenan utan vill bara meddela att jag följer med min tid och vet om att den skall öppnas.  Fotot är ett av min vän fotografens fantasifulla skapelser från ett filmbesök.    11/11   2015

Ibland uppstår det en viss begreppsförvirring av olika anledningar och dem får man försöka reda ut. Nu vet jag att jag blivit nominerad i tävlingen om "Årets senior." De övriga är Björn Eriksson(f d rikspolischef), Alexandra Charles(f d nattklubbsdrottning). Magnus Eriksson(kvartersdoktorn ) och Catarina Ingelman Sundberg (författare) och så lilla jag som inte har någon finare titel än bloggare. Av dessa fem väljer man den man gillar bäst och skriver ett vykort. Snälla människor röstar på mig, hoppas jag. Märk  kortet:  Årets senior och namnet på den du valt. Du skall förstås skriva eget namn och din adress också och när det är gjort adressera kortet till "Veteranen, Box 22574, 104 22 Stockholm. Det går även bra att mejla under adress:  rosta@veteranen.se.  Jag skäms lite grann för att jag "röstfiskar" på det här sättet, men det skulle vara himla snopet att inte få en enda röst. Billigast blir det ju för den som kan mejla. Eljest går livet sin gilla gång och jag har inte varit ute på några äventyrligheter på länge. I går eftermiddag var jag i alla fall och såg filmen om Ingrid Bergman. Publiken bestod av idel pensionärer, tanter mest, men en pensionär har ju tid att roa sig mitt på dan, när andra skattebetalare sliter för brödfödan. Ingrid Bergman var en stor aktris och filmen var bra och gjorde henne full rättvisa. Det påstår folk att Åsa Blanck gjorde när hon dokumentärfilmade mig. Min vän fotografen Elena Ström gör mig också full rättvisa varje gång hon plåtar av mig.    12/11   2015

Ordspråk är min "käpphäst" och det finns nästan alltid något som är användbart när jag skall blogga. Dagens ordspråk blir alltså detta: "Ett åpple om dagen håller doktorn borta från magen."  Jag tror att våra goda svenska äpplen är betydligt bättre medicin än de utländska, men av någon anledning finns de sällan i snabbköpet efter jul. På det fagra Österlen i Kivikstrakten finns de svenska äppleodlarna  och när äppleträden blommar  i maj, är det så vackert där att man blir lyrisk. Det är nästan lika vackert att se rödkindade äpplen hänga mogna på träden. Min mormor som levde ett torftigt liv som änka med fem minderåriga barn visste redan på sin tid att ungarna skulle äta äpple för att må bra. Hennes trädgård var liten och rymde bara fyra fruktträd: körsbärs-plommon-päron- och äppleträdet. Det senare hade ympats i tidernas begynnelse och på trädet mognade fyra sorters äpplen: sommargyllen, astrakaner och gravensteiner. Den fjärde sorten har jag glömt namnet på. Hon bevarade dem luftigt och kallt och ungarna fick vars ett äpple med sig till skolan. De goda gener jag begåvats med är till viss del det gamla äppelträdets förtjänst. Av äpple kan man göra mycket gott. Den skånska äpplekakan är, om inte världsberömd, så känd på restaurangmenyerna.  Min äppelpaj är inte lika berömd  men den jag serverar till kaffet smakar "mumsmums."  Mitt råd till mina medmänniskor är därför: passa på att äta svenska äpplen så länge de finns. Clementiner i all ära men det svenska äpplet slår de inte.  13/11   2015

Häromdagen läste jag i min tidning att man inom en snar framtid skall kunna besöka Astrid Lindgrens hem och se hur hon hade det i sin skrivarverkstad. Dit skall jag gå så fort jag får tillfälle  Jag beundrar henne och hennes författareförmåga. Hon föddes i Vimmerby år 1907 och min generations barn fick tyvärr inte läsa hennes sagoböcker. Vi fick nöja oss med bröderna Grimms och  H C Andersens och de var inte på långa vägar när så roliga och lättlästa som Astrids. Jag skäms inte för att erkänna att jag med stor behållning läste Astrids sagor i vuxen ålder. Jag tycker fortfarande om hennes sagofigurer. De är mer verklighetsnära än de älvor, troll och prinsessor som figurerade i min tids sagor och framför allt så är de roligare och mer lättlästa. Jag tror också att Astrids böcker  har ett betydligt större litterärt värde än min barndom sagoböcker.  Emil är en figur helt i min smak och Ronja Rövardotter är inte så dum hon heller. Det har spelats in film om dem båda och så klart har jag sett alla sagofilmerna.  Man skall ha lite barnasinne kvar i vuxen ålder som motvikt till allt allvarligt som ingen kan undgå. Det lättar upp humöret och tillvaron. Jag var en riktig "vildbasare" när jag var barn och dockor har jag aldrig lekt med. Min mamma använde mitt liv och leverne som varnade exempel för mina yngre syskon. De var betydligt snällare och  mer välartade än jag och jag har svårt att tänka mig att deras barndomsminnen liknar mina. Den Astrid som syns på dagens bild är staty vid Filmstaden Råsunda där en massa filmer spelades in  åren 1919 -1976. Min vän fotografen är förstås den som tog fotot.  14/11  2015

Idag var novemberdagen ljum och efter en skön promenad ställde jag stegen till Nationalmuseums Rodinutställning på Fredsgatan 12. Jag tycker om skulpturer och mest om sådana som är gjorda så, att en vanlig människa kan se vad de ska föreställa. Rodin född 1840 i Paris betraktas allmänt som fadern till modern skulptur. Utställningen visade ett flertal verk och min favoritskulptur är den som kallas Tänkaren. En del andra skulptörers verk fanns också på utställningen och jag tycker att vår egen Carl Eldh var en lika stor konstnär som Rodin. Eldhs kraftfulla Strindbergsskulptur kan beskådas i Tegnérlunden i Stockholm. Konst skall man egentligen inte diskutera utan var och en skall tillåtas att ha sina egna åsikter. Jag tror inte att alla stockholmare tänker på att i vår huvudstad finns det ett otal skulpturer utspridda lite varstans i stadens parker och på torg. Senaste nytt är, att man måste flytta på ryttarstatyn av Carl XIV Johan eftersom den står i vägen för ombyggnaden av Slussen. Den senare börjar spricka i fogarna och skall efter ombyggnaden bli en av de viktigaste knutpunkterna i stan och en mötesplats i världsklass. Det är stora saker i görningen och  så länge jag kan, försöker jag hålla reda vad som sker. Tyvärr sker det hemska saker också och det som nyss hänt i Paris är så grymt att man inte tror att det kan vara sant. Bilden föreställer skulpturen Tänkaren och är inte Elena Ströms foto,   15/11  2015

Idag talade tidningar och TV om att getingarna är livaktiga den här milda hösten och ställer till problem. Getingen är ett litet rovdjur. Den är en midjestekel och det lär finnas inte mindre än 4000 olika arter av steklar. Getingen sticks om man kommer den för nära. Jag hyser en panisk rädsla för att bli getingstucken. Jag är nämligen allergisk mot getingstick alltsedan jag en gång en het sommardag, när jag var i sommarstugan, råkade trampa rakt ner i ett getingbo. Jag var barbent, iklädd korta shorts och en minibehå och gissa om jag blev stucken. Samtliga invånare i getingboet gick till förenad attack och stack mig överallt. Hela mitt jag svullnade upp och det gjorde förfärligt ont. Det blev till att uppsöka sjukhus och dit åkte jag i ilfart och blev stoppad av polisen för vild framart. Fortsatt färd till sjukhuset skedde sedan i polisens bil och med vilt tutande sirener. Jag hade haft turen att träffa på en polis som själv var allergisk mot getingar och han hade den djupaste förståelse för behovet av motmedel. Tur i oturen alltså. I år har det inte synts till många getingar. På sommaren brukar de med förkärlek uppsöka konditorier och kaffeserveringar och  är ett otyg för såväl personal som kunder. Ett så litet djur kan skrämma den modigaste på flykten och det ser löjligt ut när en storväxt person får panik och blir skrämd av ett litet surrande flygfä. Novembergetingarna kommer inte att ställa till obehag för mig personligen och det är jag glad över, men hemsökta villaägare  har ringt Anticimex, som har fått förlängd säsong och nu sanerar  getingbo för glatta livet. Förhoppningsvis klarar sig folk från getingstick på senhösten. Bilden föreställer nog en humla, men utan tvivel är den en randig stekel och mycket lik getingen. 16/11   2015

Det sägs att vi svenskar alltid pratar om vädret. Det är något speciellt med den relationen och någon bra förklaring varför det är så har jag inte. Vädret kan man ju inte påverka och det är väl att det är så, för eljest skulle det bli krig om väderleken. Ingen kan väl neka till att vårt humör påverkas av bra eller dåligt väder. Jag blir t ex i det närmaste "folkilsken" om det blåser och stormar. Regn är jag däremot mer försonligt stämd emot  och tycker att det i det stora hela friskar upp  i naturen. Det finns ju paraplyer att ta till om man nödvändigtvis måste ut i ösregn.  Vi stadsbor är inte lika beroende av väder och vind som vad bönderna är. Hela deras existens beror ju på om det regnar när det behövs väta och att solen sedan skiner så att skörden kan bärgas. När man säger "att någon pratar i vädret"  är det inget positivt uttryck, utan då tycker man, att vederbörande svamlar och inte är värd att lyssna till. En del människor älskar att prata om sig själva och kan hålla på i det oändliga att berätta om sitt eget liv och leverne. Värst är de som pratar om sina sjukdomar och allt lidande de får utstå. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv för det strider mot min natur, men som bloggare blir jag ju nästan tvungen eftersom blogg är en form av dagboksskivande. Eftersom jag inte är någon "storpratare" låter jag de talträngda prata av sig och lyssnar till pratet. Jag tror att lyssnarens roll är den viktigaste, för hur skulle det vara, om ingen hörde på pratet och alla talade för "döva öron"  Dagens prat är relaterat till att jag den här dagen inte hade något bättre att komma med. Fotot får tala för sig själv, men jag leker inte dirigent.    17/11   2015

I morgon kommer jag inte att skriva något blogginlägg. Jag skall nämligen vara på resande fot och åka ner till Skåne. Någon direkt nöjesresa kan jag inte kalla det för jag har fått i  uppdrag att besöka ett par äldreboende. Förmodligen skall jag prata med de boende  och i den mån jag kan, pigga upp dem lite och vara en frisk fläkt från yttervärlden. Jag tror nämligen inte att livet på ett äldreboende är speciellt utåtriktat  i vardagslag utan mer rutinbetonat och schemalagt. Nu skall man inte ha förutfattade meningar om varken det ena eller andra och jag har hört att på vissa äldreboende  kan det vara riktigt livat ibland med dans och förlustelser och ett glas vin till maten. Just nu är denna form av boende inte aktuellt för min del  och jag längtar inte efter den dag det kan bli aktuellt. ' Eftersom jag avskyr ett inrutat levnadssätt, så hoppas  jag att det dröjer ett tag till innan jag måste underordna mig  regler och förordningar och byta boende.  Som väl är, så är moderna äldreboende betydligt trivsammare än de "fattigstugor" som fanns i min barndom.  Till fattighuset flyttade ingen frivilligt utan då var man riktigt utfattig och arm. Där var det inte tal om att ha roligt  och förlusta sig utan det var sista utvägen för den fattige åldringen. Inte ens ett eget rum fick vederbörande utan "hjonen" fick ligga flera stycken  i en sovsal.  Att de fick tillräckligt med mat var inte heller säkert. I våra dagar har vi det bättre och kan ställa krav på vårt samhälle om det brister i välfärden.  Det skall vi uppskatta och jag för min del hyser ingen större oro för framtiden och eventuell flytt till något av min stads äldreboende. Men ju längre det dröjer desto bättre.  Jag återkommer med en detaljerad rapport från de boende jag skall besöka. Höstens färger är alltid vackra och det framgår av dagens bild.  18/11    2015

Nu är jag hemma igen och skall summera intrycken av min resa. Hela landet är avlövat  och alla lövträd står kala utom eken. På ekarna sitter löven ibland kvar hela vintern. Det gillar inte trädgårdsägarna som vill kratta bort samtliga löv på hösten. Naturen har sin egen ordning förstås och den får vi rätta oss efter antingen vi vill eller inte. Kala träd kan faktiskt vara riktigt vackra och jag studerade deras grenverk när jag satt på tåget ner till Hässleholm. Resan gjorde jag inte för att studera naturens växlingar, men det skadar ju inte om man är lite allmänt orienterad och intressera sig för mångfalden. Till Skåne var jag bjuden för att träffa och prata med invånarna på två äldreboende.  En eldsjäl bland personalen trodde, att det vart värt besväret och reskostnaden att visa upp mig för skånska åldringar eller rättare sagt låta mig prata om de "färdigheter"  jag som gamling besitter och utövar. Jag pratade och och fick frågor att svara på. Det visade sig också, att de åldringar jag mötte hade det väldigt bra och att de stortrivdes i sina egna rum och lägenheter och förstås med allt det som var gemensamt. Alla såg välnärda ut och när jag såg veckans matsedel med "möen mad och goer mad och mad i rättan tid" så kände jag, att så där skulle jag nog vilja ha det, när jag en dag tappar gnistan. Äldre är jag ju redan fast jag hänger gärna med ett tag till.  Jag återkommer nog till det här ämnet, för man skall inte bara ondgöra sig över det som är dåligt, utan också tala om och framhålla det som är bra. En bra bild är även fotot på det ensamma träd min vän fotografen såg på Öland.  20/11  2015

Ikväll kommer hela vår huvudstad att stråla av ljus och julen startas med att det på våra gator och torg tänds 710708 juleljus. Jag har inte räknat dem utan det står i dagens tidning. Finansborgarrådet inviger härligheten med att hålla tal på Sergels Torg. Jag tänker inte beskåda de glittrande ljusen idag utan tar det vid ett senare tillfälle. I morgon är det första dagen för julskyltningen, men det är inte mycket bevänt med den premiären. Många affärer tjuvstartade redan i början på november. När jag var barn var första skyltsöndagen en stor begivenhet. Då gick folk familjevis ut på stans två affärsgator och stod länge och väl vid vartenda fönster och tittade. Var det händelsevis något som rörde sig innanför rutan stod åskådarna som packade utanför just detta  fönster. Vi var inte bortskämda med skyltdockor och sådant, utan blev fyllda av förundran om det stod en tomte bland kläder eller leksaker. Numera tävlar NK och Åhléns om att skylta så att det väcker uppmärksamhet. Inne på  NK:s ljusgård hänger som vanligt något stort och vackert i taket och en likaledes stor tomte tronar i en pampig stol mitt på golvet. Storögda barn får sätta sig i hans knä och skriva önskelistor medan stolta föräldrar fotograferar sina telningar. Det är i alla fall något visst med julen för den bekämpar decembermörkret med alla sorters juleljus. Det är för övrigt 1:sta Adventsöndagen  i morgon och jag kan lova att det kommer att vara millioner av adventsljusstakar tända  ända fran till Tjugondag Knut. Då är det dags att dansa ut julen och det gjorde vi även när jag var barn. Då blev det julgransplundringar och gottepåsar. Julfirandet i Sverige började redan på 1100-talet men tog ingen riktig fart förrän på 1700-talet och sedan dess finns det en massa traditioner kring den största av årets helger. Dagens bild har jag hittat på Google och den visar ett av skyltfönstren på NK-Varuhuset.    21/11  2015

Nu har jag konstaterat att jag brister i vederhäftighet och inte är orienterad i tid och rum. Jag påstod  i går att det var 1:sta Advent i dag, vilket var helt galet. Visserligen är det mänskligt att fela,  men det är inte tillåtet att sprida felaktiga uppgifter. Som väl är, har jag läsare som har ögonen med sig och kan hjälpa mig att reda ut begreppen. För att göra det behöver jag en fungerande dator, men det har jag inte just nu och den varningstriangel som visar sig på bildskärmen skrämmer mig lite. Min vän fotografen, som är fenomenal även på datorer, är inte anträffbar så jag tog mod till mig och ringde på  en dörr i grannskapet. Där har jag sett att det finns en ung familjefar. De flesta unga personer av manligt kön är tekniskt begåvade och den unge manen hjälpte mig att installera  en ny "mus" på min gamla dator. Bytet  förbättrade tyvärr ingenting. Antingen måste min gamla dator uppdateras och om det inte går, får jag köpa en ny. Ibland tänker jag att min tillvaro skulle vara betydligt enklare att klara av, om jag levde ett normalt tantliv och inte försökte mig på att vara en "fru duktig."  Jag är född på den lyckliga tiden, när det inte fanns mycket som var tekniskt, utan vi vevade igång de få apparater vi hade. Visserligen har tekniska framsteg gjort livet lättare att leva för oss alla, men går något sönder är det näst intill omöjligt att få det lagat.  Tillverkare av kaffebryggare skulle vrida sina händer i förtvivlan om de visste att jag, när jag är ensam brygger mitt kaffe i en gammal kaffebryggare som tillverkades år 1955. Den fungerar idag fortfarande fullt ut med samma gamla evighetsfilter. Större bryggare, avsedda för flera personer, har jag bytt flertalet gånger under samma tid. Bilden visar ting som vi hade i min barndom.    22/11   2015  

När jag lider av idétorka och inte riktigt vet vad jag skall skriva om, brukar jag leta i tidningarna för att se om där finns något användbart. Just nu handlar det mest om terror och de sjuka hjärnor som spränger sig själva och en massa oskyldiga människor i luften.  Det är för bedrövligt att sådant kan hända och ingen vet när och var det smäller nästa gång. Jag kan få inspiration av ett foto också och det, som jag visar idag, gav mig en impuls att skriva om den ståtliga växt som kallas Kungsljus. Den är tvåårig och det är först det andra året  i juli - augusti som de gula omkring 2 cm breda blommorna slår ut. Visst är det en ståtlig ört och  i Sverige växer den inte högre upp än till Ångermanland. Exemplaret på bild växte på en grusgång vid serveringen på Blockhusudden och där fanns flera av samma sort. Det bästa med sommaren är alla de vackra blommorna och sen de vissnat finns det inte mycket vackert att glädja sig åt. Julblommorna börjar man sälja redan i november och tulpaner har det funnits sedan länge i affärerna. Jag tycker förstås att var sak ska ha sin egen tid och inte tänjas ut i all oändlighet, men nuförtiden är det ingen riktig ordning på någonting.  i Skåne fick man  t ex snö igår och här kom det inte en snöflinga. För mig får snön gärna utebli helt, för i mina environger har det hittills varit lite si och så med snöskottning på trottoarerna. Det tycks vara viktigast att gatorna blir plogade så att bilarna kan ta sig fram.   23/11   2015

Jag tycker inte om att vara beroende. Det strider mot min natur, Just nu kan jag konstatera att jag är beroende av att min dator fungerar. Det gör den bara sporadiskt fr o m i går och jag vet inte om det blir någon blogg eller inte. Det ger sig i slutändan men jag  ger min inte i brådrasket utan skriver så länge det går. Egentligen begriper jag inte  varför jag inte slår mig till ro och som de flesta åldringar tycker att jag har gjort mitt. Men det är som om någonting inuti min gamla hjärna bara "puffar" på och håller mig igång. En del människor påstår att jag blivit kändis, men det är bara unga vackra människor och folk som uträttat något stort som kan bli kändisar. I år är jag visserligen nominerad som "årets senior" men det går som förra året, när jag tänkt mig att bli "årets pensionär." Det blir en karl som vinner,  för de flesta "fruntimmer" håller på karlarna. Jag unnar doktor Magnus att vinna för han är en riktig karl och en verkligt fin personlighet. En släkting till mig skrev att jag även blivit nominerad till "årets hjältemappie. " Jag har inte den blekaste aning om vad en mappie är för sorts figur och har trots letande inte fått någon förklaring heller.  På Google hittade jag ingenting om saken. Jag vinner nog inte  titeln  och egentligen kan det kvitta. Man får vara glad för att vara den man är och har blivit, även om man inte  blivit bättre än man är. Jag känner att jag måste visa upp min vän fotografens bild på en skål med ett innehåll av något rufsigt. Jag blev inte klok på om det är människohår eller en sorts gräs.    24/11   2015

Idag har jag varit ute på stan och kollat julskyltningen och kan konstatera att NK-s skyltning är vida överlägsen Åhlens.  NK har ju anor sedan 1902 och deras julskyltning tar besökarna med på en resa genom historien. I år är det 100 år sedan varuhuset slog upp portarna på Hamngatan för allmänheten . Första skyltfönstret fokuserar på år 1915 och de andra tar oss stegvis via 20- och 50-talet till idag. Det är både roligt och intressant att gå från fönster till fönster och titta och konstatera hur mycket som förändrats.  En grupp dagisbarn stod som fastklistrade och tittade på de rörliga figurerna. Jultraditioner och julskyltning har förändrats en hel del sedan jag var barn, men dagens ungar var lika nyfikna som jag själv när jag var liten. En del julgranar var redan utplacerade på stan, men de brukar som regel inte tändas förrän på Luciadagen. Jag såg ingen som hade tjuvstartat. För övrigt tycker jag, att man börjar alldeles  för tidigt med det mesta kring julen. I början på november kom de första annonserna om julbord. Dessa börjar man att servera den 27 november på de flesta restauranger i stan. Det är inte något billigt nöje att äta julbord. Man skall vara en riktig "storätare" om man vill ha full  valuta för pengarna. Själv  blir jag mätt bara av att titta på läckerheterna och jag orkar sällan att göra anrättningarna full rättvisa. Det bästa på julbordet är enligt min mening  sillinläggningarna och finns det även stekt strömming inlagd i ättiklösning  blir jag riktigt belåten. Tycke och smak är som väl är olika och det är väl därför det skall finnas så många sorter rätter på ett smörgåsbord. När jag har avätit årets julbord kommer jag att berätta om jag blev nöjd.  25/11   2015

Min dator är krasslig och inte alls samarbetsvillig. Min vän fotografen, som är, om inte datorexpert, så nästintill en sådan, har gjort sitt bästa för att kurera den. Nu fungerar den, när den vill och förhoppningsvis kan det bli ett blogginlägg även idag. Jag har av en läsare fått epitetet "Mappie"  och hade inte den blekaste aning  om ifall det innebar något positivt eller negativt. Men en annan läsare visste besked  och för andra ovetande kan jag tala om, att  mappies är mogna, attraktiva pionjärer, riktiga helyllemänniskor alltså. I så fall är jag tacksam  över att vara en mappie . Jag hoppas  att jag kan leva upp till alla superlativer. Jag fikar ju även efter att  bli "Årets Senior" och som den själviska varelse jag är, så skulle jag inte ha det minsta emot att vinna tävlingen. Det kommer nog att sitta hårt åt, för medtävlarna är verkligt prominenta personer. Röstning pågår och jag lever på hoppet. Tidningarna skriver numera sällan om något positivt och en del människor blir rädda  för terror och hotbilder. Det kan vem som helst bli, men ännu vågar jag åka med kommunala fortskaffningsmedel. Jag tror att terrorister är galna och att onda makter  har manipulerat deras hjärnor så, att de tror sig utföra gudomliga gärningar när de sprider död och fasa omkring sig. Jag tycker nästan synd om vår statsminister och hans regering som skall klara av  att skaffa tak över huvudet till alla dem som vill till Sverige för att få en fristad och komma undan  krig och elände.  När man tänker efter, så är ju jag en riktig "gnällspik" som  tappar humöret  bara för att datorn inte fungerar. Jag borde vara tacksam för att jag själv är frisk och kurant. Att jag mår bra ser man på dagens bild.    26/11  2015

Förra veckan var jag ute i "ogjort väder" och påstod att det var 1:sta Advent. Det var det förstås inte, men på söndag är det i alla fall aktuellt. Advent inleds fjärde söndagen före jul och avslutas julafton. Vi är inte särskilt religiösa i vårt land längre  och när det närmar sig advent tänker vi mest på att vi skall plocka fram ljusstakarna och att tända dem så att vi lyser upp vintermörkret. Julen är väl för de flesta av oss i det närmaste avkristnad  och är mest en tid att köpa och ge julklappar och vara lediga och äta lite godare än i vardagslag. Förr i världen hade prästerna en massa att säga till om i församlingarna, men nu får de vara glada om det sitter några få åhörare på kyrkbänkarna, Staten sörjde för kyrkan till år 2000 och det år många som begär utträde ur den för att slippa betala kyrkoskatt. Jag betalar den skatten fortfarande och låter bli att fundera över varför jag gör det. Vära kyrkor år i de flesta fall mycket vackra och historiska byggnader och ingen vill väl att de skall rivas. För fattiga församlingar är det ett stort problem bara att hålla dem varma på vintern. En del kyrkor används efter avkristningen till affärsverksamhet. Skeppsholmskyrkan, som är en vacker byggnad används t ex för konserter och andra kulturella arrangemang. Jag har hört att i dessa flyktingkrisens tider breder man ut madrasser på golven i vissa kyrkor och låter trötta flyktingar vila upp sig. I vårt land får vi alla fall tro och tänka vad vi vill och det har vi alla skäl att vara tacksamma för både i vardagslag och i adventstider. 27/11  2015

Julen startar tidigt i år. Vi har ingen snö och idag öste regnet ner när jag var ute. På Sergels Torg lyser tända julgranar och 7 meter höga renar upp hela torget. Tekniken med ledlampor  är den största förändringen av  ljussättningen av stadsbilden på 75 är och dödsstöten mot neonljuset. Det kommer att bli en stor elräkning. som antagligen betalas av skattemedel, men jag tror att vi har råd  med de 671647 lampor som  finns på 30 gator och torg i vår huvudstad. Efter en designtävling tog en  österrikisk firma hem uppdraget att göra ljussättningen på temat svensk folktradition med renar, tomtar och änglaspel. För en österrikare är väl renar lika exotiskt som kameler och tigrar är för nordbon. Folk har redan börjat handla julklappar och på tunnelbanan hem såg jag många som kånkade på stora paket. Nu kommer det att bli en tid då affärerna är fulla av julklappsköpare. Jag har aldrig fått många julklappar. Vi var inte bortskämda med sådant när jag var barn. Däremot var det aldrig något knussel på julmaten och min mammas julbord var något alldeles extra och allt var hemlagat. Hon måste t o m salta julskinkan själv och jag hade uppdraget att gå till matkällaren under ett par veckors tid och vända den i saltlagen. Den skulle bli lagom salt på alla sidor. Den tidens skinkor hade benet kvar och såg väl inte särskilt aptitliga ut mot slutet av julen. Numera behöver man inte lägga  mycket tid på julmaten utan det går att köpa allting  färdigt. Men jag minns ännu hur gott det doftade i min mammas kök under hela tiden hon julstökade med pepparkaksbak och julmatsberedning, Jag har själv hållit på med julstök under många år av mitt liv men det är idag bara minnen från en svunnen tid. Granen på bild är från förra julen.  28/11  2015

Idag har jag provsmakat den första glöggen. Det kanske var i ridigaste laget, men jag var på ett litet party och det serverades saftglögg. Jag måste säga, att jag tycker saftglögg smakar för mycket av syrlighet och det förminskar den goda kryddsmaken. Namnet glögg kommer från verbet  glödga (värma upp) och drycken är baserad på kryddat vin. Redan Gustav Vasa drack varmt vin med kryddor i. Det kunde kanske behövas något varmt inombords på vintern när man bodde i slottsgemak, som var svåra att värma upp. På tal om slottsgemak så besökte jag Valdemarsudde i går och tittade på två olika utställningar. Jag tröttnar aldrig på Valdemarsudde för gillar man inte konsten som visas, så är det ändå alltid trevligt att titta in i rummen som han bodde i. De är alltid prydda av blommor, alla  dagar på året. Det är blommor i vaser och blommor i krukor, alltid fräscha och fina. Just nu var det Amaryllis och Cyklamen i samtliga rum och trappuppgångar. Eugen har designade en speciell ytterkruka som samtliga krukväxterna är placerade i.. Denna kruka går att köpa , men säljs bara  på plats och är rätt dyr. Men är det kunglig design så är det. På somrarna är slottsträdgården ett eldorado för blomsterälskare.  Vi skall vara glada för att Eugens hem blev museum efter hans död. Visserligen får man betala en hundralapp för att komma in. men det kostar det även på de icke kungliga museerna  och kultur får kosta, säger den ansvariga ninistern.  Tavlan på bild är målad av Carl Larsson.   29/11  2015  

Ibland kan det bli för mycket av uppmärksamhet även för en tant som är i farten som jag. Men då gäller det att inte tappa fattningen. Idag hade jag glömt bort att jag hade avtalat om ett möte hemma hos mig och hann precis innanför min dörr när besöket ringde på. Man blir i sådana fall om inte glatt överraskad, så i alla fall rätt snopen. Det gäller bara att inte tappa koncepterna. Besöket medförde två prinsessbakelser och en del trycksaker. Det var en riktig "pratkvarn" jag träffat på  och hon föreslog att jag på lämpligt sätt skulle stödja en organisation som vill bygga broar mellan nutidens vilsna ungdomar och vårt samhälle. Jag bryggde kaffe och vi åt upp bakelserna och efteråt lovade jag, även om jag inte är någon brobyggare, att göra det lilla jag  kunde för hennes organisation.  I vanliga fall har inte gamla tanter något större inflytande varken hos organisationer eller myndigheter, men jag tycks på något sätt, vara ett lysande undantag från den regeln Varför förstår jag inte riktigt. Mitt självförtroende är inte det allra bästa, men det hjälps upp betydligt av alla snälla och vänliga kommentarer jag får. Dem blir jag mycket glad över. Eftersom jag inte kan visa min tacksamhet i brev till  alla och envar, så  gör jag det här och nu med ett stort och varmt tack. Ni anar inte hur glad jag blir varje gång jag får lite uppmuntran. Beträffande prinsessbakelsen, så har den sitt ursprung från år 1948 då prinsessorma Margaretha, Märtha  och Astrid gick på hushållsskola på Östermalm. I kokboken som heter Prinsessornas Kokbok, kallas den Grön tårta. Det byttes senare ut till  Prinsesstårta.  Eftersom jag i går inte hade aktuell bild på blommorna på Valdemarsudde får bilden därifrån i stället pryda dagens inlägg.  30/11.  2015

Idag har jag besökt och blivit intervjuad av personal på läkemedelsföretaget Takeda. Ett företag  som bl a saluför mediciner som en del äldre behöver använda. Jag  behöver inte själv så många sorters mediciner och är allt annat än sakkunnig i medicinhantering, men numera händer det allt oftare att jag får "tycka till" och säga min mening om olika saker. Man var särskilt intresserad av  att veta, vad jag tyckte om, att den digital tekniken används av läkare och sjukvårdspersonal. Jag har inte det minsta att invända mot att mina läkarjournaler finns tillgänglig på en dator och inte heller att jag slipper att ha med mig ett recept till apoteket. Det sparar i alla fall på papper och våra skogar och det är ju alltid bra när man kan hushälla med resurserna. Om jag tillförde något vettigt vet jag inte, men det är positivt att en äldre person kan bli tillfrågad. För det mesta tror man, att vi inte begriper vårt eget bästa och talar över våra huvuden. Nutidens läkare har inte mycket gemensamt med dem jag fick träffa som barn. De såg farbroderliga ut och man kände en väldig respekt för deras kunnande. Apoteken var också imponerande, för apotekarna  blandade egenhändigt till medicinerna  och "trillade" själv de piller man blivit ordinerad. Men det var då det och nu är det andra tider och andra seder. För mitt framtida vårdbehov har jag försökt vänja mig vid tanken att bli skött hemma av en liten robot, om den är ordentligt inprogrammerad och driftsäker. Maskiner har en viss benägenhet för att kollapsa och det vore en mardröm att som  vårdbehövande person  bli tvungen att tas om hand av en apparat som inte är kurant själv. Får jag välja, så tror jag att jag föredrar att bli vårdad av en mänskligt varelse. Om denne inte behöver jäkta kan man i bästa fall tala med den.  Om jag får en aktuell bild från dagens besök  kommer jag att byta ut den bild jag publicerat här.   1/12   2015

Idag läste jag i tidningen att de första båtflyktingarna har anlänt till en liten ort i Skåne, som heter Skillinge.  Det var en flyktingfamilj på fem personer som  tagit saken i egna händer  och gett sig av från en flyktingförläggning i en liten gummibåt.  Man kan förstå att de som lyckats ta sig till Europa  är desperata och gärna vill komma till Sverige, som hitintills varit en trygg  tillflyktsort för utsatta flyktingar. Jag är rätt frispråkig, men jag undviker helst att föra mina åsikter till torgs i brännbara ämnen.  Man har rätt att tycka vad man vill i vårt land som inte bara är "frihetens stamort på jorden" utan som också låter oss säga och skriva  vad vi vill, så länge vi följer "Yttrandefrihetsgrundlagen."  Själv tycker jag förfärligt synd om de som flyr från krig och elände, men jag tycker inte, att Sverige skall ta hand om fler än vi klarar av. Kan vi inte ge dem tak över huvudet och möjlighet att försörja sig, måste även de andra länderna  hjälpa till och vara solidariska. Själv kan jag inte göra mycket mer än visa deltagande  och bidraga till insamlingar. Det här skriver jag, så att mina läsare får veta, att jag hänger med i debatterna och vet vad som sker ute i världen. Jag tycker mest synd om statsministern  som far omkring "som en skottspole"  för att få andra europeiska länder att "dra sitt strå till stacken." Egentligen begriper  jag inte heller hur någon överhuvudtaget kan vilja bli statsminister och ta på sig ett helt lands bekymmer. Själv har jag nog av mina egna, som just nu är, att min dator inte är särskilt pålitlig  och inte har bestämt sig  om den skall fungera eller ej. Dagens bild  har ingenting med texten att göra, men jag tyckte  att det behövdes något saftigt att pigga upp det torra innehållet med.   2/12 2015

Jag vet inte om jag har berättat att jag numera är ägare till en elektrisk tandborste. Jag har inte köpt den själv eftersom såväl jag som min tandläkare hitintills har varit fullt tillfreds med att jag borstat manuellt. Jag har betraktat den elektriska tandborsten som en av "prylsamhällets" onödiga produkter. Men jag är ingen bakåtsträvare när det gäller teknik och jag kämpar därför på, för att få in det rätta handlaget Jag tycker förstås, att den del av "manicken" som skall borsta är väldigt liten, men förmodar att effekten inte beror på storleken utan på att borsten är "liten men naggande god." Trots flitig övning behärskar jag ännu inte apparaten till fulländning, men när jag känner efter med tungan verkar det rent. För alla eventualiteters skull tar jag efter med mellanrumstandborsten och sköljer noga. Nu undrar jag bara vad som kan bli nästa användningsomräde för det elektriska. När jag var barn fanns det ingenting mer i ett hus än taklampan som var elektrisk och vi framlevde våra dagari i tron att veven för alltid skulle vara fullt tillräcklig för att vi skulle kunna använda kaffe- och köttkvarnar. Det var de enda apparater vi använde för länge sedan. Om någon läsare har något att berätta, som kan göra mig mer entusiastisk inför elektrisk tandborstning ser jag fram emot en sådan kommentar med stort intresse. Jag undrar också vem det kan bli av kändisarna som kommer att vinna tävlingen om att bli "Årets Senior." Själv har jag insett att en av konkurrenterna blir vinnare. Jag glömde att tala om klockan funnits sedan tidernas begynnelse och tar med en sådan som dagens bild. 3/12 2015

Idag har det varit en rent vidrig dag väderleksmässigt. Det som kallas för "hundväder" eftersom hundar måste ut i alla väder. Jag skulle hållit mig hemma om jag inte inviterat "bästisen" och fotografen på julbord på Skansen. Vi kom dit med möda och stort besvär och rätt sura nertill, för ett modernt paraply är inte gjort för att klara ösregn och en storm som man gett namnet Gorm. Jag måste säga, att jag lika gärna avstått från julbordsätning.  Min mage är inte längre inställd på "frosseri" och det får man väl säga att det är, att stoppa i sig allt ifrån sillar till efterrätter och gottebord. Skansen  är ju alltid Skansen alla årstider och när vi ätit färdigt tittade vi in i en del av stugorna som lystes upp av ett ensamt stearinljus och lite julpynt. Numera är det vanligt att chefer istället för julklapp belönar sina anställda med julbordsätning . Hårt arbetande yngre individer kan säkert uppskatta julbordets  fröjder. Lutfisken saknade jag, men det är en läckerhet som den yngre generationen inte uppskattar till dess fulla värde. Den är heller inte den billiga "bukföda" som den var i min barndom. Då åt vi den med en ljuvlig senapssås.  I Skåne krossade man de pyttesmå senapskornen blandade med lite vatten med en kanonkula, som rullade runt i en rundbottnad skål. Jag har fortfarande min kanonkula liggande i låda i köket. Uppsvenskar begriper inte mycket av det här men det spelar ingen roll. Om någon vill lära sig tekniken kan jag låna ut mina kula och ge en lektion. Eljest får de fortsätta att blanda krossade kryddpepparkorn i sin lutfisksås   4 /12   2015-   

Det är inte med några stora förväntningar jag sätter mig vid datorn numera. Jag tror att den blivit gammal och trött och helst vill vila i frid. Det hade jag själv inte tänkt göra på ett tag ännu  och jag tycker därför, att det är lite osolidariskt av min gamla kompis att svika mig på sluttampen. I mina ögon är inte min dator en vanlig elektrisk "manick" utan min bästa vän, som  ger mig kontakt med yttervärlden och förbättrar min livskvalite. Det är väl bara att köpa en ny, säger den, som inte begriper bättre. Det är det inte, säger sakkunskapen. Möjligtvis för en tekniskt begåvad ungdom, men inte för en gammal tant. Tillverkarna byter nämligen operativsystem titt som tätt  och nya sådana lär sig bara unga människor i en handvändning. Vi gamlingar måste  nöta in nya lärdomar och repetera och ta om i all oändlighet. Mor-och farmödrar brukar få hjälp av kunniga barnbarn men jag har inga sådana tyvärr. Jag tänker be min vän fotografen om hjälp. Det hon inte vet om datorer är knappt värt att veta. Men hon har mycket att stå i och jag försöker ge mig till tåls. Så här långt i inlägget har datorn skött sig exemplariskt och om turen håller i sig kan jag publicera det också. Dagen har för övrigt inte varit händelserik utan jag intagit mina måltider i vanlig ordning  och tagit en vederkvickande promenad. Om sådana trivialiteter är värda att vidarebefordra till en större allmänhet är en smula tvivelaktigt men bättre än så blir det inte idag. Vädret var däremot bättre än i gårdagens då den bifogade bilden togs.   5/12  2015

Idag har jag varit på party. Inte tillsammans med kändisar utan hos en väninna en bit utanför stan, som bjudit släkt och vänner på glöggparty. Det är ju inget "glöggväder" precis men det får man bortse ifrån. Vi bjöds även  på goda pajer och sallad. Det hela avslutades med kaffe och tårta. Ingen gick hungrig därifrån. Det är trevligt att träffa människor i olika åldrar och av båda könen. Av naturliga skäl har jag inte många vänner, men är glad över de få jag har. Jag är också glad över alla kommentarer jag får och det gladde mig särskilt att det var många som hade kännedom om skåningars hedniska sed att mala senap med kanonkula. Någon frågade om jag kände till brunkålen på julbordet. Visst gör jag det. Min mamma  brynte 5-6 kålhuvud till varje jul och det var en tidsödande procedur. Det tog nästan en hel dag på vedspisen innan all kål var brynt och smaksatt med salt, socker och ättika. Sen räckte den hela helgen och åkte upp och ner ur matkällaren. Jag läste en artikel häromdagen om att svenskar är ett folk som vårdar fler  traditioner än övriga länders befolkning. Det tvivlar jag inte det minsta på, när det gäller julens alla seder och bruk. Jag var ju stadsbarn, så ritualen kring grisslakten slapp jag, men jag kan tänka, mig att det var en rätt uppslitande upplevelse för en bondunge att se på, när slaktaren tog livet av grisen, som kommit till gården som liten griskulting och matats och pysslat om på bästa sätt. Det är inte att undra på, att en del blir vegetarianer, för människan är i alla fall det största av rovdjuret på den här planeten. På dagens färd såg jag otaliga stjärnor lysa i stugfönstren. Det är en rätt ny tradition men har fått stor spridning.   6/12   2015

Julbocken är en symbolisk figur som sedan lång tid tillbaka har använts i Norden som prydnad under juletid. Man vet inte riktigt var seden kommer ifrån, men det är möjligt att den härleder sig från asatiden, då man trodde att guden Tor for fram i en vagn som var dragen av två bockar. Jag tror att det är ett riktigt petjobb att tillverka en halmbock och det är säkert inte gjort i en handvändning.  Man gör dem i varierande storlekar och en del av bockarna är riktiga "bamsefigurer. I våra dagar är det en form av hemslöjdsarbete och vem som helst kan inte tillverka en fin halmbock. Stråna får inte spreta ut och den skall stå stadigt på alla fyra benen. Det finns en del teorier som säger att seden kommer från tiden då man slaktade en get till julen. Det var innan man kände till det goda fläsket. Fläsk blev  så småningom betydligt populärare än torrt och segt getkött. Julgrisen brukade mista livet vid Luciatid. Då "budade" man ortens slaktare, som kom till gårdarna i egen hästskjuts. Efter det blodiga hantverket saltade man ner skinkor och sidfläsk i stora kar och tog itu med att göra korvar och syltor och annan mat av det övriga. Till och med "grisknorren" tog man tillvara, kokte den och gnagde av det som var ätbart. Den som tittar på Julkalendern i TV kan se vad folk fick stoppa i sig förr i världen. Jag är glad att ha upplevt hur primitivt det var med maten förr i världen, men jag är ändå gladare och tacksammare för att jag lever idag, då man behandlar matvarorna på ett rationellt och hygieniskt tillfredsställande sätt och äter dem färska och fräscha. Bocken i bild fotograferades av min vän fotografen på Skansen  7/12   2015

.  .

Idag har jag letat i tidningarna efter stoff till dagens inlägg, men förgäves. Det händer inte mycket som är roligt, men desto mer som inte är det och sådant är det bäst att hålla tyst om. Jag har också läst en glättat tidskrift eller är det Magasin, som Amelia Adamos tidning skall  kallas. Den kom som ett brev på posten idag och i den läser jag, att det skall väljas inte mindre än tre olika sorter av Årets Mappie. En kan bli kulturmappie och en annan maktmappie. Jag kan, om jag har tur, bli årets Hjältemappie. Det tycker jag är helt fel för jag är absolut ingen hjältinna och begriper inte heller varför jag hamnat i  det fina sällskapet. De övriga fyra kandidaterna  är däremot betydligt mer av  hjältinnor. Men det har hänt en del konstiga saker den senaste tiden och snart slutar jag upp att bli förvånad längre. Jag tar det som det kommer. Om någon röstar på mig, blir jag glad, men jag är inte inställd på att vinna. Jag vinner aldrig når jag spelar på lotteri. Därför tar jag bara lotter som säljs till förmån för något välgörande ändamål. Då blir  förlusten i alla fall till en viss nytta. En det människor är födda med tur och behöver bara en lott för att vinna högsta vinsten. En mig närstående person  köpte ingen  julskinka flera år i rad. Tog hon en lott i skinklotteriet så blev skinkan alltid hennes. Det  kallar jag för "bondtur" och det har jag inte begåvats med. Lite spännande skall det i alla fall bli att se vem som blir vinnare i mappietävlingen. I det milda decemberväder som råder för närvarande blommar det fortfarande även om de blommor som syns i bild har vissnat.   8)12    2015                                                                                                                   

Efter en lång tids krångel med datorn fick Dagny nog och lämnade den för reparation. Eftersom jag hjälper henne med tekniska detaljer på bloggen och administrerar den, bad hon mig att ge ett lugnande besked till alla läsare. Förhoppningsvis levereras datorn tillbaka på torsdag eftermiddag.

Jag passar på och pyntar Dagnys hemsida med julljus. Bifogar en av mina tomtar och önskar er en trevlig kväll.

Elena, Dagnys fotograf.                                       9/12 2015

Nu är min dator tillbaka och förhoppningsvis kommer den att fungera tillfredsställande en tid framåt. Att den skulle bli  beroendeframkallande trodde jag aldrig, när min systerson för c:a tio år sedan placerade en i hans ögon omodern apparat i mitt arbetsrum. Han tyckte jag borde ha något att leka med i ensamheten. Den blev en utomordentligt trevlig lekkamrat och jag skrev lite brev på den och lade patiens. Det var först, när jag började blogga för tre år sedan. som den blev helt oumbärlig. Hur en blogg skulle se ut för att nå ut till läsare, hade jag ingen aning om. Jag är djupt tacksam mot min vän fotografen som "hjälpte mig på traven."  Nu tror jag att bloggen går av bara farten, men jag tror inte att den skulle blivit vad den blivit, om jag inte hade fyllt 100 år när jag satte i gång. Jag rider helt enkelt på en framgång, tack vare en så enkel sak, som att jag överskridit den ålder, då folk förväntas prestera någonting som är vettigt överhuvudtaget. En förmåga har i alla fall stått mig bi sedan skolåldern. Jag har ännu inte glömt "Svensk rättstavningslära."  Därför skriver jag på en visserligen något ålderdomlig, men fullt korrekt svenska. Skulle någon hitta en felstavning i texten, beror den på, att jag slarvat när jag tryckt på tangenterna  och inte observerat att det blivit fel. Hur andra bloggare skriver bryr jag mig inte om, utan jag skriver det jag tänker för stunden och för ombytes skull lite grann om gamla tider. Jag vill nämligen tillkännage hur jobbigt och obekvämt vi framlevde våra dagar förr i tiden och framhålla hur mycket bättre det blivit i våra dagar, tack vare tekniska framsteg och bra skolundervisning. Och datorer är ett bra hjälpmedel när de fungerar tillfredsställande. I anledningen av Nobeldagen visar jag en bild där jag sitter på den berömda trappan.   10/12  2015

Vid min ålder är det lätt att hemfalla åt sysslolöshet och tappa initiativförmågan. Det sker tyvärr  en och annan gång  och då gäller det att rycka upp sig och ta i tu med något vettigt. Idag kände jag mig synnerligen oföretagsam efter att ha tillbringat för många timmar framför TV-n och tittat på Nobelfirandet. Det var mycket glitter och glamour och en massa storheter att titta på. Visserligen ägnar man vetenskaperna lite tid också och Kungen utbringar alltid en skål för den store donatorn, som tjänade så mycket på dynamiten att hans förmögenhet räcket till fest och prispengar även i våra dagar. Jag tänkte mycket på den här märklige mannen, när jag vaknade i morse och erinrade mig, att det fanns ett Nobelmuseum, som jag ännu inte besökt. Det är inrymt i det anrika börshuset vid Stortorget i Gamla stan. Där håller även Svenska Akademins ledamöter sina sammanträden. På Stortorget pågår just nu årets julmarknad, så det fanns dubbel anledning att bege sig dit. Jag klev med stor vördnad in genom dörren. som Akademiens ständige sekreterare använder, när han tillkännager vem som vunnits årets litteraturpris. Jag betraktade med ännu större aktning lokalen vackra välvda tak. Börshuset uppfördes 1772-1778 av Stockholms Borgerskap efter ritningar av arkitekt Palmstedt.  Förr i tiden kunde man bygga vackra ståtliga byggnader, trots att man inte hade tillgång till lyftkranar eller byggnadsställningar av stål. Byggjobbarna  fick på sina axlar kånka  upp tegelstenar och murbruk allt eftersom en byggnad växte i höjd. Det är inte konstigt, att det tog flera år innan husen blev färdiga. Numera går det undan med byggandet, men det blir ändå inte många hus som kan kallas vackra. I våra förorter ser de flesta hus ut som fyrkantiga lådor.   11/12    2015A

När jag idag tittade in i en godisbutiks skyltfönster häpnade jag över det fantastiska utbudet. När jag var barn fanns det inte så mycket att välja emellan och det räckte till för oss, därför att vi ytterst sällan hade pengar att köpa godis för. Man kunde få en liten slant ibland om man uträttat något litet ärende åt en tant som hade svårt att förflytta sig upp och ner för trapporna i hyreshusen. Man fick en två- eller femöring och var fullt nöjd med belöningen. För tvåöringen blev det inte mer än två stycken  kolor och det kändes lite torftigt. För fem-öringen blev det en liten strut karameller och lite mer att suga på. Den verkliga lyxen i en gottsugen unges tillvaro på den tiden var att få en 25-öres  Mazettis  chokladkaka. Jag kan inte påminna mig att Marabous berömda mjölkchoklad gick att köpa i min barndom. Om en unge från den tiden fått titta in i dagens godisbutik hade han inte trott sina ögon. Polkagrisen fanns att köpa och om den hade den riktiga sega konsistensen var den en njutning att slicka i sig. Jag har en gång i tiden varit en riktig "gottegris" men karamellsuget är över och skall jag "snaska" så tar jag en bit av en mörk chokladkaka. Den sötsliskiga mjölkchokladen köper jag inte längre. Hur som helst så tycker de flesta om det som är sött och gott och därför är en god efterrätt det som man minns bäst efter en festmiddag. Jag tror dock, att det är hälsosammare att sätta en fruktskål på bordet i stället för söt marängsviss. Själv gillar jag en god kaka till kaffet och min vän fotografen tar gärna bilder på brödfaten när vi går på kondis. Vaniljhjärtan med pudersocker på är "mumsmums."   12/12   2015  

Den här dagen har varit lite mer omväxlande  än de senast förflutna.  Alla jag känner har bråttom  inför julen och är upptagna med sitt.  Själv skall jag resa bort och behöver inte ens tänka på julklappar för det är redan ordnat. Idag gästade jag TV-huset och fick skjuts både dit och därifrån. Det var riktigt roligt, bara att sitta i en taxi och åka genom stan, som strålar av ljus. På TV var jag med om att banda ett program som skall sändas på Nyårsafton. Jag har sagt det förut, men det är inte ett dugg glamoröst att vara med i TV. Idag duttade de inte ens lite puder i ansiktet på mig för sminklogen var stängd. När programmet går, är jag  helt naturell och inte det minsta förskönad. Den här gången är jag  med i ett barnprogram och i ett sådant behövs det kanske mer av leklynne än av skönhet. Barnen var redan bandade, så dem fick jag tänka mig och tala till dem, som om de fanns. Jag vill inte påstå, att jag är TV-rutinerad, för det är jag inte alls. Men jag lärde mig av dokumentärfilmarna att ha tålamod  och inte gnälla för att man får ta om ett antal gånger. När det blir sändning  ser man att det mesta är bortklippt  och kan konstatera, att man har ansträngt sig helt i onödan. Jag får ibland  frågan om jag inte blir nervös. Det blir jag inte, för jag ställer in mig på, att det kan inte gå mer än "åt pipan," och går det så illa, så finns det ingen anledning till att ta ut fiaskot i förskott. Man träffar väldigt många unga trevliga människor, när man är med i TV och det piggande upp den här mörka vinterdagen betydlig. Jag har inget foto från inspelningen, men dagens foto togs på förmiddagen idag, när jag fick besök av två filmare som tog en liten filmsnutt för ett välgörenhetsprograms räkning.  13/12   2015

Idag har jag fått en riktigt värdefull julklapp. Jag har fått nya hörapparater. De gamla försvann när jag var i Skåne senast. Jag skall inte skylla ifrån mig på otur och sådant, utan jag erkänner utan förbehåll att jag varit glömsk eller slarvig eller bådadera. När det kivas och bråkas, kan det ju vara bra "att slå dövörat till" men för det mesta har det bara fördelar med sig att uppfatta vad som försiggår i omgivningen. Eljest känner man sig dum och utanför. Vi är ju begåvade med fem sinnen syn, hörsel. lukt, smak och känsel och det är ett handikapp om man saknar något av dem. Nu hör det väl till saken, att gamla tanter inte blir bättre med åren utan snarare tvärtom, men hittills har alla mina fem sinnen fungerat någorlunda.  Hur som helst så är jag idel tacksamhet mot landstinget, som utan ett öres kostnad och utan förebråelser skänkt mig nya hjälpmedel. Vår svenska välfärd är föredömligt bra och det bör vi alla uppskatta. Varför inte synhjälpmedel subventioneras fullt ut vet jag inte. Vad som hänt med vinterklimatet vet jag inte heller. Idag låg det visserligen en tunn hinna av snö på marken, men inte den mest optimistiske unge skulle kunna tänka sig att ta fram pulkan. November i år har varit den varmaste november i mannaminne och det skyller man på klimatförstöringen. Den vill man göra någonting åt och det har därför varit klimatmöte i Paris  Världens kloka har slagit sina huvuden ihop och åstadkommit ett klimatavtal som skall rädda vår planet åt efterkommande generationer. Vi får hoppas  att det är ett bra avtal och att det följs upp, så att de nya  generationerna  inte skall behöva använda ansiktsmask när de promenerar på storstadsgatorna. Lämpligt foto saknas men min vän fotografen har tagit så många bra djurfoto att de bör visas.  14/12   2015

Jag tittar inte speciellt mycket på TV. Nyhetsprogrammen vill jag gärna se och andra program som  är lite mer än vanlig underhållning,  I år är det första året jag tittar på Julkalendern och det gör jag, för att jag tycker att det är en strålande idé, att låta barnen göra en  resa tusen, år genom historien från 1015 till 2015, Idag handlade det om 1920-talet d v s samma årtionde som jag föddes. Jag känner igen väldigt mycket från min tidiga barndomstid. Jag var inte lika fattig, som filmens barn, men det fanns många familjer i min omedelbara närhet, som hade det riktigt knapert. De bodde i trånga lägenheter inne på bakgårdarna och sprang omkring mycket dåligt klädda på vintern. De hade trätofflor på fötterna när det var kallt och var barfota den övriga tiden.  Det var inte lätt att hålla dem hela och rena när det inte fanns vatten indraget i husen. utan detta hämtades hinkvis från en pump på gatan. Slaskvattnet hälldes  ut i kloakerna på gatan.  Nutidens ungar behöver inte lida nöd utan kan, även om föräldrarna inte har det så bra ställt, vara välklädda tack vare barnbidraget. Numera blir de också  utrustade med mobiltelefoner redan i koltåldern. Mina jämnåriga hade inte ens sett en telefon och ännu mindre pratat i en sådan.  I morgon har Julkalendern  hunnit till  1930-talet och hur det var då, minns jag ännu bättre. Det var arbetslöshet  och en depression, som var så svår att man i våra dagar inte kan förstå hur vi kunde klara oss ur krisen.  14/12   2015

Jag brukar berätta om det händer något som inte direkt hör till vardagsupplevelserna. Idag har jag varit med i direktsänd TV, men det var inte i någon av de vanliga mediakanalerna. Det var Aftonbladets TV som hade bjudit några poliser och min obetydlighet till ett program som handlade om brott mot äldre. Jag har ju varit utsatt för ett par stycken rätt otrevliga händelser och har dessutom fler år på nacken än de flesta brottsoffer. Det var väl därför jag blev anlitad. Det hela gick ganska fort över och för programmakarnas räkning hoppas jag att det var många som tittade. Efteråt blev det chatt med tittarna, men frågeställarna var inte lika många som när man visade dokumentären om mitt liv och leverne på SVT-kanalen. Sminkavdelningen gjorde sig stor möda med att förbättra mitt utseende och det behövdes tid, mycket puder och annat smink innan jag blev tillräckligt presentabel. Poliserna var mycket sympatiska  och jag kan mycket väl föreställa mig att de tar väl hand om gamlingar som blir utsatta för brott. Om världen inte vore så ond skulle äldre inte behöva bli utsatta varken för rån eller  misshandel, men dagens bovar är totalt hänsynslösa  i sin jakt på pengar och värdeföremål. Dessutom är äldre lätta att lura för de är ofta lite godtrogna och låter sig duperas när de erbjuds  lite hjälp och får uppmärksamhet. Själv har slutat att öppna min dörr om jag inte kommit överens om besök. I mitt hus har vi ingen portkod som stänger ute obekanta, men jag tror inte att portkoder är något större hinder. Bovarna kan passera ändå, eftersom som de tagit reda på koden som släpper in brevbäraren. Jag har tyvärr inget foto på någon polis, men tomtarna  ansågs vara ett skydd för  gård och egendom en gång för längesedan.  16/12   2015

Under den närmaste framtiden kommer jag inte att kunna röra mig nämnvärt, varken inom- eller utomhus. Utan att anstränga  mig det minsta, har jag blivit en aning handikappad. Mitt högra ben värker och jag har svårt att förflytta mig. Som väl är, har jag proviant så att jag klarar mig  ett antal dagar och min vän fotografen är full av medlidande och erbjuder mig assistans, om  sådan blir erforderlig. Vi tar det som en självklarhet att lemmar och sinnen bör vara funktionsdugliga  livet ut. Det är först, när något krånglar, som man upptäcker hur bra det var, när allt fungerade. Nu skall jag inte gnälla ty det går ingen nöd på mig än så länge. Jag ser mest  fram emot den dagen det onda ger med sig och mot dagen då tävlingen om "Årets senior" blir avgjord, så att jag får veta vem som vunnit titeln. Min favorit är den underbare "kvartersdoktorn." Han är den mest kvalificerade, för sitt sätt att  behandla sina patienter. Jag har aldrig uträttat något berömvärt. Jag har bara råkat bli kändis för att jag blivit  gammal utan att tappa förståndsgåvorna. Övriga medtävlare är också kändisar, men jag tror inte, att de har en chans mot den gode doktorn. I övrigt går dagarna sakta och säkert mot julhelgen. Jag har idag tagit fram min lilla miniatyrjulgran av plast och övriga julprydnader för att skapa lite julstämning, men i övrigt gör jag som barnen och räknar dagarna till julafton. Julen är i alla fall helgernas oslagbara vinnare över påsken och pingsten. Om den kan mäta sig med midsommarhelgen i popularitet är däremot tveksamt. Tomtebilden är från ett besök min vän fotografen och jag gjorde på Stortorgskällaren i Gamla stan förra året.    17./12   2015

Trots att jag inte är någon större berömdhet har jag blivit utsatt för oriktiga  och inte helt sanna tidningsskriverier i Aftonbladet och det känns  besvärande. Troligen även för en annan person, som  blivit omtalad i samma artikel. Jag är fortfarande  mitt gamla vanliga jag, som läsaren möter i blogginläggen. Jag skriver om vad som helst, men ingenting jag skriver angår  pressen. Visserligen är jag nominerad till Årets Senior och Årets Mappie, men något resultat av tävlingarna har  inte publicerats ännu.  Jag är ingen självskriven  vinnare till någon av titlarna och egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om vem som vinner. Jag är mest intresserad av att bli bra i mitt onda ben, så att jag kan promenera igen. Om man inte kan röra på sig tappar man konditionen. Min är redan så dålig, att den inte tål  att bli sämre. Det känns nämligen inte lika lustbetonat  att promenera i gråväder som att gå ut när solen skiner. Om det inte kommer snö och blir lite kallare fram till Nyår, så kommer detta års december att bli en av de varmaste i "mannaminne."  Det är egentligen ingen ordning alls längre inte ens på klimatet. Delegaterna på Klimatkonferensen var visserligen stolta över att ha  enats om ett nytt klimatavtal, men det gavs ingen garanti för att alla löften skulle infrias. Idag meddelar min tidning att en massa kända människor tänker fira en annorlunda jul i år och strunta i alla gamla traditioner. Det låter inte bra i mina öron, för det är just traditionerna som gör julhögtiden efterlängtad. Barnen avstår nog gärna från såväl syltor som skinkor, men om filmstunden med Kalle Anka och julklappsutdelning en slopades, så  tror jag att det skulle bli ett "Ramaskri" (bibliskt ord).  Även jag skulle protestera för jag är en traditinsbunden individ.     18/12    2015     

Idag tror jag att det kan var dags att visa lite tacksamhet mot mina trogna läsare. Utan dem skulle det inte vara lönt att blogga. Det känns  mycket stimulerande att få kommentarer, men jag är glad för alla mina läsare, ingen nämnd och ingen glömd. Utan dem vore det meningslöst att blogga. För tillfället händer det inte mycket i mitt dagliga liv som är värt att berätta, eftersom jag nästan befinner mig i husarrest. Jag kan inte röra mig obehindrat utan linkar fram på mitt onda ben. Men det går ingen nöd på mig. Jag har allt jag behöver och kan klara mig själv. Jag gör det lite extra mysigt, när jag intar mina måltider och tänder levande ljus, som fladdrar hemtrevligt, när jag sätter mig till bords. Våra elektriska lampor i all ära, men en lika stor mysfaktor som stearinljusen är de inte. När jag var barn fanns det ingen elektrisk julgransbelysning  utan vi klämde fast  julgransklämmor i granen och i dem satte vi smala julgransljus. Det blev inga längre stunder i taget, som granen fick vara tänd. Tomtebloss hade vi redan på den tiden. Dem fick inte barnen handskas med, utan de tändes av de vuxna ett par stycken i taget när granen var tänd.  I våra kretsarsågs aldrig någon  jultomte med julklappar. Vi fick våra julklappar rakt av utan krusiduller. Det var för det mesta mjuka paket  och det hördes sällan några  glädjetjut under julklappsutdelningen. Det är mycket roligare att fira jul i vår moderna tid. Om jag skall vara riktigt ärlig så var min barndoms jular rätt torftiga i allt som gällde prylar och attribut. Maten däremot var det inte minsta fel på. Den var hemlagad och god  och garanterat fri från alla de tillsatser, som den fabriksframställda maten har idag.  19/12   2015

Tiden sniglar lite långsamt när man av någon anledning inte har något annat för sig än att vänta på att det skall bli kväll och läggdags. Tankarna fladdrar lite hit och dit och just nu kom jag att tänka på en gammal aftonpsalm, som vi fick sjunga i skolan. Den börjar så här: "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer."  Det är ju en självklarhet att det är så, men på min tid i småskolan var det ständigt aktuellt med psalmer. Lärarinnan spelade en psalm varje dag på tramporgeln innan vi började dagens lektion .Man måste lära psalmerna utantill och rabbla upp flera verser i rad för att få bra betyg i kristendom. Mitt gamla huvud är fullt av de obegripligheter. som barn fick lära sig på den tiden. Frågar någon mig efter namn på Jakobs 12 söner eller stora eller små profeter, så kommer de prompt, som ett rinnande vatten. När jag berättade om detta för släktens 8-åring, tittade hon bara storögt på mig ock frågade varför vi inte sökte på Google. För den nutida skolan är datorn en självklarhet på samma sätt som utanläxan var på min tid. Jag vet inte om ungarna idag behöver lära sig Sveriges historia. Det fick vi  och jag vet fortfarande allt om kungalängden från Gustav Vasa och till våra dagar. I dag har kungen ingen makt och kan inte föra krig, som äldre tiders kungar gjorde. Nutidens monarker klipper band vid invigningar och reser omkring och representerar Sverige i utlandet. På ett sätt har det blivit som förr i alla fall. Kungen kan göra vanliga ofrälse till prinsar eller prinsessor om de gifter in sig i kungahuset. Det tycker de gamla kungasystrarna är orättvist läste jag i skandalpressen. Den köper jag inte, men jag har fått några gamla ex att trösta mig med innan mitt ben skall bli "gångbart" igen.  Bilden har ingenting med dagens berättelse att göra, men det är ju snart jul och då är ett tänt ljus  alltid aktuellt.    20/12    2015

"Det man inte har i huvudet får man ha i benen" sade alltid min gamla mormor när hon sprang omkring och letade efter saker och ting. Just nu springer jag inte omkring hur som helst utan sitter helst stilla. Jag har ont och är inte det minsta glad när jag skall förflytta mig, men ibland blir det nödvändigt. Jag besvärar sällan läkarvården, men anser det vara mycket bra att den finns. Idag fick jag besök av bästisen, som ville muntra upp mig lite grann. Hon tyckte inte, att jag skulle se tiden an och hoppas på det bästa, utan menade, att jag borde anlita vården. Detta gör man inte i en handvändning i dagens Sverige, utan det kräver flera telefonsamtal och långa väntetider. Så småningom blev det bestämt, att en distriktssköterska skulle komma hem till mig och ta en titt på mitt onda ben. Det kallar jag för  god service och hädanefter skall jag inte klaga på vården. En änglalik varelse var här alldeles nyss, ställde diagnos och lindade om mitt vänstra ben. Det hade jag försökt göra själv, men jag förstår så här efteråt, att det var fel av mig att fuska i vårdyrket. "Gör det självmetoden" passar bara i mindre allvarliga sammanhang.  För övrigt behövde jag kanske en liten påminnelse om att god hälsa  och rörlighet inte är "allom givet" utan något som man bör känna djup tacksamhet över att äga. Det är så lätt att bli övermodig och tro, att man klarar sig själv, men ibland  behöver vi verkligen varandra  och det känns bra att även samhället kan hjälpa oss, när det är av behovet framkallat. Jag är även lycklig över att Sverige nu är en välfärdsstat och inte det U-land det var för hundra år sedan. Snön lyser ännu med sin frånvaro på såväl träd som hus, men om den kommer, ser den ut som på dagens bild.  21/12   2015.

Det är inte utan att jag känner stor glädje över att mitt onda ben engagerar en del av mina läsare. Jag har fått många goda råd och "den råd lyder är vis" säger ordspråket. Jag tar med tacksamhet till mig alla goda råd och det känns riktigt skönt med lite medkänsla. "Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta" säger ett annat ordspråk  och jag har därför satt en plåsterlapp på fingertoppen som jag skar mig i. när jag i morse "arbetade på egen hand."  Man får sina skavanker även i vardagslivet, men jag är nog begåvad med lite tur för de brukar läka så småningom. Idag skall jag packa "kappsäcken" och förbereda mig inför den stundande Skåneresan. Jag behöver inte oroa mig för den heller, för jag kommer att bli ledsagad  till tåget och placerad i rätt kupé av en manlig släkting som frivilligt erbjudit sina tjänster. Alla är snälla och omtänksamma mot mig och jag känner stor trygghet och tillförsikt inför morgondagen. Jag har inte kommit mig för att skriva julkort i år, men det har kommit en ansenlig hög av sådana i min brevlåda. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte har gjort någon motprestation. Det känns som om jag blivit mer populär med åren. Att jag får kandidera till  "Årets senior"  har jag ingen förklaring till. Vem det än blir, som blir utvald, så bör denne vara stolt över kanditaturen. Det är nämligen ytterst sällan som en åldring får chansen att vinna en titel. Så här långt, har läsaren säkert blivit medveten om, att det inte kommer att bli  några inlägg ett par dagar framåt, men innan jag tar paus vill jag önska alla  en riktigt GOD JUL Så hörs vi igen när jag firat min julhelg. Ute finns det idag ingen snö.men det spirar och gror på sina ställen. Man har kunnat plocka prästkragar ute i naturen, säger dagstidningarna. Prästkragen har alltid varit min favoritblomma och därför pryder den dagens inlägg.        22/12  2015

Jag vet egentligen inte hur jag skall börja dagens inlägg,  men jag är i alla fall hemma igen efter ett mycket trevligt julfirande i Skåne. Det fattades ingenting av julens läckerheter och jag har ätit gott och blivit behandlad som en hedersgäst. Vädret var inte speciellt jullikt för det regnade mest hela tiden. Detta inbjöd inte till utevistelse, men eftersom mitt högra ben inte är helt funktionsdugligt spelade det ingen större roll. Ett litet barnbarn på 1 1/2  år gjorde julen extra familjevänlig och tomten kom på besök. Jag tror dock inte att riktigt små barn förstår det där med tomte eller julklappar utan tomtespektaklet roar mest tomten själv och närvarande vuxna. Även jag fick julklappar för ordningens och rättvisans skull. Jag längtade inte hem, men för att inte tänja onödigt hårt på gästfriheten, tog jag farväl och åkte hem i går. Tågresor är inte speciellt roliga nu för tiden. Så gott som samtliga passagerare sitter resan lång och petar i sina mobiltelefoner och man hör inte ett enda ord, såvida inte tågpersonalen har något att meddela. Det var mycket roligare att åka tåg förr i tiden. Då tyckte den resande  om närkontakt och  pratade gärna  med passageraren på sätet mitt emot. Igår blev mitt tåg  mer än tre kvart försenat, vilket troligen berodde på trassel på sträckan Köpenhamn-Malmö och flyktingströmmen de båda länderna emellan. Det kan inte vara speciellt lustbetonat att vara på flykt under juletid, men i denna vår onda värld är det bara tiden, som fortsätter att gå i normal takt som den alltid har gjort. Allt annat har blivit upp- och nervänt. Förhoppningsvis kommer även jag  att inom en kort framtid  kunna gå normalt och  det ser jag verkligen fram emot   29/12   2015

idag sjunger år 2015 på sista versen och jag tror inte att någon skänker det en saknadens suck. Nu skall vi bara se fram emot ett nytt år och hoppas att det kan bli bättre och fredligare än det gamla. Det vet vi ju ingenting om, men hoppas kan man alltid. När jag summerar mitt år 2015 så kan jag konstatera att det varit ett händelserikt år och de flesta händelser som inträffat har varit av positivt slag. Det är närmast ett mirakel att en person i min ålder begåvats med en god hälsa och har de flesta förståndsgåvorna kvar. Eftersom  vi har det bra i vårt land kommer livslängden att öka och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det att finnas massor av gamla gubbar och tanter.  Det är kanske inte precis ekonomiskt fördelaktigt för samhället men hur det skall lösas överlåter jag åt makthavarna att tänka ut. Jag har nog av att bry mig om min egen välfärd och så länge det är möjligt vill jag klara mig själv. Nyår skall man fira med fest och fyrverkerier i muntra vänners lag men i år skall jag fira i total ensamhet, Det kommer att gå alldeles utmärkt för jag skall följa nyårsfirandet på Skansen i min TV och när Malena Erman har läst Tennysons dikt Nyårsklockorna  öppnar jag en miniatyrflaska champagne och skålar in det nya året. Innan jag avslutar den här nyårsbetraktelsen vill jag tacka mina läsare för det gångna året och önska dem alla ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2016 Jag tackar särskilt min vän fotografen för att hon försett mig med utomordentligt fina bilder. De kommer i fortsättningen att copyrightskyddas eftersom de inte får användas av obehöriga.   30/12    2015

Från och med idag  avslutas inte bara år 2015 utan det kommer också min sida "Hösten 2015" att göra därför att den blivit för lång. och segdragen. Nu börjar jag på en ny och önskar läsaren välkommen till  min nya sida  som jag kallar " Jag hänger med"   31/12   2015