Så'nt är livet

Nu är det dags att börja på den nya sidan som fått namnet "sån´t är livet." Varför vet jag inte men jag kan använda min mormors standardsvar när vi frågade henne varför saker hette si elle så. Hon sa kort ocj gott:"Det ska nåt hede (namn) ha" och sen var det inte lönt att fråga mer. Vi som varit med en tid vet att "Sån´t är livet" var titeln på en schlager som Anita Lindblom framförde 1961 och som blev en riktig " slagdänga." Anita Linblom uppträdde i flera revyer och var mycket populär. Hon blev ganska skandalomsusad när hon gifte sig med boxaren Bo Högberg. Deras äktenskap blev tämligen stormigt- och refererades i skandalpressen. Jag tror att Anita Lindblom så småningom flyttade till Paris där hon hade det tämligen "knapert-" Livet går upp och ner för de flesta av oss och en del stackare kommer aldrig ur sitt elände. Det är enklast att vara helt vanlig för då blir fallet inte så stort om man ramlar ner från pinnen man satt på. I övrigt är det som alltid turbulent i den stora världen med krig och elände och en massa flyktingar som inte vet var de skall ta vägen. Sverige kan snart inte ta mot fler och många länder stänger sina gränser. Ernst Rolf (revykungen 1891-1932) sjöng på sin tid: "Bättre och bättre dag för dag" men jag tror inte att hans hurtfriska schlager är tillämplig i våra dagar. Inte heller kommer nutidens popsånger bli lika polulära och långlivade som "Så´nt är livet" blev. 10/9 2016

Idag har jag haft namnsdag och jag tackar alla som gratulerat. Vi gör väl inte så stort väsen av namnsdagar i vårt land, men det är trevligt att bli ihågkommen. Min vän fotografen och jag firade med eftermiddagskaffe i all enkelhet. Kvällen har jag tillbringat hos min systerdotter som bjöd på en utsökt middag i anledning av makens födelsedag. Min mamma var en kokkonstens mästare och talangen har gått i arv till syskonbarnen. Vi fick alltså en mycket god middag med fina viner. Det är inget roligt att laga mat till sig själv och det gör att jag kan uppskatta att bli bjuden på mat en och annan gång. Sommarvärmen håller i sig och träden är fortfarande gröna och fina. Det är härligt så länge det varar, och tids nog blir det vinter och de bylsiga kläderna måste plockas fram. På tal om vinterkläder så ser man, även om det är ”svinkallt,” inte många pälsklädda damer på stan. Det är i det närmaste asocialt att bära päls. Jag tror att det är miljöaktivisterna, som värnar om djurens väl och ve. Vinterkappan och herrarnas paletåer är också helt ute och det är sportiga  jackor för hela slanten på herrar som på damer. Det är bra och blir billigare med förenklad klädkod. Ett mode som jag har svårt att förlika mig med är trasiga och trådslitna jeans. Jag tycker att trasiga kläder är ett fattigdomsbevis. Förr var det bara landstrykare och tiggare som gick i trasiga kläder. Alla andra, hur fattiga de än var, ville vara hela och rena. Kjollängden åker upp och ner, men som väl är blir den numera aldrig så lång att kjolfållen släpar i marken. I det stora hela är klädmodet enkelt och praktiskt och det tror jag vi kan tacka konfektionsindustrin för. När jag var barn fanns det inga industrier som sydde kläder utan det var syateljen och herrskräddaren som fixade klädesplaggen. Bilden är inte dagsaktuell, men jag har min finaste klänning på mig.   11/9    2016

Det är sällan roligt att titta på nyhetsprogrammen i TV för det mesta som rapporteras blir man bara bekymrad över. Idag var det våra järnvägar som var på tapeten. De tre första järnvägslinjena där vagnarna drogs av lok började byggas 1856 och rälsen lades på plats av ”rallare” en yrkeskår som
fårr ett visst romantiskt skimmer. I själva verket fick de slita ont och fara illa när de lade ner räls i ödemarken. Allting kräver underhåll för att inte förfalla, men enligt nyheterna är järnvägsrälsen på sina ställen i ett rätt bedrövligt skick. Det finns risk att tågen kan spåra ur om de framförs med full hastighet sägs det i nyheterna. Jag åker tåg en och annan gång och skulle helst vilja komma fram till resmålet utan rädsla för att tåget skall spåra ur. Tåg är ett bra och tryggt färdmedel i de flesta fall och det är rätt avkopplande att lyssna till hjulens monotona dunk mot skenskarvarna. Mina första tågerfarenheter fick jag som barn då familjerna i min lilla stad åkte badtåg till Åhus på sommarsöndagarna för att ta ett dopp i havet. Åhus är numera mest känt för vodkan som tillverkas där. På min tid hade fint folk sina sommarvillor i Åhus. Vanligt folk hade inga sommarstugor på den tiden och ingen lagstadgad semester heller. Arbetstiden var inte reglerad i lag och ville jobbaren ha ledigt på sommaren blev det på egen bekostnad med löneavdrag, Jag har vid något tillfälle berättat att min första så kallade semester var fyra dagar lång. Det är stor skillnad på den ledigheten och våra dagars femveckorssemester med full lön. Jag gnäller inte över gamla tiders brister utan tänker på min gamla mormor som inte hade en enda dags semestere under hela sitt verksamma liv. Jag vet inte ens om hon åkte tåg någon gång i livet heller. Hur som helst så tycker jag att det är bedrövligt om hela Sveriges järnväg är i dåligt skick och kan bli osäker att färdas med. I brist på tågbild visar jag en annan typ ac transportmedel. 12/9 2016

Den här sommaren går till historien för att den räcker långt in i september och är och har varit varm och skön. Det är bara att tacka och ta emot och njuta.av den goda värmen. Det gjorde min vän fotografen och jag när vi i sällskap med en väninna besökte Ulriksdal. Ulriksdal är som alltid favoritplatsen nummer ett. Det är kanske inte alla som vet att man kan titta på och även köpa hem de underbaraste blommor och plantor därifrån. Man behöver inte gå hungrig heller för det finns både konditori och matservering vid växthuset. Men för mig personligen är blommorna och växterna huvudsaken. Vet man inte vad de heter får man reda på det också, för det står i skrift bredvid växten. Det är ett riktigt eldorado för blomsterälskaren. Vägen från busshällplatsen till växthuset är rätt lång, men promenerar man fram och åter fär man ordentlig motion. Det är länge sedan det bodde kungligheter på Ulriksdal. Kungen har upplåtit den högra slottsflygelm till Världsnaturfonden och resten av Slottet är museum. I det gamla orangeriet har Nationalmuseum sina skulpturer. Slottsparken är väldigt stor och jag kan tänka mig att det behövs personal för att det skall vara välkrattat och fint. Slottet ligger vid en vik av Mälaren och strax intill slottet rinner Igelbäcken där den sällsynta taggfeniga fisken grönlingen lever skyddad. Det är inte lönt att försöka meta grönling i igelbäcken för det är helt föbjudet. Vi är lyckligt lottade i Solna för vi har många sevärdheter och utflyktsmål. Idag har även riksdagens högtidliga öppnande ägt rum samt den årliga konserten i anslutning till den. Konserten fick jag njuta av vid TV.n och det var musik i min smak som spelades upp av Kungliga Filharmonikerna. Jag måste säga att jag haft en mycket trevlig dag, På fotor syns jag tillsammans med min väninna fotografen. 13/9 2016
.

Idag har jag kollat lite på kommentarerna jag får och vill tacka alla som hör av sig. Några personer har varit inne på  en sida som jag skrev för något år sedan  och hittat en bild som de är frågande inför. Till dem som vill veta  vad den emaljerade formen innehåller, kan jag meddela att det är  ingenting annat än åkta småländs ostkaka. Det är kalasmat i Småland och riktigt gott. En åkta ostkaka har inte mycket gemensamt med den Frödinge säljer i massupplagor i matvaruaffärerna, men i brist på åkta vara  nöjer jag mig med Frödingeostkaka. I Småland ger man  ofta bort ostkakor till dem som fyller jämt och det anses vara en fin present I Skåne kan en jubilar få skånsk "spettekaka."  En sådan består mest av ägg och socker och lite potatismjöl. Den är rätt söt, men fullt ätbar. När jag fyllde 50 och 60 år fick jag spettkakor i present och de är onekligen dekorativa skapelser. Jag tror att de börjar bli omoderna eftersom de är såväl kalorika som onyttiga. Trots att jag är skåning föredrar jag ostkakan framför spettkakan. Den senare gräddas framför öppen eld medan smeten ringlas runt en form som ser ut som en liten pyramid. Det är trevligt med landskapsrätter och det vore synd om gamla seder skulle dö ut. Efter dagens inlägg blir det uppehåll en tid för jag skall resa bort. Men om det tekniska på min vistelseort fungerar tillfredsställande är det möjligt att fotografen kan rapportera om vad jag sysslar med. Efter det här kan det nog behövas en bild som piggar upp.   14/9    2016 A

Jag var ombedd av Dagny att uppdatera bloggen med nyheter om hennes senaste resa utomlands och först nu har jag fått en hälsning till er. Dagny har varit hos  släktingar i Skåne i några dagar och ikväll åker hon därifrån till Budapest. Igen? – frågar ni. Ja, igen, men riktiga kändisar berättar inte allt för alla på en gång, de behåller sina hemligheter in i det sista (för spänningens skull). Det enda jag vet med säkerhet är att hon har tagit med sig sin snygga baddräkt och kommer att plaska i Balatonsjön.

Jag illustrerar dagens inlägg med en bild från Sigtuna. Har själv inte smakat äpplen, de fanns i en privat trädgård.

Dagnys vän och fotograf Elena 17/9 2016

Jag har fått flera mejl från Dagny de senaste timmarna och ska försöka att sammanfatta allt i telegramstil:

Lördagskväll: Äntligen framme mitt i natten. Stor fruktkorg som välkomstpresent till mig.

Söndagen: Vi har fint väder och har varit på Margaretaön som ligger mitt i stan och i Donau, sen var det stor marknad vid Stefansdomen och mycket folk. Jag är tyvärr dödstrött av sömnbrist så det är kämpigt.  Jag försöker hänga med ändå.

Bilden jag visar denna gång är från Vaxholm. Tack för era kommentarer, jag kommer med flera nyheter när jag har något att berätta.

Dagnys vän och fotograf, Elena, 18/9 2016

”I måndagskväll har jag firat släktens bröllopsdag. Paret som följer med mig nu var med i Ungern förra gången också. Det är mycket festande här men också tidigt upp och sent i säng och mycket traskande och åkturer på kommunala färdmedel – skriver Dagny.

"Ett svenskt Tv-team har nyss kommit och idag, tisdag åker jag med TV tåg till vindistrikten, släkten har bil och åker med den.”

Då vet ni det. Dagny har det skönt där borta och jag med här hemma. Det är kul att ha en stor mängd läsare, på min egen fotoblogg får jag aldrig så många kommentarer.

Som tur är så hittade jag i mitt bildarkiv en passande illustration till detta inlägg.  Det ni ser på bilden är alltså inte släktens bröllopstårta.

Dagnys vän och fotograf, Elena, 20/9/2016

Inga mejl från Dagny sedan igår men jag vill posta ett inlägg och lägga upp en bild i väntan på nyheter från henne.

Jag har märkt att många nya läsare har svårigheter att hitta rätt i bloggen och vet inte riktigt var de ska skriva sina kommentarer.  Bloggen är uppbyggd så att alla sidor ligger i menyn till vänster. När en sida blir för lång och svår att navigera öppnar vi en ny. Den nyaste sida i bloggen ligger sist i menyn. Sidorna ligger i kronologisk ordning, men datum finns bara på några få. Nykomlingarna på bloggen kan inte orientera sig på en gång och skriver sina kommentarer var som helst. Dagny orkar inte kolla vad som skrivs på alla sidor, hon läser bara kommentarerna på den senaste sida. Det blir lite rörigt med andra ord. Har ni några förslag till förbättring?

Dagnys vän och fotograf, Elena 21/09/2016

Idag ska jag sammanfatta (med Dagnys egna ord) det som står i hennes tre mejl jag har fått. Hon har  åkt tåg till vindistrikten vid Balatonsjön och tycker att allt är vidunderligt vackert. Värdfolket har bott i Sverige och värden är född i Göteborg. Hon är dock less på att ha Tv-teamet  efter sig hela tiden och inte kunna slappna av. Dagny har besökt gamla fina slott, som är större och pampigare än våra och hon har avslutat dagen med vinprovning, vilket inte var något för henne.  Hon kunde dricka en liten skvätt, men tyckte att det var surt för det mesta.

Sällskapet har haft det väldigt trevligt och Dagny blev omhuldad som en baby. De bodde gratis både i Budapest och på det andra stället tack vare att hennes 104 år gjorde ett stort intryck på värden som tog emot henne förra gången. Tyvärr blev det inget bad för Dagny i Balatonsjön, eftersom det var för kallt.
________________________________________________________________

Som ni kanske har märkt har jag numrerat alla sidor i menyn till vänster. Tack Ninac för din utmärkta idé! Förhoppningsvis blir det nu enklare för nya läsare att hitta i bloggen. Än så länge kommer de senaste inläggen att visas längst ner på sidan. Det är väldigt mycket pyssel och jobb att administrera en blogg. Jag står för administreringen, för design, jag hittar en passande bild varje kväll, korrigerar eventuella tekniska fel, medan Dagny står för skrivandet. Jag hjälper henne helt frivilligt, men har slutat att lägga tid på att ändra felvända bilder och att korrekturläsa, det är alldeles för mycket arbete. Tack för att ni har förståelse.

Jag illustrerar inlägget med champagne som jag fotograferade i regionen Champagne i Frankrike.

Dagnys vän och fotograf, Elena 23/09/2016

Nu har Dagny kommit hem och på söndag återupptar hon sitt bloggande. Jag är säker på att ni har saknat hennes roliga kåserier och kommer att välkomna henne varmt. Jag finns ”bakom kulisserna” som vanligt, har ni några frågor eller förslag så skriv dem i kommentarfältet och adressera till mig.

Nu släcker jag lampan. God natt.

Dagnys vän och fotograf, Elena  24/9/2016

Nu är jag hemma igen efter en helt underbar semester. De första dagarna tillbringade jag och mitt ressällskap i Budapest på samma hotell som vi bodde i fjor när vi var där. Att vara 104 är och turista har sina fördelar i olika sammanhang. Folk tror nämligen inte att en person i min ålder klarar saker och ting utan tror att vi är helt borta och om vi ska någonstans måste det bli med hjälp av rullstoll och färdtjänst. Jag nyttjar ingendera utan använder allmänna färdmedel och ”apostlahästarna” Min rörlighet imponerar och jag är glad och tacksam så länge jag har den kvar. SVT filmade packningen inför resan och filmade även den sista delen av semestern som vi tillbtingade ii vindistrikten ett antal mil från Budapest. Svenskarna har blivit ett vindrickande folk, men vi vet väl inte mycket om hur druvor förvandlas till vin. Det är inte precis ett enkelt hantverk. Jag fick veta en hel del på den här resan. Druvorna är lagom mogna den här tiden och de skördas inte av maskiner utan av flinka kvinnohänder. Det är endast i nödfall som karlarna får plocka ner druvorna och lägga dem i korgar. Kvinnohänder anses mjukare och varsammare och korgarna var på de flesta ställen utbytta mot plasttråg. Jag kommer säkert att berätta mer om Ungernresan när jag hunnit smälta intrycken., Idag flög jag hem efter att ha vistats hos mitt ressällskap en systerdotter och hennes make som bor i Helsingborg. På samma plan åkte pris Carl-Philip som om jag inte är felunderrättad hade deltagit i en biltävling i Sköne. Jag tror inte att kungahuset läser min blogg och känner till min existens, men flygvärdinnorna hade kanske berättat om mig. Det föranledde prinsen att komma bort till min plats i planet och ta mig i hand och byta några ord med mig. Om jag lidit av storhetsvansinne skulle jag blivit alldeles överväldigad. Men jag kan intyga att prinsen är charmig och naturlig och inte ett dugg högdragen. 25/9 2016

Idag har livets allvar börjat och det är dags att helhjärtat gå in för plikterna. Jag har ju tagit som livsuppgift att bevisa för mig själv och för andra att det aldrig är försent att börja med något nytt. Det var kanske därför jag idag var inbjuden att medverka i en av landstinget anordnad konferens i Arlanda. Där skulle vårdpersonalen informeras om digital tranformation. Det går ju inte att streta emot den tekniska utvecklingen och vården av äldre kommer kanske inom en inte alltför avlägsen framtid delvis att ske med hjälp av digital teknik. Den mänskliga arbetskraften kommer inte att räcka till och även om en äldre som behöver vård inte kan få en egen robot som hjälpreda, så kommer det att bli en självklarhet med digital teknik. Man hade bjudit in mig och rvå andra personer som inpiratörer. Jag fick represntera ålderdomen. En man med invandrarbakrund representerade medelåldern och ungdomen hade fått en riktig stjärna som representant. Han var bara 12 år och superproffsig och mycket kunnig. Han är säkert sina föräldrars stolthet och ett blivande geni. Jag blev fylld av beundran och det tror jag att samtliga närvarande också blev. Mina tekniska färdigheter är inte mycket att skryta över, men jag klarar mig hjälpligt trots att jag var sen i starten. Det var en lång konferens och jag blev bjuden på både lunch och eftermiddagskaffe. En sklcklig tecknare avbildade de medverkande på sin laptop och dagens bild visar hur jag såg ut i hennes ögon. Det är ett prov på hur hon uppfattade min personlighet. Det var första gången jag avbildats på det här sätter. I övrigt var det många av konferensdeltagarna som ville fotografera mig, men de bilderna lär jag aldrig få se, men det gör ingenting, för jag är fullt tillfredsställd med att vara ett av min vän fotografens bildobjekt.     26/9    2016 

Idag har jag tagit det lungt och vilat upp mig lite efter strapatserna. Det är roligt att resa men ändå skönt att komma hem till det gamla och invanda. Jag hade en del E¨post att besvara och jag svarar på de flesta som är skrivna av snälla människor. Man får ju en del brev från mindre seriösa personer, men dem klickar jag bort. Alla mina krukväxter hade överlevt, men så hade jag ordnat med rätt sinnrika bevattningssystem. Jag vill inte gärna besvära någon närstående med att sköta om mitt överflöd av växter. Jag har dem för att jag tycker om växter och för att jag tror att det gör luften bättre inomhus. Jag gillar både gröna och blommande växter. Att andas skogsluft anses styrka både kropp och själ, Skogen har även stor betydelse för hela vårt land. Vi tjänar en del pengar på exporten. Nu byter jag ämne och talar om, att jag blev väldigt väl omhändertagen på min resa av såväl ressällskapet som hotellpersonalen. Maten var god överallt och hotellfrukostarna var utomordentligt rikliga och lyxiga. I vardagslag äter jag bara en smörgås och dricker lite kaffe på morgonen.Jag snålar dock inte på pålägget utan min frukostsmörgås är rätt bastant. Det enda jag saknade på resan var mjölken. Är man på besök i ett vindistrikt skall man givetvis prova på deras viner. De var säkert alldeles förträffliga och goda, men av någon anledning föredrar jag röda viner. När jag var ung drack svenska folket i gemen inte vin. Man drack öl och brännvin och tog en skvätt konjak till kaffet vid festliga tillfällen. Jag minns att vin på den tiden ansågs stärkande vid blodbrist (anemi). Ett av mina syskon som var lite blek om nosen fick under en kort tid en matsked rödvin före måltiderna.Det var med stor motvilja hon svalde det röda innehållet. När jag för en tid sedan hade många gäster köpte jag hem en "bag in box” tror jag att den kallas. Det som blev kvar får jag nog snart hälla i slasken för jag dricker inte vin i min ensamhet. Min vän fotografen är bra på mycket, men någon vinpimplare är hon inte. Hon nöjer sig med vatten till maten. Champagne tycker jag är gott, men det dricks inte i vardagslag. Bilden är från en vinkällare som vi besökte under Ungernresan. Där fick vi veta att smaken på vinet till stor del beror på hur och i vilka kärl det lagras .    27/9   2016

Ingenting varar beständigt och nu är nog den sköna sommaren slut. Man får ändå vara glad för det som varit och hoppas på en någorlunda dräglig vinter. Själv är jag glad över att jag tagit tillvara den efter bästa förmåga. På tal om förmåga, så är jag tacksam över att ha mina själsförmögenheter i behåll. Det har inte alla äldre personer ”som gått in i dimman.” Det vill säga de har blivit dementa. Förhoppningsvis är de lyckliga i all sin omedvetenhet. Idag beslöt jag mig för att gå till en optiker och beställa ett par riktiga glasögon. Sådana har jag inte behövt tidigare,.utan jag har nöjt mig med att vid läsning använda den sortens  förstorande glasögon, som man inhandlar för en tia på Overskottslagret. Utomhus behöver jag inga glasögon för jag ser tydligt långt bort i fjärran. Det här är iget skryt utan en sak som jag är riktigt glad över. Jag kan nämligen inte hålla reda på glasögonen, utan jag lägger dem ifrån mig lite hur som helst och får ägna en massa onödig tid åt att leta reda på dem. Av någon anledning har omvärlden lite förtroende för mig och bjuder in mig till olika begivenheter. I dag har jag varit inbjuden till en konferens som Landstingets instruktörer hade på Snickarbacken inne i storstaden. Det är samma tema lite överallt och det är, att man måste ta  tekniken till hjälp när inte arbetskraften räcker till. Jag är inte sakkunnig utan var där för ait svara på en massa frågor. Det gjorde jag efter bästa förmåga, för jag brukar sällan bli svarslös. Dessutom tycker jag att det är riktigt roligt att ha sådana här uppdrag. Det förgyller min vardag och jag känner mig inte helt betydelselös. I mitt fall var det inte så dumt att bli gammal. Den här årstiden är det inte mycket som blommar men dalian lyser ännu så länge upp rabatterna.. . 28/9 2016

Idag har jag varit föremål för den synundersökning jag beställde igår. Jag hade kunnat bespara mig den, för det konstaterades att det enda jag behövde var glas som förstorade texten vid läsning. Men gjort är gjort och den elfte oktober får jag hämta två par nya glasögon, som i jämförelse med dem jag köpt förut kostar en mindre förmögenhet. De ser nog mer proffsiga ut än de gamla och det är kanske fördelaktigt utseendemässigt. Man skall unna sig allt man kan på gamla dar och jag kommer möjligen att se sofistikerad ut i de nya. Nog om detta, för nu vill jag tala om att Cancerfonden har inlett sin ”Rosabandetkampanj.” Det är en kampanj som vi bör stödja allt efter bästa förmåga.  Alla har inte råd att ge stora penningbidrag, men de flesta har råd att köpa det Rosa bandet  Då gör man en insats och bidrar till forskningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid har man inte bara hittat botemedel utan kanske rent av utrotat cancern. Det har man gjort med en massa ajukdomar som fanns när jag var barn. Då dog många i lungtuberkolos. Vi kallade sjukdomen för lungsot och patienterna togs in på ”sanatorier.” Så kallades de sjukhus där de lungsjuka vårdades. Jag och många andra barn blev sjuka i vattkoppor, mässlingen och röda hund. Difteri och scharlakansfeber har jag också haft och då fick jag ligga länge isolerad på ett speciellt infektionssjukhus. Förr i tiden var loppor och löss en vanlig ohyra i bostäderna, för att inte tala om vägglössen som var äckliga och svåra att utrota. Allt detta elände var en följd av trångboddhet och bristande hygien. Hur skulle folk kunna vara propra och rena när det inte fanns varken vatten eller avlopp i bostäderna? Jag berättar det här för att jag tycker att nutidsmänniskan bör uppskatta att det mesta har blivit så mycket bättre. Jag är i alla  fall överlycklig för att jag har en modern lägenhet och att det är bekvämt och rent omkring mig.    29/9  2016

Idag blåste det full storm när man var ute och det kändes som en föraning av hösten. Jag har inte riktigt återkommit till vardagslivet efter Ungernresan, men jag har tagit igen mig efter de strapatser jag varit med om. En 104-åring behöver faktiskt vila upp sig efter en långresa. Under tiden försöker jag sortera mina minnen från resan. Det som jag kommer att minnas länge och väl är besöken vinodlingarna. Sådana måste skötas enligt alla konstens regler så att det blir goda skördar och inget går till spillo. Att starar är intresserade av mogna bär visste jag sedan tidigare men jag trodde att sådana inte fanns söderut under den varma årstiden. När jag en gång i tiden ägde ett körsbärsträd och bären började mogna var stararna på plats redan i ottan och hackade i mina bär. Det fanns starar i Ungern också och sättet man skrämde dem på flykten var inte vad jag väntat mig. I vingården jag besökte satt det nämligen en man oå en uppbyggd anordning och hamrade på en metallskiva så att det ekade i nejden. Han satt där från solens uppgång till solnedgången. Det måste ha varit en  monoton syssla  men han kanske tänkte på något trevligt där han satt uppflugen. Hans säsongsjobb tog slut när druvorna var nerplockade men var han inte pensionär så så jobbade han kanske med något annat inom vinhanteringen. Eftersom gubben Noak på sin tid planterade vin är det en gammal konst att pressa druvor för att göra vin. Det som var bra i Ungern var, att man prioriterade pensionärerna och lät dem åka gratis på allmänna trafikmedel. Sådan generositet visar inte SL Men har man månadskort och åker mycket  kan man inte klaga på priset. Innan jag avslutar inlägget vill jag tacka en för mig okänd Monika som har skickat mig en storartad blombukett. Hon påstår att jag är hennes idol och det blir jag mycket stolt och glad över. Jag trodde att idoler bara kunde vara unga och vackra personer, men det finns tydligen ingen åldersgråns.      30/9   2016

Ibland tycker jag att det händer liter för mycket och att tillvaron snurrar runt som en karusell . Det gäller att hålla sig fast ordentligt aå att man inte slungas ut av bara farten. Ännu så länge klarar jag av det jag åtagit mig men ingen vet hur länge det varar. Karusell betyder snurra och alla vet att man blir rätt snurrig av av att åka runt i en sådan. Det är många år sedan jag satt i en rikrig karusell och jag har glömt hur det kändes. Jag brukade åka tillsamman med släktens alla barn. Sedan jag gift mig fick jag  besök av familjer från landsorten. Då var det liksom ett måste att ta barnen med och besöka Gröna Lund och prova attraktionerna. På den tiden var de inte lika nervkittlande som de är nu när Liseberg och Gröna Lund tävlar om vilken dem som har de häftigaste karusellerna och berg- och- dalbanorna. Då gick det lugnt tillväga fast man blev ändå lite yr av karusellåkning. Jag skulle inte för allt i världen vilja åka i eller på Insane, Jetline elierTwister. Lustiga huet och en del annat är sig likt från förr och det är alltid lika roligt att titta på när folk kravlar sig in och sedan slungas ut på en mattstump. Min vän fotografen och jag tittar in på Gröna Lund en och annan gång. Vi nöjer oss med att beundra de vackra blomsterplanteringarna och titta på folk som roar sig. Innan vi lämnar nöjesfältet dricker vi kaffe med nygräddad väffla på ett kafe beläget vid Mälaens vatten. Näjesfältets direktion är föredömligt generösa mot pensionärer och låter dem gå in helt gratis. Nu gör vi inte fler besök där i år eftersom det är stängt för säsongen. Beträffandeå mina engagemang och mitt snurrande så  tror jag att jag skall minska ner lite på dem. I morgon skall jag vara med i Bingolotto och  då blir det inget inlägg skrivet. Men jag återkommer med inlägg på måndag-   1/10   2016

I går var det jobbigt.Jag åkte tåg fram och tillbaka till Göteborg och var med i Bingolotto. Det har jag varit en gång förut och Oldsberg är alltid lika trevlig och underhållande. Han är min favorit bland programledarna alla kategorier. Jag var inte lika självsäker som den dansanta flicka som gästade samma program. Hon och hennes unge partner vann visst juniortävlingen i Lets Dance. Hon tänkte bli statsminister när hon blev stor. Det kanske hon blir om hon är tillräckligt ambitiös och tillhör makteliten. När jag var i hennes ålder siktade jag inte högre än att få vara bäst i klassen och möjligtvis bli lärare när jag blev stor. Man skall ju sikta mot stjärnorna om man vill nå skogsbrynet, sade man förr i världen. Drömmar slår inte alltid in, men man får vara glad ändå och tänka att det är bäst som sker. Nu menar jag inte att krig och elände är bra utan jag tänker mer på den enskila människans öde som hon i viss mån kan påverka själv. Jag kunde förstås aldrig tänka mig att jag skulle bli ”kändis” på gamla dar, men nu är det som det är och det har båda goda och dåliga sidor, men för det mesta är det riktigt roligt. Jag får så många trevliga brev och folk hälsar på mig på stan och är vänliga och sympatiska. Om jag visste att alla gamlingar var så lyckligt lottade att de fick lite uppmärksamhet och besök en och annan gång skulle jag bli ännu gladare. Tyvärr går inte samhällsutvecklingen åt rätt håll för många äldre. De vill ha kontanta pengar i plånboken och mänsklig betjäning. Inte heller har alla åldringar räd att skaffa sig en dator och handla på nätet. De vill ha kvar det gamla och invanda. De yngre klarar sig alltid, för de har varit med om digitaliseringen från början och fixar det mesta med hjälp av sina smarta telefoner. Jag har visserligen en mobiltelefon, men den är långt ifrån smar, men det går att SM-essa med den (om det är rättstavat vet jag inte). Jag kan fotografera med den också, men det gör jag inte för det gör min vän fotografen så mycket bättre.   3/10   2016  

Nu går det inte längre att förneka att det är höst. Vädret är grådaskigt och vnden tjuter. Det är kort sagt trist och jag blir alltid en smula vemodig när sommaren tagit slut. Vemod är ingenting för moderna människor men i min generation är vi lite annorlunda och gillar det poetiska. I skolan läste vi om de stora skalderna Esaias Tegner och Erik Axel Karlfeldt med flera. Numera år det helt ute med poesi på rimmad vers. Att det är vackert är det bara jag som bryr mig om numera. Varje gång höstlöven faller tänker jag på Harriet Löwenhjelms nostalgiska dikt Beatrice Aurore. Den som aldrig hört talas om visan hittar hela texten på Google. Dikten har blivit tonsatt av Hjalmar Casserman och melodin är så vacker att ögonen tåras.Texten handlar om en man som köpt en gammal drömbok i ett antikvariat och sen drömmer om en gammal käresta som inte längre finns i i livet. En vers lyder så här: ” Vi gingo i en lindallé på gula våta blad och tårar sköjde på min kind, men jag var ändå glad .”  Nostalgi och drömmerier är ingenting som kännetecknar dagens värld utan aktuella poptexter låter i mina öron som ideliga upprepningar av några få ord och de är så¨långt ifrån Bellman och Taube som man kan komma. Men jag har sagt det förut och gör det igen, att var tid har sin egen stil och sina egna sånger och så skall det givetvis vara. Själv är jag en produkt av min egen generation och förmodligen ganska ”mossig” eftersom jag dillar om gamla vistexter bara för att bladen faller av träden och virvlar omkring. Efter ett tag blir de hopkrattade och bortforslade och så står träden kala och bladlösa tills det våras. För övrigt är hösten en färgstark årstid och träden otroligt vackra med sina gyllengula löv.     4 /10      2016                

Idag har jag stannat upp och tänkt lite på mitt välbefinnande. Det har varit lite si och så med den saken den senaste tiden. Numera behöver jag anlita professionell hjälp till en del saker jag klarade på egen hand förut. Nu kan jag till exempel inte längre klippa alla mina tånaglar. Armarna räcker helt enkelt inte ner till den vänstra foten. Det känner jag som ett stort misslyckande, men det är bäst att först som sist erkänna sin oförmåga och beställa tid hos fotspecialisten. Min fotvårdare kallar sin rörelse för ”Friska fötter” och kan vara värd lite reklam av en nöjd kund. Man går nämligen ifrån henne på lätta fötter och har även haft en stunds skön avkoppling. Efter dagens besök började jag fundera över hur min gamla mormor hade det med sina fötter. Hon träffade säkert inte någon fotspecialist under hela sin långa levnad. Jag vet inte om hon någonsin hade något annat på fötterna än sina trätofflor. Förmodligen ägde hon ett par kängor som togs på vid stadsbesök. Man kan inte minnas allt, men jag minns att en del personer hade ”liktornar” på tårna. Några förhårdnader på mina egna fötter har jag inte haft. I det gamla bondesamhället fanns det nog inte några fotspecialister. Där fanns  det sällan någon läkare heller. När min mormor vid 91 års ålder ramlade och bröt armen var det lång väg in till Länslasaerettet i stan. Hon hade säkert riktigt ont innan hon blev gipsad och omskött. Det var inte underligt att medellivslängden var låg och att folk dog i onödan  när det inte fanns bra transporter till läkare och sjukhus. Nu  kan till och med folk som bor i rena ödemarken komma snabbt till läkare och sjukhus med hjälp av ambulanshelikopter. Vi nutida människor har alla skäl att vara tacksamma för att vi lever i ett välordnat samhälle. Nu går det till och med att få händer och fötter omskötta om man inte kan göra det själv. Jag trot inte att mina fötter gör sig så bra i bild och som omväxling kan läsarei idag titta på fotografens vackra anlete.   5/10   2016

Idag har jag inte överansträngt mig  men ögnat igenom en massa gamla tidningar som samlades på hög i min hall när jag var borta. Jag skulle så klart  avbeställt dagstidningen när jag reste bort,  men det glömde jag tyvärr. Det hade inte hänt något uppseendeväckande utan allt var i stort sett som det varit förut. En nyhet var att det hade varit råttinvasion i Stockholm och att Östermalm drabbats värst. Råttgift brukar hjälpa men fabrikanten av sådant hade av någon anledning inte kunnat tillverka ett effektivt gift. Råttor är bland det äckligaste jag vet och jag har sett sådana till och med i Kungsträdgården, när det varit lugnt och lite folktomt. När jag var barn fick vi in möss i lägenheten. Fastighetenn vi bodde i inrymde ett gammalt stall och när hästarna flyttade ut, flyttade mössen in och spred sig i hela huset. Vi satte ut fällor med ostbitar och fångade de flesta, men det var otäckt att höra muspip på natten när ljuset var släckt. Vi kompletterade med gift och blev av med odjuren. Det här låter otäckt men så kunde det vara på den gamla goda tiden när folk inte bodde lika modernt som nu. Jag flyttade ifrån stan och slapp mössen. Den övriga familjen bytte upp sig till en modern lägenhet och inga möss följde med flyttlasset. Enligt kinesisk mytologi har åren fått djurnamn och häromåret var det råttans år. Min vän fotografen som ägnar mytologien ett visst intresse, påstod att jag enligt denna mytologi skulle vara en råtta. Det tog jag nästan som en personlig förolämpning. Jag hade inte blivit lika förolämpad om hon sagt att jag var en hund. Hundar är i alla fall kloka och angenäma varelser och jag visar idag upp en trevlig jycke.       6/9   2016  

Idag var det en fin höstdag och min vän fotografen och jag har lustvandrat på Djurgården och kollat in höstens frammarsch. På Djurgården fanns det mesta kvar av sommarens grönska och i rabatterna lyste blommorna i klara färger. Det är bara att vara tacksam för att höststormarna ännu inte nått vår del av världen. Och att det heller inte varit några frostnätter.  Vi skall också vara glada för att vi har fri tillgång till vägar och stigar på det som en gång var kunglig jaktmark och endast fick beträdas av de kungliga med sällskap. På Djurgården ligger en stor del av våra museer varav Skansen är det allra största och mest besökta. Det finns även några enstaka villor och bostadshus på Djurgården och i dem bor det prominenta personer. Det är tydligen en stor ynnest att få bo på Djurgården. Det är rätt trevligt att man restaurerat den gamla spårvagnslinjen sjuan, som kör mellan Norrmalmstorg och Valdemarsudde. När jag en gång flyttade till Stockholm gick det spårvagnar kors och tvärs i hela Stockholm. Så här långt efteråt tror jag att trafikansvariga ångrar att de rev upp så gott som alla spårvagnslinjer och ersatte dem med bensinosande bussar. Några av förorterna trafikeras fortfarande med spårvagn och det är en fröjd att åka med dem, tycker jag. Folk har blivit lite mer miljömedvetna idag och det är många som börjat cykla till jobbet. Fortfarande åker ändå alldeles för många bil till jobbet. När jobbet är slut för dagen är bilköerna vid infartsvägarna oändliga och mestadels sitter det en ensam herre i varje bil. Det sägs att kvinnorna ät betydligt bättre på att åka kollektivt än männen. Jag som  föddes innan bilen ens var uppfunnen har aldrig haft körkort men i mitt tidigare liv åkte jag ändå rätt mycket bil. Numera åker jag taxi en och annan gång men för det mesta är det kollektivtrafiken som gäller. Men jag förnekar inte att det är bekvämt och bra att åka från dörr till dörr när man ska någonstans.  7/10   2016

Loppmarknader är ett tidsfenomen som inte fanns i min barndom. Då fanns det inte heller något överflöd oå varor utan det mesta användes så länge det höll ihop. Ametikanarna var först ut med loppmarknader och kallades dem för ”garagesale.” De fyllde bakluckan i bilen och sålde grejorna till hugade grannar. ”Loppis” och ”secondhand” är inte riktigt samma sak men båda säljer begagnat. I dag var det stor loppmarknad i Solnahallen, som var fylld av alla sorters varor utom mat. Min vän fotografen och jag och en tredje vännina var där för att titta på mångfalden. Jag har aldrig sett på mycket prylar som folk inte behövde och ville bli av med. Jag skulle själv behöva dra till en ”loppis” och sälja mitt eget överflöd och hade därför bestämt mig för att inte köpa en endaste ”pryl” utan bara titta. Jag lyckades stålsätta mig inför mycket som såg lockande ut, men inte helt. Det var ju så billigt och jag föll för köplusten ett par gånger. En handbroderad liten duk för bara en tia var var ett fynd och den åkte först ner i kassen. Sen såg jag ett nackstöd och tänkte att jag kanske är i riskzonen för att få ”nackspärr” när jag sitter vid datorn för länge. Halskragen var splitterny, röd och fin och den blev min för några tior. Sen räckte min medhavda kasse inte till utan jag inhandlade därför en helt ny sidenfodrad och snygg tygpåse att stoppa inköpen i. Vid ett annat stånd såldes gamla veckotidningar från åe 1930. Jag blev helt begeistrad när jag såg en hel årgång av tidningen ”Vårt Hem”-som min mor på sin tid köpte för att den innehöll romantiska följetonger om mannen av börd och kvinnan av folket och som hon alltid gömde undan från min läsiver. Jag ville köpa ett ex för en femma, men försäljerskan kände igen mig från TV och förärade mig tidningen helt gratis. Så fort jag får tid skall jag titta efter varför mor gömde tidningen en gång för längesedan. Det var faktiskt riktigt roligt att gå på megaloppis och jag ansåg själv att jag klarade mig rätt bra undan de största frestelserna. 8/10 2016
.

Nu går det inte att bliunda för att sommaren tagit slut och att det blivit höst. Vi har ju fyra årstider här i Norden oxh det mest positiva man kan säga om hösten är att under en kort period är lövträden som allra vackrast när träden förbereder sig för vintervila. Det finns poeter som lovsjunger hösten och Erik Axel Karlfeldt kallar den för: ”Den vår de svage kallar höst.”  Det är en vacker beskrivning av en årstid då stormarna kan ryta och regnet piska oss i ansiktet. Men jag kan hålla med om att det är helt underbart att se hur vackra höstens färger är. Hösten är ju också skördetid och då är den svenska frukten som godast. I Kivik i södra Skåne finns Sveriges sörsta äppelodlingar. Dår väser de flesta åppelträden och där skördas tonvis med åpplen på hösten. Svenska åpplen är aromatiska och saftiga men de försvinner fort från marknaden och man kan undra varför man bara hittar utländska Granny Smirh-åpplen i affären. Det odlas ju hållbara åpplen även vårt eget land. När jag var barn importerade man ingen frukt utan vi fick hålla till godo med det som fanns inom landet. Man började visserligen att importera bananer redan är 1909, men jag hade inte sett en banan förrän jag var i 10 års-åldern. Nu äter vi tonvis med bananer och år 1930 importerade vi 10 miljoner kilo. Det är ju nyttigt att äta frukt och jag är glad över det stora utbud som finns. Jag har för det mesta lite frukt hemma och åter som mellanmål. Min mor satte en ära i att servera efterrätter varje dag och det var inte det lättaste att variera dem när det var vinter .Hon köpte mycket torkad frukt. Jag är uppfödd med fruktsoppor och kompotter det är kanske på grund av variationen i kosten som jag blivit så gammal. För att återgå till höstetemat visar jag upp en av fotografens mest färgstarka bilder.   9/10 2016

Idag har jag hämtat ut mitt första par optikerutprovade glasögon och tänker inviga dem i skrivande stund. Jag ser inte bättre än jag gjorde med den billiga variant jag haft hitintills, men själva glasögonen ser betydligt snyggara ut och det noterar jag på plussidan. Nu gäller det bara att veta var jag lägger dem när jag tagit dem av mig. Jag behöver dem bara vid läsning, allt annat jag gör klarar jag utan glasögon. Onödiga problem kan det verka, men ”sån´t är livet.” Jag är fortfarande glad över att jag inte har värre saker att oroa mig över utan jag tycker ”att var dag får ha nog av sin egen plåga.” Därför bryr jag mig bara om det som händer i nuläget. Jag bryr mig däremot mycket om vad mina läsare och kommentarer tycker och jag tackar för allt tänkvärt jag läst och tar det onda med det goda. Hur gärna jag än vill, så går det inte att vara alla till lags. Har jag felat så skyller jag inte på min höga ålder utan jag kan erkänna att jag uttryckt mig dunkelt eller kanske rent av skrivit något helt felaktigt. Jag väger inte mina ord på guld våg utan är rätt så frispråkig. Jag hoppas att ingen tar illa upp för minst av allt vill jag vara elak. Numera är det rätt många personer på gatan som känner igen mig och vill prata en liten stund och det är bara trevligt. Vi borde inte vara rädda för prata med våra medmänniskor, men här i storstaden är det ytterst få personer som vågar tilltala en obekant person. I övrigt är världen sig lik. Politikerna debatterar med varandra om världens elände, men för det mesta grälar de med varandra och det enda de är eniga om är att de är oeniga. Min tidning skriver spaltmetrar om presidentvalet i USA och om jag skall uttrycka min åsikt om den saken så tycker jag att av två onda ting bör man välja det minst onda. Jag häller på Clinton. Till det väljer jag en neutral bild från Salsta slott. 10/10 2016

För en tid sedan fick jag frågan om hur skolan var på min tid och kan svara att den i mångt och mycket skiljde sig från nutidens skola. De flesta ungar var glada över att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Vi började i det som kallades för småskolan äret vi fyllde 7 år och gick därefter i folkskolan som var obligatorisk och den avslutade vi på min tid det åttonde skolåret. Den som ville studera vidare gjorde det vid Läroverket. För att komma in där måste man betala terminsavgift, vilket gjorde att fattiga studiebegåvningar inte hade råd att fortsätta sin skolgång. Själv gick jag mina två sista skolår på en privat skola, som bekostades av donationsmedel. Den var en typ av Läroverk och jag var glad för att jag hade tillräckligt höga betyg för att bli antagen som elev. Jag hade gärna velat fortsätta studierna men min pappas död satte stopp för mina planer. Det är ingen mening att gräma sig efteråt men jag blir ledsen varje gång jag tänker på de ungdomar som idag inte tar vara på studiechanserna de får alldeles gratis. När jag gick till skolan som sju-åring hade jag en griffeltavla och ett paket smörgåsar i skolväskan. Skolluncher var ett okänt begrepp. Lärainnan var en auktoritet och man hälsade vördnadsfullt på henne varje morgon. Hon satt bakom sin kateder på ett upphöjt podium framför den svarta tavlan med en lång pekpinne i handen. Med den kunde man få smäll på fingrarna om man var ouppmärksam. Vissa lärarinnar amvände pekpinnen flitigt medan kollegerna var lite snällare. Numera är skolaga helt förbjuden och ingen förälder får heller slå sina barn. Jag kommer aldrig att säga att det var bättre förr i världen, för det var det inte. Det fanns inte ens kameror för vanligt fok och tack vare att de finns nu kan jag illustrera mina inlägg. 11/10 2016

Jag gillar krukväxter och har rätt många sådana i mina fem fönster. En del människor tycker om kaktusar fast de i regel är bäde taggiga och fula. Jag har några stycken mindre taggiga. Den ena blommar i november och den andra kommer snällt med röda vackra blommot till jul. De sticks inte. Det gör min tredje kaktus, som heter Euphorbia. Om man har tur skall den blomma rikligt, men den blomningen har jag väntat på i tio år och nu har jag gett upp hoppet. Kaktusar hade vi inga i Europa för längesedan och Christopher Columbus var den förste som tog med sig några exemplar från Amerika. Den som i dagarna besöker Bergianska trädgården och Kaliforniasalen i Edvard Andersons växthus kan se Euphorbiakaktusen blomma med stora klarröda blommor. Det är helt fantastiskt att det kan bli så vackra blommor på en ful, stickig växt. Men även rosen har sina törnen eller kanske det kallas för taggar, som den fått för att skydda sig mot angrepp. Naturen är sinnrikt inrättad och jag upphör aldrig att förvånas över hur finurligt det mesta är konsruerat. Människan är i alla fall den mest högtstående av alla varelser som skapats. Varför vi blivit det och varför vi egentligen finns till, skulle jag bra görna vilja veta, men jag tror inte att någon vet svaret på den frågan. 12/10 2016

Idag har Svenska Akademien bestämt vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag må då säga att det blev en rejäl överraskning när folk fick veta vem det blev. Bob Dylan hade jag inte en tanke på. Det är möjligt att texter till popmusik är en sorts litteratur om de har lite innehåll och inte bara består av en upprepad ramsa. Men det  är i alla fall så långt ifrån Selma Lagerlöf som man kan komma. Nobelprist i litteratur ger ära och berömmelse åt pristagaren och Bob Dylan går antingen en ny vår till mötes om han inte slutar upp att skriva musik. En del pristagare blir liksom handlingsförlamade efter prisceremonien.  Ära och berömmelse är en flyktig vara, men det är klart roligt så länge berömmelsen varar. Mitt PR-värde har aldrig varit så högt som det är nu och  och jag hoppas att andra äldre tar det som ett bevis för att  det  inte är helt fel att bli gammal trots allt. Det gäller förstås bara om man är frisk- och nyter. Det kan man vara om man rör på sig varje dag och har ordning  på måltiderna och unnar sig god och närande kost. Alla äldre orkar inte llaga sin egen mat utan får hålla till godo med Findus frysta maträtter. Det är egentligen inget större fel på dem. Jag har provat några stycken och de går att äta om man piffar upp dem  med lite kryddor. Det är tyvärr ett förfärligt slöseri med förpackningsmaterial i dessa dagar. Mitt ensamhushåll samlar på sig stora kassar med papper och plast- varje vecka. Jag slänger det inte i soppäsen utan bär iväg det till en återvinningsstation. som finns i slutändan på min gata. Förpackningsraseriet anser jag vara ett stort resurslöseri. Men ingen bryr sig  utan tror att det skall så vara. Bilden är inte rätt illustration, men jag visar  ändå ett foto från Kolmården.    13/10   2016

Jag har inte haft så mycket att tänka på de sistförflutna dagarna och det kan ju vara rätt bra att stanna upp lite och ta hand om sig själv. Jag har läst en massa gamla tidningar som kom under min bortovaro. Det har jag gjort för att jag inte vill gå miste om något som kunde vara viktigt. Det hade spm väl var inte hänt något som var speciellt märkvärdigt. Flyktingkrisen var akut som vanligt och svårigheterna med att ta hand om ensamkommande flyktingbarn likaså. Jag skulle inte vilja vara i statsministerns kläder för allt i världen. På något sätt är det ju tur t han vill ha jobbet. Förlorar han valet 2018 tar hans motståndare med glädje över ruljansen. Maktbegär är en stor drivkraft och ibland är de maktlystna redo att gå över lik för att nå till toppen. Jag tycker att vi har för många politiska partier. Det skulle vara alldeles tillräckligt med två partier som slåss om makten och härligheten. Det skulle göra det lättare för dem som inte vet vem de skall rösta på. För övrlgt skall vi vara glada att alla i myndig ålder får lov att rösta numera. Det fick man inte förr i tiden. Inte förrän 1921 fick vi allmän rösträtt i Sverige. Min gamla mormor hanns bli 65 år innan hon fick rösta för första gången. Men då var hon mäkta stolt över att äntligen få tycka till om ”gubbarna” som hon kallade de styrande. Det är nog mest ”gubbar” som bestämmer även idag, Men det finns faktiskt en del duktiga kvinnor som inte ”tiger i församlingen” utan vet vad de vill. Jag vet egentligen inte om dagens ämne passar i en blogg, men i brist på bättre får det duga. Gåsen har helt klart inget med texten att göra, men den kommer att bli aktuell den tionde november då skåningarna festar på gåsstek och firar Mårtensafton. 14/10 2016

Idag var jag inviterad till konfirnation i Åkersberga kyrka. Jag skulle avhämtas av bilägande släktingar kl 10_00, Just då sov jag som bäst. Jag hade stämgt av väckarklockan och somnat om. Jag bad om en kvart för att bli startklar, Det blev ”snabba ryck” men efter em kvart satt jag i bilen, visserligen oduschad och utan frukost, men man får inte vara petig i stora sammanhang. Som det mesta är konfirmation inte vad den var på min tid och förnyelsen var faktiskt till det bättre. Gossarna behöver inte längre klä sig i kostym och flickorna inte tävla om vem som hade finaste klänningen. Santliga konfirmander var iklädda kyrkans fotsida klädsel. ”inför Vår Herre är vi alla lika” säger bibeln och det är ju demokratiskt i vår tid när kvinnorna strävar efter jämlikhet i samhället. I dagens konfirmandgrupp var det klart kvinnoöverskott. Det fanns endast två modiga gossar i sällskapet. Samtliga utförde någon sorts rollspel. Det var trevligt trots att jag inte uppfattade vad som sades. Efteråt var det delikat lunch hos konfirmandens föräldrar. Vi startade med att skåla i champagne för konfirmanden, som fick nöja sig med en klunk cider. Efteråt var det rena julafton när adepten öppnade alla pr:esenter han fått. Det ligger nära till hands att tro, att det är förekomsten av presenter och inte Gudsordet som lockar ungdomar till kyrkan och konfirmationen. När jag konfirmerades fick man inga direkta presenter utan räknade antalet blombuketter man begåvades med. När jag riktigt tänker efter erinrar jag mig att jag även fick min första armbandsklocka när jag konfitmerades. Höstfärgerna bokstavligen förgyllde dagen med att visa upp de allra som vackraste gulröda färger. Fotot är från en höstdag som var varmare än dagens. 15/10 2016

Idag var det åter en fin höstdag och min vän fotografen och  jag lustvandrade på Djurgården och njöt av höstfärgerna. Vi avslutade med lunch på värdshuset Ulla Winblad, som var helt fullbokat. Det var kanske fler än vi som hade något att fira. Värdshuset har funnits sedan 1897 och när de gör reklam för restaurangen, säger den, att ”de behandlar folk som kungar och kungar som folk.” Vi hade ingenting att anmärka varken på maten eller betjäningen. Vi skålade varandra till eftersom vi hade en bemärkelsedag att fira. Det år en viss skillnad på att äta på en finkrog mot att äta på en vanlig lunchrestaurang. Men man skall inte festa för ofta för då blir det inte festligt längre. Djurgården som utflyktsmål är däremot aldrig fel och dit kan man gå när som helst. I övrigt har det inte hänt mycket i mitt liv som är värt att relatera, men det är rätt skönt att ta det lite lugnt emellanåt. Vädret var en smula kyligt och de flesta hade klätt sig i mössa och varm jacka. Det är ytterst sällan man ser att folk klär sig i kappa och hatt utan det är jackor och luvor som gäller. En gång i tiden var Västerlånggatan i Gamla stan staden kappgata och affärerna låg rad i rad på båda sidor av gatan. Nu finns det bara någon enstaka affär kvar. Jag köper inte kappor längre utan klär mig i jacka som de flesta gör Idag. För längesedan fanns det ingen konfektion alls, utan man gick till skräddare eller sömmerska. Det var för övrigt helt förbjudet att sålja konfektionssydda kläder före är 1834. Det var bara skräddarsytt som gällde. Numera är det kineser och thailändare som syr våra kläder mot dålig betalning. Jag jobbade en tid av mitt  liv på en konfektionsfabrik och den tiden vill jag helst glömma. Att vara bloggare på övertid är däremot riktigt trevligt.  16/10   2016

Idag skulle TV komma på besök och jag väntade att det skulle komma en intervjuare och en fotograf. När jag öppnade dörren strömmade 6-7 personer in och jag undrade vad alla dessa människor hade för funktion. Man skall egentligen inte bry sig i det man inte begriper, men lite nyfiken är man ju alltid. Det hela blev en smula omtumlande, men alla visste sin plats utom jag. Så småningom fattade jag att det rörde sig om ett humorprogram. Humor kan ju ta sig olika uttryck och jag skall inte avslöja för mycket utan den intresserade får så småningom se vad det blev av det hela när det visas i TV. Teamet kommer tillbaka på måndag och jag spekulerar inte idag över vad som händer då. Man får ta en sak i sänder annars kan det bli rörigt och vilseledande. Idag drog de i alla fall i väg mig till närmsta krog för att dricka champagne, som jag sagt mig gilla. Krögaren blev så överraskad av förekomsten av kameror och bandspelare att han inte ville ha betalt för champagnen. Jag är inte van vid champagne före lunchdags och blev därför en smula gladlynt. Någon vinpimplare är jag inte och jag dricker aldrig vin i ensamhet. Det har jag hört att en del ensamma damer gör för att få lite tröst  när ensamhetskänslan tar över. Det är synd om människorna, sade Strindberg på sin tid och det är mest synd om de som sällan har något sällskap. Det är sällskap som vi människor är i behov av eftersom vi av naturen är flockdjur och inte födda till att leva isolerade från medmänniskor. Jag tar för det mesta min dagliga motionsrunda utan sällskap och det går bra sedan man vant sig och om man tänker på något trevligt medan man vandrar. Jag vet inte om man kan styra sina tankar men jag gör ärliga fösök att tänka positivt. I dag får fönsterbilden illustrera att man bör vara uppmårksam på omgivningen och ha koll vad som händer och sker utanför densamma.  17/10   2016

Just nu när träden fortfarande är lövade och vädret skapligt tänker vi väl inte på att om 12 dagar är sommartiden definitivt slut och att vi då skall ställa om klockan till vintertid. Det år bra om man även kan ställa om sig själv till att bli glad över den första snöflingan. Jag unnar folk att åka skidor bara jag slipper själv. Jag lärde mig inte konsten när jag var barn för det fanns aldrig någon snö i Skåne på den tiden. Det kom visserligen rikliga mängder är 1927, men då låg jag på epidemisjukhuset för difteri och fick nöja mig med att se snödrivorna genom sjukhusfönstret. Mitt första par skidor köpte jag sedan jag fyllt 30 år och flyttat till Örebro. Det var vid den åldern fnte lätt att stå upprätt och hålla balansen på ett par brädlaggar, men så småningom kunde jag t o m staka mig framåt på dem.. Någon rutinerad åkare blev jag aldrig, men jag tog mig fram någorlunda i ett utstakat spår och reste mig upp själv om jag ramlade omlull. idag åker skånska småungar till fjällen under sportlovet och redan som förskolebarn är de små virtuoser på skidor. Jag har egentligen varit sen med det mesta här i livet. Men eftersom jag varit är rätt seglivad har lag hunnit med en hel del ändå. Nu gör ungdomar sexdebut i skolåldern och uppträder som vuxna i tonåren. Jag lekte barnsliga lekar upp till 15-årsåldern och var inte speciellt ”damig” ens når jag fyllt 17 år. Barndomen är bara en kort övergångsperiod och för de flesta en lycklig tid, men det begriper man inte när man är barn . Då strävar man bara efter att så fort som möjligt bli ”stor”. Numera strävar jag inte efter någonting alls men det är klart att jag är glad så länge jag får vara vid full vigör. När jag var ung sjöng man schlagern ”Räkna de lyckliga stunderna blott och glöm dem som sorger dig ger.” Det är ett motto så gott som något att leva efter. Idag får läsaren njuta av ett helt underbart höstfoto. 18/10 2016

Idag har jag fortsatt att läsa gamla tidningar för att se vad som hänt. Inte mycket trevligt i varje fall,men desto mer krig och elände. Men i lokaldelen läste jag i en artikel att katten Nisse, som haft sin hemvist på Södermalm hade blivit ihjälbiten av en grävling. Jag trodde inte att grävlingar gjorde stadsbesök, men ingenting är ju längre som förut så det var kanske inte så konstigt trots allt. Katten Nisse var heller inte vilken katt som helst utan troligen iraktens kelgris, så jag förstår att han är sörjd och saknad. Grävlingen tog stadens viltvårdare senare livet av och det var inte helt just för han följde ju bara sina instinkter. Vilda djur går inte riktigt ihop med stadslivet och borde därfär alltid hålla till i skogen. Häromåret hade en älg av okänd anledning hamnat vid Solna centrum och jag blev åsyna vittne till händelsen. Den stackars älgen var vettskrämd och visste varken ut eller in. Han jagades ivrigt och blev bara räddare och mer uppskrämd. Jag förstår honom, det var säkert en hanne för honor är lite mer försiktiga av sig och gör nog inga utflykter till stan. Den här stackars älgen sprang genom flera kvarter innan en stor resulut karl fick tag tag på den sedan den hoppat över ett staket in i en trädgård. Jakten fortsatte en stund till mot en träddunge. När älgen försvunnit in bland träden tappade jag intresset för den och gick hem. Älgen måste senare ha hittat till en riktig skog eller blivit skjuten för bland det fåtal träd som växte i dungen kunde ingen älg livnära sig. Det är illa för både djur och människor att komma vilse i livet så jag har full förståelse för att det kan bli panik om det händer. På katten Nisse har jag inget fotografi, men en katt syns i bild idag .     19/10    2016

Det är är så vackert och färgsprakande i naturen just nu att jag blir helt lyrisk när jag är ute och promenerar. Promenadvägarna i min närmaste park är täckta av en matta av torra löv som prassla under fötterna när man är på promenad. Vi har tur att vår stad inte är en stenöken utan det finns så många gröna oaser att vandra i och hämta frisk luft. Närheten till vatten är också en stor fördel och det är inte utan orsak som Stockholm har blivit kallat för "Nordens Venedig." Det finns ett rikt fågelliv vid Mälarens stränder och vid andra vattendrag i stadens närhet och ännu 'är det liv och rörelse i naturen. Har man tur kan få se både en och flera hägrar på nära håll. För ett antal år sedan fanns det ett stort antal hägrar på Skansen som sedan spred sig till vattendragen lite varstans i omgivningen. Nu finns det några stycken vid Isbladskärret och man kan även se dem vi Råstasjön i Solna och vid Lötsjön i Sundbyberg. Min vän fotografen och jag har sett hägrar på rikitgt nära håll vid våra promenader. En del personer bryr sig inte om naturen när de är ute och går, utan iraskar bara på och konverserar. Det tycker jag är lite synd för de går miste om mycket av naturens skönhet. Min vän fotografen är en stimulerande person att ha med sig på vandringar för hon är som jag intresserad av både flora och fauna(växt- och djurliv). Jag har en ful ovana att ibland ta till främmande ord fast det finns svenska svenska varianter och det ber jag om ursäkt för. "Äran och hjältarnas språk" är inte bara vackert utan det är vårt modersmål. Hägerbilden är från Lötsjön.   20/10    2016

Idag skall jag ägna mig lite åt de kommentarer jag fått den sista tiden. Det är trevlig läsning och jag tackar alla som hört av sig. Jag kan tyvärr inte svara var och en enskilt för då skulle jag inte hinna med någoning annat. De som skriver rimmad vers är jag mycket imponerad av, för jag vet av egen erfarenhet att det kräver lite mer än prosan gör. På frågan om vad som driver mig att anstränga mig, som jag gör, svarar jag, att anledningen är, att jag tycker, att om man fått chansen att leva länge och vara frisk, så skall man göra sitt bästa för att "förvalta sitt pund." Att gnälla och sucka efter något bättre lönar sig inte. Man mäste göra något själv åt det som händer så¨långt det är möjligt. Min gamla mormor var en sann levnadskonstnär, som hade det fattigt och eländigt, men som aldrig gav upp kampen för brödfödan och de sina. Hennes levnadsregel blev min. Hon sade alltid när det kärvade till sig: Hjälp dig själv eller statt där, d v s räkna inte med att någon annan löser problemen åt dig. Vardagshjältarna är de verkligt beundransvärda, inte de som flyger till månen. Att kunna "sätta guldkant på tillvaron" är en stilla nåd att bedja om, men inte alla förunnat. Den som ville veta när jag kommer i TV nästa gång, får svaret, att det blir i fyrans morgonsoffa 1/11. Jag har ju skrivit en bok, sägs det, men om sanningen skall fram så har jag haft en medförfattare. Jag gillar egentligen inte att skriva om mig själv, men jag hade inte vett att säga nej. Alla bilder jag får från någon annan än vännen Elena lägger sig på sidan och jag kan inte göra något åt det.  21/10 2016

Idag var det inte roligt att titta ut på det grådaskiga vädret, men man kan ju inte vara glad jämt och förr eller senare tittar solen fram igen. Det är bara att inse att sommaren är över och inrätta sig därefter.Jag bestämde mig därför att inte bry mig om vädret utan göra något som stärkte både kropp och själ. Det kändes bra att gå till ett museum. Jag valde Moderna museet. Åkte jag T-bana mellan Västra Skogen och Kungsträdgården blev det rejäla promenasdsträckor i båda riktningarna. Museet visade skulpturer av en tysk konstnär som hette Thomas Skytte  (Det skall stavas med två prickar över u). Denne konstnär gör installationer, arkitektmodeller och gigantiska skulpturer. Jag är ingen expert på konst och ibland tycker jag att det man kallar konst är både konstigt och fult. Jag tycker om det som tilltalar mitt skönhetssinne. Men jag ifrågasätter aldrig konsten som sådan. Eftersom konstnärer som Rubens och Rembrant skapade målningar av oskattbart värde och vår egen Milles gjorde skulpturer som finns lite varstans, så blir säkert de här monstruösa verken sålda och utplacerade någonstans. Jag tycker om vackra hus också. Sådana som byggdes vid förra sekelskiftet. När jag är ute och går tittar jag på husfasaderna istället för att hålla ögonen på folk jag möter. Det finns vackra bostadshus bl a vid Strandvägen och Norrmälarstrand. Förortens lådlika huskolosser är inte vackra men de ger i alla fall tak över huvudet åt en ökande befolkning. Själv bor jag i ett 10-våningskomplex och det finns otaliga sådana hus i min omgivning, men jag trivs och om jag tittar ut idag ser jag en massa träd i de vackraste höstfärger. 22/10 2016

Dagens promenad avverkade jag med raska steg, men det kändes lite halt under fötterna när jag gick på gula våta löv. Jag var en smula rädd för att halka. Mister man fotfäster kan det ha öderdigra följder och i värsta fall sluta på sjukhus. Halka kan man tyvärr göra lite varstans t o m hemma på köksgolvet om man har otur. När den första snön har fallit och det töar och fryser på om vartannat inträffar de flesta halkolyckorna och det blir köer på olycksfallsakuten. Det vet jag av egen erfarenhet för jag har brutit ett en ben den ena gången och en arm den andra. Nu har jag definitivt lagt av med sommarklädsel och plockat fram mössor och vantar. Jag har även inhandlat ett varmt ytterplagg och vet inte säkert om plagget skall kallas för kappa eller jacka. Ett vet jag däremot och det är knapparna i plagget var ditsatta ytterst slarvigt. Om man köper en kvalitetsvara skall inte knapparna ramla av efter första användningen. Det är väl ingen konst att sy dit den igen, säger någon. Men det är just vad det är när man är 104 och tråden envist vägrar att gå in i nålsögat. Hade jag inte varit envis som en ”tjuramjölkare” (min mormors benämning på den som är envis utan sans och måtta), så hade jag gett upp knappisyningen och gått tillbaka med kappan. Jag fick i alla fall dit knappen, men det var nog till stor del de nya glasögonens förtjänst. Jag kan tillägga att dessa nya glas i stor utsträckning har underlättat tidningsläsning och dagliga göromål. Idag blev jag glatt överraskad när en person, som åkte i samma hiss som jag sade ”hej” till mig bäde vid i - och urstigande av hissen. I mitt hus har folk för vana att moltiga och se otillgängliga ut. Personen ifråga var kanske från landet eller utrikisfödd och saknade erfarenhet av hur man beter sig i huvudstaden.
Idag visar jag ännu en av Elenas vackra höstbilder. 23/10 2016

Ibland vet man inte i vilken ände man skall börja utan får tänka till lite grann. Det går ju inte att konstruera upplevelser utan de skall helst var självupplevda och i någon mån vara intressanta eller tankeväckande. Egentligen är det ett under att det händer så mycket i en 104-årings liv som det gör, men det är bara att tacka och ta emot. Idag har jag träffat två av Elenas vänner som var datorexperter och de tog hand on min Iphad som strulat till sig och inte var samarbetsvillig. Det kändes som en lättnad när den var användbar igen. Sedan har jag med posten fått ett väldigt trevligt brev från en B Carlsson från Örebro, som visade sig vara en hejare på att skriva bäde poesi och prosa. Jag var mäkta imponerad och hade en angenäms stund medan jag läste. Jag har som vanligt kämpat mig igenom dagstidningens artiklar och förundrar mig över att  presidentvalet i Amerika skall ägnas så stort utrymme i våra svenska tidningar. Är amerikanarna så dumma att de väljer en tölp och rashatare till president, så har de sig själv att skylla. Men jag tror att Clinton vinner för hon vet i alla fall lite om politik och är den bästa av de båda kandidaterna. Höstlöven sitter kvar på träden och tittar jag ut genom mina  fönster, som finns i både öster och väster, så blir jag glad till sinnes över färgprakten. Jag hoppas den står sig länge än. Det är inte utan att jag anser hösten vara den vackraste av våra fyra årstider.    24/10  2016

Idag har jag för andra gången haft besök av sex personer som spelar in ett program om humor som skall sändas någon gång i framtiden. De har med sig en massa attiraljer som fyller upp hela min långsmala hall eller kanske den skall kallas för tambur. Jag fick först träffa Pia Johansson och hon var både sötare och roligare än jag hade föreställt mig. Sedan kom Clas Malmberg och han fyller liksom upp rummet såväl ifråga om humor som volym. Om jag själv skall räknas in bland humoristerna vet jag inte. Jag ser av kommentarerna att en del personer tnte tycker att det är mycket bevänt med den humor jag presterar. Men eftersom både jag och min humor har rötter i en gången tid så år den kanske lite gammalmodig. Den bör man därför inte ha så stora pretentioner på. Jag älskar att citera min gamla mormor, som alltid hade svar på tal når hon blev tillfrågad om hon tyckte, att att folk var oresonliga och krävde mer av henne än hon kunde åstadkomma. Hon sade : ”Man skall inte begära mer än en mark talg av en träbock.” Fritt översatt: ”Kräv inte det omöjliga av den som saknar resurser.” För den som inte hört talas om talg, så är det fettet på kor och oxar. Det smätle man förr och använde i stållet för smör och olja. Vi var inte så ”kräsna” på den tiden. Vi kunde t ex inte köpa paketerat smör och margarin utan vi som bodde i stan gick till smöraffären och köpte så stor smörklick som vi hade råd med. Bönderna skummade grädden av mjölken och kärnade sitt eget smör. Talgen användes också till att stöpa ljus av. De brukade kallas ”talgdankar.” Stearinljus fanns det inte förrän Liljeholmens Ljusfabrik började tillverka sådana år 1839- 25/10    2016

Idag släppte man den omtalade boken och den är redan slutsåld i en del affärer, sade min vän fotografen, som håller ordning på¨det som händer och sker. Det är ju tur för bokhandlarna om den går åt och inte behöver säljas till vrakpris på bokrean efter jul. Som vanligt är det väl min höga ålder som gör folk nyfikna och vill läsa den. För de riktiga författarna är allt ståhej kring en bokutgivning vardagsmat,men för mig känns det ovant och lite pirrigt. Men det ordnar si g säkert när det blir dags, så jag tar det lugnt tills vidare. Som svar på frågan om TV-medverkan talar jag om, att jag skall vara i Morgonsoffan på TV4  den 1/11. Jag har förstått att jag kan behöva se lite representativ ut, så idag har jag besökt en av stadens anrikaste affärer (grundad 1855) för att klä upp mig lite grann. Det var inte billigt, men å andra sidan har jag i mer än hundra år gått klädd i massproducerade kläder, så nu på ”sluttampen” kan jag ju piffa upp mig med lite mer välskräddade plagg än de som sys upp i Thailand. Långbyxor passar mig aldrig som de är, utan de är alltid 15-20 cm för långa och måste kapas nedtill. Sådant klarade jag utan svårighet förr, men numera låter jag helst bli. Det ordnade sig också, för den här veckan bjöd affären oå gratis avkapning om det behövdes. Expediten kände igen mig och vi hade en angenäm pratstund medan jag provade kläder. Hon visade bl a  en ”top,” som var så snygg att jag absolut inte kunde motstå den. Man har sina svagheter. Men å andra sidan är det ju inget fel om en gammal människa ser lite prydlig ut når hon skall visa sig bland de litterära storheterna. Det blir ett vackert höstfoto i brist på bilder av klädköpet.   26/10   2016

När jag ser de långa bilköerna vid rusningstid och tvingas andas in de farliga avgaserna tänker jag tillbaka på min barndom då det inte fanns en enda bil på min stads gator. Gatan använde vi som lekplats och ingen riskerade att bli överkörd av något fordon. Det första bensindrivna fordonet kom till Sveriga 1891  men det betydde inte att det blev biltrafik på gatorna förrän långt senare. Man transporterade såväl folk som varor med hästfordon. Våea första resor gick antingen med tåg eller hästskjuts. Ville vi åka den en mil långa vägen hem till mormor liftade vi med mjölkskjutsarna både fram och tillbaka. Mejeriet låg alldeles bredvid mitt hem och vi lärde känna varenda bonddräng som höll i tömmarna och transporterade mjölk. Nu har hästen spelat ut sin roll som transportmedel och  blivit lyxartikel, riddjur och leksak åt hästtokiga tonårsflickor. Man satsar pengar på travhästat och anordnar trav- och ryttatävlingar. Jag vistas inte gärna i närheten av en häst. De är stora, vackra djur men jag håller mig helst på avstånd från dem sedan jag fått veta av mormor att hennes man (min morfar) hade blivit ihjälsparkad av en ilsken häst och lämnat henne ensam med fyra minderåriga barn, att klara sig bäst hon kunde.i en hård och obarmhärttg värld. Det fanns nämligen inga sociala skyddsnät den tiden utan det gällde att klara sig själv eller gå under. Det är hennes enastående förmåga att klara upp sin svåra situation som gjort att jag betraktar henne som en hjältinna och har valt henne som en bra förebild. Det är mäjligt att att den häst jag visar upp i dag skall kallas för ponny, men ett hästdjur är den trots allt.   28/10  2016

I morgon natt skall vi ställa om vära klockor till vintertid eller rättare sagt normaltid. Varför begriper jag inte eftersom vi under årtusenden klarat oss utan denna procedur. Men alla är vi tvungna att följa med i tideräkningen och vrida både fram och tillbaka när det blir dags. Varför vi skall fira Halloween strax efter klockvridningen förstår jag lite bättre. Det är för att de som vill ha lite roligt innan vintern nalkas skall få klä ut sig och spexa lite grann. Men den allra största anledningen till att vi tog hit denna sedvänja från Amerika är, att affärsmännen skall få lite snurr på kommersen och sälja utstyrslar och lite festmat. Intet ont i det bara det inte urartar till fylla och slagsmål. Egentligen är det inte Halloween förrän på tisdag för då är det Allhegonadagen(Alla Helgonss Dag på svenska) och då bör man tänka på nära och kära som gått bort och gårna besöka och smycka deras gravar. Det är således en dag för både skämt och allvar. Jag tänker inte bry mig om Halloween. Jag köper ingen pumpa och ställer på gården, fast det skulle lysa upp husets trista bakgård om det stod några stycken utanför garageportarna. Det har blivit lite skriverier i anledning av min bok och jag är glad för att den inte har blivit sågad och för att det är en vacker röst som läser upp den i radio. På frågan om hur dags jag skall vara i TV4 på tisdag morgon, så vet jag inte exakt tidpunkt. Jag åker hemifrån  kl 8:45, så före kl 9:15 blir det säkert inte. Det är fortfarande bra promenadväder om man passar på mellan skurarna och undviker vattenpölarna. Men det stundar bistrare tider sade de på väderleksrapporten, så det är klokt att ställa undan sandalerna och klä sig i rejäla skodon.    28/10    2016

Idag blir det lite sent med skriverierna för jag har varit på kalas. En av systersönerna hade födelsedag och då blir det alltid fest. Det är trevligt för släktens äldsta medlem att träffa den lite yngre generationen. De är visserligen pensionärer men av allra yngsta årgången. Det är en generation som jag har sett växa upp, studera, arbeta och gå i pension. Men så är ju livet och åren går fortare än man tänkt sig. Släktens allra yngsta medlemmar är ett tvillingpar som nu är nio månade gamla och de har just börjat  hasa sig fram  på golvet och ser lite ”malliga” ut när de alldeles själva kan ta sig runt i lägenheten. Men de fick inte vara med idag utan ”sussade” gott hemma i sina sängar. Det är enligt min mening betydligt trevligare att vara på fest hos släkten än att gå på restaurang. Den gångna veckan har jag frångått mina principer och köpt färdiglagade matportioner. Det var rena inflationen i min matbutik. Man fick köpa inte mindre än 5 färdigrätter för 99:00 kronor. Kan man handla färdiglagad mat så billigt är det inte lönande med självhushåll. Det går åt en massa tid att stå vid spisen och det blir stökigt och en massa disk. Jag driver aldrig mina föresatser till ytterlighet utan är mottaglig för förnuftsskäl. Den som inte tar reson ens när han blir överbevisad och totalt vägrar erkänna att han misstagit sig är enligt min mening en smula dum i huvudet. Det  kan orsaka trätor och osämja och förstör den goda stämningen. När jag är färdig med det här skall jag vrida tillbaka alla mina klockor en timme för att kunna vakna enligtn vintertid. Något foto som passar till det här inlägget har jag inte.   29/10    2016

Så har vi då gått in i vintertiden och alla klockor har blivit tillbakavridna. Vi har dock inte gått in i ett fredligare tidevarv utan allt kiv och split fortsätter som vanligt. Politikerna vill att vi skall ha förtroende för dem, men de har oftast sitt eget bästa och sin egen karriär för ögonen. Vär statsminister far som en skottspole runt i världen och jag undrar när han har tid att regera. Själv har jag det lugnt och skönt i min lilla vrå av världen. Jag får kommentarer om min bok, men jag tycker inte om att prata i en egen sak, så jag förbigår helst boken med tystnad. Den har troligen kostat ett antal kronor att trycka och jag hoppas att förlaget i alla fall får tillbaka sina omkostnader. Att göra litterär debut vid 104 ärs-ålder är väl i senaste laget, men det bevisar bara att det aldrig är för sent att ”börja på ny kula.” Var detta uttryck kommer ifrån vet jag inte men det användes flitigt i min barndom. Datorkurs gick jag vid 99 års ålder utan att då ha en aning om att denna kurs skulle ge mitt liv en helt ny inriktning. Jag vill inte göra mig märkvärdig på något sätt. Det enda jag hoppas få ut av att vara offentlig är att det kan inspirera en och annan åldring att våga ”ta för sig"  lite mer i dagens samhälle. Inte ursäkta sig med att de är för gamla eller att det inte lönar sig att klaga på den gällande ordningen. Det finns ett ordstäv taget ur en dikt av Verner von Heidenstam, som säger: ”Det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.” Underförstått att man kan aldrig kan uppnå resultat eller misslyckas förrän man har gjort ett försök att pröva sig fram. Det är kloka ord och eftersom hundar ofta är klokare än människan illustrerar jag med en mycket klok och trivsam vovve.    30/10   2016

Nu kan man läsa i tidningen att politikerna vill höja pensionsåldern eftersom pengarna inte räcker till åt alla som uppnår pensionsåldern. Många tycker att de har gjort sitt när de fyller 65 och blir glada och får tid för barnbarnen. Andra tycker att det är trist att sluta jobba och hade gärna stannat kvar på jobbet och arbetat ett par år till. Jag tyckte det var rena bedrövelsen att sluta joba. Det gjorde vi vid 63 års ålder på mitt jobb. Man fick i nåder vara kvar ett halvt år efterpensionsåldern men sedan var det slut. Den pension jag fick kunde jag inte leva på så jag gick till arbetsförmedlingen. Där tyckte de att jag kunde nöja mig med att stämpla och få arbetslöshetsunderstöd. Det tyckte inte jag, utan jag ville jobba vidare. Man erbjöd mig 14 dagars vikariat som maskinskriverska på Trafiksäkerhetsverket. Jag hade inte skrivit maskin sedan tonåren, men "friskt vågat är hälften vunnet" så jag tog jobbet. Den som jag vikarierade för hade tydligen inte haft någon större arbetskapacitet. De högar hon lämnade efter sig betade jag av på nolltid och chefen tog med med saknad adjö av mig när vikariatet var slut. Men efter en månad var det så dags igen och jag vikarierade än en gång och maskinskrev allt som blivit obehandlat. Jobbet gick ut på att skriva en kort redogörelse om alla bilolyckor med dödlig utgång och statistikföra dem. Man fick kolla i tidningar och ringa landets polisdistrikt. Jag "vikarierade" tills jag blev 66 år och tre månader. Då flyttade Trafiksäkerhetsverket till Borlänge jag fick stänga dörrarna efter flyttlasset och blev pensionär. Jag har ingen passande bild utan visar i stället två riktiga gamlingar.   31 /10 2016

November har då verkligen visat prov på riktigt tråkig väderlek och jag inhiberade därför dagens långpromenad. Men jag har åkt taxi till och från TV4 för att Jag var inbjuden till morgonutsändningen. Min insats där tänker jag förbigå med tystnad och låta den tala för sig själv. Några ord skall jag ägna åt den unge man som satt bredvid i soffan. Om jag uppfattade saken rätt var han också bloggare och dessutom känd för att han gjorde make up på sig själv. Han tycktes vara fullt tillfredställd med det uppnådda resultatet. Hitintills har de enda påmålade manspersoner jag sett varit cirkusclowner, så jag låter det vara osagt vad jag tyckte om den här uppenbarelsen. Min bok har redan sålts i mer än 12000 exenplar så jag behöver inte oroa mig för att förlaget skall förlora pengar på den. Jag tycker inte att böcker är vad de var förr, för nu skriver ”kreti och pleti” böcker när det har hänt dem något eller de har blivit kända för någonting utöver det gamla vanliga och får kallas kändisar. Inte blir det samma uppståndelse som det blev när Ivar Lo Johansson skrev om statarsystemet eller när Wilhelm Moberg skrivit sitt utvandrarepos. Jag har läst välldigt många böcker under min levnad och det är ett bra sätt att fortbilda sig och få stort ordförråd, som jag varmt kan rekommendera. Nu sitter ungarna och petar i sina mobiltelefoner och har fullt upp med dem. Det är visserligen bra med ny teknik men att läsa en stund på kvällen innan man somnar är inte så dumt det heller. Jag blev mycket fotograferad i dag i TV-huset, men bilderna får jag ytterst sällan se. Därför är dagens bild inte aktuell. 1/11 2016

Ibland blir det lite begreppsförvirring och det blev det i dag när jag tittade i almanackan  Det varr Allhelgonadagen i går och då var det också Halloween. Sen läste jag vidare och såg jag att det är Alla Helgons Dag på lördag. Jag trodde att de båda begreppen var samma sak men så enkelt var det inte. Vad Halloween är visste jag jag redan tidigare men nu ser jag att det bestämdes år 1953 att i Sverige skall vi fira Alla Helgons Dag /gravsmyckningsdagen) på den lördag som infaller mellan 31/10 och 6/11. I vårt land kan man bestämma över helgdagar, så att de inte inkräktar på arbetsveckan. Midsommarafton skall nuförtiden alltid vara på en fredag antingen det är Sommarsolstånd (när dag och natt är lika långa) eller ej. Jag misstänker alltid att sådant sker i komersiellt syfte. I dag kunde jag också konstatera att den första snön fallit och låg kvar i lite tussar här och där när jag gjorde min dagliga motionsrunda. Det går bra att vara ute i nästan alla sorters väder om man klär sig efter väderleken och årstiden. Jag tog fram vintelrkappa, yllemössa, allvädersstävlar och ett par vantar och var väl rusta för dagens kyla och slask. Lite melankolisk blev jag när jag såg att träden börjar se lite avlövade och kala ut, men än sitter det vackra orangegula blad kvar på träden utanför mina fönster och det gläder mitt hjärta. Min vän fotografen har sinne för det färgstarka  och det kan behövas  en dag som idag når sommaren tycks ha gått till ända.      2/11   2016

Idag har jag kollat de senaste kommentarerna på bloggen och det är rätt roligt läsning helst när jag ser att det blir dialog läsarna emellan. De som följer min blogg kallar jag för läsare antingen det är korrekt benämning eller ej. Min bok har väckt lite uppmärksamhet, men det är för att jag är så gammal. Hade jag varit 70 år eller yngre skulle ingen brytt sig. Den skulle inte blivit skriven om inte förlaget ”puffat” på och medförfattaren gjort gtovarbetet och skrivit ut manuskriptet.Jag är mest nöjd med fotografiet på framsidan. Om jag sett lika snygg ut i verkligheten hade jag inte klagat på mitt utseende. Om man är  med i TV får man alltid lite ”make up” innan sändningen och då  brukar jag skämtsamt säga att det behövs mycket spackel om man skall måla om gamla hus och gamla tanter. Åldre personer blir ofta rynklga på ålderns höst. Jag är om inte len som en persika så inte heller skrynklig som ett russin. Jag ämnar  inte göra någon ansiktslyftning utan åren får sätta sina spår. Jag blir tyvärr aldrig vackert solbränd och aktar mig för att ligga på en strand och sola. Jag skulle bara bli röd och skinnet skulle flagna av. Om jag år tillsammans med soldyrkare häller jag mig i skuggan. Många människor är mycket utseendefixerade och det är väl på gott och ont. Det är inget fel att se välvårdad ut och ha snygga gångkläder. Det bör inte gå till överdrift utan lagom är bäst. Förr i tiden skulle man klä sig fin på  söndagen och det var skillnad på vardags-och söndagskostym. Som barn var jag inte glad över att ta på ”söndagsstassen” och bli förbjuden att leka och smutsa ner mig. I våra dagar är kläderna oftast bekväma kan tvättas i maskin och tas på igen utan att de behöver strykas. Det tycker jag är praktiskt och bra.    3/11    2016

För tillfället har jag det lite ”körigt!” för det är många som vill prata med mig om boken.Jag tillämpar ett visst rättvisesystem och tycker att om jag låter mig intervjuas av ett media så kan jag inte neka ett annat. Alla som hör av sig är ju snälla och sympatiska och de sköter ju bara sina jobb. Jag får därför inte mycket tid över för matlagning. Det blir därför enklast att gå till butiken och köpa färdiglagat. Den maten är i det stora hela fullt tjänlig som människoföda och det finns lite grönsaker som ger färg ät anrättningen. I morse var jag på Sveriges radio och det var en ny upplevelse. Tidigare hade jag bara varit på TV. Men programmet spelades in och kommer inte förrän någon morgon nästa vecka. Media bjuder på taxi både tur och retur. Det har blivit mer taxi det här året än under hela mitt långa liv. Till dem som tror att man får Färdrjänst bara för att man är gammal kan jag tala om att det är en förmån som helt och hållet är behovsprövad och inte något man automatiskt får för att man är gammal. Det är bra att den finns, men bäst är det att inte behöva den. Vi nalkas snart den riktiga vintern och vid dagens promenad såg jag att en del träd redan står kala och avlövade och på marken ligger ett tjockt lager av löv. Det känns som att gå på en brysselmatta. I stan sopar man upp fallna löv men ute i skogen blir de liggande under träden, multnar och ger tillbaka till trädet. Jag upphör aldrig att förvånas över hur vist ordnat det är i naturen om den får följa kretsloppet. Men slänger vi plasrpåsar och skräp omkring oss så rubbar vi naturens ordning och bara skräpar ner. Jag brukar säga att det var inte bättre förr, men det var det när det gällde den tidens förpackningar som var av papper och kunde eldas upp i spisar och kakelugnar. Låt oss hjälpas åt att hålla rent i naturen. Bilden visar mig och radions programledare.    4/11    2016

Idag är det alltså Alla helgons dag och seden att uppmärksamma helgon och martyrer uppstod tidigt inom kristendomen, men jag kan inte minnas att vi någonsin gjorde det i min barndom. I Stockholm vallfärdar skaror av människor till kyrkogårdarna på Alla helgons dag och främst märks det på vägarna som leder till Skogsskyrkogården. Denna kyrkogård är en helt unik skapelse som designats av arkitekten Gunnar Asplund. Den står upptagen på Världsarvslistan och räknas också in bland Stockholms sevärdheter. Den är designad av arkitekten Gunnar Asplund. På den lyser ikväll otaliga ljus på  gravarna som ligger inbäddade mellan träden. Jag har sett det vid ett tillfälle och det gjorde ett stort intryck på mig. Vi behöver ljus i ovembermörkret och det blir lite mer stämning av tända ljus än av de elektriska lamporna. I min barndom hade vi stearinljus i julgranen, som fick stå tänd en kort stund i taget under helgen. Prydnaderna i julgranen var på den tiden mest flätade hjärtformade korgar av glanspapper i olika färger och karameller invirade i kulört silkespapper och "fransade" i båda ändar. När man tände julgransljusen fick man hålla uppsyn över granen så att inte "hela huset skulle stå i ljusan låga."Eldsvåda kan det bli när som helst om man om man inte håller uppsikt över tända ljusen. På Skogskyrkogården slocknar de av sig själv sedan de brunnit ut. Men hemma bör man vara nog med att inte gå ifrån ett tänt ljus.   5/11    2016

Idag ställde jag in promenaden när jag såg att den första snön fallit och låg vit och fin på marken. Det var lite fegt, men jag ville inte riskera att det var halt under med risk för att ”dratta” omkull. Många äldre som halkar bryter lårbenshalsen och blir orörliga ett bra tag efteråt. Jag hae haft det trevligt ändå den här dagen för jag blev bortbjuden på eftermiddagskaffe t en Söderförort. Jag fick bilskjuts både fram och tillbaka och drack mitt eftermiddagskaffe i trevligt sällskap. Det är väldigt uppfriskande att umgås med yngre personer. De är i regel spontanaoch levnadsglada har hela livet framför sig. Jag har det mesta av livet bakom mig och jag borde kanske skänka en tanke på att det kan ta slut när som helst. Men så länge jag kan ta hand om mig själv så får det bli en senare fråga. Var sak har sin tid och var dag har nog av sin egen plåga. För att återgå till snöfallet så hör sådant ju vintern till, men enligt mina erfarenheter kan det snöa lite när som helst året om ifall det vill sig illa. I mitt tidigre liv var det vanligt att jag cyklade land och rike omkring på semestern och hade tält och kokutrustning på pakethållare och i cykelväskor. Jag minns en midsommar då vi cyklat från Örebro till Marifred för midsommarfirande. När vi vaknade rätt  genomfrusna på Midsommardagens morgon och skulle krypa ut tältet hade det kommit flera centimeter snö. Det blev den  kallaste Midsommarmorgon jag upplevt. Under ett långt liv kan man även uppleva   sommarvärme innan vintern är slut. År 1940 på Marie bebådelsedag,(25/3 ) var det 25 grader varmt i  Dalarna. Jag minns exakt för det hände något viktigt den dagen. Idag vet jag att jag pratat  i vädret om vädret. Men så kan det bli när idéerna tagit slut. Efter vinter blir det vår och då kommerr vitsipporna      6/11   2916    

Den bästa stunden på dagen när man jobbade var kafferasten på eftermiddagen. Jag tror att jag i den här spalten har talat om hur stor vår uppfinningsrikedom var när vi inte hade rätt till kafferast, utan tog den i smyg och smusslade med våra termosar. Jag vill gärna ha mjölk i mitt kaffe samt en  kaka av något slag. Min gamla kaffebryggare som jag haft i 65 år har jag också berättat om och den fungerar fortfarande. Om inte kannan går i kras kan den bli arvegods. Kvalitet och hållbarhet är inte längre ”inne” för fabrikanterna kommer ideligen med nya modeller. I vissa samlingssalar finns det kaffeautomater som har myntinkast och kan spotta ut otaliga sorters kaffedrycker. I min barndom hade ingen sett en kaffebryggare. Man kokte sitt kaffe i en kittel som sattes på spisen. Först drack man det nykokta kaffet sedan kokte man av sumpen. Det blev visserligen en svagare dryck men medge att det var ekonomisk hantering av de älskade bönorna.Jag tror inte att många numera dricker ”kaffe på bit.” Det gjorde min mormor när hon stack sockerbiten i munnen och ”sörplade” drycken från tefatet. Det var dåligt bordsskick tyckte jag, men i hennes kretsar var det så man gjorde både hemma och på kafferep. På sådana serverades kaffe med ”dopp.” Doppet var kakorna och jag antar att de en gång i tiden ofta serverades ”knallhårda” och därför behövde doppas för att bli ätbara. I bondstugorna bakade man inte särskilt ofta för det var jobbigt att värma upp de gamla stenugnarna. De har för övrigt blivit aktuella igen för bagerierna gör reklam för sitt stenugnsbakade bröd. Det mest sålda kaffebrödet är ändå kanelbullen som till och med har fått en egen dag. Bullen på dagens bild är inte dum den heller.   7/11   2016  

Idag var hela naturen inbäddad i ett snötäcke på c:a 10 cm och det var vackert att se inte avlövade träd stående i snön. Det kändes lite ovant. Lite ovant är det också för mig att få titeln författare. Men det kändes lite som en belöning för utståndna mödor att idag vara inbjuden att äta lunch på anrika Grand tillsamman med förläggaren och två damer som jag haft kontakt med på grund av boken. Grand Hotell är ju stadens anrikaste och förnämsta hotell. Dess rykte blev en aning skamfilat när de lät Sverigedemokraterna komma in i de fina salongerna. Den fadäsen blir snart glömd och hotellet återfår snart sin forna glans. Sedan 1874 har det varit stadens största och flottaste hotell. Många prominenta personer har under årens lopp varit gäster på detta hotell. Där bor t ec Nobelpristagarna och deras familjer under Nobelveckan. Vi vanliga dödligai besöker sällan Grand hotell men jag var där en gång när Försäkringskassan firade något jubileum och bjöd hela personalen på fin middag under de stora stiliga kristallkronorna i den fina Spegelsalen. Hotellet tak och övervåning skadades svärt under en brand år 1951 och byggdes sedan om och fick sitt nuvarande utseende. Byggnadsstilen anses bara inprirerad av slottet i Versailles. Om någon undrar vad jag fick att äta så var der en väldigt god bit rostad röding och till dessert valde jag cremé brylé. Min mor kallade det för karamellpudding och hennes var godare-                     8?11 2015

Idag har jag varit insnöad i dubbel bemärkelse. Jag vågade mig inte ut och ”pulsa ” i det flera centimeter höga snötäcket. Det är visserligen mycket vackert att titta på träden som står på min gård och är vitpudrade. Jag har haft besök av en journalist från tidningen Land. Han var här och ställde några frågor. Tidningarna har varit en aning frågvisa den här veckan och jag behandlar alla lika för det blir rättvisare då. I morgon kväll skall jag äta middag på Nalen och prata om min bok. Topsy Lindbloms Nalen var en gång ”kisarnas” och ”brudarnas” favoritställe att ”fröjda” på. Det var under åren 1933-1960. Sedan gick Nalen i konkurs men är nu restaurang. Man ger konserter där ibland och lokaliteterna används också för andra ändamål. Jag har aldrig varit på Nalen eftersom jag var lite för gammal för att ”fröjda” när jag flyttade till storstaden. Det skall bli spännande att se det anrika stället- Idag hade jag god tid att göra en grundlig inventering av läsarnas kommentarer. Det är alltid en lustfylld sysselsättning och jag har riktigt trevligt under läsningen. Nu är som väl är presidentvalet i USA avgjort. Det har liksom varit en angelägenhet för hela svenska folket och alla sorters medier har ägnat sig åt de båda kandidaternas fel och förtjänster. Jag trodde förstås att Clinton skulle bli vald men folk är som de är och gör tvärt emot alla prognoser. Världen höll andan, stod det i pressen, men nu är det lika bra att de andas ut, Trump är kanske bättre än sitt rykte ”när det kommer till kritan”. Han vill säkert inte gå till ”hävderna” som Amerikas sämsta president. Tyvärr är det inte bara USA som får det besvärligt om han gör bort sig. Jag håller tummarna för att det går vägen, Fotot var det vintrigaste jag hittade.             9/11    2016

Nu har jag varit på Nalen för första gången i mitt liv och det var intressantt bara att få se lokalerna. Kvällens evenemang skulle handla om böcker och det var fullt med folk -Innan bokpratet började blev jag bjuden på en bättre middag. Nalen var egentligen inte som jag föreställt mig men jag såg att det fanns gott om plats att dansa på. Min bok lär sälja bra men det är antagligen för att den är skriven av en 104-åring. Hade jag varit 70 år hade den inte haft någon större åtgång. Bilderna på bokomslaget är jag väldigt nöjd med. Jag önskar att jag vore lika snygg i verkligheten. Jag tror att de flesta av oss ser sig själva  i en något försonande dager och blir djupt besvikna när de tittar på ett oretuscherat foto av sig själv. Det känns  trist att forlora sina illusioner. Något som jag ser fram emot är att få läsa Fredrik Reinfeldts bok. Han har mejlat till mig och talat om att han skall sända mig ett ex därför att han nämnt mig i boken. Det känner jag mig rätt stolt över. Jag har åkt mycket taxi den senaste tiden och ikväll blev jag medveten om hur mycket oreda det ymniga snöfallet fört med sig. Inte ens de stora gatorna inne i city har hunnit bli ordentligt plogade. Det blev lite skakigt att åka bil på det ojämna underlaget. Väderleksrapporten säger att snötäcket ligger decimeterdjupt över hela vårt avlånga land. Det händer inte så ofta att skåningarna kan åka skidor hemmavid. Något foto från Nalen har jag inte men jag hittade ett foto som Elena "mixtrat" lite med,      10/11     2016 

Idag har jag varit i TV-huset i flera timmar. Jag åkte hemifrån redan kl sex i morse och medan jag väntade på min tur såg jag flera kända personer, som också skulle vara med i morgonprogrammet. Bl a pratade jag med vår förre moderatledare, som är en mycket sympatisk person. Även en tidigar kommunistledare var där. Troligen hade presidentvalet i USA varit på tapeten. Mig frågade de inte om politik utan om boken. Det är mycken väntan när man är med i TV, men en alldeles förträfflig frukost står framdukad och man behöver inte vara varken hungrig eller törstig. Vid hemkomsten var jag tvungen att gå till affären och proviantera och det var nästan förenat med livsfara i mina trakter. Snöskottning ägnas mest åt gatorna för att bilarna skall komma fram. Vi fotgängare får för det mesta trampa upp gångbanor själva. Inte ett sandkorn var att upptäcka utan det var bara att sätta på sig broddar och hoppas att det skulle gå vägen. Det gjorde det och både jag och papperskassen kom hem m utan missöden. Det kommer att bli mer snö, så det är bara att finna sig i vinterns vedermödor och bara gå ut om man är tvungen. Långpromenaderna är tills vidare helt inställda, Det är däremot inte de allmänna julförberedelserna. Restaurangerna har i flera veckor annonserat om sina julbord och inne i City har girlanger och julbelysning kommit på plats. Det är ju ett trevligt inslag i gatubilden den här mörka årstiden, så varför inte? Artisterna växlar om repertoaren och far landet runt och håller julkonserter. Ingen kan ungå att bli uppmärlsammas på att det slundar juletider och att vi skall vara väl förberedda. Själv tar jag en dag i sänder för det är bäst så.       11/11 2016A

I morgon skall vi hedra far för då är det Fars dag. Den firade vi aldrig i min barndom för på den tiden tog vi inte efter allt som amerikanarna gjorde och hittade på. Vi var oss själva nog så att säga. Idén lanserades år 1910 men det var först 1924 som den fick stöd av dåvarande presidenten. När vi i Sverige förde in den i vår almanacka vet jag inte, men numera skall det vara Fars dag den andra söndagen  i november. Far brukar ofta få en slips, som han sällan blir riktigt glad åt, men sätter på sig för att glädja givaren. Jag tror att det är handlarna som blir gladast för att de får sälja presenterna. Mor firar vi ju på våren och far på hösten, så nu är full rättvisa skipad. Snön ligger fortfarande kvar och jag såg idag när jag var ute att man tagit fram pulkorna ät de små barnen, som tycker att snö är underbart. Det tycker inte jag för som den brer ut sig nu är är det inte roligt att promenera. Snöskottarna har "blivit tagna på sängen" så att säga och ännu har jag inte sett ett sandkorn på de hala trottoarerna.Jag är inte alls tillfreds i det hala snölandskapet. De första tulpanerna som annars brukar komma närmare jul finns redan i affärerna och det tycker jag är lite synd för det var så trevligt när man fick syn på de kortskaftade små röda jultulpanerna i affären under veckan före jul. Det är inte mycket som är säsongbetonat numera. Röda mogna tomater finns året runt liksom gurka och en massa annat ifråga om frukt och grönsaker. I min barndom fanns det inte en grönsak att uppbringa när skördetiden var över. Min mor fick konserverad och koka in vårt vinterförråd om vi ville ha något att äta från växtriket. Det är vårtulpaner på dagens bild för jag hade inga andra att visa upp.     12/11      2016

I Sverige råder det bostadsbrist i de flesta städer och samhällen. Den år värre nu än någonsin eftersom alla immigranter skall ha någonstans att bo. Man skall helst inte tränga ihop sig i smålägenheter som var vanligt förr. Nu skall helst alla barn ha egna rum. Så var det inie i min barndom. Då fick fattiga barnfamiljer klämma ihop sig på minimala ytor. Barnen sov flera stycken i samma rum som föräldrarna och låg ”skavfötters” i en utdragssoffa. Herrskapsfolk har alltid bott stort och rymligt på slott och herresäten. I Skåme lär det finnas inte mindre än ett 80-lal slott  och och i Stockholms län mer än 40 stycken. Kungliga slottet är det största och förnämsta. Men där vill vår nuvarande kungafamilj inte bo fast det har 1.430 rum. De bor på Drottningholms slott, som är rätt stort och pampigt det också. Själv bor jag rymligt och har god bostadsstandard. När jag var barn bodde hela familjen i 2 rum och kök och det ansågs på den tiden vara bra standard om man hade vatten och avlopp i köket. Jag tror inte att det blir särskilt hemtrevligt att bo i slott, så jag är inte det minsta avundsjuk. De flesta människor vill bo i städer och inte i Norrlands glesbygd. Jag förstår dem för på många ställen är det långt mellan husen och ibland förfärligt långt även till närmaste matbutik. Jag tror inte att det finns ett endaste riktigt slott i de norra landskapen. Det var för det mesta grevar och baroner som bodde på slotten. Det var förnämt att vara av adlig börd för länge sedan, men numera har inte adeln några privilegier utan de får vara som vanligt folk. I Stockholm har vi förstås det fina Riddarhuspalatset i Gamla stan dår adeln kan samlas. Där finns utdöda ätters vapensköldar upphängda. Riddarhuser visas för turister och det är en mycket vacker byggnad väl värd att besöka. Det byggdes år 1641. Värt ett besök är däremot inte bildens Bogesund strax utan för Stockholm därför att det har mer eller mindre fått förfalla.             13/11   2016 

Vi storstadsbor som är friska och rörliga och har lite pengar i portmonnän har på vår lediga tid ett oändligt antal möjligheter att bli underhållna och att roa oss. Vi har två operascener och en massa teatrar och konserthus och mycket annat. Restaurangerna är så många och olikartade att jag inte kan räkna dem alla. Allt detta är givetvis bra, men lite orättvist mot landsortsbon, som får åka långa vägar för att bli underhållen. I min barndom och i min lilla stad hade vi en vacker teaterbyggnad men det spelade bara teater där när det någon sällsynt gång kom ett resande teatersällskap. Vi hade fyra små biografer och det brukade ha barn-och - familjeföreställning  på söndagarna. På den tiden fanns det ingen konserlokal i staden men fyra regementen som alla hade en regementsmusikkår, som spelade när regementet marscherade.. De alternerade med att ge konserter  i stadsparken(kallad Tivoli.), Frälsningsarmen hade en strängmusikkär och den brukade på sommaren ge en och annan konsert på ett av torgen. Eftersom det inte fanns varken TV eller radio tog invånarna väl tillvara på det lokala nöjesutbudet. På restaurang gick inte vanligt folk utan de frekventerades av handelsresande och stadens ”festprissar.”  Var detta utryck kommer ifrån har jag ingen aning om, men festprissarna hade väldigt dåligt rykte. De försummade sina familjer och slösade bort en stor del av de pengar som skulle kommit familjen tillgoda. Skvallertanterna tittade ut från sina fönster höll reda på allt som hände och skedde. Det gällde att inte ”hoppa över skaklarna” för då var man på allas läppar. Jag tror inte att något sådant existerar numera eftersom de flesta kvinnor yrkesarbetar och har nog av sitt eget. P å min barndoms gata satt tanterna vid sina fönster försedda med ”skvallerspeglar  och höll noga utkik. I min bostadsfastighrt vet ingen om att de bor granne med ”världens äldste bloggare” utan jag är helt anonym. Min vän fotografen tar gärna bilder på fönster, men men hon har annat att göra än att titta på omgivningen och ägna sig åt skvaller.     14/11    2016

Broar leder över vatten från  ena stranden till den andra. I Stockholm finns det mycket öppet vatten och många broar. Gamla stan kallas t ex  för "staden mellan broarna."  Bildlikt talas det ofta om att bygga broar mellan människor för att vi skall få en bättre värld att leva i.  Det vore bra om det  lyckades men jag tror inte att det blir verklighet. Broar har alltid satt fantasin i rörelse och det har skrivits böcker och spelats in filmer där en bro har haft stor betydelse i sammanhanget. Västerbron  är Stockhols längsta bro . Den började byggas 1933 och är en livligt trafikerad länk mellan de södra och norra delarna av stan. Bron på dagens bild  har fått namn efter Stockholm skyddsängel och heter därför Sankt Eriksbron. Den är långt ifrån någon skönhetsupplevelse men den fyller sitt ändamål att förena Kungsholmen med Vasastaden. Under denna bro finns ytterligare en bro- På denna  undre bro går gröna linjens tunnelbana innan den försvinner under jord på väg mot Fridhemsplan. Våra tunnelbanor går härs och tvärs genom staden och är ypperliga trafikleder, tycker jag. En del stationer är utsmyckade med konst och har man inget bättre för sig kan man åka  tunnelbana och titta på konst i den undre världen. Att jag vet mycket om min stad beror på att jag läst på för att kunna guida släkt ich vänner när de kommit på besök.Jag känner stockholmare som har bott hela sitt liv här utan att känna till dess sevärdheter eller historia. De bryr sig helt enkelt inte och går därför miste om mycket som är värt att uppmärksamma.     15/11    2016

Idag fick jag stiga upp i ottan för att vara med om en radioutsändning. Det är kanske nyhetstorka nu när man har stött och blött allt elände Donald Trump kan ställa till med när han tillträder som president. Jag  har troligen blivit aktuell  för att det har kommit ut en bok i dagarna och den riskerar att försvinna i det stora överflöd av böcker som finns i handeln  lagom till julen. Det kostar att ge ut böcker och alla vill ha igen sina utlägg  och helst tjäna en slant också. Jag får någonting som kallas royalty och kommer det in lite slantar så kan jag bjuda min vän fotografen på en bättre middag  som tack för hjälpen jag får med  bloggen. Att vara tacksam är en dygd som jag lärde mig redan som barn. Dä skulle man niga vackert och tacka om man fick någonting. Jag tror inte att vår tids barn är särskilt tacksamma utan  tar det som en självklarhet att de skall begåvas med presenter till julen och på födelsedagar. Presenter skulle man göra sig förtjänt av och det gjorde jag inte ofta när jag var barn. Jag var lite vild av mig och kom jag hem tilltufsad fick jag inget medlidande av ”mina dagars upphov.” Min mor sade bara lite kyligt: ”Det var rätt åt dig din ”flåkitta.” Jag tror inte att det var speciellt snickrande att kallas så. Det är antagligen ett skånskt epitet som inte brukas i övriga landskap. Mormor var lite snällare och kallade mig ”vildbatting.” Men barn skall ju röra på sig för då får de bra kondition. Om min vilda framfart i barndomen är anledningen till att jag fått ett långt liv vet jag inte, däremot vet jag, att jag skulle bli glad om de ”barnkullar” som finns idag inte ägnade så mycket tid åt att sitta och peta i sina  mobiler. Hade någon i min barndom sagt mig att i framtiden  gick ungar omkring med egna telefoner hade jag inte trott mina öron. Att bilden inte står upprätt kan jag tyvärr inte göra något åt. Min vän fotografens bilder kommer däremot alltid rätt.   16/11   2016

Idag har jag varit på författarträff i bokförkagets lokaler på Sveavägen mitt i city. Aldrig trodde jag att författarnas antal var så stort. Det var mingel med snittar och goda drycker. Jag skakade hand med många storheter på den litterära himlen. Folk pratade och lade ut texten men i mina öron blev det ett evigt sorl. Det skulle bli dans också innan kvällen var slut men eftersom som jag har dansat färdigt åkte jag hem innan den startade.Jag fick med mig två fullpackade kassar böcker hem. Nu behöver mina närmaste inte köpa boken själva. Det är ganska surrigt omkring mig de här dagarna, men det kommer inte att bli långvarigt för den nya kändisglorian kommer snart att blekna. Det var jobbigare att skriva böcker förr. De allra första skrevs på pergament  och papyrosblad. De som skrivs i dag kommer till med hjälp av datorer. Då¨behöver det inte bli stavfel heller för datorn uppmärksammar att man gjort fel. ag har fått litterära alster från mina läsare ibland  och det uppskattar jag verkligen.  Speciellt tyckte jag om  de dikter och prosaverk som jag fått från  B. Carlsson i Orebro. Hon är en riktig poet och borde få sina alster publicerade. Min yngsta syster skriver också vackra dikter och jag skulle gärna se dem i bokform. Dikten  hade sin storhetstid när den skrevs av Tegner eller Gjeijer. Bellman och Taubes dikter har gått till eftervärlden för att de är så vaclra och för att man ofta får lyssna till dem  när de framförs av trubadurertill accompanjemang av gitarr eller luta. Detta novemberinlägg lyser jag upp med en solrosbild.                17/11     2016

Idag har jag spelat in en filmsnutt åt SJ. De vill få även andra äldre r att köpa tågbiljett med hjälp av internet . De menar antahligen att om en så pass gammal person som jag kan kan, så borde även andra äldre klara av det. Att filma är inte bara att bli fotograferad utan man skall helst glömma kameran och vara naturlig. Det innebär att man fär ta ansvar för det som sägs och använda naturlig samtalston. Jag har precis lämnat inspelningsstudien och sitter vid datorn för att berätta att det blir mer filmning i helgen för den film jag för länge sedan gjorde på Åland skall ha en fortsättning. Jag tackade nej men blev övertalad. Tyvärr har jag svårt att säga nej . Det är ett dåäigt karaktärsdrag men alla har vi ju våra fel och briste.r. Det blir därför inga inlägg på ett par dagar, såvida jag inte kan rapportera om mina förehavanden till mitt allt i allo fotograren. Jag skall göra mitt bästa det lovar jag. Idag hällregnade det och all snö är på väg att försvinna i vära trakter. Jag saknar den inte och skall bli glad över att risken för halka inte är söverhängande. Yngre personer har inte stor respekt för snömodd och halka utan tror att kan hålla balansen. Vi äldre är mer försiktiga av oss och inte ens det hjälper när oturen är framme.Igår läste jag i tidningen om lämplig benämning på icke unga kvinnliga personer. Ordet gumma ansågs förkastligt och tant på något sätt nedlåtande . Ig får de kalla vad de vill bara det inte blir ”gammal kärring” för det tycker jag är rena ärekränkningen. Det skulle vara roligt att höra läsarens mening. Jag hade helst stannat hemma , men jag stannar inte en dag längre än jag behöver, det är säkert. Idag blir det en bild på vacker natur.    18/11 2016.

Nu är jag hemma igen efter en något omtumlande upplevelse i Mariehamn på Åland. Jag var ju där förra året och gjorde mina första erfarenheter som filmskådespelerska. Givetvis var det ingen glansroll, men det hade jag inte väntat mig heller. Det var dessutom en kortfilm inspelad utomhus. Den här gången ville regissören förlänga filmen med inomhusscener. Det kändes bättre att hålla till inomhus. Förra gången var det bara utomhusscener och det var i svalaste laget. Filmen kommer nog aldrig att visas i Sverige och det struntar jag i. Till Åland tar man sig med båt och det finns rätt många alternativ att välja mellan. Jag hade eskort av filmregissören i båda riktningarna och färdvägarna en bekymrade jag mig därför inte över. Jag minns i alla fall jag jag åkte hem med en stor fin båt som tillhör Vikinglinjen. Att filma är att göra om samma scen ett otal gånger innan filmfotografen blir nöjd. Denne vill alltid att ljus och kameravinklar skall vara perfekta och det skall helst den som agerar vara också. Jag får rätt bra betyg av fotografer för att jag gör precis som jag blir tillsagd och dessutom har jag rätt stort tålamod och inga divalater. Jag hade mycket trevligt under den här utflykten och fick en inkvartering som jag aldrig kunnat drömma om. Den skall jag beskriva i nästa inlägg för dagens utrymme räcker inte till. Mitt rykte som bloggare har spritt sig Till Åland och det beror på att ålänningarna talar svenska och tittar på svensk TV. Åland tillhör visserligen Finland men har en sorts självstyrelse och en egen landskapsregering. Varför det är som det är skall jag berätta en annan gång, Dagens bild togs när jag stigit ombord på båten som gick hemåt. Som vanligt när min fotograf inte stått bakom kameran lägger bilden sig på sidan vilket jag beklagar.   20/11 2016

Nu har jag sovit ut efter Ålandsäventyret, som blev mycket trevligt av flera anledningar. Det var bättre planerat än förra gången och jag fick en inkvartering som jag aldrig kunnat drömma om. Jag bodde i ett kulturhus som jag gått förbi många gånger när jag varit i Mariehamn. Det är över hundra år gammalt och ligger i en stadsdel som förr kallades för Södra grönbetet. Det ägs av ett par underbara människor som vårdar kulturarvet pietetsfullt. Jag var begeistrad över att bara stiga innanför dörrarna.-Jag sover rätt dåligt i främmande sängar men i den här omgivningen gick det bättre än vanligt. Stilen på huset är nationalromantisk och det påminner rätt mycket om Zorngården i Mora. Jag fick åtnjuta en gästgfrihet som skulle imponerat på en riktig primadonna. Utöver att filma fick jag göra bekantskap med åländsk media och var bl a med i en radioutsändning. Nu önskar jag bara att det går att sälja filmen så att inte allt jobb varit förgäves. I Mariehamn var köpmännen tidiga med julförberedelserna och i den centrala stadsdelen lyste julstjärnor och ljusgirlanger upp stadsbilden. Jag tycker att man börjar alldeles för tidigt med reklam för julen. Den hinner att bli uttjatad långt före julafton. Julhelgen är är visserligen höjdpunkten på året men jag tycker att det kunde räcka  att göra reklam om den vid första Advent. Julen är en typisk familjehögtid och skall så klart firas traditionsenligt men det är för tidigt att förbereda den i november. Det är inte troligt att den som måste fira den i total ensamhet är lika glad. Jag blir beklämd nät jag tänker på hur trist det måste kännas. Min bästa julklapp skulle vara fred på jorden och att alla krig tog slut redan idag. Jag funderar just nu  över om pågående krig gör uppehåll under själva helgen. Det kan inte bli bli mycket av julstämning om helgen firas i ett flyktingläger. Den bästa julklappen till hela mänskligheten skulle vara att det blev fred på jorden. Då skulle det kännas glädjerikt och förväntansfullt att fira årets jul. Vi i vå r fredliga del av världen bör vara oändligt tacksamma  över att vi haft fred i mer än hundra år. Jag är riktigt glad över att jag är svensk.    21/11 2016

Idag har jag tagit igen mig efter Ålandsresan. Åven om den inte var speciellt ansträngande så avvek den från ”vardagslunken.”  Äldre personer behöver ha fasta rutiner och inte irra omkring lite hur som helst och när som helst. Novembervädret är för närvarande rätt behagligt och jag tog en stärkande långpromenad på eftermiddagen och konstaterade att det bara finns en och annan smutsig snöhög kvar av novembervintern. Träden står kala och avlövade och hela naturen förbereder sig för den riktiga vintern. Jag tycker inte om vintern. Det gör möjligtvis ved och kolhandlare och försäljane av värmande plagg. Jag har en gammal päls hängande i en garderob, men den tvågar jag inte längre använda därför att jag är rädd för att irritera djuraktivisterna. Förr var det fint att vara pälsklädd, men  inte nu längre. Det finns ett gammalt ordstäv som säger: ”som ma är klädd blir man hädd.” Ordet hädd kan möjligen betyda hedrad, men jag är inte säker. På ”tjusarkonungens ” (Gustav !!!) tid var även herrarna fint klädda i långrockar och hade fin peruk. Den senare var ofta pudrad och knöts ihop bak i nacken. Numera ser man även unga män i långt hår ochl flätor som de knyter ihop i hacken. Ingen tycker att de ser feminina ut utan det mesta i frisyrväg accepteras. Men så stiliga som rokokoherrarna blir de aldrig. Enligt min mening är det bra att folk fillåts att se ut lite hur som helst idag utan att någon reagerar. Själv vill jag inte sticka ut och gå på stan i gamla fula paltor utan jag vill se någorlunda skaplig ut. Min gamla mormor klädde sig mest i sjal och sjalett. Den senare knöt hon under hakan och sjaletten höll hon ihop med en brosch. Det var ingen vacker klädsel även om materialet var siden. Bilden är ett bevis  på fotografens fantasi och manipulationsförmåga och jag vill gärna visa vad Elena kan göra av ett foto.      22/11   2016

Familjen är samhällets ryggrad, sägs det i historieböcker och andra skrifter. En fullständig familj skall bestå av föräldrar och barn. Numera kan en familj bestå av en helt annan konstellation än far, mor och barn. Huvudsaken är väl att de lever en forn av familjeliv. Förr i världen var det meningen att gifta par skulle leva tillsamman tills döden skiljde dem åt. Det kunde bli ett riktigt inferno om paret ständigt grälade och levde som hund och katt. Idag är äktenskapsritualen densamma som den alltid har varit, men många äktenskap slutar ändå med skilsmässa. I min barndom var det ytterst sällsynt att folk skiljde sig. Hade man  barn höll man ihop för deras skull och var allt annat än lyckliga. Numera skiljer sig folk alltför lättvindigt och det går ut över de stackars barnen, som ofta får leva en sorts nomadliv och ena veckan bo hos sin mor och den andra hos sin far. Jag tycker synd on de barnen, men de flesta ungar klarar det och fär uppfattningen att så skall det vara. Jag har själv genomgått en skilsmässa och det var en rätt otrevlig procedur, men inga barn kom i kläm. Jag har alltså inget emot skilsmässor om det råder allmän söndring men små skärmytslingar  borde man klara ut och fundera över läget. Inom fågellivet finns det många bevis för att paren håller ihop tills någon av dem dör. De tar gemensamt hand om ungarna och Ibland tänker jag att vi människor borde lära oss av deras beteende.   23/11   2016

Idag har det inte känts ensamt eller enformigt. Jag tycks inte vara bortglömd och passé utan mer eller mindre högaktuell. Det beror kanske på boken som nu är ute i marknaden. Så är fallet även med Fredrik Reinfeldts bok, som han varit vänlig att skicka mig. Han har visst nämnt mitt namn i boken och det känner jag mig hedrad av. Hans bok kommer säkert att sälja i massupplaga eftersom han varit statsminister och styrt och stöllt för hela landets befolkning. Jag är väldigt nöjd medt fotot på  min boks pärm och önskar att jag vore lika tilldragande i verkligheten. Min vän fotografen har en viss förmåga att få fram det som är min bästa sida och det uppskattar jag också. Ett av besöken idag gjordes av en filmare som visade hur hans film blivit. Jag såg glad och munter ut och behöver inte oroa mig lör visningen. Den är ännu inte bestämd men jag återkommer när jag vet. Filmen om Hundraåringens återkomst i vilken jag har en statistroll, kommer att ha premiär Annandag jul. Jag är inte mycket till skådespelerska men att statera och säga en replik kan vem som helst klara av. I morgon skall jag till en skola och bli utfrågad av lite yngre elever. Det kommer att bli roligt för ungar är alltid spontana och vetgiriga. De har säkert inte sett en 104-åring förut och är lite nyfikna på hur en sådan kan se ut. I början av året var jag på ett "dagis" och det blev en oförglömlig upplevelse att höra deras frågor sedan jag berättat om min barndom. Dagens bild visar en sommarbild från plaskdammen vid Solna Centrum. Den besöks den här årstiden bara av duvorna som  plaskar i och dricker av det lite smutsiga vattnet. Ungarna har plaskat färdigt för det här året.    24/!!    2016

Idag har jag haft en  intressant dag och varir gäst på Granbackaskolan i Solna.. Om jag har uppfattat saken rätt så träffade jag en massa flickor och gossar som går andra året i sin skola. De var mycket pigga och mycket vetgiriga. De hade aldrig träffat en person i min ålder förut men jag tror inte att årens antal var det viktigaste för dem utan det var att de fick träffa en livs levande kändis under lektionstid. och fråga precis om allt som de funderade över. De var så snälla och rara och kramade om mig innan jag lämnade skolsalen.  Jag kän också tala om att min man i sin byskola  hade en lärare som pryglade sina elever meid sin spatserkäpp när han var på dåligt humör. Jag fick aldrig stryk i skolan. Min skola var större  och hade många skolsalar.och lärare.

Innan jag slutar så vill jag tala om att jag avslutar den här sidan idag. eftersom den har bkivit för lång och ohanterlig. I morgon börjar jag på en ny som heter: "Ack nu är det vinter". Min förträffliga vän Elena som tänker på allt och kan oändligt mycket har fixat så att scrollningen hädanefter är över och det senaste inlägget kommer överst, 

I morgon hoppa jag att ni hittar den nya sidan och att jag också kan bli som ny och förhoppningsvis skriva läsvärda inlägg.   25 /11  2016